Hur mår svensk rock - egentligen?
Hur mår svensk rock egentligen. Två nya plattor kan eventuellt vara ett sätt att ta tempen på hälsoläget. Finns det några nya fräscha idéer och infallsvinklar att finna i det som kommer ut. En sak kan man konstatera är att många band verkar hitta independent-bolag att komma ut på istället för de evigt gnällande stora som Universal, Sony osv. Två band. det ena helt på indie och det andra distribueras av Bonniers/Amigo.
De två plattor som jag har lyssnat in är helt olika. Den ena punkig och starkt influerad av The Clash, Buzzcocks och andra från den engelska punkens stora dagar. En musik som gjordes långt innan gruppmedlemmarna var ens födda. Den andra plattan är mer av pop/rock med harmonier av de mer intrikata slagen.
Den stora sömnen (Alley Cat)
Första spåret Förortsbarn låter som en låt av Clash. Sound, stressnivå, attack allt är The Clash i förklädnad. Texterna av dystopiska och det är väl inget under att Thorsten Flink läser dem på bonus-CDn. DSS debuterar med den här plattan men är inga nykomlingar. De har spelat med Familjen och har varit support för Buzzcocks på Way Out West. Det märks också. Men även Thåströms dystopiska texter går igen Stefan Randströms egna. Musikaliskt är däremot The Clash den stora förebilden.
Men räcker det för en debut. Det är inte dåligt, tvärtom det är tekniskt utmärkt och det är inte utan att man blir imponerad av det som görs i svenska studior numera. Hög kvalitet men i DSS fall kanske för perfekt och för opersonligt. Potentialen finns men bandet måste hitta sin nisch och inte luta sig för mycket åt sina förebilder.
Plattan är okey som debut men DSS kanske skulle mått bra av att vänta ett tag till med sin debut. Det hade i vart fall inte skadat.
Pats Nevadaflickan (Bon Jour)
Svensk pop-rock som inte sticker ut direkt utan smeker medhårs. Fina harmonier, bra instrumentalt men ganska opersonlig FM-pop. Hade jag hört den här radion hade jag inte lagt namnet på minnet eller jagat runt för att köpa den. En sak som också är typiskt för den här formen av svensk pop-rock är att alla sångare i de här bandet har en röst som låter som de inte kommit in i målbrottet ännu. Varför måste svenska band alltid ha sångare som låter en oktav över normalläget?
Plattan har bra arrangemang men saknar det som gör att den sticker ut. Melodislingorna är utan anmärkning men det är för slätstruket, tyvärr en debut som inte imponerar. Okay men inte nödvändig.
Hur mår då svensk rock och pop. Jo, då okey men lite mer kreativitet och jävlar anamma skulle inte skada. I vart fall om man ska döma av Den stora sömnen och Pats plattor.
Publicerad även på www.kulturbloggen.com ,
GLÖM INTE NAMNINSAMILNGEN "FÖR EN PROGRESSIV KULTUTPOLITIK"
