Man blir bara så trött
Det är inte utan att man blir trött på saker och ting.
Sveriges försvarsminister Sven Tolgfors fortsätter att sprida märkliga uttalande kring sig. Tomhylsan som han kallas gemenligen bland försvarsanställda menar att Rysslands politik och det faktum att Ryssland planerar att kärnvapenbestycka sina örlogsmän i Östersjön inte är ett hot mot Sverige och Östersjöregionen. Att han sedan får stöd i sin uppfattning av Carl Bildt gör inte saken bättre.
Vad Bildt säger i frågan har ringa betydelse då hans förbindelser med ryska intressen borde diskvalificera honom som inte bara utrikesminister utan också som utrikespolitiskt orakel. För hur kan en utrikesminister som har varit på företags lönelista och tagit emot miljoner från företag kopplade till mäktiga ryska olje- och gasintressen (Gazprom).
A-kassan håller på bli en kvarnsten kring minister Littorins sköna nacke. Över en halv miljon har lämnat den allt sämre och dyrare a-kassan vilket innebär att nu när lågkonjunkturen gör sig allt mer hörd. Det innebär att köerna till kommunernas socialbyråer kommer att bli allt längre. Redan Walter Korpi talade om ”fripassageraresyndromet” vilket innebär att de som inte omfattas av det sociala skyddsnäten blir det i alla fall samhället som måste ta hand om och garantera deras överlevnad.
I sin iver så har högerregeringen lyckats med sin avsikt sänka skatterna för medel och överklass. Men priset är en ökande fattigdom bland en stor grupp av samhällets mest utsatta. Ivern att förutom sänka skatterna också använda a-kassan för att styra lönebildningen har lett till en kommunal-ekonomisk katastrof står för dörren nu när det blir sämre tider.
OS kan också trötta vem som helst. Inte för att Sverige inte nått upp till de före OS euforiska (och med orimligt uppblåsta förväntningar) sportjournalisterna som inte besitter den minsta realism vad det gäller svenska idrottsmäns möjligheter i den knivskarpa konkurrensen. Tröttheten gäller snarare den elefantiasis som OS-rapporteringen visar upp. Varenda boll, snubbling, slag, kryss, kast osv. bevakas som om det gällde livet. Och vem fan har tid att sitta hela dagarna och glo på eländet. Det blir faktiskt tråkigt för att uttrycka sig milt.
Till sist något att glädja sig åt……
Att leta i gamla LP-backar kan ge en del ibland, eller vad sägs om dessa små guldkorn:
The Strangeloves I Want Candy (Bang 1965)
En helt lysande larmande garage-platta utan att vara garageband. Tvärtom det är tre studioproducenter/musiker som redan 1962 skrev och producerade Bobby Comstocks legendariska single Let´s Stomp/I Want to Do It.
Chris Clark Soul Sounds (Motown 1967)
En vit singning som Barry Gordy gjorde 1967 och som gjorde två legendariska LP på Motown utan att det blev något stort av det. En makalös platta av en makalös sångerska inte olik Dusty Springfield. I dag eftersökt och inte tillgänglig ens på CD. Burr så bra!
J. Frank Wilson & The Cavaliers Last Kiss (Josie 1963)
Wilson var från Texas och gjorde 1963 the ultimate death-hiten; Last Kiss. Jag hittade den här LP i somras på samma ställe som de ovan och till min förvåning det var en utmärkt sen rocka-a-billy/tidig 60-talspop. Helt enkelt omotståndlig i sin oskuldsfullhet.
Ingen av dessa tre finns tyvärr på CD vad jag vet så jag har överfört dem till CD och fått bort det mesta av knastret och nu spelar de jag dem för fullt i bilen!
