De utbytta ståndpunkterna politik
FOTO Ingemar E L Göransson
Det politiska landskapet där de borgerliga partierna likt en loppmarknad byter ståndpunkter och t.o.m. ideologi med varandra. På en vanlig loppmarknad är det prylar som byter ägare och oftast till en högst rimlig (dvs. låg) penning, t.o.m. vrakpris. På den politiska loppmarknaden som högeralliansen utgör sker utbyt av ståndpunkter, politiska postulat och ideologiska tankar med en hastighet som hade varit och verkat osannolik för t.o.m. några år sedan
Det började när Reinfeldt bröt upp och bommade igen den Bildtska bunkern och med ett taktiskt , som då verkade, genidrag som få högerledare tidigare visat upp. Ett taktiskt sinne som skapade om än tuillfälligt intryck av en enighet borgerlighet och då främst på grund av (m):s övergivande av de mest extrema nyliberala tankarna och den skattedogmatiska bunkerpolitiken.
Plötsligt börjar de mest rabiata nyliberaler gilla Ams, kollektivavtal, arbetsrätt, offentlig sektor och skatter. Den totala omsvängningens politik och marschen från högerns politiska öken in mot det väsentligt ”varmare” mittfältet förklarar med en kryptisk förklaring att man hela tiden har räknat fel(!!??). Reinfeldt lägger huvudet på snedd och tittar in i de svenska hemmens TV-rutor och ber om ursäkt för allt som sagt och gjorts under alla år. Trovärdigheten verkar hög och många tror kanske detta är en ärlig omsvängning när de tidigare nyliberala moderaterna blir det närmast socialliberala nya moderaterna. Ett borgerligt arbetarparti.
De borgerliga partierna visar också nu upp en total enighet i solen i Bankeryd. Tårtätning och kafferep inför ett då älskande mediauppbåd. De nyförlovade drar ut på politisk kärlekssemester per tåg landet runt och inget stör förutom att de springer på rälsen vilket media gör en liten grej av. Allt går som på räls (ursäkta vitsen) och vägen fram till Rosenbad september verkar vara krattad och klar. Det liknar närmast en promenadseger. T.o.m. valforskare som Sören Holmberg säger med myndig stämma att det är kört för (s) ingen kan ta in 10 % övertag för borgerligheten och enigheten banar väg för en borgerlig promenadseger.
I dag är den bilden borta. Vad Sören Holmberg och ledarskribenter som då var så euforiska är verklighetens och borgerlighetens oförmåga att hålla sams. Var och en måste maximera sitt inflytande och kampen om maximalt inflytande i den kommande regeringen gjorde att de glömde att de var helt överens. Sedan skapade (m) och Reinfeldt delvis i vart fall förutsättningarna för den kommande krackeleringen då han glömde ett par saker som en politiker aldrig får glömma.
Det första är att media är otrogna; journalister lever för rubriken och bylinen. Ingen politisk journalist kan leva med att skriva bara om frid och fröjd. Det är som om en boxare bara skulle få klappa om sin motståndare i den stora titelmatchen. Givetvis vill boxaren likväl som den politiske journalisten sopa till motståndaren dvs. i detta fall den eniga alliansen. Man letar efter nya rubriker, sprickor och misstag för frid och fröjd rubriker lever ingen av och bylinen blir så tråkig. Ingen vill läsa slikt.
Det andra är att Reinfeldt och alliansen glömde är arbetarrörelsens förmåga att mobilisera och ta kamp mot borgerligheten. När den socialdemokratiska valmaskinen kommer igång är den oerhört stark och effektiv. Detta har vi sett vid flera valrörelser. Faktum är att (s) oftast är i underläge ett år innan valet för att sedan sakta men säkert tugga ner borgerligheten.
Det tredje och kanske viktigaste som moderaterna och Reinfeldt missade och som är det stora misstaget. Man glömde att genom (m)s inflyttning till mitten så blev det ett vakuum till höger. Ett vakuum som bara väntade på att fyllas av någon. Och kandidater finns det gott om. Folkpartiet som har i det närmaste tappat varannan väljare sedan förra valets framgång har fortsatt på sin batong, lag och ordning, politik kombinerat med lite lån från främlingsfientliga krafter för att fånga upp deras röster.
Leijonborg har förändrat (fp) från ett social-liberalt parti till ett kraftigt högerbetonat där invandrare ses i ett vi och dom perspektiven. Skolpolitiken handlar om ordningsbetyg, krav på betyg från tidig ålder, utsortering av de duktiga och bortsortering av de mindre duktiga för att slutligen föreslå delning efter könet till pojk- och flickklasser.
Centern har till stora delat tagit över den gamla misslyckade nyliberala arbetsmarknadspolitiken med förslag om avreglering av arbetsmarknadslagarna som det senaste förslaget om en svensk variant på den i frankrike så avskydda CPE-lagen som gör unga människor under 26 år rättslösa på arbetsmarknaden; förbud mot sympatiåtgärder vi konflikt osv. Centern har flyttat från mitten och en viss folkrörelseförankring till ett nyliberalt färjat småföretagarparti.
Kristdemokraterna slutligen som tidigare stod för värdekonservatism har genom (m):s sidvisa förflyttning förlorat en stor del av sin bas och gör förtvivlade försök att komma in på arenan genom enstaka utspel som det senaste kring fastighetskatten där det besvarades med en örfil från (m) och Reinfeldt.
Det är alltså en mer än någonsin splittrad högeralliansen. Man är inte ense om skattepolitiken; inte ense om arbetsrätten; inte ense om skolan; och framför allt det som var alliansens styrka och skapade smekmånaden man framstod efter Bankeryd som eniga och regeringsdugliga.
Idag är allt tillbaka i sitt ursprungliga skick. Efter att ha på det borgerliga politiska loppmarknaden sålt och köpt varandras ståndpunkter har man bara bytt position och den borgerlighet vi ser idag är oerhört lik den vi annars ser och har sett tidigare:
Man är överens om att man vill regera men inte om vad man skall använda regeringsmakten till. Det enda politiska program man har gemensamt är avskyn för arbetarrörelsen; socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Där är man beredd att skapa en politik som skulle kraftigt försvaga fackföreningsrörelsen och löntagarnas rättigheter. Därmed också långsiktigt skada socialdemokratin.
Men en politik för att utveckla Sverige har man inte. Var och en skulle driva sina hjärtefrågor och risken är uppenbar att det som har skett av utveckling under de gångna två mandatperioderna skulle vara ogjort när skattesänkningarna (siktet är 250 miljarder) och nedrustningen av offentlig sektor skulle öppna för stora och omfattande privatiseringar.
Det största hotet mot den positiva återhämtningen och mot en fortsatt god utveckling ligger inte i högeralliansens politik utan en sömning och oengagerad arbetarrörelse i valrörelsen. Detta om något skulle hjälpa alliansen till en valseger september 2006 inte deras egen politik.
Till sist……
………LHC måste slänga ut rasisterna från Cloetta Center i Linköping. Sådant pack ska inte finnas i publiken.
………ca 3.000.000 fransmän demonstrerade i går mot regering de Villepins ungdomsfientliga CPE-lag; fackföreningar, studenter, ungdomar och andra gick ut på gatorna i över 200 städer över hela frankrike. Generalstrejken lamslog hela Frankrike.
………två musiklegender har gått ur tiden. Soul-sångaren Wilson Pickett (”In The Midnight Hour”) har efter ett något stökigt liv lämnat det jordiska. Hans röst, hans intensitet och attityd är en väsentlig del av inte bara musikhistorien utan också påverkar dagens soul, rap och rock-musik.
………Buck Owens är den andre som lämnat det jordiska. En förgrundsfigur i förnyelsen av countrymusiken med sitt Bakerfield-sound. Också en ambassadör för den äkta sentimentaliteten med spår som ”Together Again” eller den ljuvliga LP:n ”Dust On My Mother´s Bible”
………Nu är det dags att hedra Sveriges mest internationellt respekterade politiker Olof Palme genom att döpa om Arlanda till Olof Palme Airport
……….Besök gärna min hemsida www.kulturochpolitik.se
Kommentarer
Trackback
