Har rättvisa och jämlikhet någon framtid?

I dagens Aftonblad för den ofta mycket intressante Olle Svenning en diskussion om paradoxen att allt medan arbetarklassens situation i spåren av globaliseringen försämras så går den åt höger. Jobben blir allt mer fordeniserade å ena sidan medan samtidigt å andra sidan klyftorna inom klassen och mellan olika arbetargrupper ökar.

 

Politiskt har det fått konsekvensen att i Italien ökar arbetarklassens stöd för fascistiska Lega Nord och i Sverige röstade över 10 procent på moderaternas egoistiska höga visa 2006. Vänster förlorar i inflytande genom att arbetarna lockas av högerns olika skiktningar och samtidigt marginaliseras arbetarklassens viktigaste organisation facket.

 

Den ideologiska kapitulationen från delar av vänsterns och fackens ledarskikt gav förre Metallordförande Göran Johnsson uttryck för i veckan när han sjöng globaliseringens och marknadsliberalismens lov i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. (Med vänstern menas i artikeln de partier som står till vänster om de rent borgerliga partierna; i Sverige dvs. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.)

 

Tydligare kan inte vänsterns ideologiska vilsenhet åskådligöras. Ekonomismen har ersatt politiken. Marknaden har ersatt det sociala samhällsprojektet på ett sätt som blir allt större problem för en samhällsutveckling mot jämlikhet och jämställdhet. Vi går allt tydligare mot ett samhälle där allt blir en fråga om marknaden och där allt får ett pris.

 

Vill vi nu ha det så här. De flesta vill nog inte det men problemet, dilemmat, är att det finns inget trovärdigt alternativ som uppfattas som just trovärdigt av bredare kretsar av löntagare. Arbetarklassen har lämnats på stationen när tåget mot framtiden gått. Vänstern både internationellt och inte minst nationellt är förvirrad och saknar som Olle Svenning skriver genomarbetade alternativ till högerns marknadsliberala politik.

 

Konsekvens blir ökade klyftor, ökade motsättningar mellan olika grupper och minskad räckvidd för vad politik kan göra. Men därmed också minskad räckvidd för demokrati och givetvis blir därmed vissa mer jämlika än andra för att tala med George Orwell.

 

Det odemokratiska samhället håller på att sakta men säkert växa fram i takt med arbetarklassens disorganisering och politikens marginalisering. Vi ser hur marknadskrafterna allt mer avgör vad som är vår lott och rättighet som medborgare. Vi ser hur demokratins trovärdighet minskar i o m att alltfler främst arbetare antingen röstar på högerextrema, nationalistiska och främlingsfientliga partier eller helt enkelt stannar på sofflocket.

 

Hur har det då kunnat bli så här? En viktig orsak är att i takt med marknadsliberalismens ökade inflytande så har också medelklassens politiska intressen allt mer fått utrymme. Medelklassens intressen har alltför länge fått domptera även vänsterns politik. Rekrytering till vänsterns olika partier har dominerats av medelklassen precis som medelklassen har allt mer blivit synonymt med den offentliga byråkratin. Vänsterpartierna i brist på analys och politisk kompass har också sneglat allt mer mot mitten och därmed lämnat arbetarklassen och dess politiska behov bakom sig. I Sverige bidrar vänsterns oförmåga att skaffa sig verktyg för opinionsbildning. Det finns ingen arbetarpress och närvaron på webben är inte speciellt framgångsrik än så länge för att ta några exempel. Detta samtidgt som det blir allt mer uppenbart att utan ekonomiska resurser är kampen om opionen förlorad på förhand.

 

Det är mer tydligt ute i Europa än i Sverige. Det är uppenbart i Danmark och viss mån Norge. Hittills har svenska politiska förhållanden inte påverkas på samma avgörande sätt som i Danmark exempelvis. Det har berott på att de svenska facken har varit så pass starka med över 80 procents organisationsgrad. Men nu när den minskar och om den minskar ytterligare mot en europeisk nivå då kommer vi att se en parallell till europaförhållanden inte bara på arbetsmarknadens villkor utan också på den politiska arenan i Sverige.

 

Ett skrämmande perspektiv som kommer att få ödesdigra konsekvenser även för i "ankdammen" Sverige och kan komma att slå sönder vår dröm om ett bättre liv och ett rättvisare samhälle. Olle Svennings artikel i Aftonbladet är därför viktig att reflektera kring. För vår nutid men inte minst för vår framtid om det skall finnas en sådan för alla inte bara de rikaste och den självgoda självspeglande medelklassen. Det var väl någon som sa att alla skulle med, eller hur?

 

www.kulturochpolitik.se


Kommentarer
Postat av: Kerstin

Igen ska jag protestera lite.

Jag är inte säker på att man kan skylla eländet på medelklassen. I alla fall den lägre medelklassen är nog egentligen fortfarande traditionell socialdemokratiskt, fast många av dem inte vet om det.

Själv lägger jag skulden på det socialdemokratiska partiet som de senaste 25 åren fört en rent borgerlig ekonomomistisk politik.
För de yngre väljarna, alltså alla under 40 ungefär, är den nyliberalt inspirerade politik som förts under dessa decennier, av
socialdemokratiska såväl som borgerliga regeringar, lika med socialdemokratisk politik, som de protesterade mot i det senaste valet.
För oss äldre är denna politik ett fruktansvärt socialdemokratiskt svek och en politik som inte alls är just socialdemokratisk.

2008-05-05 @ 02:24:33
URL: http://www.alba.nu/motvallsbloggen/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0