Svenskt Näringsliv kallar på lagstifting mot facket
Diskussionerna och analyserna av varför det inte blev något nytt huvudavtal fortsätter. Det beklagas, det stönas och det uppvisas diverse förvånade miner lite här och där.
LO beklagar på sin hemsida att förhandlingarna misslyckades. Och med all rätt, det hade varit en framgång som den trängda Landsorganisationen behövt i den snåla högervinden. Men finns det någon anledning att bli förvånad, egentligen? Fanns det överhuvud några förutsättningar för ett nytt huvudavtal, egentligen?
Låt oss rulla tillbaka historien till när Saltsjöbadsavtalet skrevs. Sverige var i en djup ekonomisk kris och framförallt fackföreningarna agerade från en styrkeposition genom att de inte hade kontroll över alla strejker som pågick runt om i landet. Arbetsgivarna var i sin tur pressade av facket och arbetarnas (tjänstemännen hade inte strejkrätt) kampvilja.
1938 kom man överens och ett huvudavtal tecknades. Samma huvudavtal har sedan stärkts genom lagstiftning (men som är ofta dispositiv för att kunna vara flexibel i förhållande till arbetsplatsernas behov).
Hur ser det nu ut 2009. Arbetsgivarna gynnas av en djup ekonomisk kris men det är lugnt på arbetsmarknaden. Huvudavtalet fungerar även om det är 70 år gammalt. Kan verka märkligt men i grunden har inte förhållandet mellan arbete och kapitalt genomgått en grundläggande förändring.
LO och TCO var beredda att gå arbetsgivarna till mötes på många områden. Kort sagt, man var beredda att göra t.o.m. försämringar på vissa områden men inte att ändra de grundläggande maktfrågorna. Kort sagt, LO och TCO kunde inte gå med en förändring av maktbalansen på arbetsmarknaden vilket var Svenskt Näringslivs mål.
Skälet att Svenskt Näringsliv bröt förhandlingarna var inte förhandlingsovilja från den fackliga partens sida utan att Sverige har en högerregering som nu får tydliga krav på sig att förändra maktbalansen. Dvs. att göra en återgång till tiden med §32; arbetsgivaren sätt att leda och fördela arbetet, att anställa och avskeda helt enligt eget godtycke.
Den som följt media de sista dagarna har också sett att ropen på att förändra LAS ( ex DN och SvD) och beskära strejkrätten har ökat. Jag vill påstå att Svenskt Näringsliv aldrig hade avsikt att skriva på ett nytt huvudavtal utan nu lägger man pressen och kraven på regeringen att infria arbetsgivarönskemålen. Även om just nu, av taktiska skäl, Littorin säger att regeringen inyte tänker ändra lagstiftningen eller Borg med hög svansföring kallar Svenskt Näringsliv för tondöva så kommer de att lagstifta i arbetsgivarnas intresse senast under nästa mandatperiod om de vinner 2010.
GLÖM INTE ATT ANSLUTA DIG TILL PROTESTERA MOT KULTURUTREDNINGEN "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!
Dagens foto
Men alla invandrare som inte kommer in på arbetsmarknaden då? Själv har jag blivit övertygad om att vi inte bara måsta avskaffa LAS, utan även införa "låglönejobb" här i Sverige inom en snar framtid. Annars får vi nog se till att vi gemensamt försörjer alla de som aldrig får en chans att komma in på arbetsmarknaden. Då måste det väl ändå vara bättre att trösklarna sänks, så fler kommer i arbete. Man kan ju alltid starta i ett låglöneyrke, för att sedan jobba sig vidare.
Jag tycker du står för en exkluderande, egoistisk och främlingsfientlig arbetsmarknadspolitik, som påminner oss om fackföreningsrörelsens isolationism. "Go home", som det stod på plakaten för inte så länge sedan. Det verkar som om vänstern helt tappat greppet.
Vi ska vara snälla mot våra invandrare och anpassa oss efter deras kultur. Vi måste integreras vi också! Genom att stänga ute, skapar du ett segregerat samhälle. Ett samhälle där ingen mår bra.
Tur är att vi har så många invandrare i Sverige att en förändring av LAS är nödvändig. Det kommer dessutom göra så att de unga lättare får jobb. Vem vet, kanske invandrarna och ungdomarna klarar av att konkurrera ut det stora "köttberget", som Per Nuder sade.
Vad du argumenterar för är en arbetsmarknad som faktiskt utesluter männsikor p.g.a. etniskt ursprung, ålder eller för att de ensamstående föräldrar. Vad Sverige behöver är en arbetsmarknad där likabehandling och lika rättigheter är måttstocken.
En återgång till gamla tiders ordning där arbetsgivarnas godtycke styrde innebär också att vi skapar en arbetsmarknad där löntagarna hamnar i ett hopplöst underläge och där lönenivåerna kommer att pressas ner för alla utom eliten.
LAS är inte perfekt men den är bättre då den skapar en ledstång för likaberättigande och motverkar arbetsgivargodtycke. Så fortfarande är LAS bättre än §32.
