Den Andre maj

(Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Första maj 2009 blev inte bara en dag ovanligt vackert väder utan också en dag då det på många ställen var fler i tågen och på mötena. Även om en liten grupp AFA-provokatörer buade åt LO:s ordförande Stockholm och blöjnassar kastade Tobleroneomslag efter partiordförande så blev Första maj kanske den vändpunkt som socialdemokraterna behöver för att ta valet 2010.


Högerskribenter har anklagat surt (s) att gå till vänster med det politiska budskap som blir allt mer tydligt; en a-kassa som är en omställningsförsäkring; rättvisa åt pensionärerna; satsning på utbildning istället för passiv arbetslöshet. Så långt så bra; ju tydligare (s) och oppositionen blir desto bättre. Sahlin och partiets strateger på Sveavägen 68 börjar kanske inse att chansen att vinna 2010 är inte att närma sig högern utan att mobilisera arbetarväljarna. För närmar sig (s) storstädernas räddhågade medelklass så tappar man kärnan av möjliga vänsterväljare.

 

I dagens SvD försöker sig Lena Hennel på en disciplin, analysera vad som är (s) kärnväljare. Hon misslyckas när hon menar att de är bara 700.000 totalt. Jag hade för mig att LO har ca 1,5 miljoner aktiva medlemmar (dvs. i jobb eller arbetslösa). Till detta kommer arbetarpensionärerna med ca 500.000 och TCO-medlemmar som har likartade arbeten och arbetsvillkor med LO-medlemmar; dessa är ca 300.000. Utöver dessa finns det flera hundratusen invandare och andra som inte kommit in på arbetsmarknaden. Kort sagt, (S) och (V):s kärnväljare är minst tre gånger Hennels s.k. analys.

 

Mobilisering av dessa och en politik som svarar mot deras önskemål ger valseger. Ett närmare till mitten gör istället att en stor och avgörande del stannar hemma på valdagen. Alltså socialdemokraternas möjlighet är att göra valet 2010 till ett klart och tydligt klassval.

(Foto: Maria Nyman Stjärnskog)

Första maj i Skurup där jag var tillsammans med Roland Janson och genomförde vårt seminarium ”Den korsfäste arbetaren” innehåll även en portion av kritik. En kritik som även förre LO-distriktets talare Claes Block tog upp. Känslan av ett gap mellan arbetarrörelsens ledning och medlemmar har blivit så tydligt och är ett större hot än alla AMF-affärer. Eller som Roland Janson utryckte det på seminariet i Skurup "ska man äta ihop med Svenskt Näringslivs blåhökar som Tunhammar så måste man ha en lång sked".

 

Samma tema är Ingemar Lindberg, tidigare LO-utredare, inne på i en debattartikel i LO-tidningen:

Faran uppstår om fackliga ledare helt förknippar sin självbild med ”samförståndsandan” och dess institutioner eller med lojaliteten med ett politiskt parti.” Kort, uppfattar medlemmarna att ledningarna för arbetarrörelsen är mer en del av eliten än av deras egen verklighet så blir turbulensens stå stor som den blev i samband med AMF.

 

Att några trotskistiskt influerade fackligt aktiva som Göte Kildén skriver upprop eller några AFA-gaphalsar buar på Norra Bantorget har ingen eller ringa betydelse. Men om känslan av en fackligt och politisk elit som främjat sig från medlemmarna så är det ett reellt hot.

 

UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK

www.kulturochpolitik.se

Dagens foto

www.ordochkultur.se

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0