Ingemars blogg

2009-04-28 @ 18:03:04 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Håller Sverige på att få ett två-partisystem ?

Håller Sverige på att bli en två-partistat. Går vägen över moderat kannibalism och ett närmare samarbete mellan partierna på vänsterkanten. Är det möjligt och inte minst är det önskvärt med en sådan utveckling. Vad skulle konsekvensen bli av en utveckling modell de anglosaxiska länderna.

Att det finns tendenser till att blockpolitiken håller på att utvecklas till ett inofficiellt tvåpartisystem är helt uppenbart. Moderaterna håller på att äta upp både Kristdemokraterna, Centern och kanske även på sikt Folkpartiet. Orsaken är delvis allianssamarbetet som minskar utrymmet politiskt för de tre övriga borgerliga partierna att profilera sig.

Men en annan orsak är också deras egen vilja att vara moderaterna till lags och den medelklass som de uppfattar som den starkaste politiska kraften. Det innebär att landsorten lämnas till sitt öde politiskt. Det innebär också att de lämnar ett vakuum som antingen får som konsekvens att borgerliga icke-moderatväljare kommer i ökad utsträckning stanna kvar på soffan och inte utnyttja sin röst.

För socialdemokraterna är trenden ett problem både för identiteten och för politiken. Situationen är ny att behöva organiserat samarbeta med (MP) och (V) eftersom högerpartierna har lyckats organisera en ”allians” vilket då tvingat (S) att anpassa sig till en ny situation.

Problemet är att skillnaderna eller slitningarna mellan de tre vänsterpartierna är större än på den borgerliga sidan. För det första (MP) är inget vänsterparti utan ett utpräglat medelklassparti med sina rötter i alternativrörelserna från 1970-talet med en-frågeinriktning fortfarande. De är i grunden ett tillväxtfientligt parti vilket är ett problem för (S) men också för (V). Likheterna mellan (S) och (V) är större än skillnaderna men det finns både historiska surdegar och reella konfliktungar mellan partierna. (S) har inget intresse av att låta (V) växa på sin bekostnad medan (V) vill framställa sig, med rätta numera, som ett icke-kommunistiska parti som är något radikalare socialdemokraterna. Men deras problem är att de inte har någon som helst förankring inom fackföreningsrörelsen. Dvs. samma problem som miljöpartiet.

Det som enat högerpartierna intill utrotning av kristdemokrater och centern har varit önskan om att koma i regeringsställning och att förändra Sverige från en välfärdsstat till en bland andra marknadskapitalistisk stat modell anglosaxiskt snitt.

Utvecklingen mot oligopol politiskt sätt är ett problem för socialdemokratin mer än för borgerligheten. Historiskt sett har fåparti system gynnat borgerliga intressen medan en partipluralism har gynnat arbetarrörelsen. Om man ser till hur makten har varit fördelad i länder med i praktiken fåpartisystem så är det ingen rolig läsning för varken vänstern eller arbetarrörelsen. Radikalism tenderar att marginaliseras till fördel för den högljudda medelklassens intressen.

Ett annat problem som uppenbarligen följer med fåpartisystem är en personfixering av politiken. Det gör partier som (S) där politiken historiskt varit överordnad personen medan högerpartier har traditionellt sett en större fixering vid person och i andra hand politikens innehåll. Det får till resultat att i ett samhälle som Sverige där media är till 90 % i borgerliga händer till att bli en fråga om personens tillgodohavanden eller tillkortakommande. Politiken tenderar att drunkna i en sådan malström.

Arbetarklassens politiska strävanden har misslyckats speciellt under de senaste 30 åren när nyliberalismen har tagit över den politiska dagordningen. Så för den reformistiska arbetarrörelsen är dagens utveckling ett stort problem.

Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”

2009-04-27 @ 15:00:48 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Är du rosa eller blå Littorin?

"Den svenska arbetsrätten är priset för en stabil arbetsmarknad". Det är inte jag som tidigare fackligt aktiv som säger detta för de flesta insatta självklara. Den som säger det här är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i lördagens intervju i P1.

Visst, det visar en klarsynthet från Littorin när han inser att arbetsrätten och kollektivavtalssystemet är tillgodo för den svenska arbetsmarknaden och orsaken att vi har västvärldens lugnaste arbetsmarknad. Inget land har så få strejkdagar och så konflikter mellan arbetsgivare och löntagarna. Det är sant och det har också varit en bidragande orsak till att Sverige har utvecklats till ett av västvärldens bästa länder att växa upp i.

Men samtidigt får man ge akt på Littorins retorik för han menar att arbetsrätten är en orsak till att vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Littorin menar att arbetsgivarna är extra försiktiga när det gäller att anställda ungdomar som är oprövade p.g.a. arbetsrätten.

Frågan är om man kan lita på Littorin egentligen. Är hans make-over från blå moderat till rosa moderat äkta eller är det lika mycket taktik som övertygelse. Vem vet, egentligen. Det kan vara idé att fundera på hur mycket rosa Littorin egentligen är efter handhavandet av a-kassan. Hans politik jagade ut 500 000 ur a-kassan och gjorde det väsentligt sämre för övriga att vara med. Dyrare och sämre, det har varit regeringens och därmed Littorins politik.

För några månader havererade huvudavtalsförhandlingarna . Många satte stort hopp till att de skulle ge ett nytt huvudavtal som skulle ersätta 1939 års Saltsjöbadsavtal. Nu blev det inte så. Arbetsgivarna med hökarna i svenskt Näringsliv satte stopp för ansträngningarna vilket innebär att det 70 år gamla avtalet fortsätter att reglera förhållandena mellan löntagare och arbetsgivare på arbetsmarknaden.

Arbetsgivarna ställde sådana ultimata krav att facket inte kunde möta dem utan att lägga sig död hund. Men det innebar också att den politiska vägen blev den väg som arbetsgivarna valde för sina intressen. Jag skulle vilja påstå att svenskt Näringsliv inte ville ha ett nytt huvudavtal för att få argument att pressa regeringen och därmed den rosafärgade Littorin till politiska förändringar i just det arbetsrätten.

Arbetslösheten ökar fortare i Sverige än i andra länder vilket beror i huvudsak på att vi exportberoende mer än de flesta andra länder men argumentet är givetvis från Svenskt Näringsliv den vad man kallar rigida arbetsrätten.

De högljudda rösterna från de mest maktsugna inom högern och näringslivet höjs nu sedan kollapsen för huvudavtalsförhandlingarna; stoppa rätten till sympatiåtgärder, ingen självklar rätt till kollektivavtal på arbetsplatser utan fackliga medlemmar och försvagning av LAS.

Frågan kvarstår; kan och vill Littorin hålla emot när högerns och arbetsgivartrycket blir tillräckligt starkt eller blir då Rosa-Littorin på nytt Blå-Littorin. Det gav inte lördagsintervjun den 18 april svar på. Jag skulle inte sätta min lön på det är en sak som är säker.

Glöm inte att skriva på ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”

2009-04-23 @ 19:44:06 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Arbetarrörelsens vilsenhet

Befinner sig Sverige och för den delen hela världen i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929? Ja, troligtvis, men ingen kräver notan för hur det blvit som det blivit.

Den kapitalistiska marknadsekonomin är egentligen grunden till att det blir kris. Vad vi ser är en överproduktionskris, dvs. det produceras mer varor än vad det finns avsättning eller behov för. Ett exempel på detta är bilindustrins djupa kris. Världens bilproducenter tillverkar idag fler bilar än någonsin. Men marknaden för alla dessa bilar finns inte. I USA kan inte alla köpa en andra eller tredje bil utan istället kollapsar hela industrin när man tillverkar för många och fel fordon.

Jag var i Los Angeles för snart två år sedan. Staden med sina miljontalsinvånanare är en av USA:s biltätaste städer. I snitt har varje familj två bilar eftersom det inte finns någon kollektivtrafik för den sålde LA till bilindustrin på 1930-talet. Industrin köpte för att lägga ner och därigenom skapa en marknad för fler bilar.

Ett annat lika galet exempel är när amerikanska banker i princip på rot sålt lån till alla som ville ha plus många andra utan att försäkra sig om att det fanns någon form av säkerhet. Sedan spricker bubblan och den svarta sidan av marknadsekonomin, dvs. den oreglerade kapitalismen visar sig; ekonomisk kollaps och massarbetslöshet.

Arbetslösheten ökar nu i Sverige med en historiskt hög hastighet. Regeringen som trodde att bara vi sänker skatterna för medelklassen så är allt frid och fröjd har fått känna av hur deras politik har fördjupat krisen genom att stora grupper hamnar utanför de sociala skyddsnäten och att snart kommer trettiotalets välgörenhetsmadamer fram ur de dammiga gömmorna.

Socialdemokraterna och LO menar att det är ett gyllene tillfälle att utbilda arbetskraften som är arbetslös för de jobb som kommer när krisen vänder. Men det gjorde man under 1990-talet och trots det; arbetslösheten bet sig kvar och hamnade inte ner på de 1,5 % som var innan 90-talskrisen. Det finns faktiskt inget som säger att utbildning i sig skapar ett läge där arbetslösheten försvinner ur kapitalismens galleri. Visst, det är vettigare att utbilda än att inte göra något men det löser inte kapitalismens inneboende problem.

Varken socialdemokraterna eller facken har ett program för att ta strid mot roten för det onda – den oreglerade kapitalismen. För med en blandekonomisk modell som fanns under 50-80-talen så kunde politikerna och politiken reglera kapitalismens värsta avigsidor samtidigt som den tog tillvara grundläggande socialistiska tankar; jämlikhet, allas lika värde, utveckla arbetslivet, delaktighet, rättvis fördelning, utbildningssystem som tog vara på alla talanger osv.

I skuggan av krisen ser vi en vilsen arbetarrörelse som saknar idéer och tankar om hur framtidens samhälle skall se ut. Antingen lutar man sig tillbaka på en nostalgisk våg mot tid som flytt eller så anammar man delar av den borgerliga världsbilden.

Arbetarrörelsen behöver formulera sitt eget efter-marknadsfundamentalismens politiska program precis som när rörelsen formulerade efterkrigstidsprogrammet. Det senare lyfte Sverige och skapade det svenska undret och ett samhälle som troligtvis är det närmaste en demokratisk socialism vi har sett i vårt land.

Men vad finns nu? Ett taktiskt dribblande, en mediahypad politik och frånvaron av kompassriktning för framtiden. Klassinstinkten har förbytts mot en ängslig oro för vad som kan störa storstädernas medelklass svaga nerver. Därför tappar (S) i opinionen och i förtroende för när människor önskar och behöver framtidstro får de till intet förpliktande fraser och ett ängsligt mediasneglande. Det är arbetarrörelsens verkliga problem.

Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"

2009-04-16 @ 18:41:50 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kunskap är det bästa medicinen mot Sverigedemokraternas smitta

Kan man med odemokratiska metoder bekämpa odemokratiska krafter. Jag har svårt att se hur man skall kunna lyckas med det. Den enda kraften för att bekämpa grupper som Sverige"demokraterna" är att man för det första förstår vad de står för och för det andra hur de tänker.

Under de senaste veckorna har radioprogrammet Kaliber avslöjat vad som är de riktiga Sverige"demokraterna" och vad de är för figurer. Bilden blir då något annat än Jimmie Åkessons polerade anlete och försäkringar om att SD är lika goda demokraterna som alla andra.

Men det var innan de hade sjungigt nubbevisor som hyllade mordet på Olof Palme eller öppet rasistiska och främlingsfientliga attityder. Kort sagt, Kalibers förtjänst var att de tog SD med brallorna nere och rasismen och de fascistiska värderingarna till alla att beskåda som genitalierna hos en halvfull blottare.

Det är många av oss som avskyr SD:s värderingar, deras bigotta uppfattningar och deras populistiska politik. En del ser dom som en isolerad politisk företeelse i Sverige utan möjlighet att påverka svensk politik mer än marginellt i enstaka kommuner där de demokratiska partierna inte kan enas om att hålla dem ute från allt inflytande.

Men sanningen är att SD inte bara är en del av en internationell främlingsfientlig rörelse utan också är en del av en fascistisk tradition som går tillbaka på 1920 och 1930-talens vänsterfascism och vänsternazism. Vänster i den betydelse att dessa grupper hade en vänsterfraselogi riktad mot ”kapitalet” och mot delar av borgerligheten. De tyska nazisterna hette ju också nationalsocialister vilket är ett minne från denna vänsterfascism/nazism.

De var främlingsfientliga, de var rasister och de var anti-kapitalistiska. Därför var de också särskilt farliga som vad Ture Nerman kallade ”folkförförare”. De utnyttjade orättvisor, sociala problem och stämningar bland vanligt arbetande människor och arbetslösa. SD är en del av denna tradition. De är rasister, främlingsfientliga, de är odemokratiska och de försöker utnyttja sociala orättvisor men menar att det är invandrare och ”främmande kulturer” som är orsaken.

Ska man förstå vad SD är så måste man känna till deras rötter och ideologi. På facebook finns en grupp, ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack, ”som vänder sig mot SD och vill stoppa dem från att komma in i riksdagen. Bra, att människor engagerar sig mot SD men det är också avgörande att man förstår vad man bekämpar.

"Jag vill bara göra ett förtydligande för den gruppen. Det har aldrig och kommer aldrig att accepteras någon typ av referenser till förintelsen eller till nazismen på 30-talet i den här gruppen. Den typen av argumentation leder endast att leda till man förlorar fokus på den verkliga frågan, främlingsfientligheten idag. Fortsatta diskussioner eller påpekanden kring detta kommer leda till uteslutning."

Så här skrev gruppen initiativtagare i ett meddelande efter undertecknat hade påpekat SD:s fascistiska rötter och politik. Ett märkligt synsätt. Förutom odemokratiskt så är det meningslöst att försöka bekämpa något som man inte vet vad det är. Det största hotet mot demokratin är okunskap än värre att inte vilja skaffa sig kunskap. Ska SD förhindras från att komma in i riksdagen måste man sätta sig in i deras politik och förstå deras taktik. För att inse och förstå den måste man skaffa sig kunskap, inte av taktiska skäl förtiga. Det är en väg som bara kan gynna brunspräckliga företeelser som Sverige"demokraterna".

Uppdatering 22.48:

Gruppen ovan har ändrat sitt regelverk så nu får man diskutera SD:s historiska arv. Ett bra beslut som bara kan berömmas.

Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” – Skriv på om du delar uppropets innehåll.

2009-04-09 @ 14:22:13 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Facklig-politisk samverkan står pall

Den facklig-politiska samverkan har varit kittet som hållit fack och politik samman under årtiondena. Det var t.o.m. uppe till beslut på första LO-kongressen 1898 att för fackliga organisationens medlemskap i LO att man också tvungen att var kollektivansluten till socialdemokraterna. Detta med insikt om att fackliga kampens räckvidd är begränsad så om man vill se ett bättre samhälle måste man agera politiskt också.

Facklig-politisk samverkan har också lika länge varit en nagel i ögonen på högern och de borgerliga partierna. Varje valrörelse har nyheten dykt upp på förstasidorna om fackets i allmänhet och LO:s i synnerhet bidrag till (S) valrörelse. Diskussionen är alltså inget nytt utan när den nu kommer i dagen i skuggan av AMF-historien så är det inget att förvånas över. De borgerliga tidningarna ser nu chansen att slå in en kil mellan partiet och LO. Delvis har (S) själva bjudit på möjligheten genom att Sahlin distanserade från Lundby-Wedin i lördags och faktiskt hade synpunkter på en intern LO-fråga; vilka styrelser som LO-ordföranden ska sitta i. Men samtidigt har LO själva bäddat för det här genom frånvaron av policy för sitt eget styrelsearbete.

Facklig-politisk samverkan har inneburit att arbetarrörelsen har hållit ihop medan samtidigt som facken och löntagarna har fått inflytande och kunnat påverka politikens utformning. Facklig-politisk samverkan har också inneburit en plattform för vanliga LO-medlemmar att kunna få politiska uppdrag. Framför allt på lokal nivå ute i kommuner och landsting. Det har också inneburit att deras verklighet har kunnat påverka politikens utformning genom att exempelvis undersköterskor och metallarbetares erfarenheter har blivit en del av den politiska vardagen.

Facklig-politisk samverkan har därför varit och är viktig för demokratin. Jämför med andra länder så saknas ofta vanliga arbetare i politiken utan den är en sak för den ”skolade” medelklassen. Här är lärare, läkare och tjänstmän långt mer dominerade än i svenska kommun- och landstingsförsamlingar.

Skulle det ske ett uppbrott och en skilsmässa mellan facket och socialdemokratin skulle det försvaga (s), försvaga och minimera det fackliga inflytandet i politiken och inte minst försvaga demokratin. Det är också syftet med de borgerligas ideliga angreppen på den facklig-politiska samverkan. Så de som agerar idag för att ett få ett brott mellan LO och SAP hoppas på en försvagad arbetarrörelse så Reinfeldt och högerns ska kunna sitta kvar i Rosenbad och förändra Sverige i riktning mot större skillnader både i levnadsförhållanden och i inkomster.

Högern hoppas lösa upp kittet som facklig-politisk samverkan är för arbetarrörelsen. Över 100 år av samverkan är dock inte beroende av vissa enskilda personer. Det är varken Mona Sahlin eller Wanja Lundby-Wedin som är garanten för fortsatt facklig-politisk samverkan utan den inom rörelsen breda insikten om att framgångsreceptet som förändrat Sverige från Europas fattige kusin till välfärdstaten Sverige idag fungerar även i nutid. Sedan kan högern och Expressen orera bäst de kan – de äger inte frågan utan den är arbetarrörelsens och ingen annan.

Skriv på namninsamlingen för en bättre kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”

2009-04-06 @ 13:01:54 Permalink Politik Kommentarer (3) Trackbacks ()

(M) och Timbro håller på att göra Reinfeldt till en svensk Thatcher

Jag kan tänka mig att det var många socialdemokratiska politiker som fick lördagen förstörd. Uppvaknandet måste ha varit chockartat när Expressen och Demoskops väljarundersökning blev offentlig i går morse. Själv satt jag i bilen på väg ner till Öland tillsammans med hustrun för att tillbringa en dag i solen.

Det var lite av känslan av ”vad var det jag” sa som fyllde mitt inre. Inte för att jag gladde mig, jag hade så gärna haft fel och moderaterna hade fortfarande varit ett mindre parti än socialdemokraterna. Men samtidigt kan man inte tycka annat än det är resultatet av en lite självgod inställning och en politisk laizze-faire attityd som orsakat att moderaterna har, fortfarande enligt, Demoskop, vuxit med nästan 15 % under ett år samtidigt som (S) tappat ungefär lika mycket.

Katastrof, sa en gammal kollega som ringde mig. Katastrof är ordet sa Bull. Katastrof sa Bill. För hur ska man annars beskriva det historiska dyket från att ha haft upp till 10-20 % upp på högerregeringen under stor del av mandatperioden till nu ligga under med 5 %. Vad är då orsakerna till att oppositionen och främst (s) tappat så förtvivlat.

Bristen på trovärdig politik är en orsak. Mona Sahlin har haft en vänta och se attityd. Rådslagen ska göra sitt och så vidare. En berömvärd demokratisk inställning, men politik kan inte vara vänta och se och den kan heller inte definieras i en vi-är-emot-inställning som har präglat oppositionen. Vi är emot er räcker inte för att vinna över högern, men vad är oppositionen för har getts väldigt lite svar på. Det har hittills inte var lika tydligt som den negativa värderingen av högerns politik. Att vara emot högerns orättvisa politik är inte svårt, men oppositionen har väntat för länge med att tala om vad man är för.

Naturligtvis spelar AMF en roll i tappet. Det är svullna opinionssiffror som Expressen skrev igår på ledarsidan. Svullet av uppmärksamheten och hanteringen av AMF som LO haft. Men handhavandet i AMF:s styrelse blir som klister om det som uppfattas som om handlandet som strider mot vad man säger i ledande ställning och just det har en förmåga att hänga kvar kvar. Här kommer också säkerligen debatten om hur nära LO ska vara partiet. Om man går tillbaka historiskt så har LO före den nuvarande ledningen haft en viss rörelsefrihetsdistans till partiledningen men under senare år och framförallt sedan Mona Sahlin blev ordförande har Lundby-Wedin och Sahlin uppfattas i par. Därmed har också det som skitar ner den ene skvätter på den andre.

LO befinner sig i sin värsta förtroendekris kanske någonsin. Det syns också i Demoskops siffror. AMF håller på att bli en snara som kan fälla avgörandet i nästa val till högerns fördel. Hittills har LO-ordföranden haft förbundsordförandenas stöd men i o m tappet i Demoskop och växande missnöje bland fackligt aktiva ute i landet och medlemmarnas ilska kan man närma sig gränsen för hur länge förbundsordförandena kan klara att hålla emot. Telefonöverläggningen under eftermiddag kan tyda på att nervositeten inom LO är mycket större än vad som varit synligt utåt, bara det faktum att den fortsätter i morgon (måndag) tyder på att det finns mycket mer av kritik än vad som nått offentlighet.

Krisen finns på flera plan. LO:s interna kris som säkerligen har förstärkts av att organisationen har omorganiserats och 30 % av kansliets anställda har slutat medan många av de kvarvarande har fått byta arbetsuppgifter. LO-ordförandens tillkortakommande i AMF och andra mindre smickrande uppgifter som portionerats ut har heller inte varit till hjälp. Kritiken mot Lundby-Wedin är lika mycket ett drev mot LO för att slå kilar mellan fack och parti. LO har själv bäddat för det genom brister i sin egen strategi och nu verkställer högerns mediamegafoner Timbros strategi.

Det andra planet där krisen syns är den interna socialdemokratiska krisen med otydlig politik, svajig krishantering (Östros säger en sak – Sahlin en annan) och samtidigt den tidsödande frammejslandet av ett rött-grönt alternativ som det finns stora tveksamheter till intern i partiet.

Det är tydligt att det finns en strategi bakom det som sker. AMF blev en nyhet för två veckor sedan. En nyhet som håller mer än mer än fyra dagar är en sensation. AMF-historien var egentligen ingen nyhet (för den läskunnige har det varit känt sedan mitten av 2000-talet) utan en planterad strategi för att skapa en splittring inom arbetarrörelsen. När den efter två veckor fortfarande lever så släpps Demoskop/Expressens opinionsundersökning som visar ett dramatiskt tapp för (S). Man bör notera att Demoskop gjorde sin och Expressens undersökning parallellt med den planterade AMF-skandalen. Resultat; intern kamp inom arbetarrörelsen och Reinfeldt regeringen slipper ifrån att stå till svars för sin usla politik.

LO-ordförandens misstag blir härigenom också hennes fall oavsett om hon sitter kvar i morgon. Lundby-Wedin blir utan politiskt inflytande då starka delar av (S) vill ha bort henne och kritiken växer internt i LO med hennes ledarskap. Wanja Lundby-Wedin upplevs som en belastning inom rörelsen och därmed försvagas Mona Sahlin. Helt enligt moderaternas och Timbros spin-doctors – moderaternas framtida regeringsinnehav efter 2010 är därmed säkrat.

Allt detta spelar Reinfeldt i händerna när nu krisen slår till med full kraft. Detta oavsett högerns politik och den snabbt ökande arbetslösheten. Högern slipper undan och behöver inte möta kritiken för sin i alla stycken orättvisa och reaktionära politik.

Men lika stor roll spelar oppositionens brist på ett tydligt alternativ till högerpolitiken. Socialdemokraterna klarar uppenbarligen inte heller anstormningen från högermedias, Timbro och högeragitatorernas totala monopol i media. LO har ca 700-800 miljoner i sin mediafond. Den används inte men borde vara en tillgång för att lägga moteld mot högerns anlopp mot löntagarna och deras rättigheter. Inget sker och därmed lämnas också ett slags walk-over i valet 2010.

De senaste veckornas händelser och det som sker i morgon och de kommande dagarna kommer att avgöra valet 2010. Felaktiga beslut i arbetarrörelsen kommer att säkra Reinfeldts regeringsinnehav 2010 och kanske 2014. Reinfeldt är på väg att bli en svensk Thatcher.

Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”

2009-04-05 @ 22:19:52 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Reinfeldt gillar arbetslösheten

Alla kräver det. LO, Svenskt Näringsliv, Konjunkturinstitutet, kommunerna och landstinget. Regeringen å sin sida skakar på huvudet och med illa dold skadeglädje meddelar att nästa år slår massarbetslösheten till och svensk ekonomi sjunker med ofattbara 4-5 % i år och minst lika mycket år. Arbetslösheten kommer att nå 12 % och det ett valår.

Reinfeldt blinka med sina cockerspanielögon och lägga huvudet på sned samtidigt som han säger att han tänker vårda statsfinanserna oavsett vad som händer. Alltså arbetslösheten, på ren svenska, skiter regeringen i för om man ska göra något blir man tvungen att öka statsutgifterna och även höja skatterna.

Nu är höjda skatter ett rött skynke för högern oavsett hur det ser ut med arbetslösheten. Huvudsaken att medelsklassen får behålla sina skattesänkningar medan de arbetslösa får klara sig bäst de kan. Cynismen i högerns politik är inte förvånande men i högsta grad utmanande.

Regeringen vill inte göra något arbetslösheten. Deras uppfattning är att det får lösa sig självt. Borg & Co. tänker troligtvis på följande sätt.

Vi har sänkt skatten för medelklassen och hyfsat välavlönade löntagare, t.o.m. LO-medlemmar. De vill behålla sin skattesänkning, sina tusenlappar och så länge de har sina jobb säkra så bryr de sig inte om de som blir arbetslösa. Regeringen räknar med att 30 års egoistindoktrinering från högern, Timbro och arbetsgivarna ska ge utslag i valet 2010.

Fungerar det? Det vet vi inte, men om det blir som prognoserna säger att den öppna arbetslösheten hamnar nästa år på 12 % så är situationen snart i nivå med 30-talets massarbetslöshet. Vad som också måste räknas med är det missnöje som kommer att blomma upp med politiken och politiker i allmänhet. Ett missnöje som gör att alltfler kommer att röstskolka och de som kommer att göra det är traditionella vänsterväljare då de har en större tendens att misstro politiken och politiker.

Så massarbetslösheten kan paradoxalt spela i händerna på Reinfeldt och ge oss en ny mandatperiod med högern. Inte en lysande framtid precis.

Skriv på ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!

2009-04-02 @ 22:41:58 Permalink Politik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ta fast tjuven, men den rätta helst

Debatten kring AMF fortsätter. Det behövs för de misstag och tillkortakommande som varit har drabbat inte bara pensionärer och blivande pensionärer som hade sina pengar hos AMF:s huvudmän och den årliga stämman att hålla räfts och rättarting i. Låt vara hur det är med styrelsens ledamöters ev. slarv eller misstag är en sak för AMF. Den diskussionen kommer att fortsätta och det är bra. Den behövs om inte annat för att får LO att nu till sist skapar sig en policy vad det gäller sitt engagemang så att LO-pensionärer får så bra pensioner som det är möjligt.

Men under de senaste dagarna har ett populistiskt drag börjat skönjas. Ett ganska illavarslande tecken på att nu försöker högerns tribuner att göra arbetarrörelsen principiellt ansvarig för alla bonusar och sky-high pensionsavtal. Nu låter man de verkliga tjuvarna komma undan genom att ropa ”ta fast tjuven” och peka i fel vädersträck. Men tjuven springer inte mot Norra Bantorget utan mot Blasieholmen efter att genat genom Rosenbad.

Expressen, denna populistblaska, ”avslöjar” att LO:s ledning får pension. Den förvånade och uppbragte skribenten meddelar att de får även en hög pension men var slaskbladet Expressen inte talar om är att LO:s ledning har förhållandevis höga löner. Inte höga i förhållande till näringslivets toppar men höga i förhållande till LO-förbundens medlemmar. Sant, LO:s ledning får bra pensioner men de är inget uppseendeväckande jämfört med exempelvis ett kommunalråd, en riksdagsman eller en hög statlig tjänsteman. Näringslivstoppar spelar ju i en helt annan division som välkänt är.

Populismen består i att utmåla LO:s ledning och andra inom arbetarrörelsen som halvskumma, näriga halvskurkar. Felet man gör att man inte tar hänsyn till att hög lön ger hög pension. Låg lön ger låg pension. Det är orättvisan, låga löner och låga löner ger låg pension. (Vad får en skrivkuli på Expressen i pension efter 35 år; kanske 3 – 4 miljoner om han eller hon blir 80 år.)

Vem är då den som har ansvaret för de låga löner för vanliga jobbare och löntagare. Den uppenbara är givetvis arbetsgivarna som hävdar låga löner som nödvändiga för löntagarna skall motiveras till arbete. En facklig rörelse som försvagas får allt svårare att motsätta sig och föra en kamp värd namnet mot arbetsgivarnas intresse av låga löner och därmed som en konsekvens låga pensioner.

AMF-historien handlar egentligen om makt. Just nu om handlar det om maktutövning riktad mot fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen. Så när LO:s representanter går på en blåsning, godkänner i styrelsen ett osannolikt pensionsavtal och missar att ställa rätta frågorna så spelar det i händerna på de krafter som vill se en försvagad fackföreningsrörelse. Då blir AMF-rabaldret lättare att förstå - handlar det i slutänden om politik.

Man får inte vara blåögd och tro det bästa om människorna för att travestera Strindberg. Strindberg skrev också följande om idealister.

”Men tiden går med sina tunga steg och driver människobarnen för sig i skaror. Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker georginerna i första stöten, bryter av de blekperuker och gör en ärtreva av lövkojor och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som agnar.

Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!”

(Det nya riket sid 68 Bonniers Stockholm)

Våra idealister inom rörelsen borde inte ha duckat och givet akt när AMF-stormen var som starkast, tyvärr blev det inte så och därför hamnade LO i sin värsta kris någonsin. Politik är en smutsig hantering och inser man inte det så blir stormen svår att härda ut vilket om inte annat AMF-historien visar i all sin prydno.

Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!

2009-03-31 @ 19:08:56 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vem droppade AMF-affären?

Vem tjänar på det? Så menade en lärare jag hade på en facklig utbildning för många år sedan. Med det menade han att det är sällan politiska beslut eller aktiviteter saknar ett syfte. Det är alltid någon som tjänar på dem. De är alltid till någons fördel. Och, den frågan måste man alltid ställa sig för att förstå vad som sker och varför. Det är inte utan att den, i vissas uppfattning låt vara infama, frågan har poppat upp gång efter gång de senaste dagarna.

Orsaken är naturligtvis AMF-affären och Wanja Lundby-Wedins agerande och turerna kring det hela. Att det hela har skadat LO:s trovärdighet och kastat in LO i sin kanske värsta vecka någonsin under organisationens mer än sekellånga historia. Att någon har tjänat på det som hänt är uppenbart precis som att det har lika uppenbart skadat inte bara LO utan hela fackföreningsrörelsen och även helt oförskyllt socialdemokraterna.

Det kan bli lite lättare att förstå varför det sker just nu och inte för ett halvår sedan eller om ett halvår om man inser att det finns en anledning varför AMF-historien blev rubriker just nu, just denna vecka.

Regeringen hamnade i en politiskt svår situation när oppositionen kunde anklaga regering för att införa bonusar i det statliga företagen genom det politiskt sätt slarviga misstaget att lyfta det principiella förbudet mot bonusar i statens egna företag. Olofssons och Borgs argument för statliga direktörers bonusar hade blivit en politisk belastning.

I går skulle det vara en debatt i riksdagen kring bonuskulturen. Det såg ut som en ”slam-dunk” för oppositionen men resultatet efter de gångna dagarnas turbulens blev istället en fis i senvinter blåsten. AMF-turerna vred vapnet ur händerna på oppositionen helt enkelt.

Inte bara att regeringen under samma vecka backar och tar bort bonusarna utan de får chansen att visa på att LO minsann beviljar höga pensioner. LO och LO:s ordförande blev helt enkelt offerlammet som p.g.a. lämnade blottor rädda regeringens nederlag och opinionsförlust i en för vänstern hemmafråga. Detta oavsett sakfrågan och LO:s ordförandes tillkortakommande och misstag.

Så, frågan är nu vem droppade AMF-bomben? Vem var spindoktorn på regeringskansliet? Vi får aldrig reda på det. För det är väl ingen som tror att journalisterna hittade historien på egen hand, utan det är självklart att någon med kännedom droppade historien.

AMF-historien visar på att politik är ett smutsigt spel och att valrörelsen blir ett veritabelt krig om makten där ingen barmhärtighet kommer att visas. Det blir ett bakgårdsslagsmål där allt är tillåtet.

Glöm inte namninsamlingen för en bättre kulturpolitik "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK" .

2009-03-27 @ 14:33:50 Permalink Politik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Missade du styrelsekursen, Wanja

Jag har suttit ett antal styrelser genom åren. Det har varit allt från föreningsstyrelser över folkbildningsorganisationer till arbetarkommunens styrelse. En sak man har fått lära sig genom åren är att man har ett absolut ansvar för de beslut som tas i styrelsen om man inte reserverar sig mot besluten.

När Wanja Lundby-Wedin nu säger att hon inte har förstått, att hon har blivit förd bakom ljuset eller vad nästa ursäkt blir för de beslut som hon faktiskt under ett antal år skrivet sitt namn under inger det tyvärr ingen trovärdighet.

Det är faktiskt styrelsens absoluta ansvar att ta reda vad man skriver under och det är den enskilde styrelsemedlemmens egna absoluta ansvar att göra så. Det kan man aldrig när man sitter i en styrelse komma undan. Därför blir också LO-ordförandens försvar och förklaringar allt tunnare ju mer de upprepas. För det är elementa som lärs ut första dagen på styrelsekursen.

Historien är ett tecken på den ideologiska svaghet som finns inom arbetarrörelsen och resultatet av 30 års ideologisk inmatning från högern. T.o.m. fackföreningsrörelsens tyngsta och viktigaste namn upprepar direktörernas mantra att det måste se ut så här med skyhöga löner och bonusar för att man skall kunna rekrytera toppnamnen till företagen.

AMF-historien är sorglustig men framförallt oroande då den visar på den ideologiska svagheten som finns inom arbetarrörelsen, det saknas helt enkelt ideologisk och politisk kompass, precis som när partiföreträdare menar på fullt allvar att det är medelklassen som är viktigast ur ett valstrategiskt perspektiv.

AMF-historien visar också på ett annat fenomen. Oförmågan att hantera krissituationer. WLW reste enligt uppgift till Köpenhamn för att fira en födelsedag och hoppades troligtvis att det skulle blåsa över medan istället det blev värre än någonsin. Det första budet när det gäller krishantering är att säga sanningen, hela sanningen och inget annat. Att söka ducka eller slingra sig undan är lönlöst – allt blir värre av det.

Dagens foto

Glöm inte namninsamlingen för en ny kulturpolitik värd namnet ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK.”

2009-03-24 @ 18:35:56 Permalink Politik Kommentarer (3) Trackbacks ()

Regeringens politik är medveten inget "misstag"

”Regeringens passivitet för oss raskt till den avgrund som kallas massarbetslöshet, utslagna industrier och småföretag och nedmonterad vård och äldreomsorg. Vi riskerar att hamna i en långvarig depression som kan orsaka större skador än nittiotalskrisen

Regeringen ursäktar sin handlingsförlamning med att den vill vårda statsfinanserna. Med det är just det den inte gör. Statens budget underskott växer snabbt till liten nytta på grund av de stora skattesänkningarna. Stimulanseffekterna av sänkta inkomstskatter är nämligen blygsam: ungefär hälften används till import av konsumtionsvaror och skapar inga jobb i Sverige.”

Så här beskriver LO-tidningens politiske kommentator den kloke Martin Lindblom konsekvenserna av regeringens politik. En i alla stycken utom på en punkt helt korrekt beskrivning både vad det gäller vad som händer och vad som kommer att bli konsekvensen av Reinfeldts politik. Som sagt, utom på en punkt.

Regeringen är inte passiv och den är inte handlingsförlamad. Politiken är ideologiskt betingad och det är träffande som en god vän uttryckte det; ”De tänker inte som vi”. Regeringen vill inte bedriva en någon krispolitik. De vill inte ha någon aktiv arbetsmarknadspolitik och de ser krisen som en möjlighet för att förverkliga sitt politiska mål; ett annat Sverige utan jämlikhetssträvande och utjämning. De vill helt enkelt återskapa sitt idealsamhälle där packet vet sin plats och överheten bestämmer.

Och vad är inte bättre verktyg än en försvagad arbetarklass, en fackföreningsrörelse utan muskler men som är bunden av de avtal som de respekterar medan arbetsgivaren använder arbetslösheten som vapen för att förskjuta makten på arbetsplatserna.

För vad blir annars konsekvenserna när 25 % av IF Metalls medlemmar hotas av att bli arbetslösa, när byggnadsarbetarna är snabbt på väg mot 15 kanske 20 % arbetslöshet och organisationsgraden i servicefack som Hotell & Restaurang och Handels rasar som en gråsten i Vätterns svarta vatten.

Verktygen för att komma hit har varit en usel a-kassa som pressar löntagarna mot lägre löner. Ett Svenskt Näringsliv som medvetet sänkte huvudavtalsförhandlingarna för att möjliggöra det politiskt att försvaga arbetsrätten så det blir olagligt att kräva kollektivavtal på arbetsplatser utan medlemmar, förbjuda sympatiåtgärder och riva upp turordningsreglerna och i praktiken återinföra § 32 och arbetsgivarnas totala herravälde på arbetsplatserna. Krisen blir regeringen Reinfeldts viktigaste bundsförvant för att lyckas med sitt mål att förändra Sverige till det marknadstält där allt går att köpa och sälja, även välfärd för den som kan betala och arbetskraft till lägstbjudande. Det gamla råa klasssamhällets återinförande helt enkelt.

Mot högerpolitiken hjälper varken med böner, fromma förhoppningar, besvikelser utan arbetarrörelsen står inför sin största utmaning och hot sedan 1930-talet; en väl organiserad högerregering i allians med arbetsgivarintressena hotar allt som har byggts upp sedan 2:a världskriget. Klarar arbetarrörelsen den striden eller ska Sverige gå samma väg som Storbritannien? Strategin och resultatet finns att studera för den som vill, men de som väljer att blunda får ett tungt ansvar att bära.

Glöm inte bort att skriva på "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK" om du är missnöjd med regeringens kulturutredning!

2009-03-22 @ 12:43:04 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Högern kan inte föra annat än högerpolitik

Finns det anledning att förvånas över att vitt är vitt, att en ko producerar mjölk, att natten är svart och att högerpolitik är högerpolitik? Jag kan låta bli att förvånas över att socialdemokraterna envisas med att fråga sig varför högerregeringen står passiv och tittar på när jobbkrisen förvärras. Det är lika förvånande som att eld brinner och vatten flyter; kort sagt det är själva essensen i regeringens politik. Det är ingen misslyckad politik, tvärtom det är deras största seger hittills.

Ikväll ska Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och Sahlin kommer givetvis att försöka nagla fast Reinfeldt vid det faktum att februaris varsel på 16.000 är lika med ett all-time high. Tyvärr kommer Sahlin att misslyckas genom att det inte är ett misslyckande för den borgerliga politiken – det är en framgång!

För högerregeringen ger jobbkrisen och arbetslösheten enorma möjligheter att genomföra sin borgerliga kontrarevolution. Nu skapas det mentala läge som gör att allt blir möjligt sett ur deras synvinkel. Nu blir det borgerlig skördetid. Skatterna kan ytterligare sänkas, lagstiftning i arbetsgivarnas intresse och en ökad privatiseringsvåg av det som har varit vårt gemensamma.

Arbetslösheten är Reinfeldts enskilt viktiga vapnet för att knäcka facket och därmed i steg två kraftigt försvaga socialdemokratin. En svagare fackföreningsrörelse, knäckt av havererade a-kassor och kraftigt minskat medlemsantal innebär att möjligheten att upprätthålla och teckna nya kollektivavtal minskar väsentligt. Den onda cirkeln är skapad.

Reinfeldt har helt enkelt fått det chocktillstånd som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen fast i lightform. Det mentala tillståndet och den samhälliga situationen då allt blir möjligt.

Så länge inte socialdemokraterna och oppositionen inser att det här är kärnan i den borgerliga politiken kommer socialdemokraterna framstå som att vara på defensiven och inte det kraftfulla alternativ som ska rädda Sverige från högerns re-make av välfärdssamhället till ett välståndsståndssamhälle för en del men inte för alla.

Mona Sahlin måste säga sanningen i kväll – högerns politik är marknadens politik, marknadens ohotade makt. Varför då bekämpa arbetslösheten när den är Reinfeldts viktigaste bundsförvant? Det är vad som behöver sägas, men varför gör ingen det då?

Om man följer debatten på exempelvis s-bloggar ser man tydligt hur socialdemokratin har lurats att diskutera Mona Sahlins person och inte forma ett radikalt socialdemokratiskt alternativ till högerns strategi. Därför framstår socialdemokraterna som misslyckade och Mona Sahlin kan målas ut som en svag ledare och socialdemokratisk politik som ett icke-alternativ. Det faktum att socialdemokraterna och det röd-gröna alternativet är det enda möjliga och realistiska alternativet håller på att förloras genom att oppositionspolitiken har drivets precis dit Reinfeldt vill.

Regeringens politik är inget misslyckande, den är en framgång. De har lyckats att genomföra den politik de vill. Målet att marknaden skall ta över allt mer av det staten tidigare haft ansvar för som arbetarmarknads- och näringspolitik är nu marknadsanpassad. A-kassan, stöd för omställning, företagsstöd i branscher med problem är nu en marknadsfråga. Precis som regeringen vill, precis som regeringens politik syftar till. Icke-politik och marknadsherravälde. Högern är på väg att förverkliga sin dröm om ett samhälle var och en får klara sig själv. Gud ha barmhärtighet med den som inte klarar stålbadet för staten kommer inte ha det.

Det ingen anledning att förvånas över att vitt är vitt, att en ko producerar mjölk, att natten är svart och att högerpolitik är högerpolitik. Det är verkligheten, inget annat. Berätta om den ikväll, Mona!

dagens foto

Glöm inte att ansluta dig till ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” om du tycker att regeringens kulturutredning har brister.

2009-03-17 @ 18:26:00 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Svenskt Näringsliv kallar på lagstifting mot facket

Diskussionerna och analyserna av varför det inte blev något nytt huvudavtal fortsätter. Det beklagas, det stönas och det uppvisas diverse förvånade miner lite här och där.

LO beklagar på sin hemsida att förhandlingarna misslyckades. Och med all rätt, det hade varit en framgång som den trängda Landsorganisationen behövt i den snåla högervinden. Men finns det någon anledning att bli förvånad, egentligen? Fanns det överhuvud några förutsättningar för ett nytt huvudavtal, egentligen?

Låt oss rulla tillbaka historien till när Saltsjöbadsavtalet skrevs. Sverige var i en djup ekonomisk kris och framförallt fackföreningarna agerade från en styrkeposition genom att de inte hade kontroll över alla strejker som pågick runt om i landet. Arbetsgivarna var i sin tur pressade av facket och arbetarnas (tjänstemännen hade inte strejkrätt) kampvilja.

1938 kom man överens och ett huvudavtal tecknades. Samma huvudavtal har sedan stärkts genom lagstiftning (men som är ofta dispositiv för att kunna vara flexibel i förhållande till arbetsplatsernas behov).

Hur ser det nu ut 2009. Arbetsgivarna gynnas av en djup ekonomisk kris men det är lugnt på arbetsmarknaden. Huvudavtalet fungerar även om det är 70 år gammalt. Kan verka märkligt men i grunden har inte förhållandet mellan arbete och kapitalt genomgått en grundläggande förändring.

LO och TCO var beredda att gå arbetsgivarna till mötes på många områden. Kort sagt, man var beredda att göra t.o.m. försämringar på vissa områden men inte att ändra de grundläggande maktfrågorna. Kort sagt, LO och TCO kunde inte gå med en förändring av maktbalansen på arbetsmarknaden vilket var Svenskt Näringslivs mål.

Skälet att Svenskt Näringsliv bröt förhandlingarna var inte förhandlingsovilja från den fackliga partens sida utan att Sverige har en högerregering som nu får tydliga krav på sig att förändra maktbalansen. Dvs. att göra en återgång till tiden med §32; arbetsgivaren sätt att leda och fördela arbetet, att anställa och avskeda helt enligt eget godtycke.

Den som följt media de sista dagarna har också sett att ropen på att förändra LAS ( ex DN och SvD) och beskära strejkrätten har ökat. Jag vill påstå att Svenskt Näringsliv aldrig hade avsikt att skriva på ett nytt huvudavtal utan nu lägger man pressen och kraven på regeringen att infria arbetsgivarönskemålen. Även om just nu, av taktiska skäl, Littorin säger att regeringen inyte tänker ändra lagstiftningen eller Borg med hög svansföring kallar Svenskt Näringsliv för tondöva så kommer de att lagstifta i arbetsgivarnas intresse senast under nästa mandatperiod om de vinner 2010.

GLÖM INTE ATT ANSLUTA DIG TILL PROTESTERA MOT KULTURUTREDNINGEN "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!

Dagens foto

2009-03-16 @ 17:43:40 Permalink Politik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Arbetsgivarna och regeringen fick som de ville - inget nytt huvudavtal

Enligt tidningsuppgifter i eftermiddag har förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden havererat. Arbetsgivarna har inte fått igenom de stora förändringar de har velat ha när det gäller turordningar och inte fått igenom de begränsningar när det gällt konflikträtten.

Det förvånar inte ett dugg att huvudavtalet inte blev en tumme ens. De fackliga företrädarna har försökt att gå arbetsgivarna till mötes på det ena området efter det andra för att få fram ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det från 1938 år ännu gällande Saltsjöbadsavtalet.

Egentligen så ville nog inte arbetsgivarna inte ha något nytt avtal för de har en annan strategi i bakfickan. Det ringar ganska falskt i öronen också att höra Sven Otto Littorin beklaga att parterna inte kunde komma till ett nytt avtal.

Varför? Jo det stämmer perfekt med den strategi som högern har för att förändra Sverige. Man började med att haverera a-kassan för att försvaga facken i medvetenhet om en försvagad fackföreningsrörelse innebär en försvagad arbetarrörelse och därmed en svagare socialdemokrati.

Reinfeldt & Co. har istället siktet istället på att vinna makten i valet 2010 för att då i steg två i deras strategi för att förvandla Sverige till en marknadsplats där löntagarna har ringa inflytande och socialdemokratin ställs utanför den politiska makten för en lång tid.

Nu kan regeringen Reinfeldt med emfas och fejkad sorg i rösten efter valet 2010 meddela eftersom inte parterna kan lösa sina egna problem måste lagstiftning till och presentera en lag som förbjuder sympatiåtgärder, olagligförklarar krav på kollektivavtal på arbetsplatser utan fackliga medlemmar och politiskt beslutade minimilöner.

Och, på vems önskelista stod det överst – arbetsgivarnas och nu kommer högern att verkställa beställningen. Förhandlingarna om ett nytt huvudavtal var inget annat ett spel för opinionen. Facket står med Svarte Petter och alliansen, högern och näringslivet vann. Vem sa att Maggie Thatcher var död?

Dagens foto

GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” !

2009-03-11 @ 17:04:39 Permalink Politik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tre nyhetstelegram.....

Om någon tror att det är frid och fröjd med regeringspolitiken så borde dessa tre nyheter från idag ta den mest devote Reinfeldtsupporter ur den villfarelsen:

- Kommuner och landstingens ekonomi försämras med 0,9 miljarder för 2008, dvs 2009 lär bli attan så mycket sämre. I ett pressmeddelande från SCB beskrivs den allvarliga situationen.

- Riksgälden beskriver i ett annat pressmeddelande den ekonomiska situationen med idel röda siffror med en upplåning på ofattbara 160 miljarder i år och en arbetslöshet som närmar sig 10 procent.

- IF Metall tvingas höja a-kasse avgift med 175 kr till 300 kr på grund av den galopperande arbetslösheten inom industrisektorn.

Tre nyhetstelegram idag; tre beskrivningar av den misslyckade högerpolitiken där passivitet, oduglighet och marknadsfundamentalism har ersatt politiskt ansvar och förnuft.

Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK!”

2009-03-04 @ 17:18:37 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skjut inte på pianisten!

IF Metall får från olika håll kritik för sin uppgörelse med arbetsgivarna om permitteringslön. Många är rädda för att det ska sprida sig och innebär press på lönenivåerna och ett race mot botten. LO:s avtalssekreterare Per Bard konstaterar att det här är ingen långsiktig lösning.

IF Metall däremot har ingått ett avtal om permitteringslön hoppas att detta ska stoppa massuppsägningar i ett läge då den ekonomiska krisen har ett närmast galopperande förlopp. Egentligen finns det ingen anledning att kritisera IF Metall då de inte haft något val i den krissituation de är i. Bara det faktum att de tvingas höja a-kasseavgiften kraftigt nu när de ser hur arbetslösheten sätter månadsrekord efter månadsrekord.

Den socialdemokratiske arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Eric Österberg har fattat galoppen och menar att IF Metall avtal är konsekvensen av regeringens infama politik för att skapa en låglönearbetsmarknad. IF Metalls påtvingade avtal är konsekvensen av att den sittande regeringen har helt lagt ner all arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Regeringen är de som skall kritiseras och det har Österberg insett.

Österberg har rätt. För givetvis har regeringen, Timbro och arbetsgivarna planer för sin maktutövning. Ingen skall inbilla sig att inte Timbro och arbetsgivarnas hökar inte påverkar och lobbar på regeringen att ändra spelreglerna för relationerna på arbetsmarknaden. Genom att regeringen medvetet valt att inte bedriva arbetsmarknadspolitik, inte stötta industrin på olika sätt som andra länder och att sänka a-kassan till den sämsta i norden har också strategin lyckats.

Margret Thatcher på sin tid ville sänka den engelska industrin och hon lyckades. Thatcher ville skapa en lågavlönad service arbetsmarknad och hon lyckades och hon ville försvaga facket och har lyckades över hövan. Samma strategi ser vi nu hos Reinfeldt och kompani. Det är dags att avslöja strategin och för facken och arbetarrörelsen gå i offensiv mot politiken som leder till lönedumpning.

Men framförallt och för hela friden skjut inte på pianisten!

Till sist:

I går var undertecknad och Roland Jansson i Kristinehamn och genomförde vårt gemensamma seminarium ”Den korsfäste arbetaren”. Så här skrev LO-distriktet efteråt på sin hemsida:

”provocerade de närvarande genom att ifrågasätta engagemang, arbetsmetoder och om vi verkligen "gjort läxan". Har vi tänkt på hur vi ska arbeta framöver för att uppnå de politiska målen?.... Många deltagare fick sig nog en tankeställare under eftermiddagen.”

Intresserade av att boka seminariet kan gå in på Ord & Kulturproduktioner för ytterligare information.

Undertecknad har också gästat Kulturbloggen med ett inlägg om kulturutredningen. Se länk.

Glöm inte att skriva på och sprida ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”

2009-03-04 @ 13:57:14 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Taktiskt rävspel modell Reinfeldt

I dagens Östgöta Correspondenten slår ledarskribenten knut på sig själv i sin önskan att positivt tolka regeringen Reinfeldts taktiska dribblande kring kärnkraften. Skrivarkulien kritiserar oppositionen och främst Mona Sahlin för att hon inte tillmötesgår majoritet av LO-förbund i deras uppfattning om kärnkraften. Då ska man observera att det är samma ledarskribenter som allt som oftast beskyller (S) för att gå LO:s ärenden som nu med glatt mod och utan den minsta rodnad på de ungdomliga kinderna beskyller (S) och Sahlin att svika LO!

Logik och konsekvens är inte borgerliga ledarskribenters starkaste gren. Det i sak inte någon större nyhet att kärnkraftverken får byta ut nedslitna delar eller uppgradera. Det gör de faktiskt redan, vad vi istället får se är ett moderatdirigerat taktiskt spel för att måla in oppositionen i ett hörn där de framstår som regeringsodugliga. Och vilken fråga är mer lämplig än kärnkraften där både (MP) och (V) vidhåller sitt i många stycken obegripliga motstånd. Ett motstånd som är baserat på en folkomröstning där en tredjedel av de röstande numera är både döda och begravna.

Regering Reinfeldt och kärnkraften är istället ett exempel på hur taktik får en allt större vikt framför politiska mål och politiska visioner. Högern bygger snarare sin politik på att vara taktiska i kampen om makten och härligheten. Det får ibland närmast löjeväckande proportioner som i frågan kring kärnkraften. Egentligen har regeringen godkänt något som redan är rutin och normal drift – utslitna och förbrukade delar byts ut p.g.a. säkerheten. Ingen ”big deal” men man lyckades lura in oppositionen i fällan och därmed står Sahlin och övriga i oppositionen i en sämre dager än behövligt.

Vi kommer att se allt mer av detta taktiska spel ju mer gapet mellan regering och opposition krymper och ju närmare vi kommer valdagen. De som inbillar sig att valet är klart och en vänstermajoritet är säkrad i riksdagen från 2010 bör nog tänka sig för en än gång. (Jag vill egentligen inte säga ”vad var det jag sa”!)

23 år av saknad

I dag är det 23 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. Det är 23 år som förändrat Sverige från vad i backspegel framstår som ett hyfsat jämlikt och rättvisst samhälle till en marknadsplats där allt är till salu. Olof skulle vända sig i sin grav om han såg eländet av i dag.

I dag är därför nedanstående ord av Palme mer aktuella än någonsin:

"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Glöm inte att ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!

Dagens Foto

2009-02-28 @ 20:04:49 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stora protester i Dublin mot högerpolitiken

Dublin är en fantastisk stad. Lagom stor för att vara en storstad och lagom för att vara samtidigt en småstad. Trevliga människor, musik överallt och det som ger Irland dess karaktär och irländarna deras rykte som ett generöst och gästfritt släkte.

Talbot Street går från Connolly Station upp till O´Connolly och General Post Office där påskupproret började och därmed staten Irland föddes 1916. Talbot är en några kilometer lång gata med restauranger, pubar och affärer av alla slag. En levande gata med mycket folk och där det händer något dygnet runt.

För ett halvår sedan var det brist på affärslokaler men numera är det säkert minst 10-15 procent igenbommat p.g.a. den galopperande krisen. Irland arbetslöshet når troligtvis 400.000 under våren. Dvs. drygt 10 procent av den arbetsföra arbetskraften kommer att vara arbetslösa. Så, från brist på arbetskraft till massarbetslöshet och kris har gått på några månader.

Hur har det kunnat gå så snabbt. Enligt vissa siffror har arbetslösheten ökat med närmare 200.000 sedan oktober 2008. En av de viktigaste orsakerna ligger i den nyliberala ekonomin. Det fanns helt enkelt inga bromsar för att hindra en snabb utslagning från arbetslivet. Lika lätt som det var att få ett jobb så går det dubbelt snabbt att bli av med jobbet. Arbetskraften inom serviceyrken har helt enkelt fått betala för den ultra-liberala arbetsmarknaden på den gröna ön. Och fått betala dyrt.

Den irländska regeringen har fått vad som närmast liknar panik och skär nu ner kraftigt arbetslöshetsunderstödet, pensionerna och socialbidragen för att försöka rädda den irländska ekonomin från total kollaps. Facken protesterar och ett antal strejker är på gång och den 21 februari protesterade 150.000 fackmedlemmar i den största fackliga manifestationen i Dublin på 30 år för en annan och bättre politik än regeringens.

Stora strejker är på gång på den gröna ön och våren lär bli en tid av ökad konfliktnivå på arbetsmarknaden tack vare den nyliberala politikens haveri.

FOTO: Ingemar E. L. Göransson

Dagens Foto

GLÖM INTE ATT SKRIV UNDER NAMNINSAMILNGEN ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK!”

2009-02-23 @ 17:29:36 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Olofsson, köp SAAB för $1!

När British Leyland en gång i tiden gick i graven så var det resultat av en medveten politik. Den som var ideologen bakom och ingenjören av slakten av den brittiska bilindustrin hette Margret Thatcher. ”Järnladyn” hade uppfattningen att Storbritannien inte behövde sin industri utan britterna skulle finna sin försörjning servicenäringarna. Industriproduktion kunde ske i Asien där lönerna och inte minst fackföreningarna var svagare för att inte säga obefintliga.

Vi har lite av en parallell i turerna kring SAAB och GM. GM har misskött SAAB under många år det har varit en bilfabrik som varit ute i periferin och därmed inte intresserat eller engagerat bossarna i Detroit. Nu när GM krisar rejält bl.a. tack vare sin brist på förståelse för vad marknaden vill ha för bilar. Inte törstiga bilar som mer påminner om 50 och 60-talens plåtmonster utan mindre och smartare fordon med hög säkerhet. Då blir SAAB helt sonika en bricka i spelet som skall rädda GM från total kollaps. Är det någon bilkoncern i USA som kommer att kollaps så är det GM och då är det ett skäl för svenska politiker att försöka hitta en väg som räddar den svenska bilindustrin från att dras med i samma kollaps.

Maud Olofsson, vår egen järnlady, kallar det att spela monopol med skattemedel att rädda SAAB. I så fall kan väl stora delar av hennes näringspolitik höra hemma i samma spelarkad. Hon undviker att se de viktiga och relevanta skäl som finns för att staten skall i nuläget i vart fall gå in som ägare av SAAB.

(Uppdatering, enligt Aftonbladet så har regeringen bestämt sig för att INTE göra något att rädda SAAB. Det innebär sannolikt SAAB:s nedläggning på kort sikt och svensk fordonsindustris på längre sikt. Thatcher-Olofsson kommer därmed att gå till historien som sågade av en av svensk industris viktigaste grenar. Tyvärr är det svårt att dela Lena Melins uppfattning att Olofsson viker sig med tanke på hennes syn på industrins roll.)

Fordonsindustrin är en tung och viktig industrigren i Sverige. Ca 140.000 människor har sin utkomst från den. Kunskapsinnehållet och teknikutvecklingen behöver SAAB för att klara att utveckla nya fordon som kan möta behoven som marknaden ställer. Hela fordonsindustrin är nära inflätat i varandra. SAAB och Volvos personbilstillverkning och Scania och Volvos tunga fordon behövs för att utvecklas. SAAB i sig är inget stort märke men dess betydelse som kunskapsproducent är av största vikt för fortsatt fordonsindustri här i landet.

Maud Olofsson försöker att göra en Margret Thatcher, dvs. slakta industrin, med samma fåfänga och perverterade verklighetssyn där industrin inte behövs utan vi alla ska försörja oss på olika servicejobb. En fåfäng dröm, och för den nyliberala Stureplanscentern en riktigt våt dröm där man nästan anar hur de likt små barn som slår sönder sina leksaker i ett destruktivt anfall. Vi ser hur illa det har gått i krisens spår för de länder som följt det nyliberala konceptet; Storbritannien, Irland och USA.

Problemet är bara Olofsson leker med 140.000 människors utkomst och en hel industrigrens framtid. Ska hon få göra en Thatcher och bli den som tog död på svensk fordonsindustri. Olofsson köp SAAB för $1 precis som när BMW sålde Rover till britterna. Tyvärr var inte den köparen seriös men det borde väl den svenska regeringen vara. Utveckla SAAB till en teknologisk spjutspets för den svenska fordonsindustrin. Olofsson våga lämna de ideologiska käpphästarna och gör rätt för en gångs skull!

(Uppdatering II, det verkar enligt AB som om många gett upp hoppet om att SAAB skall kunna räddas men många nser också att regeringen bär sig skamligt åt i sin ovilja att rädda fabriken.)

Till sist:

Här i Dublin kommer idag de offentliganställda att genomföra en manifestation mot regeringens beslut att skära ner pensionerna – allt för att låta vanligt folk betala den allt djupare ekonomiska krisen. Den politiska situationen blir allt mer infekterad här på Irland.

Skriv på Uppropet för en progressiv kulturpolitik! Anslut dig också gärna till gruppen med samma namn på www.facebook.com !

Dagens foto