När är det kört för Reinfeldt
Efter en lång och skön helg nästan utan jobb och inte ens bloggande så är det snart slut på det. Att koppla av och helt enkelt bara existera behövs.
En som skulle vilja ha det lugnt och inte har det är statsministern Reinfeldt. Men som vanligt är det självförvållat. Hans omdöme med de personer han utser lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte bara en ministerparad genom riksdagens korridorer av skattefuskare, avgiftsskolkare, svartbyggare, jävpigmenterade eller annars bara moderater som själva tror sig stå över lagen. Så är det nu dags för tjänstemän som har ansvaret för Sverige krisberedskap som ägnar sig åt att supa och hångla på krogen tillsammans med journalister från kommersiella TV4.
De flesta med det minsta ansvar och omdöme reser både ett och annat ögonbryn och t.o.m. tar sig för pannan och börjar undra hur mycket misstag, klantigheter, nonchalans och arrogans tål Reinfeldt innan han är förbrukad. Och, inte minst innan hans förtroendekapital är förbrukat i opinionen. Hur länge kan människan låtas utse olämpliga ministrar och nu även tveksamma tjänstemän eller bara tillåtas smita undan sitt ansvar.
Att Schenström inte har rent mjöl i påsen eller partybagen är väl klart nu när hon i kväll meddelar att hon tar time-out vilket brukar betyda att något är inte helt okay. Reinfeldt å sin sida hoppas givetvis att även denna skandal ska rinna av honom likt vattnet på en gås. Men frågan om Schenström, fyllekalaset och hånglet med TV4:s Pihlblad ställer enbart nya och synnerligen viktiga frågor.
För Ulrika Schenström är inte vem som helst; hon är statsministerns statssekreterare och därmed en av de viktigaste och mäktigaste personerna i Sverige. När hon tar en time-out, dvs. hoppar av innebär det att en av Reinfeldts absoluta nyckelmedarbetare lämnar regeringskretsen och den innersta cirkeln kring Reinfeldts personligen. Visar det sig sedan att hon hade ansvaret för krisberedskapen denna kväll alltså tjänstgjorde så faller inte bara skuggan än hårdare och mörkare över Schenström utan lika mycket på Reinfeldt personligen och Reinfeldt som statsminister.
Det ställer än en gång frågan om Reinfeldts lämplighet som statsminister och hans lämplighet som regeringsbildare. Men det ställer även frågan om medias roll och omdömet hos en politisk reporter som Pihlblad vars trovärdighet skamfilas rejält av hans agerande den glada kvällen på krogen.
Om Danielsson var tveksam i sitt agerande vid tsunamikatastrofen så framstår den upprullade skandalen i Reinfeldts eget politiska arbetsrum som än mer allvarlig. Frågorna måste få sitt svar och Reinfeldt måste tvingas ta sitt ansvar alltmer som hans omgivning liknar Agatha Christies Tio små negerpojkar.
Lånta fjädrar i Gävle
Moderaterna har sin partistämma i Gävle. Det ser ut som en tanke. Att den nya högern har sin partistämma i den gamla röda arbetarstaden. Det är givetvis lite kittlande att ge sig in i lejonkulan och stoltsera med lånta fjädrar. För vad är det annars om inte lånta fjädrar när det gamla högerpartiet kallar sig det nya arbetarpartiet. Är det inte lånta fjädrar när moderaterna helt plötsligt omfamnar arbetsrätten (men helst inga rättigheter till att slåss för dem). Är det inte lånta fjädrarna när solidariteten blir att högavlönade får omfattande belöningar för att de går till jobbet medan de som är sjuka och arbetslösa skall tvingas till låglönejobb utan någon trygghet. Är det inte lånta fjädrar och skorrar det inte falskt när den nya högern inte med ett ord kommenterar det faktum att människor arbetar och lever under närmast slavlika förhållanden i Sverige 2007.
Moderaterna försöker framställa sig som ett parti som står för förändring och anpassning till tidens förändrade krav. Vad de enbart har som svar på de utmaningar som det globala kapitalet och kvartalskapitalismen ställer är en traditionell högerpolitik. För vad är det om inte en traditionell högerpolitik att låta de sjuka, arbetslösa och fattigaste betala för den välmående medelskassens skattesänkningar?
Att Reinfeldt har underskattat medelklassens förmåga till solidaritet och faktiska stöd för den svenska modellens välfärdspolitik där vi gemensamt löser samhällsproblemen och inte låter någon stå på välfärdsstatens svale och vänta på de rikas välvilja och allmosor. Här ligger också moderaternas problem vilket är synligt under partistämman. Kritiken mot Reinfeldt, Borg och Littorin är från den traditionella högern hård. Orden är också hårda från den överklasskärna som också är partiets kärna. Likaså från den nyliberala MUF-kretsen. Förloras de förstnämnda den så är också makten förlorad.
För Reinfeldt och hans supportrar är makten det viktigaste inte politiken. Här finns också en likhet med socialdemokratin under Persson. Makten blev det viktigaste och inte vad makten skulle användas till - vilken politik som skulle drivas och vad som skulle bli dess resultat. Pragmatismen höjdes till ledstjärna och samma sak gäller Reinfeldt och därav de taktiska för att inte säga övertaktiska politiska kasten in mot mitten. Därav talet om välfärden och flirten med Kommunals medlemmar; därav sänkningen av a-kasseavgiften för välavlönade män inom LO som elektriker och pappersarbetare.
Men också det återkommande sparkandet på de man betraktar från Reinfeldts vasaller som latmaskar; sjuka, arbetslösa och fattiga. Den cyniska uträkningen är att dessa inte får medelklassens och de på arbetsmarknaden väl etablerare arbetarnas solidaritet. Troligtvis ligger det taktiska misstaget där och det är det som syns i opinionsundersökningarna där högerregeringen ligger synnerligen illa till och moderaterna noteras för sitt lägsta stöd sedan den s.k. alliansen bildades.
Moderaternas stämma är en händelse som blottlägger inte bara moderaternas interna problem med minst tre fraktioner som slåss om makten; den traditionella högern, Reinfeldts pragmatiska taktiskt skickliga maktcentrum och ultraliberala MUF. Man kommer säkert att kunna lappa ihop utanpålåten inför media. Men om moderatrena fortsätter att tappa i opinionen kan det bli en strid på liv och död. Reinfeldt bör komma ihåg vad som hände Yngve Holmberg som kom som en lysande sol på högerhimlen och sedan åkte ut utan förbarmande när han misslyckades. 2010 borde kännas som ett hot och inte som ett löfte för moderaterna och det redan innan (s) har lyckats mejsla en verklig oppositionspolitik värd namnet.
De lånta fjädrarnas politik är på väg att avslöjas och det är Reinfeldts, Borgs, Littorin och de andra nya moderatrenas mardröm. Uppvaknandet kan bli svettigt när drömmen om makten blir en mardröm om politisk överlevnad.
Dagens filmtips:
Äntligen utgiven i Sverige historiens bästa kriminalfilm Jules Dassins Rififi. Detta stilbildande och trendsättande mästerverk från Frankrike 1955. Utan Rififi hade aldrig Reservoir Dogs eller De misstänkta ha gjorts. Jag köpte mitt ex på Filmhuset i Stockholm.
Dagens musiktips:
Van Morrison Fillmore West 26 april 1970 är en mästerlig Live-inspelning med ett förstklassiskt ljud. Jag hittade den i en liten skum skivaffär i Madrid för en vecka sedan. Så här har aldrig Van Morrison låtit varken för eller senare. bara den 11 minuter långa Cyprus Avenue är tillräckligt för att närma sig nirvana!
Dagens bild:
Den gamla moriska staden, Cordoba, Spanien
McDonaldsjobb ?
I morgonens TV-nyheter (och i Uppdrag granskning) gavs begreppet McDonaldsjobb ett nytt innehåll. Det är svartjobb för svältlöner som sker i skydd av mörkret i dubbel betydelse. Städandet av hamburgerbarerna sker på nattetid och i form av svartjobb. De som gör jobbet är i huvudsak invandrare och de är helt enkelt den inhemska varianten av de engelska fackföreningarna kallar "The invisible people" . Det här företeelsen på arbetsmarknaden som USA också går under betäckningen "working poor".
Smaka på de uttrycken; working poor, invisible people. En beskrivning av arbete och arbetare i närmast slavomständigheter. Dåligt betalt, så dåligt betalt att det inte går att försörja sig på sitt eget arbete. Men inte nog med det utan jobbet blir också osynligt. Hur denna utveckling som sker i spåren och som konsekvens av nyliberalismens ekonomiska tyranni där marknadskrafterna får leva sitt eget liv. Resultatet blir att en stor grupp av arbetare ställs utanför samhället. De stigmatiserade arbetarna som både är svartjobbande, osynliga och troligen i många fall illegalt i landet utnyttjas av samvetslösa och giriga arbetsgivare i den nya superkapitalismen till att göra de här jobben som ingen vill betala för.
Detta är klassamhället i sin värsta form. Det är en värld som de flesta inte känner till och har svårt att tro att den finns. När TUC (engelska LO) försöker organisera dessa de här arbetarna möts man av flera stora problem. Språksvårigheter, rädsla, kriminella arbetsgivare, unionbusters (dvs. mer eller mindre gangsterligor som terroriserar både arbetare och fackliga ombud och organisatörer.
Utvecklingen påminner inte så lite om det skedde när USA:s fackföreningsrörelse krossades på 1950-talet. Är det samma utveckling som Sverige ska gå? Svartjobb, osynliga människor och fattiga men arbetande är det framtiden det. En sådan utveckling innebär ett samhälle som slits sönder av interna motsättningar, framväxande desperation och rasism.
De senaste dagarna har ett kulturseminarium - Boken på arbetsplatsen - genomförts på Brunnsvik. Det avslutades med en debatt om rätten till ordet. Bland deltagarna fanns det en stark kritik mot högerns kulturpolitik och en vilja till motstånd mot samma högerpolitiken. Insikten om att Sverige är på väg in i en nyliberal samhällsomvandling där människan förminskas till det osynliga folket, arbetande och fattigdom. Vill vi det? Deltagarna på seminariet ville inte det. Vill fackföreningsrörelsen, folkbildningen och socialdemokratin det? Vill du det?
Skattefuskande småföretagare och fega borgare
Jag vill påstå att borgerliga bloggare är rent förbaskat fega. I min förra blogg citerade jag Skatteverkets undersökning som visar att småföretagare skattefuskar för otroliga 133 miljarder per år. Av det är 52 miljarder som är rena svartjobb. Vem som helst, alla blir upprörda och förbannade. Inte minst eftersom det stämmer så illa med den bild som småföretagarnas egen agitation och retorik ger för handen. Alla utom nyliberalismens vasaller som annars skriker sig blå och drar ut i strid så fort en politisk motståndare går mot röd gubbe. Och var är regeringen Reinfeldts moraliska indignation?
Enligt småföretagarna själva och deras försvarsadvokater är det ingen som ens kan tänka sig att skattefuska eller fiffla. Eller att på något sätt göra något som liknar den bild som skatteverkets rapport visar på. Tvärtom att bara tänka att så skulle ske är inget annat än förtal av de arma småföretagarna. Den moraliska glorian måtte klämma rejält om man ser till verkligheten som Skatteverket presenterade.
I min förra blogg uppehöll jag mig vid detta. Jag inbillade mig eller trodde att de alla nyliberala bloggare som sjunger småföretagarnas lov i vart fall skulle kommentera. Men inte ett ljud, inte en rad av kritik mot Skatteverkets rapport, inte de sedvanliga höga tonerna om vänsterns förföljelse av de utsatta småföretagarna. Det är lika tyst som på de berömda sju dövstumsinstituten från detta annars så snacksaliga gäng.
Förvånande? Ja, men bara på ett sätt. Det är mer alarmerande med tystnaden för den kan bara betyda en sak. Ett tyst medgivande av att Skatteverkets uppgifter är korrekt men också att man tycker det är okay med skattefusk och fiffel för 133 miljarder per år.
Jag vet inte vad man ska säga. Att småföretagarnas organisationer måste börja hålla rent för egen dörr och bland de sina är en fråga om trovärdighet. Det är också en fråga om att om vanligt folk skall ha minsta tilltro till småföretagarna som grupp måste en förändring ske både i sak och attityd.
Kan vi förvänta oss att de sedvanliga nyliberala och borgerliga bloggarna ska kräva hårda tag och slut på myglet som annars är så vanligt oavsett om det gäller en socialdemokrat som har fått en lägenhet eller om det varit en resa där det druckits några snapsar. För handen på hjärtat; vad är dessa många gånger moraliskt tveksamma om än inte olagliga handlingar satta i förhållande till 133 miljarder i skattefusk och svartjobb?
Kolla in de gjorda uppdateringar både i Skivboden och de nyupptäckta unika fotografierna från Linköping på tidigt 1920-tal som jag har hittat.
Att lyssna på är Redgum från Australien som var stora där nere på 1970-80-talen. Deras I Was Only 19 är banne mig en av de bästa anti-krigsånger jag någonsin hört! I Europa finns inga plattor med gruppen men på amazon finns en utmärkt samling Against The Grain. Kolla även in videon på youtube.
http://www.kulturochpolitik.se/
Skattefuskar småföretagare?
Hittade en liten rubrik i lokaltidningen, Östgöta Correspondenten från den 17 oktober när jag läste ifatt nu på lördagsmorgonen efter de senaste dagarnas resande. "Småföretagare skattefuskar mest" var den lilla rubriken. Enligt artikeln från TT som citerar en rapport från Skatteverket så fuskar småföretagarna för 133 miljarder kronor per år. 66 miljarder beror på svartjobb som de gör och resten på grund av rent skattefusk.
Att småföretagarna känner sig förföljda och missförstådda har varit en evig visa de senaste 20-30 åren. De har enligt dem själva och deras organisationer varit misshandlade av media och inte minst politiker och skatteverk.
Småföretagarna fuskar minsann inte utan de har istället varit utsatta för en förföljelse av den elaka vänstern. Nu verkar det istället som om det s.k. förtalet har sin grund i verkligheten och närmare sanningen än förtal. Det som är sorgligt är att inte småföretagarna själva vill ta tag i missförhållandena utan fortsätter och bagatellisera en så pass omfattande ekonomisk brottslighet. För vem är det som drabbas i slutändan, jo det är alla de hederliga och seriösa småföretagarna som gör rätt för sig. Inte bara att de får ett oförtjänt rykte som skattefifflare och fuskare utan också möts av kundernas misstänksamhet.
De enda som egentligen tjänar på brottslighet är ju brottslingarna och tyvärr finns det allt för mycket tendenser att kriminella element har tagit över stora delar av vissa branscher. Detta alltmedan småföretagarna själva framhåller sin oskuldsmyt och fortsätter att kalla brottslig verksamhet som kostar samhället, dvs. oss alla, 133 miljarder varje år för bagateller och inget att bekymra sig om. I sin egen patenterade politiskt korrekta blindhet så blir de därmed också medskyldiga till den ekonomiska brottsligheten inom sina egna branscher. Sorgligt, ytterst sorligt! För samhället och inte minst för småföretagrana själva.
Utländska byggjobbare utnyttjas och kd på dekis
Så här lever gästarbetare i Sverige 2007. Mögliga ruckel till husvagnar som de flesta av oss inte ens skulle Vilja husa en hund i. Men mindre nogräknade och allt annat än seriösa byggmästare låter sina anställda invandrade polska byggjobbare tvingas bo i. Obefintliga möjligheter till matlagning och hygien är också normaliteten.
Är det någon som är förvånad, egentligen. Byggnadsarbetarförbundet är det inte utan det här har facket varnat för under lång tid. För om man låter marknaden styra så får det sådana här omänskliga konsekvenser. Likaså har olyckorna på bl.a. byggarbetsplatser ökat med det allt mer oseriösa entreprenörer har fått fäste på byggmarknaden.
I det här perspektivet kanske både en och annan borde fundera på sitt engagemang för Laval i Vaxholm gentemot byggfackets blockad. Att kämpa för att alla byggjobbare ska ha rimliga och avtalsenliga villkor är en garanti för att vi slipper att se bilder som de i Aftonbladet idag.
Enligt sista SIFO-mätningen har nu kd parkerat under 4 procent i opinionen. Likaså har moderaterna fått sitt sämsta opinionsstöd sedan 2004. Alliansens popularitet är snabbt sjunkande trots jobbavdrag, hemmafrulön, slopad förmögenhetsskatt, fastighetskatten och andra mutor till den välbeställda medelsklassen. Kan det inte vara så att allt fler har genomskådat högeralliansens retorik och upptäckt att det vara bara samma gamla höger som förut?
Lästips....
Leif GW Perssons skröna om mordet på Olof Palme "Faller fritt som i en dröm" är en underbar spännande och förbaskat rolig skröna att läsa. Leif GW har gjort det igen - skrivet en riktigt överraskande bok.
Lite musik inför arbetsveckan
Dags för några tips om bra plattor. Några relativt nya och en del väsentligt äldre. Några är svenska men de flesta är amerikanska och engelska. (Klicka på bilden för större storlek.)
Jerry Lee Lewis Live at Gilley´s (Gilley/Westwood One)
En dubbel-LP med två radioshower från USA. De sändes 1984 då JLL faktiskt hade en höjdarperiod där han gjorde klassiker som Middel Age Crazy och inte minst Over The Rainbow. En period i JLL karriär som inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar. För den som gillar Jerry är den här väl värd att söka efter.
Brinsley Schwartz Silver Pistol/Please Don´t Ever Change (Beat Goes On)
Jag erkänner - jag gillar brittisk pub-rock. Ett av de bästa banden var Brinsley Schwartz som bl.a. innehöll en Nick Lowe, en Ian Gome och inte minst Brinsley Schwarts himself. Ett band som i kommersiella termer var en totalflopp och kan bara ha gett UA:s skivbolagsdirektörer värk i plånboken. Men fyra utmärkta LP blev det. Två av dom finns på den här CD:n och här är bandet som bäst. Lysande melodier och underbar stämsång. En doft av Hollies och av countryrock fast på brittisk engelska!
John Fogerty Revival (Fantasy/Universal)
En sprillans ny platta med Fogerty är inget man springer benen av sig. Han har haft svårt att skaka skuggan av CCR av sig men Revival är det bästa han fått ihop på mer än 10 år tycker jag. En riktigt hyfsad platta som gnistrar till ordentligt i vissa spår. Gubben kan faktiskt men visst det är långt ifrån CCR-tiden, det är nog för mycket bitterhet och bråk som har slipat av Johns Fogertys talang, tyvärr. Och det kan väl knappast vara mycket träskmarker i Beverley Hills där han bor numera.
Diverse Artister Evangeline Made - a tribute to Cajun Music (Vanguard/Amigo)
Samlingar och tributer brukar bli rätt tröttsamt. Men den här är ett undantag. Olika artister som John Fogerty (se där!), Linda Thompson, David Johansen, Maria McKee, Nick Lowe och Richard Thompson har samlats i ett projekt lett av Ann Savoy för att visa kärleken till den så för de fransktalade i Louisiana viktiga musiktraditionen - cajun. Och det har blivit en het jambalaya kan man säga. På franska med dragspel och vinande råbarkade fioler i en hejdundrande stuvning som svänger så in i glödheta träsket. Ett nödvändigt köp för den som gillar root-musik.
Johnny Cash Newport Folk Festival 1964 (Archive)
En CD av i högsta grad tveksamt ursprung som jag hittade på en marknad i Aten (!!) av alla ställen. Johnny Cash 20-minuters framträdande på den av Pete Seeger många år organiserade festivalen är riktigt kul att lyssna på. En intressant och alldeles utmärkt introduktion till hur Cash lät då när då karriären var lite grand i limbo på grund av alla uppers som han tugga i sig. Versionen av Don´t Think Twice It´s Alright är värd varenda cent av de tre eurona.
Musikgruppen KAL Steget (SEKO/Folkuniversitetet)
2005 avled Kent Andersson precis som han hade levat - mitt i steget. Kent sjönk ihop i sin trappuppgång och ett långt produktivt liv var över. Bland det han höll på med just i steget var den här plattan tillsammans med Musikgruppen KAL. Plattan består helt av texter från Kents penna. Jag hade förmånen att träffa Kent några månader innan han hastigt lämnade oss och det var en minnesvärd kväll. En varm, kvick och spirituell människa med en klarsynthet och på humanism och strävan efter rättvisa grundad livsuppfattning. Kent saknas idag men på den här fina plattan finns i alla fall några av hans dikter. Som avslutning läser han sin egen Vingen. Bara det är värt att skaffa plattan för.
Var får man tag i plattorna om man vill det; Kolla http://www.amazon.com/, http://www.ginza.se/ och http://www.ebay.com/ exempelvis. När det gäller Musikgruppen KAL ring 031-18 40 66.
http://www.kulturochpolitik.se/
Varför slår unga män varandra på käften
Varför slår unga män varandra på käften? Varför samlas man i gäng för att slåss med varandra i samband med exempelvis fotbollsmatcher? Varifrån kommer gängkulturen som förgiftar och tar liv?
Egentligen är det samma fråga som varför unga män, gärna i gäng, våldtar unga tjejer. Varför empati har blivit en bristvara medan våld och okänslighet har blivit ett allt vanligare sätt att uppträda och hävda sig?
De här frågorna har efter de gångna veckornas våldsamma händelser blivit något som finns allra högst upp på rubriksättarnas att-göra-lista. Kort sagt, har våldet blivit en del av vardagen på ett sätt som var okänt för 10-20 år sedan.
Det finns säkert flera orsaker men några som måste tas upp till diskussion är vilka värderingar styr beteendet, vem står för acceptansen för att slå någon på käften eller att våldta. Och inte minst; hur kan ett samhälle som det svenska utvecklas till en sådan brutalisering som har skett under de senaste decennierna.
En orsak tror jag ligger i att det goda samhället i bemärkelsen att ett samhälle där klyftorna är mindre ger också mindre av social frustration än ett samhälle där arbetslöshet och social stigmatisering är ett naturligt tillstånd. Ett samhälle där hopplösheten bland underdoggrupper blir en social definiering som sker i våra storstäder i dag.
När fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet blir ett normalt tillstånd så innebär det också att den som befinner sig i detta riskerar att bli offer för värderingar som innebär att det är okay att träffas i gäng och slåss. Men också när samhället överger förorterna och det blir städernas kärnor med välutbildade och välavlönade som lever sitt skyddade liv medan underklassen förvisas till en fortsatt tillvaro av hopplöshet utan synbarligt hopp om förändring.
Fattigdom och hopplöshet blir då också identifikation och därmed skapas bristen på empati för andra människor, de på den andra sidan. Så ju mer vi låter samhället dela på sig så kommer denna utveckling att fortsätta.
En annan viktig ingrediens är den avtrubbning som finns i kommersialiseringen av media där unga människor ser mord och våld från morgon till kväll på TV. Den här diskussionen har funnits i alla år men att det finns en avtrubbningseffekt är forskarna överens om. Att se våld upprepat dag ut och dag in under uppväxten skapar värderingar och bidrar till att skapa avtrubbade individer som i fel situation blir våldsamma och oförmögna att inse konsekvenserna av sitt handlande.
Kommersialisering, det allestädes närvarande våldet och de ökade klyftorna i samhället är tre orsaker till den förfärande utveckling vi ser idag. Mot det hjälper inga välmenta kortvariga kampanjer utan bara ett bättre rättvisare samhälle där alla får plats. Ett samhälle där allt inklusive människor blir möjligt att sälja och köpa blir också ett brutalt samhälle där empati kommer i andra hand och köpenskapen blir det primära.
Så varför förvånas, vi har själva bäddat för det som sker idag. Det är allas vårt ansvar att våldet håller på att bli en del av samhällets sätt att vara. Brutalitet och ohämmad kapitalism är tyvärr sängkamrater med allt vad det innebär av våld och empatibrist.
Maud Olofssons förakt för det demokratiska samtalet och väljarna
Winston Churchill hade en dubbelgångare som var en del i skyddet av premiärministern under andra världskriget. Ett skydd mot attentatsförsök från nazistiskt håll. Att många kända personer och politiker har look-a-likes för att skydda sig är inget ovanligt. En annan som använde look-a-likes var den franske presidenten Charles de Gaulle för att förvirra OAS-terrorister.
Nu ska man inte jämföra politiska giganter som Churchill och de Gaulle med politiska pygmeer som Maud olofsson. Det är att ge henne på tok för mycken betydelse. Men när politiker låter andra svara i sitt namn är det en annan sak. Det gäller inte säkerhet eller liknande längre utan antingen ren slöhet, dålig planering eller helt enkelt ett genuint förakt för omgivningen och väljarna. Det är än värre då det undergräver respekten för demokratin då samtalet mellan folkvalda och väljare är det mest essentiella i demokratins själ.
När Maud Olofsson använde sin pressekreterare häromdagen för att svara på frågor på Aftonbladets chatt så var det ett tramp i det berömda klaveret som heter duga. Att sedan som fröken pressekreterare Lisa Wärn säger "jag vet vad Maud tycker" är väl snarast ett tecken på att Maud Olofsson helt enkelt är ett verktyg i händerna på Centerns Stureplanshöger.
Det är också ett uttryck för det högdragna förakt som dagens centerledning håller för väljarna. Det är ju tydligt i politiken men också när man lurar och uppträder med lånta fjädrar och kallar sig Maud när man är Lisa. Bilden av politiker som bluffmakare stärks av Maud Olofssons agerande.
Till TT säger Olofsson att "Jag gav okay på alla svaren och det räcker för att säga att det var jag som svarade" men samtidigt förnekar pressekreteraren Lisa Wärn detta utan uppger att hon endast hade kontakt med Olofsson vid ett tillfälle.
En lika pikant, avslöjande detalj är att Lisa Wärn undertecknade svaren med Maud. Alltså pressekreteraren uppträdde som partiordföranden och vice statsministern. Är inte det bedrägligt och uttryck för ett förakt för de som ställde frågor till just Maud Olofsson men fick svar av en stand in.
Någon ljuger, Maud Olofsson eller Lisa Wärn, och det är uppseendeväckande när regeringens vice statsminister uppenbart inte tar en chatt på Sveriges största tidning på allvar och sedan tydligen även ljuger om sin delaktighet när hon blir avslöjad.
Slavhandlaren Sverige
Det tidigare för mordet på Martin Luther King berömda Lorraine Hotel i Memphis som idag är ett museum över medborgarrättsrörelsen ända från slaveriets dagar till idag.
I dag för 160 år sedan avslutades en bortglömd och smutsig del av svensk historia. De sista slavarna i svensk ägo friköptes och Sverige kan enbart "berömma" sig med att på Saint Barthélemy förbjöds slavhandeln först så sent som 1813 och slaveriet avskaffades inte förrän 1847 i svensk lag.
Inte mycket att yvas över. Än mindre eftersom som Sverige var 14 år efter England och USA med att i lag förbjuda slavhandeln.
En fråga som har väckts är om Sverige inte borde be berörda afrikanska länder om ursäkt för det lidande och den förnedring som den svenska staten faktiskt orsakade då för många generationer sedan. Slavhandeln skapade säkerligen förmögenheter för ett antal välsedda svenskar på den tiden. Den störste slavhandlaren var också Gustav III som störste ägaren i Västindiska kompaniet.
Vart tog dessa förmögenheter vägen är mig okänt men att det skapades stora vinster och förmögenheter är uppenbart. I en text på internet av Jan Lönn (titel :1815; sök på "ägarna av västindiska kompaniet) visar han att det fanns närmare 2500 slavar på den svenska kolonin under en period under 1700-talets slut. Sverige var helt enkelt en av slavhandlarna i slavhandelns andra division. En allt annat än hedrande historia.
Min uppfattning är att den svenska regeringen borde be de afrikanska staterna om ursäkt för de övergrepp som begicks. Om inte annat som en gest och ett ärligt uttryck för den avsky vi känner idag för denna handel och dessa vidriga handlingar som den svenska staten faktiskt begick mot oskyldiga människor.
Till sist.....
........Igår var det 40 år sedan Jerry Lee Lewis spelade in Great Balls Of Fire i Sun-studion på Union Avenue i Memphis. Det var då också som storgrälet mellan Jerry och Sam Phillips utspann sig om huruvida R&R var djävulens musik. Jerry med sina djupa religiösa sydstatsrötter och affärsmannen Phillips som inte för sitt liv kunde begripa varför Jerry hade sådana problem att spela in låten. Inspelningen gjordes till sist och den blev en av Jerry Lee Lewis största hits. Hur grälet lät finns att avlyssna på en LP som gavs ut i Holland 1973 "Good Rocking Tonight" (Bop Cat LP-100).
Reinfeldts jobbpolitik är avslöjad
Professorn Bo Malmberg i kulturegeografi på Stockholms universitet hudflänger och klär av högeralliansens jobbpolitik på ett befriande vis i SvD idag (8 oktober). Den s.k. jobbpolitiken stannar enligt Malmberg vid 80 % sysselsättningsgrad. Han skriver "alliansregeringens mål är alltså att på fyra år öka sysselsättningsgraden med sammanlagt 1 procent. Detta kan jämföras med Perssonsregeringen, som mellan 1997-2006 lyckades öka sysselsättningsgraden med mer än 4 procentenheter."
Vad stödjer sig Malmberg på i sin kritik? Jo, i finansminister Borgs finansplan står det i eldskrift att "i somras uppnåddes den gamla (läs socialdemokratiska) regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år skall vara reguljärt sysselsatta, (.......). Prognosen är att den reguljära sysselsättningen (.......) ligger kvar på denna höga nivå under de kommande åren." (sid 49 finansplanen.)
Alltså, inget om någon målsättning om full sysselsättning utan ambitionen är att ligga där sysselsättningen ligger. Det innebär också med naturlighet att ambitionen att bryta det s.k. utanförskapet är inget annat än retorik som har till syfte att försvara en högerpolitik där ökade klyftor. Högern skiter högaktningsfullt i de arbetslösa och sjuka utan de blir bara de som ska betala för de redan rikas ökade förmåner. I sanningen i höger och klasspolitik.
Kritiken mot Reinfeldt och hans fögderi är förödande då den slår mitt i hela den omsorgsfyllt uppbyggda bilden av moderaterna som ett jobbparti eller som den nya arbetarpartiet. Likaså innebär kritiken att den avslöjar att det primära målet för moderaterna gamla eller nya har och är att sänka skatterna för höginkomsttagarna även om det innebär att man skapar ett frälse av rika som blir än rikare och ett ofrälse av fattiga som genom alla nedskärningar och förändringar i skattesystemet blir fattigare.
Den grundläggande orättvisan där arbetslösa och sjuka betalar för de rikas berikande är oerhört stark i Malmberg ilägg på Svd:s Brännpunkt. Inte minst som det är en ny infallsvinkel på moderaternas politik och inte minst av den gängse mediabilden av Reinfeldt.
Malmbergs avslutning är också talande. "Talet om att bekämpa massarbetslösheten var tydligen bara ett smart sätt att paketera skattaesänkningsförslag där de sämst ställda står för finansieringen."
Till sist..........
.............Expressen kritiserar Mona Sahlin för att hon talade om de sjuka och arbetslösa i gårdagens partiledardebatt. Reinfeldt han talade om de som jobbade. Det är väl tur att någon bryr sig om de som har kommit i kläm mellan Reinfeldts högerambitioner och högerregeringens duktighetsprinciper.
Godnatt, epoken Göran Persson
"Ni ska inte irritera er över vår f.d. statsministers konsultuppdrag i vårt näringsliv. Dessa som ni LO-medlemmar kan tycka vara stora arvoden till Göran Persson. De ingår i en psykodynamisk behandling mot den psykiska ohälsa som hans grava mindervärdighetskomplex utgör. "
Roland Janson
Min gode vän skådespelaren och dramatikern Roland Janson ringde mig när jag var i Aten och berättade att Henning Mankell hade krävt att (s) förre ordföranden Göran Persson skulle uteslutas ur det socialdemokratiska partiet i tisdagens Aftonbladet. Bara för några dagar sedan var andra ute och krävde att Persson inte skulle inbjudas till partiets nästa kongress. Kritiken mot hans konsultarvoden och konsultuppdrag i högerpolitikens fålla är också hela den sorglustiga historien om Persson är också historien om socialdemokratins förlorade själ under det mörka 1990-talet. Över det hela svävar även skuggan av mordet av Olof Palme.
Missnöjet med Persson har sakta men säkert kommit upp till ytan. Inte bara med hans märkliga rollbyte till konsult, det giriga bolagsbildandet och det gigantiska torpet utan hela Perssonsepokens politik. Slutsatsen blir sakta men säkert börjar också ifrågasättandet av hans politik och den våta filt hans period lade över partiets inre liv.
Detta innebär också omprövning av politiken som den resulterade i en cementerad arbetslöshet och en försvagning av välfärdssamhället. Men också en politik som har uteslöt invandrare, ensamstående kvinnor, fattiga och ungdomar från arbetsmarknaden. En politik där marknaden har skapat ett gap mellan de som har jobb och de som inte har jobb. Alltså lyckats omedvetet med att skapa en spricka inom arbetarklassen och undergräva solidaritet med dem som har drabbats av 1990-talets stora förändringar av arbetslivet som också har fortsatt under 2000-talets första årtionden. Konsekvensen av strukturrationaliseringarna men också av nedskärningspolitiken fick inget svar i Perssonpolitiken.
Den politik som gjorde att Sverige kvalade in bland andra västdemokratier där marknaden har tagit över alltmer av den i grunden demokratiska socialistiska grundidén om alla människor lika rätt och värde.
Göran Perssons och hans politiska period närmar sig en omprövning och det kan ske två politiska och ideologiska vägar. Antingen omfattar vi och prövar det utifrån ett marknadsliberal ideologisk hållning där vi litar på marknaden möjlighet att ge människor ett bra liv. Att den politiken inte kan fortsätta är uppenbart och absolut inte kan garantera ett samhälle där alla kan få ett gott liv.
Socialdemokratin behöver återfinna sin själ och vi behöver skapa en politik som möter den situation där vi inte bara har möjligheten till full sysselsättning men också där full sysselsättning betyder full sysselsättning av bra jobb. Inte den politik som den nuvarande regeringen står för där full sysselsättning innebär låglönejobb utan trygghet och utvecklingspotential och inte minst en inlåsningsmekanism. En gång fattig alltid fattig, en gång servicejobb alltid servicejobb, en gång missad utbildning lika med ingen andra chans; kort sagt en politik där klassklyftor är cementerade klassklyftor.
Om Persson blir utesluten eller inte, om Persson inte inbjuds till den kommande kongressen är egentligen bara utanlåt. Det viktiga är att socialdemokratin hittar sin själ igen och det innebär att göra upp med Perssons politik och decennium. Det innebär också en politik där rättvisa och realism smälter ihop till en enhet som förmår att inte bara vinna människornas hjärta utan också förmår att göra det Persson och nu Reinfeldt misslyckas med.
Mats Odell är en tillgång
När jag satte mig på planet i Aten för att åka hem möttes jag av de svenska tidningarna sidor om utförsäljningsministern Mats Odells klantigheter. Inte nog med att karlen har lyckats att sälja statlig egendom till vrakpris utan han har också lyckats med det att visa sådant uselt omdöme så att han har anställt flera personer från skandalernas Carnegie att vara sina rådgivare.
Det hela liknar historien om att sätta bocken som trädgårdsmästare. Det slutade bara på ett sätt - total förödelse. När nu Odell lyckats förverkliga sagan så är det nästan skrattretande om det inte vore för att det är så allvarligt.
De statliga företagen är en viktig del i näringspolitiken. Exempelvis SBAB har haft en tydlig påverkan på bostadsräntorna under många år. De svenska räntorna är lägre än jämförbara länders räntor. Till nytta för husköparna givetvis och till sorg för bankerna. Vidare har tidigare utförsäljningar som på energisidan inte haft någon positiv effekt för oss konsumenter tvärtom det har skapats privata oligopol.
Nu kan vi säkert vara överens om att Mats Odell är ett nummer för liten för sitt uppdrag, en liten politisk dvärg som borde hållas borta från maktens boningar. Men nu sitter han där och klantar sig. Han låter anställa som sin statssekreterare den som totalt misslyckats ha hålla lag och ordning i skandalernas Carnegie. Han gör det när kraschlandningen redan var ett faktum och när han väl känner till Finansinspektionens kärva för att inte säga katastrofal kritik gentemot Carnegie.
Som sin vana trogen så låter den politiska tvålen Reinfeldt kritiken mötas av den sfinxartade attityden att han har fortsatt förtroende för Odell och 2business as usual" dvs. vi fortsätter utförsäljningsrallyt till de stora kapitalägarnas fromma. Rean fortsätter oavsett om det finns både jävrisker och politisk klantighet och misslyckat handlag i hela soppan.
För ytterst handlar det om Reinfeldt monumentala misslyckande som regeringsbildare. Minister efter minister skakas av olika märkligheter, lögner, falska examina, skatteplanering, avgiftsfusk osv. Listan på oegentligheterna i Reinfeldts regering är oändlig uppenbarligen men inget kan rubba Reinfeldt i hans överallt svävande mål; systemskiftets genomförande.
Att som vänsterpartiet kräva Odells avgång är ingen mening med. En majoritet av de som svarat på E24 anser annars att Odell bör avgå. Men, se istället positivt på Odell han är en tillgång för oppositionen för maken till omdömeslös minister får vi leta efter. Reinfeldt ge Odell några fler tunga uppdrag och nästa val skickar inte bara Kd utan också åtskilliga av borgerliga riksdagsmännen ut ur politikens maktcentrum!
