Allsång på Stadion
Det är symptomatiskt att Bruce Springsteens spelningar i Sverige började med” Idas sommarvisa” med Nils Lofgren på dragspel för även om The Boss är det mest amerikanska precis som rosa Cadillacs, McDonalds, mammas äppelpaj och Millers öl, så är och ”Brucan” det mest svenska på något vis. Springsteen älskas av sin svenska publik och ”Brucan” älskar den. (Bara namnet ”Brucan” är en sak för sig – nästan fånigt svenskt smeknamn.) Så när gårdagens konsert, den sista för året(?), blir en familjeträff mellan Springsteen och publiken är det inte bara en makalös musikalisk händelse utan en närmast sociologisk företeelse.
Jag har aldrig sett Springsteen live förut, det erkännes, men jag har sett mängder av band live genom åren. Allt ifrån usla gig med Sex Pistols till klubbupplevelser med Faces och Rod Stewart, Georgie Fame på Ronnie Scotts, Canned Heat på en ungdomsgård 1969 i Stockholm, The Blues Band i en skitig källarklubb i Hammersmith och The Doors på Konserthuset. Jag har aldrig varit svag för arenarock för den innebär ett avstånd mellan bandet och publiken. Rock hör hemma på små ställen där det blir en relation musik, musiker och publik. Det kan aldrig bli en relation när det är en publik på 10.000-tals människor på en kall dragig idrottsarena.
Men jag erkänner när det gäller Bruce Springsteen gäller inte det här. Springsteen skapar familjekänsla. Det tog 45 minuter innan Springsteen sa något. Innan räknade han bara in varje låt, bytte gitarrer i racerfart och trummade på i ett vansinnestempo och publiken sögs in i denna familjeträff på Stadion. Hans snack efter 45 minuter var en parafras på Obama och en programförklaring, indirekt politisk för den som ville lyssna, men framför allt ett löfte om att vi 60.000 tillsammans skulle rocka röven av Stadion. Bruce Springsteen blev i och med stunden den amerikanske kusinen som var hemma på familjeträff.
Man skulle också kunna kalla kvällen för Allsång på Stadion för när 30.000 sjunger med i ”Badlands”, ”The Promised Land”, ”Jungleland”, ”Waitin´ On A Sunny Day” eller ”Spirit In The Night” så är det inte längre en konsert det är en gemensam upplevelse – en familjeträff. Den majestätiska ”Outlaw Pete” blev i den kylslagna kvällen en berättelse om ett Amerika vi bara anar eller ”Working On A Dream” blir ett löfte om en annat Amerika. Och, när alla från gamla damer med rollator till finniga tonåringar kan var enda textrad blir det speciellt.
Springsteen for runt samlade in lappar och spelade önskelåtarna. Det blev en del obskyra som ”Fade Away”, en av kvällens höjdpunkter, covers som Tommy James & The Shondells ”Mony Mony” eller Jimmy Cliffs ”Trapped”. Bossen jobbade som en galning, hälsade på publiken, tog i hand, räckte micken till ungar som sjöng lite blygt som på skolavslutningen, pressade upp tempot, tog ifrån tårna som om det var på gymmet – kort sagt han gjorde allt för att visa att han var värd familjens kärlek.
Låtarna då – egentligen var det av mindre betydelse. I vart fall för den här betraktelsen för den konsert jag upplevde, observera inte såg, var en kollektiv upplevelse där musik, musiker och publik blev en enda levande organism för några timmar. Det om inte annat visar väl det på musikens makt och musikens styrka.
(Publicerad även i något annorlunda form på kulturbloggen)
(Se även Aftonbladet och Expressen)
