Vem saknar Blair # 2?
Varför älskar borgerliga politiker och marknadsliberaler Tony Blair. Hur kan en labourpolitiker bli så omfamnad av borgerliga intressen som har skett med Tony Blair. Det är nästan patetiskt att läsa krokodiltårarna från ledarskribenterna på DN och SvD. Det verkar nästan så att man tror att Blair är en högerpolitiker.
Skälet är ganska enkelt. Tony Blair efterträdde Thatcher men fortsatte i grunden hennes politik där klyftorna mellan rika och fattiga fick fortsatta att öka. Dagens Storbritannien är ett samhälle där den lågavlönade ?working poor? arbetsmarkanden har låst in främst emigranter som har i stort sätt inga rättigheter. En promenad en sen kväll på Londons gator visar med önskvärt tydlighet hur klyftorna har ökat enligt etniska gränser.
De som gör servicejobben, städar, serverar på snabbmathaken, McDonalds-jobben, tömmer skräpet i sopptunnorna, tvättar gator osv. är emigranter. Lönerna är dock så dåliga att det är snart omöjligt att överleva på dem. Att leva ett gott liv är helt omöjligt. En av orsakerna är att löntagarna är så svaga organisatoriskt idag som en konsekvens av först Thatchers anti-fackliga politik som sedan Blair fortsatte.
Fortfarande är förhållandet mellan Labour och fackliga rörelsen TUC är ganska frostigt. Facket har inte något större förtroende för Blairs mittenpolitik som har inneburit att jämlikhetssträvande med anpassning till medelklassväljarnas egoism. Solidaritet med de som har det sämst har ersatts av en skruvstädspolitik där arbetslösa, sjuka, pensionärer och immigranter har varit målet.
Tony Blair, denne ur medelklassen, sprungne akademiker förändrade Labour skriver tidningar men faktum är att hans förändring var inget annat än att kidnappa partiet och stöpa om det till ett medelklassparti med medelklassvärderingar och genomförande av medelklassens politik. Arbetarklassen i Storbritannien därför lämnades kvar utan varken politisk organisation eller facklig dito.
Så marknadsliberalerna, högerpolitikerna älskar Tony Blair precis som på samma sätt som Troja älskade sin trähäst. Det var verktyget för att försvaga och i det närmaste krossa Storbritanniens fackföreningsrörelse.
FOTO Ingemar E L Göransson (London oktober 2006)
Blair efterträdde John Major som efterträdde Thatcher. John Major var så blek, så blek. Ingen match att vinna ett val då.
Ursäkta att jag glömt den bleke mitt emellan. du har så rätt men det förändrar inget i sak.
Och vari skiljer detta Blair från Göran Persson? Jag ser ingen större skillnad - i praktiken.
Håller med dig Kerstin!
Hej Ingemar! Jag tycker nog att du överdriver lite om Blair. Läs till exempel vad Per Wirtén från Arena skrev i sin blogg häromdan: ""Jag blir så ohyggligt trött på den enkla demoniseringen av Blair som kommer från vänster i Sverige. Ofta från människor som aldrig orkar bry sig om villkor och vardag för vanliga enkla löntagare och sällan lyssnar på vad fackliga organisationer säger. Alla är överens om det tudelade arvet. Utrikespolitiken och Irak är en katastrof. Men inrikespolitiken en framgång. Storbritannien har blivit ett bättre land att leva i för arbetare och medelklass. Stora investeringar i offentlig sektor. Ett smatter av nya bidragsformer för fattiga, särskilt för barnfamiljer, en vilja att sopa ut rasismen och lyfta fattiga områden. Alla som då och då rört sig i fattiga stadsdelar i London har enkelt kunna se förbättringarna. Besök en vårdcentral så ser du skillnaden direkt, sade en radikal sociolog till mig för nåt år sedan. De som sågar Blair har aldrig behövt besöka offentliga vårdcentraler. Men samtidigt Blairs blinda fläck: en acceptans för växande ojämlikhet där man accepterar att de rika blir rikare så länge fattigdomen inte ökar.
John Monks, som var ordförande i brittiska LO 93-03, säger att åren kanske inte varit så bra som vi hoppats, men oändligt mycket bättre än alla dess radikala kritiker påstår. Samma sak har jag hört från fackliga aktivister".
Du har naturligtvis rätt i mycket du skriver Mats men problemet och det jag ville fokusera på var förändringen från en ideologisk politik som hade som mål att få bort klyftorna och ojämlikheten som varit socialdemokratins riktmärke. det fokuset försvann med Blair och med Persson. Socialdemokratin förlorade sin själ i ivern att vara marknaden och framför allt medelklassen till belåtenhet.
