(M) och Timbro håller på att göra Reinfeldt till en svensk Thatcher
Jag kan tänka mig att det var många socialdemokratiska politiker som fick lördagen förstörd. Uppvaknandet måste ha varit chockartat när Expressen och Demoskops väljarundersökning blev offentlig i går morse. Själv satt jag i bilen på väg ner till Öland tillsammans med hustrun för att tillbringa en dag i solen.
Det var lite av känslan av ”vad var det jag” sa som fyllde mitt inre. Inte för att jag gladde mig, jag hade så gärna haft fel och moderaterna hade fortfarande varit ett mindre parti än socialdemokraterna. Men samtidigt kan man inte tycka annat än det är resultatet av en lite självgod inställning och en politisk laizze-faire attityd som orsakat att moderaterna har, fortfarande enligt, Demoskop, vuxit med nästan 15 % under ett år samtidigt som (S) tappat ungefär lika mycket.
Katastrof, sa en gammal kollega som ringde mig. Katastrof är ordet sa Bull. Katastrof sa Bill. För hur ska man annars beskriva det historiska dyket från att ha haft upp till 10-20 % upp på högerregeringen under stor del av mandatperioden till nu ligga under med 5 %. Vad är då orsakerna till att oppositionen och främst (s) tappat så förtvivlat.
Bristen på trovärdig politik är en orsak. Mona Sahlin har haft en vänta och se attityd. Rådslagen ska göra sitt och så vidare. En berömvärd demokratisk inställning, men politik kan inte vara vänta och se och den kan heller inte definieras i en vi-är-emot-inställning som har präglat oppositionen. Vi är emot er räcker inte för att vinna över högern, men vad är oppositionen för har getts väldigt lite svar på. Det har hittills inte var lika tydligt som den negativa värderingen av högerns politik. Att vara emot högerns orättvisa politik är inte svårt, men oppositionen har väntat för länge med att tala om vad man är för.
Naturligtvis spelar AMF en roll i tappet. Det är svullna opinionssiffror som Expressen skrev igår på ledarsidan. Svullet av uppmärksamheten och hanteringen av AMF som LO haft. Men handhavandet i AMF:s styrelse blir som klister om det som uppfattas som om handlandet som strider mot vad man säger i ledande ställning och just det har en förmåga att hänga kvar kvar. Här kommer också säkerligen debatten om hur nära LO ska vara partiet. Om man går tillbaka historiskt så har LO före den nuvarande ledningen haft en viss rörelsefrihetsdistans till partiledningen men under senare år och framförallt sedan Mona Sahlin blev ordförande har Lundby-Wedin och Sahlin uppfattas i par. Därmed har också det som skitar ner den ene skvätter på den andre.
LO befinner sig i sin värsta förtroendekris kanske någonsin. Det syns också i Demoskops siffror. AMF håller på att bli en snara som kan fälla avgörandet i nästa val till högerns fördel. Hittills har LO-ordföranden haft förbundsordförandenas stöd men i o m tappet i Demoskop och växande missnöje bland fackligt aktiva ute i landet och medlemmarnas ilska kan man närma sig gränsen för hur länge förbundsordförandena kan klara att hålla emot. Telefonöverläggningen under eftermiddag kan tyda på att nervositeten inom LO är mycket större än vad som varit synligt utåt, bara det faktum att den fortsätter i morgon (måndag) tyder på att det finns mycket mer av kritik än vad som nått offentlighet.
Krisen finns på flera plan. LO:s interna kris som säkerligen har förstärkts av att organisationen har omorganiserats och 30 % av kansliets anställda har slutat medan många av de kvarvarande har fått byta arbetsuppgifter. LO-ordförandens tillkortakommande i AMF och andra mindre smickrande uppgifter som portionerats ut har heller inte varit till hjälp. Kritiken mot Lundby-Wedin är lika mycket ett drev mot LO för att slå kilar mellan fack och parti. LO har själv bäddat för det genom brister i sin egen strategi och nu verkställer högerns mediamegafoner Timbros strategi.
Det andra planet där krisen syns är den interna socialdemokratiska krisen med otydlig politik, svajig krishantering (Östros säger en sak – Sahlin en annan) och samtidigt den tidsödande frammejslandet av ett rött-grönt alternativ som det finns stora tveksamheter till intern i partiet.
Det är tydligt att det finns en strategi bakom det som sker. AMF blev en nyhet för två veckor sedan. En nyhet som håller mer än mer än fyra dagar är en sensation. AMF-historien var egentligen ingen nyhet (för den läskunnige har det varit känt sedan mitten av 2000-talet) utan en planterad strategi för att skapa en splittring inom arbetarrörelsen. När den efter två veckor fortfarande lever så släpps Demoskop/Expressens opinionsundersökning som visar ett dramatiskt tapp för (S). Man bör notera att Demoskop gjorde sin och Expressens undersökning parallellt med den planterade AMF-skandalen. Resultat; intern kamp inom arbetarrörelsen och Reinfeldt regeringen slipper ifrån att stå till svars för sin usla politik.
LO-ordförandens misstag blir härigenom också hennes fall oavsett om hon sitter kvar i morgon. Lundby-Wedin blir utan politiskt inflytande då starka delar av (S) vill ha bort henne och kritiken växer internt i LO med hennes ledarskap. Wanja Lundby-Wedin upplevs som en belastning inom rörelsen och därmed försvagas Mona Sahlin. Helt enligt moderaternas och Timbros spin-doctors – moderaternas framtida regeringsinnehav efter 2010 är därmed säkrat.
Allt detta spelar Reinfeldt i händerna när nu krisen slår till med full kraft. Detta oavsett högerns politik och den snabbt ökande arbetslösheten. Högern slipper undan och behöver inte möta kritiken för sin i alla stycken orättvisa och reaktionära politik.
Men lika stor roll spelar oppositionens brist på ett tydligt alternativ till högerpolitiken. Socialdemokraterna klarar uppenbarligen inte heller anstormningen från högermedias, Timbro och högeragitatorernas totala monopol i media. LO har ca 700-800 miljoner i sin mediafond. Den används inte men borde vara en tillgång för att lägga moteld mot högerns anlopp mot löntagarna och deras rättigheter. Inget sker och därmed lämnas också ett slags walk-over i valet 2010.
De senaste veckornas händelser och det som sker i morgon och de kommande dagarna kommer att avgöra valet 2010. Felaktiga beslut i arbetarrörelsen kommer att säkra Reinfeldts regeringsinnehav 2010 och kanske 2014. Reinfeldt är på väg att bli en svensk Thatcher.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
