Ingemars blogg

Så då är valet avslutat och resultatet blev det man kunde frukta: en borgerlig högerregering.

En politisk situation har uppstått där arbetarrörelsen och vänster i allmänhet kommer att helt förlora allt inflytande på den politiska utvecklingen. Kommer högerregeringen utvecklas till en Montezumas hämnd eller kommer det att bli en medelklassens mitt-i-mellan regering.

Det är ingen som egentligen vet för budskapet från alliansen har varit både ock men en sak är klar att klyftorna kommer att öka mellan de som har och de som inte har. Arbetslösa riskerar att tvingas att ta allt sämre avlönade jobb då stupstockar och a-kassan kommer att bli allt sämre.

Men hur ska arbetarrörelsen bemöta en sådan utveckling. Vilket alternativ ska sättas upp mot en allt kaxigare höger som kommer att ha ett politiskt monopol de kommande fyra åren. Faktum är att ingen socialdemokratisk regering har haft en majoritet sedan 1968.

Vilka utmaningar måste besvaras och mötas för att kunna återta regeringsmakten på nytt. Det är flera områden och spörsmål som jag ser det som ska mötas och det här är givetvis ingen slutgiltig ”lista” utan ett första försök att skissa på vad som måste upp på bordet.

Det första är diskussionen om det är möjligt med låginflationspolitik och full sysselsättning i symbios. Sveriges väg tillbaka efter 90-talskrisen har varit låginflationspolitikens och därför har de som drabbats av arbetslöshet fått betala ett oerhört högt pris. Man kan faktiskt se valresultatet som en protest mot den ensidiga låginflationspolitiken. En felriktad missnöjesyttring som kommer att göra ont värre då högerns svar är en låglönearbetsmarknad med svaga fackliga rättigheter och organisationer. Problemet är att låg inflation ger reallöneutveckling men samtidigt hög arbetslöshet. Är det alltså möjligt att klara både reallöneutveckling och full sysselsättning?

Det andra är hur arbetarrörelsen skall förhålla sig till den övriga vänstern i riksdagen och utanför. Hur arbetarrörelsen skall förhålla sig till grupper som Greenpeace, solidaritetsrörelser o.s.v. Diskussionen om huruvida Ohly och Wetterstrand kan sitta i en av (s) ledd regering blev en belastning p.g.a. det svaret skyldiga. Lars Ohly har en poäng när han sneglar på det norska exemplet.

Det tredje spörsmålet har med klassanalys att göra. Vi ser en tydlig klasskiktning inom arbetarklassen där de relativt välavlönade yrkesarbetarna låter sig lockas av egna favörer i form av lägre skatter och sänkta fastighetskatter medan de skikt av arbetslösa, invandrare, deltidsarbetslösa kvinnor o.a. vänder politiken ryggen. Hur ska arbetarrörelsen klara den utmaningen att hålla ihop klassen och att lyckas mobilisera de olika skikten. Än mer hur ska arbetarrörelsen i framtiden kunna täta ihop klyftorna och därmed vinna i politisk kraft.

Det fjärde spörsmålet är frågan om opinionsbildningen. Här måste arbetarrörelsen satsa på egen press och media. Här kan det handla om radio, TV, samordning och ökad spridning av fackförbundens press och inte minst Internet och alla de möjligheter som den för med sig. Vilka möjligheter finns att ha bilagor i de stora gratistidningarna i storstäderna osv. Utan verktyg för opinionsbildningen blir också arbetarrörelsen helt i händerna på de kommersiella krafterna och högerns dagordning. Detta har varit tydligt under den gångna valrörelsen om inget annat.

Sverige har fått en högerregering och arbetarrörelsens viktigaste parti socialdemokraterna har gjort sämsta val sedan 1914. Bara dessa två fakta måste sätta igång en förutsättningslös diskussion om framtiden om arbetarrörelsen över huvudtaget skall få en sådan. Valet är vårt eget och ansvaret är vårt allas.