Håller Sverige på att få ett två-partisystem ?
Håller Sverige på att bli en två-partistat. Går vägen över moderat kannibalism och ett närmare samarbete mellan partierna på vänsterkanten. Är det möjligt och inte minst är det önskvärt med en sådan utveckling. Vad skulle konsekvensen bli av en utveckling modell de anglosaxiska länderna.
Att det finns tendenser till att blockpolitiken håller på att utvecklas till ett inofficiellt tvåpartisystem är helt uppenbart. Moderaterna håller på att äta upp både Kristdemokraterna, Centern och kanske även på sikt Folkpartiet. Orsaken är delvis allianssamarbetet som minskar utrymmet politiskt för de tre övriga borgerliga partierna att profilera sig.
Men en annan orsak är också deras egen vilja att vara moderaterna till lags och den medelklass som de uppfattar som den starkaste politiska kraften. Det innebär att landsorten lämnas till sitt öde politiskt. Det innebär också att de lämnar ett vakuum som antingen får som konsekvens att borgerliga icke-moderatväljare kommer i ökad utsträckning stanna kvar på soffan och inte utnyttja sin röst.
För socialdemokraterna är trenden ett problem både för identiteten och för politiken. Situationen är ny att behöva organiserat samarbeta med (MP) och (V) eftersom högerpartierna har lyckats organisera en ”allians” vilket då tvingat (S) att anpassa sig till en ny situation.
Problemet är att skillnaderna eller slitningarna mellan de tre vänsterpartierna är större än på den borgerliga sidan. För det första (MP) är inget vänsterparti utan ett utpräglat medelklassparti med sina rötter i alternativrörelserna från 1970-talet med en-frågeinriktning fortfarande. De är i grunden ett tillväxtfientligt parti vilket är ett problem för (S) men också för (V). Likheterna mellan (S) och (V) är större än skillnaderna men det finns både historiska surdegar och reella konfliktungar mellan partierna. (S) har inget intresse av att låta (V) växa på sin bekostnad medan (V) vill framställa sig, med rätta numera, som ett icke-kommunistiska parti som är något radikalare socialdemokraterna. Men deras problem är att de inte har någon som helst förankring inom fackföreningsrörelsen. Dvs. samma problem som miljöpartiet.
Det som enat högerpartierna intill utrotning av kristdemokrater och centern har varit önskan om att koma i regeringsställning och att förändra Sverige från en välfärdsstat till en bland andra marknadskapitalistisk stat modell anglosaxiskt snitt.
Utvecklingen mot oligopol politiskt sätt är ett problem för socialdemokratin mer än för borgerligheten. Historiskt sett har fåparti system gynnat borgerliga intressen medan en partipluralism har gynnat arbetarrörelsen. Om man ser till hur makten har varit fördelad i länder med i praktiken fåpartisystem så är det ingen rolig läsning för varken vänstern eller arbetarrörelsen. Radikalism tenderar att marginaliseras till fördel för den högljudda medelklassens intressen.
Ett annat problem som uppenbarligen följer med fåpartisystem är en personfixering av politiken. Det gör partier som (S) där politiken historiskt varit överordnad personen medan högerpartier har traditionellt sett en större fixering vid person och i andra hand politikens innehåll. Det får till resultat att i ett samhälle som Sverige där media är till 90 % i borgerliga händer till att bli en fråga om personens tillgodohavanden eller tillkortakommande. Politiken tenderar att drunkna i en sådan malström.
Arbetarklassens politiska strävanden har misslyckats speciellt under de senaste 30 åren när nyliberalismen har tagit över den politiska dagordningen. Så för den reformistiska arbetarrörelsen är dagens utveckling ett stort problem.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
