Medelklassens hegemoni är ett hot mot demokratin
Jag är socialdemokrat. Jag är det av övertygelse och inget annat. Grundideologin tilltalar med sin grundtanke att alla människor är lika mycket värda. Ingen är för mer än någon annan.
Aftonbladets Lotta Gröning diskuterade den 7 april varför de politiska partierna tappar medlemmar. Hennes kritik är intressant då Lotta berör en mycket öm punkt - medelklassens våta filt över det politiska klimatet. Den politiska debatten och partiernas företrädare är alla med få undantag sprungna ur medelklassens värld. Det är medelklassens yrken som syns på valsedlarna, det är medelklassens värderingar som hörs i debatten och det är medelklassens värderingar som dominerar.
Det är sällan man hör eller ser vanligt folks verklighet. De lågavlönades problem och glädjeämnen. De arbetslösa ses som en samhällsbelastning. Att vara hemma hos sina sjuka barn eller t.o.m. själv råka bli sjuk betraktas som ett snyltande på medelklassens välfärd.
Den här "middle-of-the-road" tolkning av verkligheten gör att en stor del av arbetarklassens medlemmar avstår från att delta i den politiska processen. De avstår från att vara politiskt aktiva och därmed lämnas också fältet fritt och den politiska spelplanen helt i händerna på just den redan dominerande medelklassen som kan glädja sig åt en ideologisk hegemoni.
De som med sitt arbete bär upp samhället blir istället stämplade som snyltare, parasiter, okunniga och kort sagt en belastning i den uppblåsta medelklasens världsbild. För när man sätter måttstocken efter de som redan har välavlönade jobb, de som redan är välanpassade och inte bryter normen och låter medelklassens bli normen för alla samhällsvärderingar och tolkare av samhällstemperaturen blir det ett hot mot en verklig demokrati. För hur kan vi ha en fungerande demokrati när 2-3 miljoner medborgare döms ut som parasiter och en samhällig belastning.
Under ett par år i slutet på 1990-talet och början av det nuvarande årtiondet var undertecknad LO:s projektledare för det som kom att kallas 100.000-projektet. Syftet var att LO:s förbund skulle värva så att det fanns 100.000 socialdemokrater ute på arbetsplatserna för att LO-medlemmarnas verklighet skulle komma in i politiken. Projektet hade sina brister men en erfarenhet var att de som redan var etablerade i partiet, främst människor sprungna ur medelklassen var inte så förbaskat sugna på att få nya partikamrater.
Problemet var inte att få igång nya föreningar eller att hitta intresserade arbetare som ville bli medlemmar. Det var det inte då och hade inte heller när LO hade drivet det s.k. demokratiprojektet under mitten av 1990-talet. Problemet kom efteråt.
Nya (s)-föreningar bildade på arbetsplatserna togs inte så sällan emot med armbågen av arbetarkommunerna och därmed också kom att dö sotdöden. Det var tydligt att medelklassens hegemoni gällde även inom socialdemokratin när de vackra orden skalades av och den bistra lokala verkligheten blev synlig. Medelklassen vill inte att arbetarklassen skall lägga sig i politiken är min slutsats.
När Lotta Gröning den 7 april skrev om de politiska partiernas kris har hon helt rätt i sin analys. Hon bara bekräftar det jag insåg för 10 år sedan. Partiernas kris är demokratins kris och huvudorsaken är medelklassens självupplåsta hegemoni över politiken.
(Vissa rättelser och förtydliganden gjorda kvällen den 9 april.)
