Allsång på Stadion
Det är symptomatiskt att Bruce Springsteens spelningar i Sverige började med” Idas sommarvisa” med Nils Lofgren på dragspel för även om The Boss är det mest amerikanska precis som rosa Cadillacs, McDonalds, mammas äppelpaj och Millers öl, så är och ”Brucan” det mest svenska på något vis. Springsteen älskas av sin svenska publik och ”Brucan” älskar den. (Bara namnet ”Brucan” är en sak för sig – nästan fånigt svenskt smeknamn.) Så när gårdagens konsert, den sista för året(?), blir en familjeträff mellan Springsteen och publiken är det inte bara en makalös musikalisk händelse utan en närmast sociologisk företeelse.
Jag har aldrig sett Springsteen live förut, det erkännes, men jag har sett mängder av band live genom åren. Allt ifrån usla gig med Sex Pistols till klubbupplevelser med Faces och Rod Stewart, Georgie Fame på Ronnie Scotts, Canned Heat på en ungdomsgård 1969 i Stockholm, The Blues Band i en skitig källarklubb i Hammersmith och The Doors på Konserthuset. Jag har aldrig varit svag för arenarock för den innebär ett avstånd mellan bandet och publiken. Rock hör hemma på små ställen där det blir en relation musik, musiker och publik. Det kan aldrig bli en relation när det är en publik på 10.000-tals människor på en kall dragig idrottsarena.
Men jag erkänner när det gäller Bruce Springsteen gäller inte det här. Springsteen skapar familjekänsla. Det tog 45 minuter innan Springsteen sa något. Innan räknade han bara in varje låt, bytte gitarrer i racerfart och trummade på i ett vansinnestempo och publiken sögs in i denna familjeträff på Stadion. Hans snack efter 45 minuter var en parafras på Obama och en programförklaring, indirekt politisk för den som ville lyssna, men framför allt ett löfte om att vi 60.000 tillsammans skulle rocka röven av Stadion. Bruce Springsteen blev i och med stunden den amerikanske kusinen som var hemma på familjeträff.
Man skulle också kunna kalla kvällen för Allsång på Stadion för när 30.000 sjunger med i ”Badlands”, ”The Promised Land”, ”Jungleland”, ”Waitin´ On A Sunny Day” eller ”Spirit In The Night” så är det inte längre en konsert det är en gemensam upplevelse – en familjeträff. Den majestätiska ”Outlaw Pete” blev i den kylslagna kvällen en berättelse om ett Amerika vi bara anar eller ”Working On A Dream” blir ett löfte om en annat Amerika. Och, när alla från gamla damer med rollator till finniga tonåringar kan var enda textrad blir det speciellt.
Springsteen for runt samlade in lappar och spelade önskelåtarna. Det blev en del obskyra som ”Fade Away”, en av kvällens höjdpunkter, covers som Tommy James & The Shondells ”Mony Mony” eller Jimmy Cliffs ”Trapped”. Bossen jobbade som en galning, hälsade på publiken, tog i hand, räckte micken till ungar som sjöng lite blygt som på skolavslutningen, pressade upp tempot, tog ifrån tårna som om det var på gymmet – kort sagt han gjorde allt för att visa att han var värd familjens kärlek.
Låtarna då – egentligen var det av mindre betydelse. I vart fall för den här betraktelsen för den konsert jag upplevde, observera inte såg, var en kollektiv upplevelse där musik, musiker och publik blev en enda levande organism för några timmar. Det om inte annat visar väl det på musikens makt och musikens styrka.
(Publicerad även i något annorlunda form på kulturbloggen)
(Se även Aftonbladet och Expressen)
Arbetsplatshumor och Muddy Waters
En bok och en platta är dagens ämne för min blogg. Håll till godo!
Ibland får man små gåvor som man inte annat kan bli riktigt glad över. Folkbildningen i Sverige har en lång tradition av att ta fram böcker och skrifter av hög kvalitet. Man var aldrig rädd för att roa heller som fallet är med den här lilla boken från 1943. Min gode vän den gamle folkbildaren i Östergötland Janne Hillman gav mig den för någon vecka sedan med orden du behöver den bättre. Facklig humor är titeln och den är skriven av Torvald Karlbom som var anställd som ombudsman på Svenska Grov- och Fabriksarbetarförbundet. TK är även känd som den LO:s Runö-skolas förste rektor.
Boken består av små historier och skrönor som han samlade under sina ord i förbundet i en liten bok som är full av dråpliga och synnerligen humoristisk historier och inte minst som sagt var skrönor från den fackliga vardagen under 1900-talets första hälft. Jag har tidigare inte snubblat på det här lilla guldkornet och den är alldeles underbar som nöjesläsning.
”För några år sedan kom en mer än vanligt långrandig föredragshållare till en plats ute i landet. Hans föredrag ville aldrig ta slut och åhörarna började tröttna. Då han ett ögonblick höll upp sade han urskuldande:
- Jag beklagar om mitt tal blivit lite för långt men jag har glömt att ta med min klocka.
Då hördes en kraftig bas borta i salen:
- Vänd dej om, gubbe, det hänger en almanacka bakom dej! ”
TORVALD KARLBOM Facklig humor (FiB Stockholm 1943)
Muddy Waters är en av den moderna bluesens pelare. Han påverkade deltabluesen att bli city-blues. Han satte den på kartan i Chicago och sedan i många andra storstäder under 1950-talet. Han elektrifierade musiken för att överrösta fyllona på stökiga barer på Chicagos south side. Muddy Waters inflytande på bluesmusikens utveckling från en segregerad musikform till en erkänd konstart kan inte underskattas.
Under många år hade han sin hemvist på de judiska bröderna Chess olika etiketter. Chess-bröderna var affärsmän men de var också en del av segregerade Chicago där vitt inte mötte svart; där judiska minoritet inte heller sågs med blida ögon av medel-vita amerikaner. Men Chicago var också en arbetarklasstad där arbetarklassens musik till stor del var blues och blev det allt mer under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.
Den svenske radiomannen Olle Helander gjorde en serie radioprogram kring 63-64 med musik inspelad direkt live på barer och hemma hos olika bluesmusiker. Den som förmedlade kontakterna var den vite medelklassmusikern och bluesfanatikern Mike Bloomfield. Några år senare hade han etablerat sig i Paul Butterfields Bluesband och blivet en gitarrgud för tonåringar som lyssnade alltmer på blues.
1969 fick Marshall Chess idén att göra en platta där de unga ”eleverna” till Waters som Bloomfield, Butterfield tillsammans med Memphis-musikern Donald ”Duck” Dunn, Sam Lay (veteran från olika bluesgrupper) och den senare i Hendrixband ingående Buddy Miles. Otis Spann, pianist absoluta och Waters kusin, gjorde bandet fullbesatt. In i studion och under ganska så lösliga villkor så spelades det in 15 spår under tre dagar i april 1969. En livespelning fixades också dagen efter. Allt in i mixerbordet och en dubbel-LP släpptes på i augusti.
Jag kommer ihåg att kritiken inte var nådig, för att inte säga snobbig. Men faktum är när man lyssnar på plattan som finns numera på CD med alla inspelningar så är det en av Waters bästa och visar på vad som skulle komma när han slog ihop sig med Johnny Winters senare. Eleverna visar stor respekt för ikonen utan att för den skull bli devota.
Plattan ”Fathers And Sons” är helt enkelt alldeles utmärkt och alla verkar vilja göra sitt bästa. Butterfield visar att han var utan tvivel den bäste vite blues-munspelaren någonsin. Bloomfield visar tydligt att han kan spela skjortan av vilken som helst av alla Clapton och page på vilken scen som helst. Dunns basspel är överjordiskt och Lays och Miles trumarbete är utan anmärkning.
Waters och Spann; helt lysande som oftast. Bara live-versionen av Long Distance Call får mig att rysa av välbehag. Den makalösa nyinspelningen av All Aboard för att inte nämna I´m Ready som får rummet att gunga.
MUDDY WATERS ”Fathers And Sons” Chess 1969 (CD remix expanded 1991)
Musik, musik och åter musik
Lördageftermiddag, städningen klar och maten aväten. Dags att skriva lite grand och eftersom det är lördag varför inte om några nyligen utkomna plattor som är väl värda att lyssna till. Allt med musik från 1940-talets R&B till nyutkomna och nyinspelad.
Green Day “21st Century Breakdown” (Reprise)
Det tog fem år innan Green Day lyckades prestera en värdig uppföljare till ”American Idiot”. Den förra plattan var en svidande uppgörelse med Bush USA och det är väl ingen som vill påstå att 21st Century Breakdown är något annat än en politisk manifestation från det amerikanska punk och rackbandet. Rolling Stone skrev i sin recension att var t.o.m. ambitiös än förra plattan. Den som tog till sig "American Idiot" kommer att göra samma med "21st Century Breakdown" och dess civilisationskritik.
Bob Dylan ”Together Through Life” (Columbia)
På “Modern Times” som kom 2006 fanns en politisk nästan övertydlig kritik av Bushland i exempelvis ”Working Man Blues # 2”. Samma övertydlighet finns inte på denna root-inspirerade platta med sina New Orleans-rytmer, dragspel och sväng. På ett sätt är den här ”Together Through Life” en mer Dylan-platta än den förra. Politiken finns där men den dylanska mystiken som lämnar mycket till lyssnarens fantasi är väsentligt mer närvarande. Särskilt intressant är den limiterade upplagan med en DVD där Roy Silver intervjuar Dylan – en upplevelse vill jag lova. (Också medföljer en CD med en sändning av Dylans radioshow samt en fullformatsaffisch.)
”Let´s Get The Party Rockin´ - The Brunswick 8400 Series” (GVC)
“Love Is A Waling Thing – The MGM 55000 Series” (GVC)
Två samlingar med svåråtkomlig R & B, gospel, doowop och ”black ballads”. Inspelningarna är från sent 1940-tal och tidigt 50-tal. Det mesta har varit oåtkomligt på CD förut utan har man villat komma över dessa ädelstenar har lyssnaren varit hänvisad till 78-or eller vinyl-bootlegs. engelska GVC har gjort en kulturgärning när de samlat hela MGM 55000 serien på en CD och Brunswicks 84000-serie till stor del. Vad får man sig till livs; grymt bra låtar som är ursprunget till 1950-talets R & R. Den som kan sitta still och lyssna på det här måste vara döv!
Alexis Korner´s Breakdown Group ”Blues From The Roundhouse” (GVC)
Det tog 50 år innan den här från 1957 utgivna debutplattan från engelsk R & B:s gudfaders kan äntligen bli tillgänglig för en bredare publik. Jag har sysslat med musik i snart 40 år på olika sätt, som samlare, handlare och samlare och lyssnare igen men har aldrig ens sett plattan. Orsaken är lätt att inse; den kom ut i 99 ex 1957 och endast en handfull existerar idag. Den är alltså brittisk blues heliga graal. Korner hade en förkärlek för country-blues och det här var skiffle-tidens UK. Det märks framförallt på en del av bonusspåren (21 stycken), men det är en uppseendeväckande bra platta med tanke på när och under vilka primitiva omständigheter den var inspelad. Än mer den stora behållningen är att engelsk munspelsblues mästare Cyril Davis får stort utrymme. Den förre hamnarbetaren som sedermera dog 1963 i cancer visar vilken mästare han var på sitt instrument.
Grateful Dead ”Winterland 1973 . The Complete Recordings” (Grateful Dead Productions/Rhino)
November 1973 spelade Grateful Dead tre dagar på San Franciscos ”Winterland”. Som vanligt bandade de allt och det är de dryga 9 timmar som nu har kommit ut på CD. Allt i lysande ljudkvalitet och den makalösa musikaliska vitalitet som The Dead besitter vid den här tiden. Bandet är efter Pigpens död på väg från den rena psychedelian till en ökad inspiration från amerikansk root-musik. Växelspelet mellan Jerry Garcias gitarr och Bob Weirs kompgitarr (världens bästa kompgitarrist?) är imponerande. Spelet inom bandet och dynamiken som skapas är utan motstycke i rockens historia. 9 timmar kan låta mycket men det är bara en härlig musikupplevelse med höjdpunkter som den 35 minuter långa Dark Star som får sin definitiva version här. Ingen av de tre konserterna från denna vinpinade novembervecka för drygt 30 år sedan är lika. Det är musikalitet på hög nivå! Boxen kommer att finnas tillgänglig vad jag förstår endast under en begränsad tid liksom den föregående ”Fillmore 1969”-boxen som idag byter ägare för makalösa pengar.
(Plattorna kan i vissa fall vara att hitta i Sverige men de finns på www. amazon.com.)
John Coltrane - en introduktion
För några år sedan skrev jag en introduktion till Miles Davis för nybörjare. En av de musiker som stod Miles närmast och som han hade en omfattande samarbete med under många år var John Coltrane.
Tänkte nu försöka ge en introduktion för ”nybörjare” till denne särling och genialiske ensamme vandrare i jazzens värld.
John Coltrane föddes 1926 och dog drygt 40 år gammal 1967. Coltrane började sin musikerbana redan 1946 som medlem av Miles Davis band. Coltrane skulle senare få sparken på grund av sitt accelererande heroinmissbruk.
Coltrane var en sökare, han var mer av en musikalisk filosof kan man säga som skapade jazzmusik som blev allt mer svåråtkomlig för den som inte var känslomässigt mottaglig för hans tonspråk.
För mig har Coltrane varit en lisa för själen i mörka stunder i livet. Han har fungerat som en helande kraft när energin har ebbat ut och hans musik har givet upplevelser och ett djup som fp musiker oavsett genre har kunnat förmedla. Vid sidan av Miles Davis och några få andra är Coltrane en av jazzens största och kanske den störste bland innovatörerna när det gällt att utveckla jazzen till en konstart.
Här är några tips på plattor som är värda att stifta bekantskap med för den som inte lyssnat på Coltrane tidigare. Han var oerhört produktiv (fullständig diskografi finns här) men här kommer några få exempel:
Förutom hans samarbete med Miles Davis (se länk)
Hans egensinniga utveckling fick först utrymme på Atlantic kring 1960 där han gjorde ett antal lysande plattor. (Hans samlade inspelningar på Atlantic finns i på en Box som Rhino/Atlantic gav ut 1995.)
My Favorite Things (Atlantic 1960)
Ole´ (Atlantic 1961)
Coltrane Plays The Blues (Atlantic 1960)
Tre fantastiska plattor som både kritiker och publiks uppskattning. Fortfarande dock förhållandevis ”normal” modern jazz. Den som gillar Miles Davis under samma period kan utan problem lyssna på Coltrane med stor glädje och behållning.
1961 bytte han bolag och skrev på för Impulse! Som var ABC-Paramounts jazzetikett. Här kom Coltranes musik att utvecklas i allt mer avant-gardistisk väg. Hans musik blev allt mer själslig och för många allt svårare att förstå och då även ta till sig.
A Love Supreme (Impulse 1964)
Coltranes mästerverk. Ett mästerstycke i skönhet och själslig närvaro. Skivan är en vandring i plågad människas inre som inte finns motsvarighet kanske i hela moderna musiken. A Love Supreme är så överlägsen det mesta som har komponerats eller spelats in under hela 1900-talet som gör allt jämförelser blir meningslösa.
Expression (Impulse 1967)
Kom som postumt som en epitaf över John Coltrane bara någon månad efter hans tragiska bortgång i levercancer sommaren 1967. Det var också den första platta jag köpte med Coltrane. Spåret ”Ogunde” har samma skönhet som nästan når upp till A Love Supremes sökande.
Thelonious Monk Quartet with John Coltrane Complete Live At The Five Spots ( Gambit 2006)
Till sist det fanns ett rykte om att de konserter som Coltrane gjorde 1958 ihop med Thelonius Monks kvartett hade spalts in. Det var ett rykte som tidigt blev bekräftat men på grund av kontraktsskäl och det faktum att tejperna försvann hade få hopp om att få lyssna på spelningarna från New York-klubben The Five Spots. Så var det ända fram till 2006 då tejperna hittades, felmärkta på en vind. De kom som en dubbel-cd samma år.
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Något sena musikaliska påskkarameller
Annandag påsk efter en påsk som vädermässigt var helt underbar. I morgon börjar allvaret på nytt som min gamla sedan länge döda mormor sa. Med andra ord arbete och nya uppdrag. Med andra ord som vanligt.
Jag har varit extremt lat vad det gällt blogg och annat under påsken men va´ fasen det blir ju vardag på nytt. Det verkar också som om politiken varit väldigt lugn efter rabaldret kring LO:s ordförande och (S):s allt sämre opinionsläge. Media verkar helt enkelt inte haft något att skriva om. Och nu när jag tänker på det vad finns som är värt att skriva om som inte redan har sagts. Jo, det kommer säkerligen nya frågor eller gamla som behöver skrivas om; arbetslösheten försvinner inte, den ekonomiska krisen fördjupas och politiken blir allt mer polariserad. Jag såg att en tidning noterade att 27 % av alla artiklar som skrivs om (S) och Mona Sahlin är negativa jämfört med när Reinfeldt var i opposition för fyra år sedan var det bara 6 %. Förvånad hela pressen i stort är borgerlig och har hemortsadress på Rosenbad. Allt annat skulle förvåna mig istället.
Därför blir det lite tips om bra plattor som kan vara värda att låna ett öra till.
Sandy Denny ”Sandy” (Island 1972)
Fairport Conventions sångerska hade en makalös röst. Hon hade en känslighet som få har nått efter henne. Den här plattan inspelad bara något år innan hennes på tok för tidiga död (31 år) i en olyckshändelse var ett försök från hennes bolag att bredda hennes publik. Om man gjorde det vet jag inte men plattan är ett under av skönhet både vad det gäller framförande, arrangemang och låtval. Den känns som en Fairport Convention platta och givetvis är den det ex Richard Thompson och Dave Swarbrick är med.
Marianne Faithfull ”Easy Come Easy Go” (Naïve 2008)
Marianne Faithfull har inte haft det lätt. Först vara följd av ett rykte som Dave Davies i The Kinks kommenterade med ”jag är den ende som INTE har knullat Marianne”. Hon gjorde en del bra pop-singlar med hjälp av Andrew ”Loog” Oldham och Mick Jagger på 60-talet och försvann sedan in i heroinets helvete. Kom tillbaka med knock-out med sin legendariska Island-LP ”Broken English” kring 1977. En mörk skrämmande platta som i mitt punkepoken och visade upp vilken talang Marianne Faithfull egentligen var. Tillbaka in i dimmorna, teater dimmor nya plattor men inget som gjorde att hon stannat på radarn. Nu åter för några månader sedan en ny platta. Mörk, välarrangerad och med ett vuxet innehåll som visar att Broken English var ingen tillfällighet. En recensent skrev att den är en vuxen pop-platta. Kanske, men framför allt en lysande platta som växer in under huden. Stark, brinnande och förbaskat bra. Marianne är tillbaka, hoppas det inte dröjer 30 till innan nästa fullträff.
Frankie Ford Let´s Take a Sea Cruise (Ace 1959)
Det som är bra CD är att gör att svåra LP-plattor kan ges ut på nytt I sin originalform utan att det kostar en förmögenhet. New Orleans-rockaren Frankie Fords debut-LP kostar bortåt 2000 spänn i originalpressning men som Cd en 50-lapp och då behöver man inte höra raspet. Frankie Ford som var fortfarande bara 19 år när han hade en hit med Sea Cruise och då skulle det göras en LP medan det fanns intresse för Frankie en grabb från New Orleans och rejält påverkad av R&B, Fats Domino och hela New Orleans-scenen. Plattan är ett dokument över New Orleans-rocken/R&B från slutet av 1950-talet. Det svänger grymt och FF har skrivet flertalet låtar själv vilket inte var vanligt vid den här tiden. F.ö. Frankie Ford lirar än idag 50 år senare så han gjorde sin egen ”Sea Cruise”.
The Quarter After (Bird Song 2005)
Ett för de flesta okänt band från Kalifornien som gjort två utmärkta plattor. Den första är den här och kom ut 2005. Den andra kom förra året och jag skrev om den för ett tag sedan. Bandet är påverkat av den kaliforniska traditionen; Buffalo Springfield, Love, Jefferson Airplane osv. Bandet spelar en form av modern psychedelia. Stark instrumentalt, fina stämmor och lite drömska arrangemang. Några spår klockar upp mot 10-minutersvallen men utan att bli ointressant. Den som gillar ovan nämnda band kommer att älska The Quarter After. Deras två CD finns på amazon för den som är intresserad.
“White Winter Hymnals” (Uncut/Bella Union 2009)
Jag har skrivet det förut. Tidningarna Uncut och Mojo har en förmåga att göra bra CD-plattor som är bilagor till tidningarna. Den här som kom med det senaste numret innehåller 15 spår från Seattle-baserade bolaget Bella Union som har som mest kända band Fleet Foxes. Jag hade Fleet Foxes första platta som en av förra årets bästa rockplattor. Men, den här samplern visar att Bella Union har lyckats signa ett antal helt underbara band. Den som missar den här samlingen får skylla sig själv – det här är modern amerikansk rock när den är som bäst.
“I Can See For Miles” (Mojo)
Det finns mängder av wanna-be-Nuggets. De flesta är förutsägbara och innehåller det vanliga och i bästa fall ett par spår som borde inte har sett dagens ljus på nytt. Här är en blandning av grupper från hela USA från psychedelia-epoken. Music Machine ”People In Me”, flera International Artist-band men också obskyra låtar och band som First Crew On The Moon, The Mystery Trend och inte minst en av mina favoriter The Free Spirits med Larry Corryell från 1967 (Deras enda och superba LP finns som CD på Amazon.). Jazz-rock med psych i botten. En riktigt spännande samling. Kom bara med senaste Mojo.
Namninsamlingen ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Countrymusikens heliga graal
Tänk er att man skulle hitta över 50 tidigare okända inspelningar med Elvis från hans tidiga år. 54 inspelningar av högsta kvalitet gjorda för USA-radion, bortglömda och därför ohörda i över ett halvt sekel. Omöjligt säger du. Ja kanske, troligtvis kommer det aldrig att ske.
Men att hitta drygt 50 inspelning med den moderna countrymusikens fader Hank Williams är som att hitta den heliga gralen. Time-Life har skaffat sig rättigheterna till inspelningarna och en första av vad som enligt uppgift skall bli flera boxar har släppts. 54 låtar som spelades för den lokala radiostationen WSM i mellanvästern. Inspelningarna var en del av de radioshower som sändes på mornarna mellan 7.15-7.30 när bönderna hade mjölkat och skulle äta lite frukost.
Ljudkvaliteten är helt lysande med tanke på att acetaterna har legat undangömda mer än 50 år. De spelades nämligen in 1951 och ingen har hört dem sedan dess. Hank Williams och hans band är oftast på gott humör och gör sina inspelningar så seriöst som möjligt.
Vad får vi höra då? Naturligtvis Hanks hits vid den tiden; Hey Good Lookin´, och Cold, Cold Heart bl.a. men också gospel och standardlåtar. Ganska många covers som en lysande version av Cold Water, och Moon Mullicans I´ll Sail My Ship Alone för att nämna några.
Hank Williams var kanske den störste i countrymusikens historia. I vart fall har han varit den mest inflytelserike. Hans påverkan på amerikansk country, root-musik, americana och även rockmusik går inte att underskatta. Att då få höra över 50 nya inspelningar är en makalös upplevelse. Den som har minsta intresse av americana bör skaffa fram den här boxen.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Stor konsert av Thåström i Linköping
Skulle det vara möjligt för Thåström att återskapa den känsla av alienation, dystopi och individens utanförskap som har präglat hans plattor under ett antal år. Skulle det vara möjligt var det som jag funderade mest på när sonen och jag tog platser i Sporthallen i Linköping. En sporthall som hade förvandlats till en förhållandevis intim klubb när mörkret föll. Detta förstärks av bandet med gitarristerna Conny Nimmersjö och Pelle Ossler där toner vrids och vänds, slits och massakreras till oigenkännlighet.
Och just det mörkret, frånvaron av starka strålkastare utan avmätt sparsamt ljus i kombination med ett utmärkt balanserad PA. Stämningen som detta skapar och den intensitet som Thåström manar fram i sin närvaro på scenen gör att man lyckas skapa en spegel av de senaste av Thåströms skivor.
Thåström idag är en bild av ett samhälle där känslan av att stå utanför och i konstrast till ett allt kallare och mer kliniskt samhälle. Avskalat av värme och närhet till människorna i sin omgivning. I Thåströms värld är alla sin egen seglandes ö, isolerad inte av självval utan av utvecklingen.
Thåströms musik blir därför en spegling av Sverige 2009 och det är ingen vacker bild. Den är kall, den är deprimerande och den blir djupt dystopiskt. Ska man leta influenser så får et bli Velvet Underground och Scott Walker sina mörkaste stunder. Det är samma djup, samma förtvivlan och samma hjärtskärande ensamhet.
Jag har sett många konserter genom åren. En del har etsats sig i minnet; Pink Floyd Plymton Green, Canned Heat Stockholm 1968, Georgie Fame på Ronnie Scott, Blues Band i Hammersmith, Muddy Waters & Johnny Winter tilsammans i London och Roky Ericson på Hultsfred är några som är oförglömliga och veta fasen om inte Thåström Linköping 2009 hör till samma klass.
FOTO: Ingemar E. L. Göransson
(För recension av Thåströms senaste "Kärlek är för dom" se här.)
Vi blir alltfler som vi se en annan kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
Kultur behöver inte vara gapig som Mede
Kan kultur vara stillsam, tystlåten men samtidigt angelägen, roande eller oroande. Eller måste kultur vara högljud, gapig och allmänt irriterande för att höras, noteras och märkas. Jag kan inte låta bli att fundera på det här efter att ha faktiskt följt melodifestivalen. Inte för jag har uppskattat musik. Den är mest maner, stulna låtar (som exempelvis Snälla, snälla)och mest glitter. Inte är det mycket av musikalisk upplevelse, men låt vara som det vill det.
Vad som har varit slående är den höga volymen – missförstå rätt jag menar inte den faktiska volymen men den osynliga volymen. Allt verkar vara tvunget med att höja tonläget för att konkurrera med sig självt som fenomen. Exempelvis Petra Mede som programledare med sina plumpa mensskämt riktat till de yngsta deltagarna, sitt illskrikande och allmänt barnsliga attityd som en femåring som vill få de vuxnas uppmärksamhet.
”Svaga argument – höj rösten” påstås en politiker ha skrivet i sitt talarmanus marginal. Det är inte utan man tror att Mede hade skrivet det var och varannan sida i sitt manus under fela melodifestivalsserien. För maken till gapande, skrikande och högljudda oroliga skämt har jag sällan hört. Plumpt, irriterande och högljutt – inget annat.
Till sist några tips om värt att lyssna på:
Billy J. Kramer with The Dakotas Do You Want To Know A Secret? (EMI)
Lite bortglömd Liverpool-pop men som är värd att åter göra bekantskap med. Den här 120-låtarssamlingen innehåller allt som Kramer spelade in på Parlophone då det begav sig mellan 1963 – 1983. En hel del har inte funnits tillgängligt förut. Tyngdpunkten ligger på tiden fram till 1970. Vanlig enkel merseypop modell Beatles, Fourmost och Gerry & The Pacemakers.
The Seigel-Schwall Band The Complete Vanguard Recordings (Vanguard)
Det vita bluesbandet med Corky Siegal och Jim Schwall gjorde fyra LP på legendarisk Vanguard mellan 1966-1970. Vid sidan av Paul Butterfields olika upplagor av hans band är Siegel-Schwall det bästa och mest autentiska bluesbandet dominerat av vita musiker i USA vid den här tiden. Vi ska vara medvetna om att blues var fortfarande i slutet av 1960-talet en svart affär och vita bluesmusiker sågs med skepsis från både originalen och publiken. Siegel-Schwall tillsammans med Butterfield var ett undantag då de hade en verklig känsla för musikformen.
Liam Clancy Yes…Those Were The Days (Dolphin)
Clancy bröderna var irländare men flyttade till USA. Liam Clancy är den mest kände av dem och hans betydelse för irländsk musik i allmänhet och folkmusik i synnerhet kan inte underskattas. En livslång gärning i musikens tjänst. Han har blivet en legend och har varit oerhört produktiv inte bara som en av Clancy Brothers utan också som soloartist bl.a. några fantastiska plattor på Elektra. Den här irländska samlingen är en utmärkt introduktion till en av Irlands stora konstnärer.
B. B. King One Kind Of Favor (Geffen)
B. B. King trots 80 år plus är fortfarande synnerligen produktiv. Här på den senaste plattan har han återvänt till sina bluesrötter och den som har lyckats att få King att låta nästan som på 1950-talet är ingen annan än producenten T-Bone Burnett. Här blandas Blind Lemon Jefferson med Howlin Wolf och Little Walter. En av Kings bättre plattor på ett antal år. Inte så påkostat, inte så nite-clubbigt utan mer down-to earth.
Glöm inte namninsamlingen för en bra kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
Thåström har skapat en klassiker
CD:n är svart. Musiken är sedvanligt mörk. T.o.m. fotona är i dissonans på omslaget. Hela den nya plattan präglas av alienation, dystopisk melankoli och utanförskap. Inte ett politiskt utanförskap utan i dess riktiga bemärkelse; särlingens utanförskap, den självvalda isolationen från en oförstående värld.
Så här kan man beskriva Thåströms nya. Det första vi kan konstatera är att den är en naturlig fortsättning på 2007 års mästerverk Sällskapet. Vi möter på nytt Thåströms tunga musik med en bas som vandrar genom märg och ben. Men det finns en skirhet som tyder på en oerhörd sårbarhet. Musiken invaderar och röjer väg för reflektioner om uppväxt, hågkomster och kärlek.
Det är inte uppsluppet, nej det är ju Thåström, men det är med äkta känsla och intensitet som för tankarna till ett skrämmande och mytiskt landskap som finns ingenstans och överallt. Thåströms melankoli, hans cynism, hans utanförskaps och hans alienerade verklighet. det här en vuxen, medelålders mans tidiga bokslut över sitt liv fram till nuet.
Det är naket, det är gitarrer så låter nästan som en vinkelslip i ”Kort biografi med litet testamente”. Kärleksfulla sånger som ”Linnéa”, ”Kärleken är för dom” och ”Men bara om min älskade väntar” får samma svärta som bara Thåström kan ge det vackraste förhållande.
Nyckelspåret är ”kort Biografi med litet testamente” – ett magiskt nummer som tar grepp om lyssnaren och sedan släpps inte greppet någon gång så länge plattan pågår. Den tunga och distade musiken vägrar lämna någon oberörd.
Produktion av Ulf ”Rockis” Ivarsson och i vissa fall Niklas Hellberg liksom mixningen är mästerlig. Detta liksom hela plattan – en blivande klassiker.
Thåström ska ut på turné nu och lansera sin nya platta. Den 27 mars spelar han i Linköping. Det är något att se fram mot – jag lovar om det blir i nivå med ”Kärlek är för dom” blir det oförglömligt!
Dagens foto
Hur mår svensk rock - egentligen?
Hur mår svensk rock egentligen. Två nya plattor kan eventuellt vara ett sätt att ta tempen på hälsoläget. Finns det några nya fräscha idéer och infallsvinklar att finna i det som kommer ut. En sak kan man konstatera är att många band verkar hitta independent-bolag att komma ut på istället för de evigt gnällande stora som Universal, Sony osv. Två band. det ena helt på indie och det andra distribueras av Bonniers/Amigo.
De två plattor som jag har lyssnat in är helt olika. Den ena punkig och starkt influerad av The Clash, Buzzcocks och andra från den engelska punkens stora dagar. En musik som gjordes långt innan gruppmedlemmarna var ens födda. Den andra plattan är mer av pop/rock med harmonier av de mer intrikata slagen.
Den stora sömnen (Alley Cat)
Första spåret Förortsbarn låter som en låt av Clash. Sound, stressnivå, attack allt är The Clash i förklädnad. Texterna av dystopiska och det är väl inget under att Thorsten Flink läser dem på bonus-CDn. DSS debuterar med den här plattan men är inga nykomlingar. De har spelat med Familjen och har varit support för Buzzcocks på Way Out West. Det märks också. Men även Thåströms dystopiska texter går igen Stefan Randströms egna. Musikaliskt är däremot The Clash den stora förebilden.
Men räcker det för en debut. Det är inte dåligt, tvärtom det är tekniskt utmärkt och det är inte utan att man blir imponerad av det som görs i svenska studior numera. Hög kvalitet men i DSS fall kanske för perfekt och för opersonligt. Potentialen finns men bandet måste hitta sin nisch och inte luta sig för mycket åt sina förebilder.
Plattan är okey som debut men DSS kanske skulle mått bra av att vänta ett tag till med sin debut. Det hade i vart fall inte skadat.
Pats Nevadaflickan (Bon Jour)
Svensk pop-rock som inte sticker ut direkt utan smeker medhårs. Fina harmonier, bra instrumentalt men ganska opersonlig FM-pop. Hade jag hört den här radion hade jag inte lagt namnet på minnet eller jagat runt för att köpa den. En sak som också är typiskt för den här formen av svensk pop-rock är att alla sångare i de här bandet har en röst som låter som de inte kommit in i målbrottet ännu. Varför måste svenska band alltid ha sångare som låter en oktav över normalläget?
Plattan har bra arrangemang men saknar det som gör att den sticker ut. Melodislingorna är utan anmärkning men det är för slätstruket, tyvärr en debut som inte imponerar. Okay men inte nödvändig.
Hur mår då svensk rock och pop. Jo, då okey men lite mer kreativitet och jävlar anamma skulle inte skada. I vart fall om man ska döma av Den stora sömnen och Pats plattor.
Publicerad även på www.kulturbloggen.com ,
GLÖM INTE NAMNINSAMILNGEN "FÖR EN PROGRESSIV KULTUTPOLITIK"
Bokrean, Lenny Bruce och schlager-eländet!
Herre gud! Det har gått nästan en vecka sedan jag skrev något sist. Tiden har bara runnit i väg och det blev inte bättre av att vinterns influensa slog till och la gubben för fäfot!
Men nog om detta, bokrean gick uppenbarligen helt förbi många och inte undra på det. Dagens bokreor är inget mot vad det var för säg 20 år sedan. Då hämtade bokhandlarna upp överblivna böcker från lagret, förlagen rensade sina gömmor och det var inte allsköns krimskrams och nytryck som det blivit allt mer.
Inte är det heller billigt på bokrean utan rean har utvecklats till ett första klassens gescheft som man båda kan ha och mista.
Men en bok köpte jag Lenny Bruce: Let The Buyer Beware (Shout! Factory). Inte bara en bok utan hela 6 cd med urstå-upparen och hans humor. Förutom gott och väl sex timmar makalös samhällskritik, humor, satir och ironi så innehåller boken ett antal högintressanta essäer och lysande fotomaterial.
Lenny Bruce är geniet som irriterade 1950-60 talens USA med sina minst sagt frispråkiga humor. Frank Zappa spelade in Lenny Bruce på Berkeley i San Fransisco och gav ut hela framträdandet på en dubbel-LP. Omöjlig att hitta idag men finns faktiskt på Spotify.
Schlagerfestivals-eländet hade kvart- och semifinaler i lördags och mina feberdimmor trodde jag mig höra James Brown göra sin klassiska Please, Please, Please men när skallen hade kallnat visade det sig vara Caroline af Ugglas som imiterade Brown utan att skämmas det minsta. Annars var det sedvanliga som vi fick höra förutom Rico feat. Red Fox som lät och såg ut som hämtat ur en amerikansk film med 50-talsmotiv. En bra låt som vi lär väl få höra hela sommaren.
Slutligen, det har kommit en helt fantastisk nostalgitripp på 400 sidor i fyrfärgstryck: Rolf Holegård - The EP Book (Premium). Här finns varenda svensk EP inom pop, rock, blues EP avbildad, med alla upptänkliga uppgifter som vem skrev låten, skivnummer/bolag. Nostalgi men så jäkla snygg!
GLÖM INTE ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”! Gruppen med samma namn på facebook har närmare 300 medlemmar idag, otroligt!
Två filmer att se
I dessa dagar av rojalistisk yra kan det vara lisa för själen att låna sina sinnen till en bra film eller TV-serie. Jag har den senaste tiden snubblat på två som jag kan varmt rekommendera.
Den ena tror jag inte finns i Sverige ännu medan den andra har släppts på dvd även här men i vart fall gått mig obemärkt förbi när den ev. sändes på burken.
Judge John Deed är en BBC-serie som började sändas 2006 i England. Huvudrollen som den sanningssökande domaren John Deed spelas av Martin Shaw. Han är en människa och domare som styrs av sitt rättvisepatos och det sätter honom i upprepade konflikter med politiska hänsyn.
Serien är utmärkt. Den är spännande och den har en social resonansbotten. Det är utmärkt spelad och håller bästa möjliga BBC-kvalitet. För den som gillar domstolsmiljön för spännande underhållning se den här.
Britterna gör ofta bättre serier inom krimgenren än amerikanarna. USA-serier har ofta en slagsida åt det blodiga och onödigt våldsamma. Whitechapel är en ruggig serie som ITV sände under hösten 2008 och som nu kommit på dvd i UK. Ryggiga miljöer, välspelat och snyggt ¨återskapade miljöer om en copycat som upprepar Jack The Rippers mord på 1880-talet. Bra skådisar med Rupert Penry-Jones från Spooks som det nyutnämnda polisbefälet med en lysande karriär framför sig.
Så vill du se två bra serier skaffa dessa!
GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” !
Det var en sommarnatt 1959
Jag var knappt nio år den sommaren 1959. Vi smågrabbar pratade inte om annat än om matchen med stort M som skulle ske natten den 27 juni i Madison Square Garden i New York. Alla höll givetvis på att ”Ingo” skulle vinna mot Floyd. Det var stort, obegripligt stort. Det var större än sommaren före då Sverige spelade VM-final i fotboll mot Brasilien eller när Kurre Hamrin rundade i Tysklands försvar och nätade i semin. Stort, men det här var större.
För mig döpt till Ingemar precis som Ingo var det dock lite dubbelt. Naturligtvis blev man kallad Ingo och var väl lite stolt över det för vilken smågrabb ville inget hellre än få lite av Ingos sken över sig även om det var bara tack vare att morsan hade varit förälskad i en halvkänd skådis Ingemar Palin någon gång på 40-talet innan hon träffade farsan och blev på smällen.
Natten var varm precis som hela sommaren 1959. Det var hett som i en bakugn när halva släkten samlades kring vår rörradio av märket Luxor för att höra Lars-Henrik Ottoson som på uppdrag av Philips referera matchen över en telefon som vi hörde på Radio Luxemburg. Detta då SR inte ville sända pugilismen i radions enda kanal.
Jag kommer ihåg den gemensamma vansinniga lycka som vi kände när det var ett faktum att Ingo hade knockat Floyd i den tredje ronden. Hela Sverige var vaket denna natt.
Att heta Ingemar efter den här natten var inte oproblematiskt för en liten tanig kille. Det blev både en och annan äldre kille som ville ge en snyting för att på grund av namnet. Låt vara hur som helst Ingo var en hjälte för oss grabbar och på hösten var det inte bara jag utan många andra grabbar i som sökte sig till boxningsklubbarna i landet för att börja boxas. Jag tröttnade snart på att få stryk även om det var i en ring. Det var inte min grej.
Ingemar Johansson dog i natt. Vårt lands störste idrottsman. Foppa, Stenmark, Borg och alla andra får ursäkta att bli The Champ var och är det största. Once a champ always a champ som det heter i boxningsvärlden. Den värdigheten kunde ingen ta ifrån, aldrig och det är också hur Ingo; Ingemar Johansson, kommer att kommas ihåg. Arbetargrabben från Göteborg som blev den störste av dem alla!
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Dagens foto
Bruce Springsteen Waiting For A Dream - Den första recensionen?
Bruce Springsteens "Waiting For a Dream" sedan länge förväntade platta finns äntligen ute. Tidigt, i vart fall, om man förbokat den på Ginza för då kom den redan idag (23 januari) istället för det av Columbia bestämda 26 januari så det är mycket möjligt att det här är den första recensionen av plattan.
Mina förväntningar var högt ställda efter de senaste plattorna som Springsteen har släppt. Devils & Dust, Magic och Seeger-session-plattorna har varit riktigt, riktigt bra. Så när den länge föranmälda Working On A Dream äntligen släpps så är det stora krav som den möts av.
Låtlistan är 11 spår utom delux-varianten som också har den prisbelönta The Wrestler med och en 40 minuters dokumentär som jag inte hunnit att titta på ännu.
Spåren i korthet:
Outlaw Pete; 8 minuters drama om grabben som föds på resan västerut och blir brottsling. Tung rock med en oemotståndligt stick. (Kiss-fans i USA beskyller Springsteen för låtstöld av sticket.) det finns t.o.m. en liten nickning till Morricones filmmusik i slutet och till Den onde, den gode & den fule.
My Lucky Day; En riktig Springsteen låt om vanliga amerikaners liv. Clemons blåser livet ur lungorna precis som i fornstora dagar.
Working On A Dream; En annan Springsteenare som har alla möjligheter att bli en klassiker. Ovanligt poppig med en melodislinga som stannar i huvudet. En kommande jättehit!
Queen Of The Supermarket; vardagskärlek i en typisk Springsteen-ballad med en Jersey-girl-känsla. En av mina favoriter.
What Love Can Do; en mörk text till en ganska ettrig melodi som gungar fram. Plattans svagaste tycker ja.
This Life; Annorlunda för att vara Springsteen. Det låter nästan som en sen 1960-talsballad från Paul & Barry Ryan! Även denna ganska poppig. Melodins glättighet konstraterar mot textens relativa dysterhet.
Good Eye; Blues a la R.L. Burnside med munspel och ett frenetiskt tramp i rytmen. Grym.
Tomorrow Never knows; Americana –stuk, en låt som Rodney Crowell skulle gilla.
Life Itself; en blivande klassiker, en Springsteen när de är som bäst. Bra text och en melodi med boss-stämpel – en höjdpunkt på albumet.
Kingdom Days; Ytterligare en melankolisk ballad av Springsteen-snitt. Påminner lite om vad del Shannon skulle ha gjort rättvisa om han hade levat.
Surprise Surprise; en popsnörelåt som smittar av sig ju mer man lyssnar på den.
The Last Carnival; lite av Nebraska revistited. Akustisk (nästan) melankoli av den modell som bara Springsteen kan göra till sådan skönhet.
Sammanfattningsvis en av Springsteens lättare plattor men inte för den skull ointressant. Tvärtom, en riktigt bra platta men som har några svaga spår men det uppvägs av istället några höjdare och ett antal blivande klassiker.
Bonusspår; The Wrestler, en av Springsteens bästa låtar som är helt enkelt underbar.
Kanonsnyggt omslag med texter och allt plus en kärleksfull minnesteckning av den avlidne Dan Federici. Mixningen är klart annorlunda än de spår som finns exempelvis på youtube, så troligtvis kommer de spåren från någon tidigare testpress. Ett tack till Ginza som skickade ut albumet redan innan den 26. Det räddade helgen.
PS Glöm inte att rösta på Kulturbloggen i Aftonbladets omröstning om årets bästa blogg!
Lördag PS PS Idag recenserar Aftonbladet plattan, men jag var först!!
Dagens Foto
Startime: Jerry Lee Lewis
Sällsynt bildomslag från Sun-tiden
En av mina stora ”hjältar” har alltid varit Jerry Lee Lewis. Delvis för att han skiljde sig från resten genom att pianot var hans huvudinstrument. Det skiljde sig Jerry Lees R & R från resten. Men också att i ena stunden spelade han rock som i Whole Lotta Shakin´ Goin´ On för att på nästa spår spela en Hank Williams-ballad som Cold Cold Heart eller You Win Again.
Ytterligare en artifact från Sun
Jag upptäckte Jerry när jag var ca 10-11 år genom att min kusins bästa kompis brorsa (hängde ni med??!!) hade Jerry´s första LP. High School Confidential var det första låt jag hörde med honom på en gammal radiogrammofon där man kunde vända pick-up och spela 78-or. En London-platta med ett ljuvligt omslag. Den här lyssnade jag aldrig trött på och när jag hade äntligen råd köpte jag Jerry andra LP som hette Jerry Lee´s Greatest även den en mörkröd London-platta.
Lewis har varit extremt produktiv. Han har spelat in säkerligen gott och väl 100 LP. Om man ska rekommendera några ur denna rikhaltiga produktion så får det bli följande.
Jerry Lee Lewis (Sun 1957)
Debut-LP:n som fortfarande är närmast magisk.
Live at The Star-Club (Philips 1964)
Världens bästa live-platta? Inspelad på den ruffiga Star-Club I Hamburg. Inte en sekund av stillhet här inte. T.o.m. Your Cheating Heart känns som R & R.
Country Songs For City Folks (Smash 1965)
Jerrys återkomst efter några risiga år och en ny karriär inom country-facket börjar. Men, Jerry han ändrade inte ett dugg han bara fortsatte att lira precis som förut.
Young Blood (Sire 1995)
Ytterligare en comeback som är helt lysande. Kankse är Jerrys sista riktiga platta men väl värd att skaffa.
Slutligen en radioshow.
Live! (Silver Eagle 1997)
Så här lät Jerry under 1980-talet och det är en blandning av R&B, R&R och country. Utmärkt platta.
God kväll och ……. Keep on rockin´!
Singerad av The Killer himself
Musik, musik och åter musik del 2
Här är några plattor som du absolut inte missa. Det är en blandning av bluegrass till gospelpåverkad soul/R&B men också ett av Englands bästa band från skiftet 1960-1070. Håll till godo!
Bill Monroe and the Blue Grass Boys Grand Ole Opry 1946-48 (CDR utan känt ursprung)
Enligt uppgift den enda inspelning som finns med original Blue Grass Boys vilket innebär att Flatt & Scruggs är med i bandet. Ljudkvaliteten är inte den bästa utankommer uppenbarligen från gamla acetater. Men musikaliskt helt underbar – det här är amerikansk country i sina barnaår. Några år senare kommer Hank Williams och sedan är bollen i rörelse. Det är en varm och äkta musik som är ingen som är intresserad av rötterna har råd att missa.
Sonny Boy Williamson Live at The Jazz House, Weisbaden Germany 1963 (Fontana Int.)
Två timmar CDR med OK ljudkvalitet. Fakta är att det här är den enda fullständiga konserten med Sonny Boy Williamson. Det är en Sonny Boy Williamson som är på lekande humör (han kunde vara skrämmande, läs bara vad Eric Clapton har sagt). Klart bra och värd att lyssna på och inse att vid sidan av Little Walter var Sonny Boy den störste på sitt instrument.
Chuck Willis I Remember Chuck Willis (Atlantic LP 1962)
Sorligt bortglömt R&B, R&R och en föregångare till modern soul. Här finns de flesta av hans få hits och ett antal andra pärlor. Bara What Am I Living For räcker för att hitta den här LP:n. Annars finns det en CD på Amazon som innehåller den här LP plus hans enda som kom medan han levde (Willis dog redan 30 år 1958). Klassisk Atlantic-R&B/R&R som är värd att stifta bekantskap med om man inte gjort det förut.
Gene Clark Aircrafts & More (Soundboard)
En inspelning som jag hittade på en skivmässa här i Linköping för några veckor sedan. Det är ”folkien” Gene Clark, inte Byrdsmedlemmen på den här inspelning från 1975. Här spelar Clark gamla standardlåtar men även några Byrdslåtar. En förtrollad timma från Byrds främsta regissör. Enkelt, naket och känslosamt. Bra, utmärkt visar på Clarks storhet.
Mavis Staples Live – Hope At The Hideout (Anti)
Den här plattan kom ut I samband med presidentvalet. Stark, grym och svettigt bra. Inte bara att Staples låter bättre och starkare än någonsin. Hon har också ett band som är tight och nästan som taggtråd inte bara gitarristen Rick Holmstrom som spelar en lika grym gitarr som Staples röst. De är som siamesiska tvillingar. Det blir inte bättre än så här. Bra versionen av Freedom Highway borde ge alla upptänkliga Grammy-priser. Nödvändigt köp!
Bob Dylan Tell Tale Signs Rare And Unreleased 1989-2006 (Columbia)
I tre olika versioner har den här den 8:e delen av The Bootleg Series. Det är också den snyggaste och mest påkostade om man köper £90 versionen med tre CD med en kanonsnygg bok som berättar om varje spår. Till detta kommer också en bok med alla kända 45 rmp omslag (singlar och EP!!). Kanonsnyggt och ett måste för varje Dylan-freak man kan hitta. Vad får man då för denna mindre förmögenhet: ratat material från Oh Mercy och framåt, Live-inspelningar och alternativversioner. Och som vanligt när det gäller Dylan så är det nödvändigt – allt är faktiskt så bra.
The Move Anthology 1966 – 1972 (Salvo/Fly)
62 spår med bandet som var banbrytande under hela sin existens. De flesta outgivna tidigare. Bandet som leddes av egocentrikern Roy Wood som med sin makalösa förmåga att skriva de här lättlyssnade låtarna med ibland märkliga teman; mentala störningar; mardrömmar eller hallucinationer. Kort sagt, brittisk psychedelia . Allt med starka och självlysande melodislingor. Sedan blir inget sämre av Woods speciella röst.
En nödvändig box med ett numera ganska bortglömt band som är värda ett bättre öde. Det här är minst lika bra som de bästa av de brittiska och mer kända banden som Beatles, Stones och Who. Sedan blir det inte sämre av att här är för första gången hela Marquee-inspelningen från 68 som kom ut i nedklippt version som Something Else EP:n på Regal- Zonophone och idag är helt omöjlig att hitta.
Den bästa fotobok som någonsin gjorts
Vilken är världens bästa fotobok? Kan man över huvud utnämna en fotobok till världens bästa? Egentligen är det en smaksak men få fotoböcker har haft ett sådant inflytande på sin generation av fotografer och inte minst på kommande generationers fotografer som Robert Franks The Americans.
The Americans kom ut 1958 i USA och blev en omedelbar sensation. Robert Franks bilder tagna under en 48-staters resa under 1955/56 fångade stunden och ett amerikanskt sentiment på ett närmast poetiskt sätt. När New York Times recenserade boken på nytt i samband med dess nyutgåva i år skrev tidningen:
”Few books in the history of photography have had as powerful an impact as The Americans.”
Jack Kerouc som var generationskamrat med Frank och tillhörde därför samma beatnik-generationen skrev I sitt förord:
“That crazy feeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out of the jukebox or from a nearby funeral, that´s what Robert Frank has capture in tremendous photographs taken as he travel on the road around practically forty-eight states in an old used car and with agility, mystery, genius, sadness and strange secrecy of a shadow photographed scenes that never been seen before on film.”
Just denna känsla av sorg, mysterium och en närmast känsla av alienation lyckas Robert Frank fånga i sin makalösa bok. En del skulle säkert invända att tekniskt saknar den finess som exempelvis finlirarna inom fotovärlden exempelvis inom reklamfoto vill se. Franks svartvita bilder är ibland inte perfekta tekniskt men de är under av förmedlade känslor och stämning som bara kan uppnås av den som låter kameralinsen bli hans förlängda öga och som har förmåga att känna lika mycket som att se. När observationen blir tolkning och fångandet av stämningslägen blir det så fantastiskt som Robert Franks The Americans.
Boken finns att köpa på Bokus om inte annat. The Americans är ett måste för varje fotointresserad som vill komma bortom turistens registrerande. Den kostar ca 240 kr och är värd varje öre, jag lovar!
Isprimadonnor, R & B och Q65
Ibland får man sig ett gott skratt. Ett sådant där hjärtligt gapskratt som gör att man blir på bra humör hela dan. Det hände i morse när jag satt och läste morgontidningen. Där redovisades avd hockeyfantomerna från NHL skulle ha i omklädningsrummet inför NHL-starten i Stockholm.
Det var en diger lista som påminde lite om vad vissa rockstjärnor kräver på sina s.k. riders. Eller vad sägs om följande:
Två kylväskor
Två sågar, två raspar, två filar
12 ark sandpapper
24 par skridskosnören
600 träningspuckar
36 vatten flaskor
6 motionscyklar
100 paket tuggummi
24 tvålar
6 schampoflaskor
6 hårbalsam
6 burkar hårgelé
6 hårborstar
6 hårtorkar
6 flaskor raklödder
6 flaskor aftershave
6 flaskor munskölj
6 deodoranter
100 engångshyvlar
2 burkar babypuder
2 burkar vaselin
500 tops
Förlåt, när i helsicke ska de hinna spela hockey???? Det måste bli en fullständig orgie i handarbete, slöjd och deodorerande, putsande, fejande och hårgeléande! Överbetalda professionella hockeyspelare eller ett gäng fåfänga isprimadonnor? Allt medan de tuggar tuggummi likt idisslande kor och motionscyklar för glatta livet! F.ö. ska de låna deo och hårborstar av varandra?! Inte bara fåfänga utan också snuskiga! Bara en sista undran – vad ska de använda babypudret och vaselinet till? Lika bra att inte veta.
Låt oss lämna hockeyn och istället ägna oss åt lite musik det var ett tag sedan. Här är några plattor jag lyssnar på just nu:
Q65 Nothing But Trouble (Rev-Ola UK)
Ett för de flesta okänt band som var STORA I Holland under andra halvan av 1960-talet. Och nu äntligen har en bra samling släppt med detta Pretty Things-besläktade band som hade så mycket attityd och var så gruvligt bra! Lyssna på You´re The Victor, I Love The Life I Live och I Dispise You förstår ni varför!
Ten Years After Chilly Time In Helsinki (ingen etikett okänt ursprung)
Den här CD-R-plattan fick jag i posten för några dagar sedan. Tack för den. Förutom att ljudet är perfekt så är den helt i nivå med andra Live-plattor från samma period. Intensitet är helt i nivå med Undead.
Doo Dog Sha Bam (Rocker Stomp UK)
28 spår med sent 40-tal och tidigt 50-tals R & B. Grymt sväng och en helvetes tryck. Bara Iko Iko med James ”Sugarboy” Crawford (här kallad Jockomo) är värd hela pengen som den här CD kostar. Det börjar komma alltfler sådana här samlingar då rättigheterna inte gäller längre i USA (50-årsgränsen).
C.A. Quintet Trip Thru Hell (Candy Floss US 1969 – CD Sundazed US)
En av de mest märkliga och skrämmande plattor som kommit ur psych-vågen på 1960-talets slut. Brilliant och övertygande. Vad som hände med bandet är för mig okänt men denna enda platta de gjorde är ett mästerverk.
Sommaren tar aldrig slut!
Det går inte att komma ifrån det. Beach Boys är lika med sommaren som är för evigt. man blir som en tonårig på nytt när man lyssnar på deras musik.
Julen 1962 fick jag en EP med gruppen - Surfin Safari. Capitol-etiketten var lila och det var fem solbrända grabbar från Kalifornien på omslaget som höll i en surfin-bräda. Nu vet jag ju mycket bätter det var bara Dennis Wilson som var surfare och bröderna Wilson kom från en mindre väl fungerande familj.
Hur som helst, musiken var underbar, livsgivande och positiv på alla sätt. Den grundlade mångas bild av det soliga Kalifornien. Sedan dess har jag lyssnat på Beach Boys och fortsatt att älska deras musik trots alla katastrofer och tragedier som drabbat dem.
Så det är en upplevelse att på nytt få ta del av deras singlar i mono-format i o m att Captol har producerat den här boxen med alla amerikanska singlar i exakta repros. Här är dom Surfin Safari, Be true To Your School, Sufrin´ USA, I Get Around och så vidare. det är den eviga sommaren som är här på nytt!
Skaffa boxen med Beach Boys 15 första singlar från 1962-65. Upplagan är begränsad så det gäller att sno sig!
www.kulturochpolitik.se
Dagens Foto
www.ordochkultur.se
Musik, musik, och åter musik
Bra musik kan man aldrig få för mycket av eller hur. Här kommer några tips på bra plattor som just nu spelar här hemma.
Phantom Guitars (Psychic Cirkle UK 2008)
En helt underbar samling med obskyra brittiska guitarinstrumentaler från början av 1960-talet. Ofta när man får höra dessa så är dom tagna från vinylplattor men här är det uppenbarligen från originaltejperna. Vad sägs om grupper som The Nu-Notes, The Cougars, The Players, The Gladiators eller helt plötsligt svenska The Violents.
Bruce Springsteen Live Collection (CBS/Sony Japan 1987)
Intressant för den innehåller två versioner av respektive For You och Incident On 57th Street som inte finns någon annanstans än på den här japanska promon för 1987 års Livebox. Speciellt 57th Street är mumma för vilken Springsteen-freak som helst.
Dusty Springfield Complete A and B Sides 1963-1970 (Eclipse UK 2006)
På den tiden jag hade vinylplattor hade jag en stor samling av Dusty-singlar. Helt ljuvliga och helt utan anmärkning. DS var den bästa vita soul-sångerska någonsin. Hon är utan jämförelse med sin känsliga och djupt sensuella röst. Här finns alla singlar även de som var mer obskyra och missade listorna. Men mästerverket är fortfarande Goin´ Back den måste vara 1960-talets bästa singel i tjejklassen sen får andra säga vad dom vill. Kvalitet rakt igenom.
Gerry & The Pacemakers You Never Walk Alone (The EMI Years 1963-1966) EMI UK 2008)
Fyra Cd med allt som Gerry & The Pacemakers lyckades spela in plus ett gäng udda spar och tidigare inte utgivet – drygt 120 låtar!! Det går inte att undvika att charmas av Gerry Marsdens pop, oskulden och den rena rama glädjen som den är. Allt är inte bra. En del spår borde ha stannat kvar på dammiga hyllor hos EMI. Men, det mesta är riktigt underhållande.
Booker T & The MG´s Live At Slim´s (Stax US 2008)
Inspelat 1991 San Fransisco och en ren orgie I Stax-soundet. Booker T. Jones på topphumör ; Donald Dunn spelar bas som en gud och Steve Cropper spelar skjortan av varenda gitarrist på båda sidan av Atlanten. Plattan är maskerad som en Stax-promo med en handskriven etikett som säger testpressning, men det är bara båg. Hur som helst kanonbra live med ryggraden i Stax och Memphis-soulen.
Bob Dylan Live At The Hollywood Bowl 1965 (Edge Ger 2002)
Påstås hämtad från en rull-tejp inspelad over mixerbordet vid Dylans spelning I Hollywood september 1965. Alltså före den beramade Englandsturnén där Bob blev utbuad av delar av publiken. Även här två delar precis som under Englandsturnén; en akustisk och en med delar av det kommande The Band och Al Kooper. Ljudkvaliteten är nästan utan anmärkning (i vart fall för att vara en gammal rulltejp-inspelning som inte fått en professionell hantering) och musikaliskt är det med ett stort självförtroende, kanske t.o.m. än på den officiellt utgivna Albert Hall-spelningen i London maj 1966.
