Schlager-EM eller musik?
I kväll var det dags för den svenska schlagerfestivalens final. En icke-händelse som är ett firande av dålig musik och dålig smak. En i alla för mig en icke-händelse som manifesterar det sämsta hos populärkulturen.
Jag älskar musik; jazz, R & B, pop, blues osv. och därför känns den här hypen enbart förskräcklig och ytligt usel. Musikaliskt är den ointressant och som musik helt utan upplevelse. Därför vill jag tipsa istället om en suverän musiker och gitarrist som tyvärr avled 1981. Precis som många andra i sin generation tog drogerna hans själ och till sist hans liv.
Den det gäller är Mike Bloomfield. En extraordinär och fantastiskt skicklig gitarrist som under sin korta karriär från då hans som tonåring började spela på Chicagos West-Side med storheter som Muddy Waters, Howlin´ Wolf och andra till att vara en av de som gav Bob Dylans "Highway 61 Revisted" sin spetsiga ljudbild till egna expeditioner som The Electric Flag och samarbetet med Al Kooper i slutet på 1960-talet.
Han spelade under sina år med i stort sätt alla de då stora bluesmusikerna. Ofta som kompgitarrist på olika plattor. Ofta utan att få erkännande. Det Mike Bloomfield är mest känd för är sina år med Paul Butterfield en annan av Chicagos vita bluesmusiker som i den då fortfarande djupt segregerade musikbranschen accepterades som en bluesmusiker bland andra bluesmusiker.
The Paul Butterfield Blues Band var en föregångare då bandet var det första bandet i Chicago med både svarta och vita musiker. De spelade en skitig äkta Chicagoblues men efter deras första LP kunde inte Bloomfield hålla sig från att utveckla sitt spel och den andra plattan 1966 "East-West" hade den idag legendariska titellåten på 14 minuter. "East-West" som är ett instrumentalt möte mellan blues och den indiska ragan där Bloomfields spel är i en annan dimension. Plattan blev också en trendsättare i rockmusiken.
Bandet The Electric Flag som bildades i slutet på 1960-talet var det första försöket att skapa en amerikansk musikalisk identitet där blues, rock och annat fick influera musiken. Den första LP "A Long Time Comin´" känns idag som en fortfarande fräsch och stor musikupplevelse.
Under 1970-talet var Bloomfields hälsa inte den bästa. Han började bli allt mer nojig på grund av hans instabila psyke och ökat missbruk och hans inspelningar från den tiden blev allt mer ojämna. 1998 sedan gav Sony/Columbia ut "Live At The Old Waldorf" som annars ger en bild av den Bloomfield som är bäst. I sällskap med goda vänner utan krav så spelade han på toppen (inspelad 1976) av vad han kunde prestera. CD:n är bland det bästa som han gjorde under hela sin karriär.
Ska man framhålla någon annan inspelning som visar Bloomfield som mästerlige musiker han var så leta efter Columbia LP:n "Live At Bill Graham´s Fillmore West". Det är en liveinspelning där Mike Bloomfield ingår i bandet tillsammans med bland andra Nick Gravenites och Bob Jones. I den förstnämndes "Blues From The Westside" gör kanske Bloomfield sin bästa inspelning någonsin. Plattan är utgången och finns inte heller på CD. Leta den är värd det.
Några av Mike Bloomfields inspelningar:
The Butterfield Bluesband East West (Elektra 1966)
The Butterfield Bluesband East-West Live (Winner 1996), inspelningar gjorda av bandets organist med vanlig bandspelare. Ljudkvaliteten är inte lysande men de tre versioner visar hur East-West utvecklades under ett år.
Mike Bloomfield/Al Kooper/Steve Stills Super Session (Columbia 1968)
Live At Bill Graham´s Fillmore West (Columbia 1969)
The Electric Flag A Long Time Comin´ (Columbia 1970)
Mike Bloomfield At The Old Waldorf (Sony/Columbia Legacy 1998)
Till sist....
Årets progg var igår på Så ska det låta då Robert Gustavsson gjorde sin version av Livet är en fest. En kommande Gustavssonklassiker. Helt lysande!!
Hej Ingemar
Bra blog som du har och mycket bra musikval med Mike Bloomfield. Jag har även upptäckt din hemsida.
Ska fortsätta och titta in lite då och då.
