Ingemars blogg

Göran Johansson har jag alltid betraktat som en befriande avig socialdemokrat som vågat gå emot strömmen (dvs. det som den innersta cirkeln kring partiledaren tyckt). GJ:s självständighet har betytt mycket och det vann respekt som när han hoppade av partiet VU efter en konflikt med Persson.

Sådant väcker respekt och därför är det synd och tragiskt när Göran Johansson nu missar så totalt i sitt utspel kring invandringen och flyktingar. Att föreslå att straffa de desperata människor som inte har annat val när de flyr än sätta sin tillit gangsters som människosmugglare är att rikta sin ilska åt fel håll.

Europa idag är för många vad Amerika var för 1800-talets emigranter. Ett hopp och en dröm om ett bättre liv. Ett anständigt liv där överheten och förtrycket har fått ge vika för människovärdet. Att som Göran Johansson uttala sig på det sätt som skedde förgår ökar bara grogrunden för kalhyggena i Sverigedemokraterna och fascister i olika nazigrupper. Ofrivilligt men likafullt allt annat än välbetänkt.

Självklart ska vi jaga i våld människosmugglarna som är kriminella skurkar som utnyttjar människors desperation och dröm om ett bättre liv. Men Sverige måste bli mycket bättre på att ta emot och integrera flyktingar i det svenska samhället. Det har vi varit förskräckligt dåliga på. Kraven på perfekt svenska från arbetsgivarna är ett exempel på den intolerans som präglar infödda svenskars attityd till invandrare och flyktingar. Det svenska samhället präglas tyvärr av en stor dos intolerans men också av en oförmåga att släppa in människor från andra kulturer in i samhället på lika villkor.

Om det beror på att Sverige tidigare var ett utvandrarland men sedan 1950-talet har blivit ett invandrarland. Vår ovilja att mental inse detta kan nog ha betydelse för de problem vi har. I det perspektivet blir Göran Johanssons groda och hjärnsläpp förståligt men inte ursäktligt.

Till sist....

Köp Johnny Cash på Österåker (Columbia Legacy) som äntligen har kommit ut på CD och nu med hela konserten efter man hittade originaltejpen hos Columbia i New York. En intim och mycket nära konsert med Cash olik de stora på exempelvis San Quentin.

http://www.kulturochpolitik.se/

Labour i Australien fick en jordskredsseger i valet. Den gamla högerregeringen fick ett välförtjänt respass och John Howard förlorade till och med sin parlamentsplats. I en kommentar till valet sa ACTU:s (ACTU motsvarar svenska LO) ordförande Sharon Burrow:

"The Australian people have totally rejected the vicious anti-union campaign of the Liberal and National Party in this election. This election was a referendum on industrial relations and WorkChoices has clearly been a major vote shifter. The Australian people have said that they want their rights at work protected and respected.

The Liberal Party and their supporters in the business community should respect this decision, and never again attempt the kind of policy extremism we have seen under this Government.

This extreme attack has been totally rejected by mainstream Australia,"

Den gamla högerregeringen har fört en politik som i grunden varit både provokativ och förödande för löntagarna i Australien. Med den nya Labor-regeringen finns en chans för en ny politik där löntagarnas rättigheter ges utrymme och det blir slut på John Howards ensidiga gynnande av kapitalintressena och arbetsgivarna. Australiens arbetare har äntligen möjligheten att återfå sina fackliga rättigheter.

En annan konsekvens är att Austrailen nu avslutar sitt deltagande i Irak. En spark i röven på Bush som blir allt mer isolerad även internationellt i sitt krigsäventryr i Irak. Opinionen i Australien mot kriget har också varit stark och den har säkerlige var en starkt bedragande orsak till Labors och Kevin Rudds seger.

En intressant och inte oviktig politisk konsekvens är att miljöfrågorna får ett mycket större vikt med den nya regeringen. Till miljöminister förväntas Midnight Oils sångare Peter Garrett bli. En intressant utveckling från politiskt färgad aussie-rock till ministerkostym.

Lokaltidningen Östgöta Correspondenten skriver idag att arbetare lever kortare och är sjukare än medel- och överklass. Inte undra på eftersom arbetare har sämre villkor och är utsatta för mer stress, sämre arbetsmiljö och sämre levnadsvillkor. Att det skall behövas en professor på ett universitet för att komma fram till det som redan August Palm sa. Men visst det är bra att även akademin inser verkligheten.

Till sist.....

Att lyssna på:  Alicia Keys "As I Am" en alldeles utmärkt modern soul-platta att njuta av.

http://www.kulturochpolitik.se/

Att åka från Los Angeles till Las Vegas utmed motorvägen Interstate 15 genom Los Angeles östra förorter, San Fernando Valley ut i öknen och sedan in i Navajoindianernas reservat för att slutligen hamna i Nevada och glittrighetens huvudstad Las Vegas är en märklig upplevelse.

Om Los Angeles är en stad där ytlighet och filmstjärnedrömmarna är alltid närvarande så är Las Vegas redan på håll den ultrakapitalistiska versionen av USA-drömmen ett faktum. Redan när man kör över delstatsgränsen möts man av det första kasinot direkt framstampat ur öknens sand. Sedan när man kommer till Las Vegas och ser de gigantiska hotellen med 5000 och fler rum, spelautomater och showbiz alla mer eller mindre uttryck inser man att detta är något för sig självt.

Bara alla neonskyltar måste dra ett halvt kärnkraftverk i sig. Då inser man att här har inte miljöfrågan och energiproblemen ingen som helst betydelse för i Las Vegas bygger man högre, värre, större, glittrigare, mer uppseendeveckande och utmanande än någon annanstans i världen. Denna två miljoners stad som har mer än tjugofalt detta i besökare gör säkert av med mer energi än någonstans världen på motsvarande yta. Allt i syftet att locka fler turister hit som spenderar mer pengar på nöjen och framförallt spel.

Las Vegas är staden som byggdes av maffian eftersom spel var tillåtet i Nevada som enda delstat. Det som FBI och polisen jagade maffian för i New York var alltså lagligt här. Därför blev också Las Vegas USA:s huvudstad för alla upptänkliga mer eller på andra håll ljusskygga verksamheter. Så är det även idag, exempelvis prostitutionen sker helt öppet och den har egna reklamblad som finns i lådor över hela Vegas.

Den andra orsaken var att här kunde man gifta sig på stört. Att en hel del sedan med samma hastighet åkte till Reno för att skiljas är annan sak. Hela sta´n är nedlusad med bröllopskapell. Det finns till och med drive-in kapell för den som har rejält bråttom.

Las Vegas är egentligen en ganska ful stad. En vräkig och smaklös stad. Den är en avbild av allt negativt i den amerikanska drömmen. Den är också en nidbild av amerikansk kulturlöshet och frånvaro av kulturtradition. Men samtidigt är ju USA ledande vad det gäller populärkulturens utveckling.

Här föddes jazzmusiken, bluesen, realistisk teater som Tennessee Williams A Street Car Namned Desire, stora humorister som Mark Twain och storheter som Norman Mailer. Här skapades den moderna filmkonsten. Fortfarande skapas storartade konstnärliga verk både inom musik, film, teater och andra kulturyttringar.

Här föddes den moderna fackföreningsrörelsen i vart fall till viss utsträckning, här kämpande indianerna för sitt land och hit kom miljoner människor i en dröm om ett bättre liv än i det förtryckande och instängda Europa.

Allt detta har idag ersatts av en dubbelhet där vanliga människor inte kan försörja sig på ett jobb utan måste som exempelvis servitrisen Juliet Almeida Conlin som mitt i glittret i Hollywood jobbar på två ställen. John Rosen är musiker men extraknäcker som guide på Sonys filmstudior, tapetseraren Albert Franklin från Georgia tvingas åka runt i hela landet för att försörja sig och sin familj. Eller den från Taiwan immigrerande Jo Eh som kör buss i Los Angeles och vars lön består av tio procent dricks. Dricks han får skatta för oavsett om han får dom eller inte.

För vanliga arbetande människor som Albert, Juliet, John och Albert är den amerikanska drömmen inte alls lika glittrig som den kan synas när bussen kör in i Las Vegas och man möts av gigantiska reklambudskap som lyser i alla världens färger. Inte heller harmonierar de med Hollywoods filmstjärnedrömmar som så många gånger slutar i San Fernando Valleys porrträsk.

Den amerikanska drömmen är idag en dröm för den som är stark, rik eller har en helsickes tur. För övriga är det en dröm som enbart är en fråga om överlevnad och hårt arbete i ett samhälle där dess regering har varit i krig konstant sedan dess tillkomst. Men glittrigheten har en annan sida och det är dess självbedrägeri. Även om alla vet vad som är faktum. Amerikanen håller den amerikanska drömmer som sin trots dess solkighet och brister. 

http://www.kulturochpolitik.se/

FOTO Ingemar E L Göransson (Las Vegas Boulevard - The Strip november 2007)

Det var en känsla av deja vu. Misstänksamheten och kontrollbehovet var osannolikt. Det var förbjudet att fotografera det mesta och det följde med en kontrollant som såg till att ingen trampade in på det otillåtnas område.

Det är inte ett besök i det gamla Sovjet eller någon annan öststat på den tid det begav sig. Nej, det är en beskrivning av hur vi svenskar från Folkets Hus och Parker mottogs av Fox Studios här i Los Angeles. Fox har ju gjort sig känt för att vara maktens och Vita Husets språkrör och propagandaapparat i TV-världen. Och samma noja verkar prägla Fox Studios. 

Ett exempel; det finns inne på studioområdet flera jättelika muralmålningar med motiv från olika filmer. Inte tillåtet att fotografera; det var faktiskt i stort sätt förbjudet att fotografera något inne på området. Att man inte vill att man ska fotografera inne i studios är väl inget att säga om men att förbjuda fotografering av exteriörer, hus och liknande verkar minst sagt lite märkligt.

En av orsakerna var enligt guiden, som verkade lite generad, att man är rädd att bilderna ska dyka upp på nätet. Låt vara som det vill med det men det ger lite grand av det stämningsläge som präglade Fox ledning som vi träffade gentemot manusförfattarnas fackförening där man förnekade att det fanns grund för deras pågående strejk. Så när man mötte förståelse från exempelvis Sony Entertainment var det fientlighet från Fox.

Så det är nog ingen tillfällighet att fackets strejkvakter var väsentligt fler utanför Fox än utanför Sony.

Till sist.....

Att se NHL-hockey är kul men nöjet är nog lite överskattat. Spelet blir inte speciellt tekniskt brilliant utan för seger krävs mer muskler än elegans. Så Los Angeles tekniska öststatsspelare får inte utrymme som de behöver på de små rinkarna som man spelar på här. Matchen mellan Los Angeles Kings och Anaheim Ducks var underhållande men det bättre laget Anaheim vann helt rättvist 6-3. Den ende svensken på plan Samuel Påhlsson gjorde en dag på jobbet utan att glänsa direkt.

Solen skiner fortsättningsvis här i Los Angeles och temperaturerna närmar sig rekordnoteringar för november så där upp mot 27-30 grader.

http://www.kulturochpolitik.se/

I går såg jag en förhandsvisning på den nya fantasyfilmen Beowulf som är en semianimerad film. Alltså en film till som hoppar på Troja-tåget. Skådisarna förebilden i filmen så man känner igen deras utseende men allt är animerat. Men det Danmark på 900-talet som är förebilden måste vara påhittat av någon som har blandat ihop Danmark med Island. För vad jag kommer ihåg så är bergmassiv jäkligt ovanligt i Danmark och det var det nog för drygt 1000 år sedan också.

Illusionen blir också ordentlig när man ser filmen i äkta 3D i IMAX-formatet för då sitter du mitt i filmen. Bild och ljud 3 våningar hög duk och 12.000 watt stereo-system. En otrolig illusionen och en äkta Hollywood-fejk.

På House Of Blues som är en rockklubb som ligger på Sunset spelade igår bandet Highway 61 som är ett vad vi kallar coverband i Sverige. Här kallas samma sak tribute-band. Jo, det var kompetent, det var tätt men det var istället för originalet. Som bandnamnet säger så var det Bob Dylan som var föremålet för hyllningen alt. tributen. Det gnistrade till först när bandet gick från cover till tolkning. All Along The Watchtower var riktigt, riktigt bra. En äkta Hollywood-fejk annars.

När en film är inspelad så börjar efterjobbet med att rätta till exempelvis alla felaktiga färger och lägga på nytt ljud. Så när vi sitter där på bion tror att vi hör Jack Nicholsons röst så är det en s.k. sound-alike. En person som har som sin talang att han eller hon låter likadant som stjärnan för stjärnan har dragit till nästa jobb. En äkta Hollywood-fejk.

Världen vill bli lurad var det någon som sa. I Hollywood har vi alla chansen att bli det men vi betalar gärna för att bli det. En som försökte sig på en mindre smart bluff som har givet rubriker och roade kommentarer här var när Hillary Clinton hade planterat de frågor hon ville ha och blev avslöjad av media. En äkta Hollywood-fejk som gick åt skogen! Jag tror fan i mig att vädret är en bluff också - 30 grader plus och solsken - men det är ju Hollywood.

http://www.kulturochpolitik.se/

USA är kontrasternas land, utan tvekan. Kalifornien är inget undantag från detta. Några siffror som kan vara upplysande och borde vara besvärande för politikerna oavsett om de är demokrater eller republikaner.

I går presenterade Tv-kanalen CBS en undersökning som visade att klyftorna mellan afro-amerikanska hushåll och helvita har fortsatt att öka de senaste fem åren trots eller kanske tack vare det som svenska högerpolitiker ser som den amerikanska förebilden vad det gäller sysselsättning och jobbtillväxt.

I dag har de afro-amerikanska hushållen 58 % av de vita hushållens inkomst. För fem år sedan var det 62 %. Alltså slutsatsen kan bara bli en låglönejobbsexplosionen i USA har ökat klassklyftorna och klassklyftorna är till en icke oväsentlig del också rasklyftor.

Pensions och sjukförsäkringskrisen här uppmärksammades i gårdagens USA Today som är en av de stora nationellt spridda dagstidningarna. USA Today visade på att den av arbetsgivarna direktfinansierade och till anställningen knutna sjukförsäkringen omfattas av allt färre. Idag omfattas enbart 60 % av de anställda av det här försäkringssystemet och de får betala allt större del själva.. Konsekvensen kommer att bli som med pensionssystemet som delvis är uppbyggt på samma sätt. Det faller ihop eftersom det blir för dyrt för arbetsgivarna och för dåligt för de anställda.

Avgifterna har ökat med 70 % sedan 1999 och nu närmar man sig vägs ände. Inte bara det utan det är allt färre av de lågavlönade som står helt utanför systemet idag. Ett annat exempel är att ersättning för sjukfrånvaro har 80 % av höga chefer medan de som jobbar inom servicesektorn omfattas av ett sådant skydd till 39 %.

Mycket siffror men ett tydligt exempel på hur detta land präglas av kontraster och stora skillnader. När jag går ner till Hollywood Boulevard så "bor" det tre hemlösa män i gathörnet vid bensinmacken i korsningen Hollywood och North Highland . Om jag åker upp till Santa Barbara norr om Los Angeles hittar jag ett liten pittoreskt samhälle med 20.000 invånare där ingen är mindre än multimiljonär i $ givetvis.

Kontrasternas rike och ett land där livskvalitet och framgång räknas i $. Där klyftorna är växande och där samhället delas allt mer av kriget i Irak. Men samtidigt ett fascinerande land på sitt sätt. Kalifornien är världens sjätte ekonomi och växer hela tiden och nöjesindustrin är den största industrigrenen. Det säger kanske en del om framtiden, på gott och ont. Kalifornien skulle kunna vara ett paradis för förutsättningarna finns. Stark växande ekonomi, arbetsamma människor, fantastiskt klimat, världens bästa förutsättningar för odling av frukt och vin. Tyvärr har ingen tagit tillvara den möjligheten utan klyftorna växer och orättvisorna blir allt mer tydliga.

http://www.kulturochpolitik.se/

Var ska man gå på bio om inte i Hollywood. Att sedan se bio på en klassisk Hollywoodbiograf som Egyptian Theatre är en upplevelse utöver det vanliga. Den något kitchiga inte helt smakfulla biografen byggd 1922 med sina imiterade egyptiska kolonner, urnor, väggmålningar osv. gör filmupplevelsen till något extra. Biografen drivs idag av American Cinematheque som är som svenska Filminstitutet ungefär.

Filmen och dess betydelse var också temat för tisdagen för oss här i LA. Filmindustrin är faktisk den största enskilda industrin i Los Angeles. Värdet av den producerar är större än många traditionella industrigrenar som bilindustrin. En rundtur på Sony anläggning ute i Culver City och en 3D filmvisning på El Capitan som är Disneys premiärbiograf gav ramen för 10 timmar av filmsnack och möten med filmfolk.

Utanför Sony blev man påmind om verkligheten för filmbranschens människor. Manusförfattarnas picketline utanför Sony och det stöd som de får från andra grupper på amerikansk arbetsmarknad som Teamsters  (amerikanska Transport)och skådespelarnas fackförening är bredare än så. Utan också från folk som åkte förbi på gatan och tutade i stöd till strejkvakterna.

En svensk applåd uppskattades av strejkvakterna som var genomgående slående unga. En annan strejk som diskuteras nu i USA är scenarbetarnas strejk i New York som är på väg att slå igen nästan varje pjäs på Broadway. Likaså här är stödet för dem omfattande bland vanligt folk. Medan strejken i Hollywood bland manusförfattarna handlar om ersättningen när det de har skrivet återanvänds i form av sändningar på nätet eller vid DVD-försäljning så är konflikten i New York om uteblivna lönehöjningar.

Båda strejkerna kan komma att hålla på länge och bli kostbara för arbetsgivarna. Senast manusförfattarna strejkande på 1980-talet kostade det branschen och LA $ 500.000 miljoner så det är inga små insatser som är på spel.

http://www.kulturochpolitik.se/

Nyheterna i söndagens USA är mycket om Veterans Day och de demonstrationer som planeras från Veterans Against The War. Protesterna mot kriget i Irak växer med att allt fler kommer hem i liksäckar. Efterdiskussionen om demokraternas stora batalj i går berörde även kriget som blir allt mer impopulärt här i USA. Alla menar att amerikansk politik måste bort från att väja presidenter som Bush som delade landet i två halvor. De politiska kommentatorena och bedömarna menade att de två senaste stora sociala reformbesluten, var av 1965 år Medicare reformen är den senaste, skedde efter att breda majoriteter skapades i presidentvalet genom övertygande majoritet för den tillträdande presidenten. Än mer nu eftersom den nye presidenten är piskad att ta USA ur den mardröm som Irak har blivet.

Veterans Day "firades" exempelvis i Santa Monica här i Los Angeles med en värdig manifestation där ett kors för varje förlorad soldat i Irak hade rests på stranden. Samlingen av kors på stranden var en påminnelse om alla de liv som har gått förlorat i Bush krigsäventyr i arabvärlden. En annan protest var en liten demonstration på kanske ett hundratal som krävde vad man kallade sanningen om 9 11. Demonstranterna var helt övertygande om att Bush-administrationen hade själv i finger med i angreppet på WTC i New York.

Låt vara att konspirationteoretikerna är helt ute och cyklar som sådana brukar vara. Men att de inte möts av protester mot sina tokigheter från de söndagsfirande amerikanerna på Santa Monica Pier visar att ingen bryr sig eller tar Bush på allvar och att kritiken mot kriget har nått så långt att inte ens tokigheter som dessa konspirationer motsägs längre av den vanlige amerikanen. Slutligen, veteranernas kritik har långt större trovärdighet här i USA än vad presidenten har just nu. Bush håller på att bli en ny Nixon - en president som bara kan sitta av sitt sista år.

http://www.kulturochpolitik/.

Så då sitter jag på ett hotellrum i Los Angeles som har gratis internet. Det var 29 år sedan sist men LA är lika skrikig, häftig och ljudlig stad som då. Bara inflygningen är ett mått på denna stads skrikighet och häftiga upplevelse den är. Lika högljutt är det på Hollywood Blv nu på lördagskvällen lokal tid.

10 mil av statsbebyggelse från bergen till Santa Monica och Stilla Havet avlöste den Kansas prärier och den rödbruna öken landskapet i Arizona. Häftigt och oerhört vackert på 10.000 meters höjd.

Resan över var tråkig för vad kan den vara med 16 timmar varav nästan alla i en flygstol. Ett tecken på stämningsläget i USA är att de tog min taxfree-whisky trots att den var i en förseglad platspåse från Arlanda. Ett annat tecken kanske också på den usla film som visades på inrikesflygningen mellan Chicago - Los Angeles. En orgie i våld, skjutande i kampen mot utomjordingarna som hotade att ta över jorden. Givetvis vann den amerikanske hjälten (marinkårssoldat givetvis) och världen var räddad i en soppa av nationalism och amerikanism när den är som sämst.

Förresten tack Foppa för att du skrev en hälsning till grabben och var lika vänlig mot alla som vill ha din autograf eller bara prata med dig.

http://www.kulturochpolitik.se/

Fredag och veckans sista dag. Inte för mig för i morgon ger jag mig ut på mitt livs tjänsteresa. Jag flyger tillsammans med ett antal Folkets Hus-föreståndare till Los Angeles och Las Vegas för att studera den amerikanska nöjesindustrin. Så så många bloggningar lär det inte bli. Men vi får se. Den 22 november är jag tillbaka.

Under tiden varför inte lyssna på dessa de bästa live-plattor som har gjorts:

Muddy Waters Muddy "Mississippi" Waters Live (Epic 1979)

Muddy Waters tillsammans med Johnny Winter i en av de svettigaste plattor jag någonsin hört. Jag hade förmånen att se dem Live i London 1979 och det var bland det mest imponerande och starkaste att sett på en sen. den gamle värdige bluesmannen var bättre än någonsin och med Johnny Winters som sin sidekick var det gudomligt. Skaffa CD-dubbeln från år 2000 istället för första upplagan; den har bättre ljud och det är den kompletta spelningen.

Ten Years After Undead (Deram 1968)
Alvin Lee är engelsk blues och bluesrocks bäste gitarrist som möjligen kan toppas av en på topp stående Peter Green men han har å andra sidan inte kommit i närheten av sin förmåga sedan han lämnade Fleetwood Mac 1970.  Den här konserten inspelad under primitiva förhållande på en liten pub i London visar upp gruppen och Lee från sin bästa sida. Innovativt, spännande och förbannat roligt. Upplaga två på CD är hela spelningen och även här med bättre ljud än både vinyl och tidig CD.

James Brown Live At The Apollo (King 1962)

The Godfather of funk när han är som bäst. En klassisk live-platta som är så svettig som bara Brown kan bli när han var som bäst. Tempo, tempo och hetsigare tempo. Allt sitter som gjutet oavsett om det är snabba låtar som I´ll Go Crazy eller ballader som Lost Someone.

B.B. King Live & Well (Bluesway 1967)

Jag såg B.B. King i Örebro 1969 spelandes i en sporthall. Det var förtrollande hur denne i förhållande till publiken gamle man trollband oss alla. efter den upplevelsen så har B.B. King följt mig som en trogen vän. Egentligen är det här ingen renodlad Live-platta utan bara ena sidan är Live medan den andra är en studioinspelning. Livedlen är dock det bästa han någonsin gjort på platta. Finns på CD men är utgången sedan länge.

Four Tops Live (Motown 1966)
Tamla Motowns bästa konsertinspelning. Gjort på en nattklubb i Detroit inför en entusiastisk publik som inte vet till sig av glädje. Oftast är Tamlas live-plattot ganska mediokra historier men Four Tops hade det alla andra inte hade: Levi Stubbs fantastiska röst. Här blandas standardlåtar som I Left My Heart in San Fransisco till en gungande gospelversion of Baby I Need Your Loving. Finns tyvärr inte på CD.

Sam Cooke At Harlem Square Club (RCA 1963)
Även kallad One Night Stand. Skiljer sig som natt och dag från den mer kända live-plattan från Copacabana. Här är Sam Cooke hemma och det märks både i låtval och spelglädje. Bara versionen av Bring It On Home To Me är så lysande att det liknar en natt med norrsken. Det gnistrar och det skimrar på ett sätt som bara måste upplevas.

Miles Davis In Berlin (Columbia 1964)

Att välja Miles Davis bästa live-plata är omöjligt. Delvis för att han har gjort så många men också för att Davis utvecklades hela tiden . Att välja just denna kan jag inte förklara - den är bara så bra att den platsat men 4-5 andra skulle lika gärna ha fungerat.

Frank Sinatra At The Sands (Reprise 1967)

Frankie Boy tillsammans med Count Basies orkester på Las Vegas-nattklubben The Sands är stort. ett givande samarbete mellan två av 1900-talets största jazzmusiker. Basies orkester har ett sväng som är oefterhärmligt och Frank Sinatra med sin cyniska humor och sin leklystnad gör den här plattan till en upplevelse utan motstycke i vart fall Sinatras produktion.

MC 5 Kick Out The Jams (Elektra 1969)
Tillbaka till rockmusiken. MC5:s politiska rock var som en rövkick mitt i det politiskt turbulenta USA. Bandet från Detroit var knutna till White Panther Party som var ett vänsterparti parallelt med Black Panthers. Punkens engeri framstår som velig jämfört med denna eruption av urkraft. Plattan är också startskottet för hårdrocken.  Första upplagan stoppades och förstördes eftersom ordet motherfucker förekom i i inledningen av spår ett.

The Who Live At Leeds (Track 1968)

Trevlig helg!

http://www.kulturochpolitik.se/

Anders Borg uttalade sig häromkvällen på nyheterna apropå alla svartjobbsuppgifter om högerregeringen och dess tjänstemän. Han kallade det för misstag. Men jag kan inte låta bli att undra om mannen är svagsint på något sätt och inte vet vad han säger eller gör. För när han köper en tjänst och betalar svart vet han inte vad han gör eller är han inte tillräckligt utbildad akademiker och ekonom att han inte vet är skillnad mellan rätt och fel.

Det är allvarligt att vår regering och dess tjänstemän, statsekreterare, inte vet skillnaden mellan svart ekonomi och vit ekonomi. För om de gör samma misstag 17 av 33 statssekreterare så är det en allvarlig brist i deras kunskap och som borde göra dem omöjliga för sina ansvarspåliggande uppgifter i statens tjänst.

Det är naturligtvis skitsnack på ren svenska. De vet exakt vad de gör men de anser sig som ett modernt skattefrälse som likt gamla tiders adel inte behöver leva efter samma regler och lagar som vi andra. För vad kan man annars säga om familjen Cederschiöld som har gjort samma misstag i 13 år. Betalt svart trots mycket stora inkomster på grund av att man anser sig stå över lagen och anser sig vara så förbaskat speciella att de ska leva efter egna regler. Eller vad det ett misstag när moderaten Clase köper svarta tjänster för 68.000 kronor; ett omedvetet misstag?!

Skatten används för att betala vår sjukvård, våra skolor, våra högskolor, våra vägar, järnvägar, socialbidrag osv. Skatten är det som finansierar välfärdssamhället Sverige och de som smiter från sitt ansvar för att det finansieras är inte värda annat än förakt och vår spott och spe.

Det är inga misstag utan det är en politisk handling riktat mot välfärdsamhället. Sedan kan Borg och andra tala om misstag. Det har ingen trovärdighet. Borg och Reinfeldt och hans moderater kan snacka sig röda i ansiktet i sin omfamning av det solidariska samhället. Det är inget värt, vi dömer dem på deras handlingar inte på retoriken och svamlet.

Moderaternas handlingar är tillräckliga för att för evigt stämpla dem för vad de är; de privilegierades egna parti för ökade privilegier på alla andras bekostnad. Förtroende är något man förtjänar och ett förlorat förtroende är nästan omöjligt att vinna åter. Reinfeldt, Borg och övriga moderater har förbrukat all rätt att kritisera andra. Deras yviga ord om lata arbetslösa, fifflande sjukskrivna och felaktiga förtidspensioner faller platt till jord och har förlorat all trovärdighet. Det bästa de kan göra i fortsättningen är att bara hålla tyst, förtvivlat tyst.

http://www.kulturochpolitik.se/

Det bara har rullat på säger Charlotte Cederschiöld i Aftonbladet om sin och makens "misstag" som har varit 13 år. Under den tiden har familjen med miljoninkomster anlitat svartbetald och underbetald arbetskraft för att städa och tvätta skjortor. Sedan när deras "tjänstefolk" velat ha mer betalt har de bytt ut dom mot invandrare som inte begärt "så mycket" i ersättning för sitt arbete.

Så här ska det inte vara säger adelsdamen Cederschiöld till Aftonbladet. Och det kan man hålla med om. Så här ska det ta fan inte vara. Utfört arbete skall betalas och det ska vara vitt. Men moderaterna som numera påstår sig älska kollektivavtal har de senaste veckorna och även tidigare figurerat i den ena historien efter den andra där svarta tjänster och brist på respekt för arbetsmarknadsreglerna har varit legio. Fredrik Reinfeldt han har varit synnerligen tystlåten och endast när han har tvingats sagt någonting. Och när Fredrik med cockerspanielögonen äntligen öppnat sin mun så har det varit ursäktande men aldrig har han sagt att ta med fan nu får det vara nog - lev som vi lär!

Men det kan inte Fredrik göra för det är vad de flesta moderater redan gör för skillnaden mellan retoriken och praktiken är himmelsvid och den har äntligen blivit uppenbar för de flesta (förutom några nyliberala bloggare som varken har hört eller sett något). Faktum är att de nya moderaterna är de gamla moderaterna det är bara retoriken som skiljer.

Yngve Holmberg framställdes av det gamla högerpartiet som det vita svenska högerhoppet i slutet på 1960-talet. Hans ändalykt blev dramatisk när det visade sig att hans trovärdighet inte vara större än gamla högerledares som förnyare av högern. Efter Holmbergs dagar blev högerns senare under namnet moderaternas ökenvandring nästan 25 år gammal. Det var Bildt som försökte väcka liv i liket men resultatet blev en regering som alla kommer ihåg som den höll på att ruinera Sverige.

Högern är samma gamla höger oavsett om de kallar sig de nya moderatrena eller högerpartiet.

http://www.kulturochpolitik.se/

Veckans fem mest lyssnade låtar:

Det var ett tag sedan men nu är det dags igen:

Teddy Thompson Change of Heart från Upfront  & Down Low (Verve Forecast )

Kan man spela in country (americana) I New York och det blir övertygande. Ja faktiskt. Den här Everly Brothers låten görs på det mest älskvärda sätt på Thompsons nya platta (den andra i ordningen?).

Bill Medley Just Like A Woman från Damn Near Righteous (Westlake)

Bill Medley var den mörka rösten i Righteous Brothers. Efter Bobby Hatfield dog så blev det ännu mer stillastående i karriären men på den här nya Cd så är det riktigt bra igen. Bob Dylans Just Like a Woman får en gospelklädsel av Bill Medley. Utsökt och alldeles så bra som det passar en sen mörk söndagskväll.

Chris Montez Let´s Dance London single 1962)

I TV:s frågesport Dobbiddo spelade Clabbe af Geigerstam Let´s dance som var en av det gamla svenska pop-bandet Ola & Janglers hits. Originalet gjordes av Chris Montez en Los Angeles-grabb med Ritchie Valens-drömmar. Originalet med den märkliga instrumentering av trummor och orgel samt bas gav honom en hel karriär och rock-historien en av dess mest långlivade klassiker.

Ten Years After I Can't Keep from Crying, Sometimes från Undead (Deram )

En av engelsk blues och rocks bästa och om inte annat kanske mest tekniske gitarrist är Alvin Lee. Den är inspelningen från 1968 är osannolik och fortfarande känns originell och fräsch. 16 minuter av musikalitet utan gränser.

Bruce Springsteen Point Blank från Agora Ballroom 1978 (Crystal Cat)

En fantastisk känslosam version av denna idag lite bortglömda klassiker. Inspelad 1978 på Agora Ballrom i Cleveland och kommer från en radioutsändning så ljudkvaliteten är utmärkt. Versionen skiljer sig en hel del från den officiella utgåvan på The River.

Trevlig vecka!

Den ovanstående listan är den största skandalen i svensk modern politisk historia. En regering där ett dussin av dess ledamöter eller höga politiska tjänstemän har alla gjort sig skyldiga till brottslig verksamhet av olika grad. I vissa fall som Reinfeldt tystades anklagelserna ner i turbulensen som var valrörelsens och därmed blev heller inte ordentligt utredd.

Den bilden man får av samlingen personligheter är en attityd att man står över lagen och att det som gäller för vanligt folk inte gäller den egna klassen eller gruppen. Det är elitens, överklassens, genuina förakt för vad vanliga strävsamma människor tycker är självklart eller i vart fall skäms för om de blir ertappade med fusk, brott eller liknade.

Vad som är extra allvarligt är att den genomgående bagatelliserande attityden som förs fram. Man ber om ursäkt i bästa fall eller i värsta fall förnekar eller skyller ifrån sig på andra. Det skedde vid Schenströmaffären, folkpartiets dataintrång, Borelius och Billströms avgiftsskolk, Littorins bluffexamen och inte minst Björlings svartbygge.

Den sittande regeringen visar upp ett gediget förakt för den lagstiftande församling som de är satta att leda. Det är en mer allvarligt eftersom de gick på val att de skulle vara så mycket bättre moraliskt och juridiskt än den sittande socialdemokratiska regeringen. Man var från borgerligt håll och inte minst från moderat håll snara att kritisera varje dumhet, misstag eller t.o.m. laglighet som socialdemokratiska politiker eller andra tog sig för.  Om en socialdemokrat eller facklig funktionär fick hyra en lägenhet så var det jätterubrik trots att det inte var olagligt eller ens tveksamt moraliskt i vissa fall utan nödvändigt för att kunna rekrytera nya medarbetare.

Den politiska agendan att ta regeringsmakten gjorde allt okay, gjorde alla mer eller mindre verkliga eller rent inbillade skandaler ett vapen i kampen om Rosenbad. Nu har verkligheten sprungit ifatt de som kastade sten i glashus och det med besked. Frågan är om hur länge och hur mycket kan en regering ta emot av skandaler, oegentligheter och ren brottslighet som får regeringen att se ut som en underavdelning till en kriminell liga. Men t.o.m. regeringens vasaller på Dagens Nyheter börjar nu kritisera öppet Reinfeldt.

Man kan skratta åt eländet, man kan le i mjugg som politisk motståndare, man till och med känna skadeglädje men det är för allvarligt för det då det gäller vårt land och dess rykte i omvärlden. Man kan konstatera att ledarskapet inte skulle platsa i ett fotbollslag i division 6 i fotboll och Reinfeldt inte på något sätt är mogen sitt uppdrag. Det här "härket " som vi säger i Östergötland skämmer ut Sverige och man får skäms för de interiörer som media ges möjligheten att måla upp i stort sätt varje vecka.

Måttet är rågat - det är dags för ett nyval, för Sveriges skull om inte annat!

http://www.kulturochpolitik.se/

Jag tycker det är härligt att äntligen någon vågar ta bladet från mun och säga som det är. Lite fylla på jobbet är inte fel. Titta på den konstruktivitet som utvecklas efter ett par stadiga snapsar eller en vinare. Vilka innovativa beslut som kan tas. Och det är ju inte utan att vi måste inse att det här larvet att jaga yrkeschaufförer som har fått sig ett par välförtjänta  dragnaglar och en halv platta starkbärs på båten. Nej, sluta upp och sjafsa om nykterhet - det är bara för fjantar och glädjedödare. En lagom alkoholkonsumtion på jobbet är inte fel.

Vilka bra beslut som ledningsgruppen på firman tar efter en rejäl lunch med alla tillbehör. Vilka kreativa idéer som kommer fram med en tilltagande promille i kroppen. Det måste bli slut på den här döddansande, glädjedödande attityden till alkohol på och i jobbet. Jag tänker föreslå att på mitt jobb ska vi få en bar där vi kan hämta oss en bira eller en whisky när idéerna tryter. Och tänk så mycket roligare det blir när chefen eller andra arbetskamrater slår på röven vid eftermiddagsfikat. Det skapar arbetsglädje det, eller hur?

Varför jag tror det här? Jo det har ju fått välsignelse från högsta ort; statsminister Reinfeldt sa idag på presskonferensen att Ulrica Schenström visst hade druckit alkohol för 945 spänn tillsammans med TV4-journalisten men inte var hon så påverkad att det påverkade hennes jobb!

Så grabbar och tjejer, när de kan supa på Rosenbad så kan vi väl göra det på jobbet med - det påverkar inte vad vi gör och vår förmåga att göra det. Skål Freddie!!

http://www.kulturochpolitik.se/


Dagens fotografi Brunnsvik Folkhögskola oktobernatt 2007:



FOTO Ingemar E L Göransson