Ingemars blogg

Jag är trött på detta eviga krusande och tjatande om att övertala Margot Wallström att bli partiledare för socialdemokraterna. Varför? Wallström har sagt tydligt och varit övertydligt klar på att hon inte vill bli partiledare. F.ö. ville hon inte heller bli minister när Persson ville ha hem henne året innan valet. Margot Wallström har på alla vis visat att hon inte vill utan är inriktad helt på att göra ett fortsatt bra jobb som EU-kommissionär.

F.ö. vad skulle hända om hon klev av sitt kommissionärsuppdrag – skulle hon ersättas av en moderat som Gunnar Högmark eller Carl Bildt. Är det bättre ur svenskt perspektiv eller ur ett socialdemokratsikt perspektiv att ersätta en erkänt duktig socialdemokratisk kommissionär med en mer eller mindre urdålig moderat?

De senaste dagarna har istället Carin Jämtin seglat upp som en stark kandidat. Skäl finns för hennes kandidatur. Hon är inte sammankippad med Perssonperioden och inte heller med valnederlaget 2006. Detta trots att hon var minister i den socialdemokratiska regeringen som gjorde historiens sämsta valresultat. Det beror på hennes ganska tydliga självständighet som hon bl.a. visade under sin ministerperiod.

Det finns heller ingen kanslihushögerstämpel på Jämtin som exempelvis lyser i pannan på Per Nuder som för många socialdemokrater framstår som en teknokrat och, i och för sig, kompetent och duktig räknenisse.

Jämtins bakgrund i Palmecentrets ideologiskt inriktade biståndsverksamhet stärker också bilden av Carin Jämtin som en väsentligt radikalare socialdemokrat än kretsen kring Persson. Allt detta gör att Carin Jämtin har seglat upp som en högst möjligt kandidat till partiledarposten och en kommande statsminister 2010.

Hur som helst; oavsett partiledarvalet är det den politiska inriktningen som är avgörande för partiet. Den främsta frågan måste vara jobben och den fulla sysselsättningen. Inte på moderatmanér där man krattar uppgivet manegen för en sönderslitande låglönearbetsmarknad där en stor del av arbetarklassen låses in ett tröstslöst ”working poor” liv. En arbetsmarknad utan väg ut och med så låga löner att medelklassen har råd att anlita ”tjänstefolkets” servicetjänster. Inlåsning eftersom bristen eller snarare frånvaron på utbildningsväg ut är högst närvarande. Ända från grundskolans utslagningsmekanismer med friskolor, elitklasser till ensidigt inriktade yrkesutbildningar utan möjlighet till fortsatt utbildning på högre nivå. Likaså en frånvaro av vuxenutbildning som får funktionen att en gång missad utbildning aldrig en ny chans.

Högerns politik och arbetsgivarnas intresse av en inlåst arbetarklass måste mötas av en socialdemokratisk politik där verkligen parollen ”Alla ska med” ges ett verkligt innehåll. Där arbete och utbildning; där vidareutbildning och byte av inriktning i arbetslivet blir en möjlighet. Där inte arbetslöshet på sikt är en enkel biljett till fattigdom och tröstlöst harvande mellan låglönejobb och socialbidrag.

Kan Carin Jämtin ge partiet en sån politisk inriktning som är mer än vackra ord så får hon min, i sammanhanget ringa, röst för en kandidatur till partiledarposten.

LO har startat sin kampanj mot högerregeringens a-kasseförslag. En namninsamling har startat. Har du inte skrivit på så gör det. Skriv ut namnlistor och gå runt bland kompisar, arbetskamrater och vänner och samla deras namn. Allt kulminerar den 14 december i landsomfattande aktiviteter och manifestationer från Luleå till Malmö; från Stockholm till Göteborg. Det blir en omfattande manifestation från den samlade fackföreningsrörelsen mot borgarnas systemförändrande förslag och till förmån för fortsatt trygghet även om arbetslösheten skulle drabba med sitt fula tryne.