Miles Davis - en nybörjarintroduktion
I söndags visade TV en konsert med Miles Davis från 1970. Det var när Miles Davis spelade på Isle Of Wight-festivalen för 600.000 personer som inspelningen gjorde. En mirakulös konsert med en av 1900-talets största musiker och innovatörer. Miles Davis var inget mindre än en av jazzens 3-4 främsta.
Hans musik var inte bara fräsch och nyskapande under hela hans liv utan den hade också förmågan att kommunicera till nya lyssnare och samtidigt behålla de gamla. Han utvecklade jazzen successiv och överraskade gång på gång.
Här är lite av nybörjarens tips till Miles Davis fantastiska värld. Men kom gärna ihåg att Miles Davis var otroligt produktiv och nedanstående förslag är bara några få ur en rikhaltig produktion. Miles Davis började spela in plattor redan som 19-åring 1945 och spelade ihop med bland andra Charlie Parker under de första åren.
En komplett diskografi hittar du här.
Miles (Prestige 1955)
Cool 1950-talsjazz med rökiga skumma källarklubbar och ett lysande samspel med ett annat plågat geni John Coltrane. En platta som representerar den tidige Miles Davis.
Round Midnight (Columbia 1955)
Den sensationella debuten på Columbia. där Thelonuis Monks klassiker Round Midnght ges en ny upplevelse i smarbetet i Miles Davis bästa band kanske någonsin John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones.
Miles Ahead (Columbia 1957)
Miles Davis påbörjade ett samarbete med storbandarrangören/ledaren/pianisten Gil Evans när han kom till Columbia (de hade samarbetat redan 1950) och 1957 släpptes den platta som av många kritiker räknas som om inte den finaste så en av de absolut finaste Davis gjorde.
Kind Of Blue (Columbia 1959)
En av jazzens portalplattor. För popsnören så är Kind Of Blue jazzens ”Sgt. Pepper” vad det gäller inflytande på en hel generation av musiker och för jazzmusikens utveckling. Samspelet med John Coltrane utvecklat till nya höjder. Snart skulle dock Coltrane få sparken av Davis p.g.a. hans allt mer accelererande heroinmissbruk.
Sketches Of Spain (Columbia 1960)
Nytt samarbete med Evans och en ny vändning. Miles Davis ger sig på spansk musik och gör Rodrigos ”Concerto De Aranjuaez” till en klassiker i dess riktiga bemärkelse. Så ljuvligt vackert, så fantastiskt själfullt och levande varm musik så det knappast kan överträffas.
Miles Davis In Europe (Columbia 1963)
En chock för jazzpubliken när Davis kom till sydfrankrike och uppträdde med en ny grupp med bl.a. en mycket ung Herbie Hancock. Också en av de bästa live-plattorna som Miles någonsin gjorde.
My Funny Valentine - Miles Davis In Concert (Columbia 1965)
En av flera brillianta live-plattor som släpptes under mitten av 1960-talet. Skillnaden här är dock att det är en balladplatta. Svårmodig, vacker och full av den alltmer plågade konstnärssjälen Miles Davis.
In a Silent Way (Columbia 1969)
Ett mer elektriskt och eklektiskt sound. Hans sökande under 1960-talets andra halva har nu resulterar i ett sound som närmar sig den moderna rocken. Kritiken från vissa jazz-kritiker var oförsonlig men många hade nog svårt att hänga med. Idag framstår ”In A Silent Way” som en milstolpe i jazzens utveckling och som en parallell till den då avlidne John Coltranes mest sökande inspelningar.
Så då var vi tillbaka till söndagens konsert på TV. Nu är det den intresserade eller nyfikne lyssnarens tur att bekanta sig med Miles Davis – grattis till den upplevelsen.
Glöm inte
www.kulturochpolitik.se där du kan läsa mer om massor av plattor (här och här)
min fotoblogg.
Kanonbra tips! Här var några album jag inte har hört ännu. Det måste rättas till. Keep up the good work!
Tack för kommentaren Thomas, det är kul att vi är fler som lyssnar på Miles och annan lysande jazz. Kolla gärna in min hemisda så kan du oxå kanskle få tips om annan musik som du kanske gillar.
www.kulturochpolitik.se
