Eftervalskommentar
"Sossarna är på jakt efter medelklassen i rikets största stad
ingen röstar tyvärr på kejsarens nya kläder.
Det finns inga barn i partiets ledande parnass
som ser vem som är trippar naken utan stass."
Skriven av Roland Janson, skådespelare och dramatiker från Göteborg.
Kommentar: jag fick denna lilla dikt av Roland under eftermiddagen som är hans kommentar till socialdemokraternas och Mona Sahlins märkliga eufori över valnederlaget. Jag kan inte med gott samvete undanhålla läsarna denna ironi.
FOTO: Ingemar E. L. Göransson
Grattis på 90-dagen, Pete Seeger!!!!
Det är få förunnat att bli levande legender. Om man på köpet är 90 år så kanske att vara en levande legend inte är helt orättvist. Ibland används epitet ”levande legend” utan egentlig teckning, det kan räcka med att ha varit lite halvkändis för att bli levande legend i vissas ögon.
När det gäller Pete Seeger är dock ”levande legend” högst välmotiverat. Seeger är nära förknippad med amerikansk arbetarrörelse, med medborgarrörelsen, han var pionjär bland miljöaktivister, fackföreningsagitator, låtskrivare, vårdare av amerikansk folklig tradition och mycket annat.
Med Almanac Singers (med var bl.a. Woody Guthrie och Lee Hays) under 1930-40-talen så sjöng han och skrev sånger om arbetarklassens eländiga situation. Han sjöng in sig inför McCartys oamerikanska senatsutskott där han vägrade visa någon som helst medgörlighet eller att vika sig för fascisten McCarty utan stod upp för yttrandefrihet och demokrati.
Som framträdande personlighet i medborgarrättsrörelsen skrev han om den gospel som skulle bli rörelsens främsta musikaliska vapen ”We Shall Overcome”. Seeger blev sedan alltmer uppmärksammad för sitt miljöengagemang och då specifikt den svårt nedsmutsade Hudson River där han bor i Beacon N.Y. sedan många år.
I dag firas Pete Seeger med en stor gala i Madison Square Garden i New York på sin 90:e födelsedag. Det är en kämpe, en legend och en stor medmänniska som hedras på detta sätt.
Jag har ett speciellt minne förknippat med Pete Seeger. När jag var på LO så hade jag ansvar för kulturpolitiken. Inför kongressen 2002 ville jag ta över Seeger till kongressen. Reaktionen i LO-huset var allt annat än entusiastisk. En del hade svårt att se vad värde det skulle ha att flyga över honom till kongressen. Nu blev det inte av men jag ångrar inte att jag försökte men beklagar att mina dåvarande kollegor inte förstod Pete Seegers betydelse och hoppas de nu förstår vilken upplevelse de missade.
För den som inte lyssnat på Seeger finns det massor av plattor, mycket är tillgängligt på CD. Det är allt ifrån barnvisor till kampsånger och traditionell folkmusik från skilda delar av vår värld. Här är några tips.
A Link In The Chain (Columbia Legacy)
Allt från barnvisor till politiska protester, en bra introduktion
Brothers & Sisters (Roots)
Politik och folksånger
If I Had A Hammer (Naxos)
Tidiga fackföreningssånger med olika grupper.
We Shall Overcome! (Columbia Legacy)
Den klassiska konserten I från sommaren 1963 som blev en av medborgarrättsrörelsens stora manifestationer.
I Can See A New Day (Columbia vinyl)
Min favoritkonsert med Seeger och kanske den mest politiska.
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Tekniken går inte att stoppa
Domen mot The Pirate Bay har skakat om fildelningsdebatten ganska dramatiskt. Inte för att den kom som en överraskning men mest för den får konsekvenser som alla kanske inte räknat med.
Att det är olagligt med fildelning är väl en sanning med modifikation för det är ju inte tekniken i sig som är olaglig utan att sprida material som har en upphovsman hej vilt som är det olagliga. Formellt är det sant även en kopia av en CD för att använda i bilen eller att säkerhetskopiera det dyra dataprogrammet är olagligt men jag betvivlar att något kommer att någonsin bli dömd för det. Det är inte det fildelningsdebatten handlar om.
Problemet blev istället när en nyproducerad film eller ett dataprogram fanns på nätet innan det fanns i butikerna eller på biografen. Investeringarna, dvs. produktionen, hotas givetvis av motorer som The Pirate Bay. Nu kommer inte fildelningen att upphör, inte ens den olaglig, utan kommer att hitta nya former. Det är en konsekvens av The Pirate Bay-domen. För övrigt "fildelning" är inget nytt, det fanns från den dag då det gick att föra över ljud från en form till en annan; fonogrammet, grammofonskiva, radion, TV, rullbandet, kassett och nu internet. Inget nytt bara olika former och olika snabb distributionsform.
(En parantes är ju att rasisten och fascisten Carl Lundström får ta hela den ekonomiska smällen – intet ont som inte för något gått med sig som någon skrev på en blogg.)
En bra sak som kanske kommer ur hela Pirate Bay-röran är att industrin äntligen utvecklar nya former för distribution. Spotify är ett exempel på en sådan bra lösning. Förslagen om en bredbandsavgift modell avgiften som fanns på kassettband och finns på CD och dvd-skivor eller STIM-avgiften som kom till för att kompensera upphovsmännen när radion började spela musik på 1920-talet.
Tanken att allt är gratis, dvs. att kompositörer, författare och andra inte behöver pengar för att leva och skapa är en ultra-liberala klyscha utan någon som helst substans. Alla måste och ska ha betalt för sitt jobb och för det man skapar. Hur ska man annars kunna klara sig. Eller skall kulturellt skapande bara vara en syssla för redan förmögna?
Det stora hindret för att utveckla internet till en i positiv bemärkelse marknadsplats för att sprida kultur är de gamla distributionsformerna av kulturarbetarnas verk. Vi behöver inte CD-skivor för att lyssna på musik, vi behöver inte DVD som bärare av bild och ljud, vi behöver inte pappersboken för att läsa men vi behöver kulturen för berikar våra liv och är det som skiljer oss från djuret.
Utvecklingen har kommit olika långt inom olika kulturformer men tekniken kan ge oss tillgång till mer och bättre kulturupplevelser om de gamla distributionsformerna ges sin plats på det historiska museet dit de är på väg. Allt går inte att ersätta eller distribuera med varken gårdagens, dagens eller morgondagens teknik men tekniken kan öka intresset för kulturens mångfacetterade estrad.
Priset för utvecklingen ska inte betalas av kulturarbetare med sämre villkor utan av den motsträviga och till vissa delar redan obsoleta nöjesindustrin.
Anslut till protesterna mot regeringens kulturutredning. Skriv på "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!
Demokratin är hotad
Hotas vår demokrati av internet eller är hotet mot internet också ett hot mot demokratin. Kan man se den nya välviljan att skriva lagar som var och en sig kanske inte är så uppseendeväckande. Det är ju självklart att säkerhetstjänsten i respektive land skall bevaka säkerheten. Det är självklart att artister och upphovsmän skall ha betalt för sitt jobb likaså är det självklart att man måste hitta former för detta.
Alltså lagar som FRA, IPRED och ACTA kan vid första påseendet inte verka så speciellt märkliga men det är den sammanlagda bilden som ger något helt annat. I sitt sammanhang blir möjligheterna i lagstiftningen en önskedröm för wannabe-fascister som vill kontrollera sin befolkning och hålla koll på vad de tycker och tänker outsinliga och detta med juridikens välsignelse.
Vad som är än mer bekymmersamt är den framväxande sammanblandning av säkerhetspolitik och transnationella företags gemensamma intressen sammansmälter på ett sätt som vi har sett sedan 11 september. Vi har sett hur odemokratisk lagstiftning och odemokratiska möjligheter för att i en terroristisk noja och stämning som sprider sig över västvärlden. Att resa in i USA är en prövning idag. I Dublin har USA och FBI upprättat en egen avgångshall med egen säkerhetskontroll inne innanför det irländska säkerhetsskalet.
Det är obligatoriskt med fingeravtryck och fotografering av ögon osv när du ska in i USA. I sig inget märkligt men sammantaget med lagstiftning som ACTA där industrin ger tullen uppdrag att kolla din telefon, dina dokument i datorn, din mp3-spelare osv. Det ger myndigheterna obegränsad kontrollmöjlighet av dig som person och dina åsikter, bekantskaper, vänner och kontakter innan du ens är misstänkt något som helst brott.
De multinationella bolagen har länge önskat hitta ett sätt att kontrollera och styra internet. Vinstmöjligheterna är obegränsade och därför blir internet en våt dröm för bolagskapitalismen. Därför ser vi idag en ohelig allians mellan reaktionärer, wannabe-fascister, transnationella bolag som tillsammans försöker ta kontroll över den viktiga demokratiska frizon som internet utgör. Kinas och Burmas diktaturer förbjuder internet; odemokratiska politiker som Bush lagstiftade om undantagslagar och ekonomiska jättar lobbar för kontroll av internet på olika sätt.
Om man inte ser helheten villar man bort sig i detaljer och småsaker. Det är det som sker när riksdagens ledamöter röstar ja till FRA, IPRED och vad det lider till ACTA. Helheten som de saknar innebär att de bara ser detaljer och inte vad den sammanlagda helheten innebär – försvagad demokrati och hot mot demokratin.
Vad vi ser är inte en kamp om upphovsrätten utan en kamp om demokratin och yttrandefriheten. Det är helhetsperspektivet. Frågan om artisters och upphovsmäns rättigheter är inte liktydigt med de stora bolagens önskan om kontroll och ökade vinster. Likaså är yttrandefrihet inte samma sak som Orwells kontrollsamhälle. Om vi inte aktar oss så kommer vi att gå med baken före in i en kontroll, wannabe-fascism. Det borde skrämma fler än mig.
En kulturpolitik med ett mörkblått Stockholmsperspektiv
Då var den offentlig – den nya kulturutredningen. Reinfeldtsministärens beställning för att förändra kulturpolitiken. När man har följt presskonferensen i Rosenbad kan man dock undra vad kom den fram till. Tre tjocka volymer med utredningstext men egentligen väldigt lite innehåll och substans. Nu har jag givetvis inte hunnit läsa denna textmassa som blev offentlig idag kl 10.00.
Utredningen ordförande Eva Schwartz-Grimaldi sa i sin inledning med en viss grad av förebrående att hon hoppades att det var sista gången en regeringsförklaring saknade kultur som område. Men vad har hon förväntat sig av en regering som inte ser kultur som en viktig fråga utan först ger uppdraget som kulturminister till en välkänd kulturnihilist och sedan till en följsam högerpolitiker som är nog det tystaste i regeringen.
Men konkret vad kom fram i utredningspresentationen får vi väl utgå att det är det viktigaste eftersom det är det som presenterades för media på presskonferensen. För det första ska statens myndigheter, dvs. byråkrati och förvaltning, förändras. Kulturen skall samlas på en eller några få händer. Det innebär också tydligare politisk styrning av och över kulturlivet. Förslaget präglades också av en tydlig Stockholmsfixering. Som en del av detta ska Statens Kulturråd förlora sin roll som länk mellan stat/myndighet och kulturlivet utan bli en utredande, kontrollerande myndighet som inte längre fördelar medel och olika bidrag.
Det andra konkreta var att skattelagstiftningen och sponsring skall ges en möjlighet. Högerns blå drömmar och det orealistiska förslaget att näringslivet som i sin godhet finansierar kulturlivet genom sponsring och skattefrihet. Mecenaten skall göra inträde i svenskt näringsliv. Hur det fria kulturlivet skall vara betjänt av detta övergår mitt förstånd för vem tror att Volvo kommer att sponsra annat än ”fin”kultur om man ens kommer att sponsra alls. Det är också tveksamt om skattepengar skall användas på ett sådant sätt och till sådant ändamål.
Det är värt att notera att inte med ett ord nämndes den ojämlika kulturkonsumtionen och de ojämlika möjligheterna att ta del av kultur. Inte med ett ord nämndes det faktum att i dagens samhälle är det främst den välutbildade, stadsboende medelklassen som är de stora kulturkonsumenterna. Inte ett ord om hur läsandet, besöken på bibliotek, teater osv. är väsentligt lägre i förorterna, bland kortutbildade, bland LO-medlemmar och immigranter.
Ska man döma efter det som sas på presskonferensen så har kulturutredningen ett tydligt klassperspektiv och det utgår ifrån storstadsmedelklassens ljusblå glasögon på sig.
Ett och ett halvt år har utredningen haft på sig och om man ska döma av det som gavs offentlighet idag så kan utredningen knappast gå till historien som ett väl genomtänkt dokument i svensk utredningshistoria, men det var väl inte heller syftet.
Härdsmälta i Kärnkraftsfrågan, schlager-SM och bra musik
Det har varit dåligt med tid att under den gånga veckan skriva bloggar. Det är lite märkligt egentligen för när jag hade ett fast jobb fanns det mer fritid än nu när jag jobbar som min egen har jag aldrig ordentligt med tid till att skriva det som inte är jobb. Det blir lite av mättnadskänsla när man suttit framför datorn i tre dagar nonstop för att bli klar med ett jobb.
Hur som helst den gångna veckan har kärnkraften dykt upp på nytt som en het politisk fråga. Centern, dvs. mrs Thatcher-Olofsson har bestämt att Centern ska byta uppfattning så att hon får vara med moderaterna och Reinfeldt inte mobbar ut henne från regeringskretsen. I förrgår var det uppenbarligen "lite" turbulent när Centerpolitikerna träffades på partiets kommundagar.
Missnöjet finns intern med Olofsson och hennes storstadscenterlinje. Landsbygdspartiet skiter hon i för hon vet att det går inte att bygga regeringsunderlag på de få bönder som finns kvar i Sverige. Centern egen väljarkärna räcker inte för att överleva så det får bli Stureplans-centern och rättning höger-höger ut för Olofsson.
Att moderaterna och folkpartiet har den uppfattning de har är inget nytt. Fp har ju satt i system att vara så moderata som de kan bara för att parkera även de till höger om Reinfeldt medan Kd uppträder som påhejarna i kortbyxor och vattenkammat hår och bjuder upp till 10 nya kärnkraftverk. Om politiken vore en bonnauktion så skulle KD bjuda över alla andra i sin önskan att bli också de älskade av att moderaterna.
Socialdemokraterna har ett problem som egentligen är två. Industrin och facken inom industrin tror inte på att det möjligt att säkra energitillgången utan kärnkraft. LO lutar också åt en mer kärnkraftsvänlig linje även om LO:s ordförande är solidarisk med de delar av partiledningen som inte vill stöta sig med miljöpartiet. Det är känt att tunga namn inom LO är för kärnkraften och även inom LO-ledningen och inom LO:s styrelse. En kvalificerad uppskattning är att det finns en majoritet inom LO:s styrelse som säger ja till fortsatt kärnkraft. Detta blir därmed också ett problem för Mona Sahlin med facken inom industrin på ena sidan, en realistisk uppfattning av energibehovet och miljöpartiets tillväxtfientliga och världsfrånvända verklighetsuppfattning. (LO:s tidigare ordförande Stig Malm skrev en genomtänkt krönika i senaste LO-tidningen med liknade tankar.)
För Sveriges skull vore en bred uppgörelse som ställde om nödvändigt kärnkraftfientliga partier och grupper vid sidan om nödvändigt. Ett svårt beslut men den 25-åriga tvångströjan som folkomröstningen är måste brytas. Det finns inget alternativ till detta även om det kommer att kosta kortsiktigt. Alternativet blir desto dyrare i det långa loppet.
Till sist…..
Den schlager festivalen är ett löjeväckande gapigt jippo där den enda hyfsade låten är inget annat än ett plagiat (Caroline af Ugglas Snälla, snälla, snälla) på James Brown Please, Please, Please. Ska vi stå ut med det här eländet i fem veckor framåt! Puh, tur att det finns andra kanaler och en avstängningsknapp!
Senaste Demoskop ger (S) 40 % och alliansen backar. Intressant är att nu ligger två av alliansens partier bara straxt över eller i närheten av 4 procentspärren; (KD) (C) – välförtjänt – de kommer att backa än mer sanna mina ord.
En bra platta att skaffa är The Quarter After ”Changes Near” (Committed To Keep US). En neo-psych-platta som är helt underbar. Gjord med stor kärlek och känsla för genren. Köp den, den är utmärkt. Finns på Amazon om inte annat.
En konsert (Knotts Farm) med Jerry Lee Lewis från 1990 i form av en tveksam promo-CD dök upp för några dagar sedan. En Jerry Lee på bra humör men som klagar på att det är för tidigt på da´n för att spela. En kort konsert ca 30 minuter men den är riktigt bra.
Dagens Foto
Kultur och politik
Kultur är politik. Kultur och politik hör ihop. Det finns helt enkelt ingen kultur som inte har några som helst koppling till politik. Inget märkligt för allt i livets olika skeden har politiska implikationer på ett eller annat sätt.
När Obama blev president Obama igår så var kulturen väl synlig. Aretha Franklin sjöng, det var diktläsning och det var sång och musik. Obama har också haft ett gediget stöd från kulturvärlden i sin kampanj och för sina visioner om en bättre värld. Se bara denna underbara video med Springsteen och Pete Seeger.
Här hemma så drabbades, välförtjänt vill jag påstå, den borgerliga kulturutredningen av ett tredje avhopp när Susin Lindblom, Dramatikerförbundet tröttande och tog sin Mats ur skolan. Av det lilla som har läckt ut från utredningen så verkar den mest handla om departementets inre arbete och sponsring som svaret på allt som tynger kulturvärlden.
Själv har jag bidraget till den svenska kulturdebatten genom den artikel som bl.a. LO-tidningen, Dala-Demokraten har publicerat som diskuterar arbetarrörelsens kultursyn. Rosemari Södergren och hennes Kulturblogg på Arvid Falk har haft vänligheten att uppmärksamma mina tankar. (Glöm inte att rösta på Kulturbloggen för att den ska vinna årets bloggpris i Aftonbladets omröstning.)
Lyssnar mest på för ögonblicket:
Rodney Crowell ”Sex & Gasoline” (Yep Roc)
Crowell är alltid bra, han släpper aldrig en dålig eller ointressant platta. Inte heller denna. Eftertänksamt, melankoliskt och känslosamt. Bra americana och ett alldeles nödvändigt inköp! Klassikern Phil Everly medverkar vilket inte försämrar saken.
Brian Wilson That Lucky Old Sun (Capitol)
En positive överraskning. Wilson känns på tå och levererar California-känsla som han inte lyckats med på mycket länge. Bra låtar och bra arrangemang. Van Dyke Parks ande svävar över sång-cykeln som också blir Brian Wilsons egensinniga kärleksförklaring till hans Kalifornien.
Thelonius Monk Original Album Classics (Columbia)
Fem av Thelonius Monks bästa LP i repro i Columbia/Sonys återutgivningsprogram. Hur mycket backkatalog som kommer ut men dessa fem från 1960-talet är klassisk jazz med Monks lekande pianospel. Cool jazz när den är som bäst.
Bruce Springsteen Waiting For A Dream (Columbia)
Ja, jag vet att den inte har släppts än men flera spår finns på Youtube bland annat den makalösa Outlaw Pete. Det skall också finnas en bootleg redan som enligt uppgift inte har samma spår som slutprodukten. Vi får se den 27 januari under tiden lyssna på Outlaw Pete, Waiting For a Dream och Queen Of The Supermarket. Är resten av CD lika bra blir det en högtidsdag den 27 januari!
www.ordochkultur.se (mängder av uppdateringar och erbjudanden till nya och gamla kunder)
Jan Troells välförtjänta triumf
Jan Troells originalmanus singerat av Jan och manusförfattaren Niklas Rådström
Jan Troell ägde Guldbaggegalan. Prisregnet över Maria Larssons eviga ögonblick var helt rättvist. Att sedan Mikael Persbrandt äntligen prisades också var ett lika självklart. Helt förtjänt hyllades Jan Troell vill jag påstå. Troell är Sveriges främste folklige berättare inom filmen. Ingen har lyckats fånga den vanliga människan i så poetiskt och övertygande på film som Jan Troell. Jag mötte Jan för några år sedan när jag var LO:s kulturpolitiskt ansvarige. Vi förde samtal med producenten Göta Film och vid dessa samtal var både Jan Troell och manusförfattaren Niklas Rådström med.
Sorgligt nog slutade inte dessa ”förhandlingar” med att LO gick med som finansiär vilket om man ska vara efterklok var kanske ett misstag. LO kanske skulle ha tagit ett annat beslut än det som togs då.
Maria Larssons eviga ögonblick är en fantastisk framgång och slutpunkt(?) på en makalös framgångssaga inom svensk film. Hur som helst har jag ett starkt minne med mig av att möta och samtalen med Jan då 2006.
Att föra en kulturdebatt i Sverige är inte det lättaste. Kulturen sitter trångt mellan kommersialism och trångsynthet och inte minst kortsiktiga ekonomiska beslut. Regeringen tror att allt löser sig med sponsring och arbetarrörelsen och vänstern är ganska otydlig för att inte säga ambivalent i sin kultursyn. Detta har jag försökt att diskutera i ett par inlägg på senare tid ibland annat veckans LO-tidning. Artikeln finns också för den intresserade på LO-tidningens webbsida.
Slut på juleländet
Ja, då alla helgerna över och det är dags att verkligen sätta tänderna i 2009 och få något gjort. Det är väl inte så att jag har befunnit mig på sofflock sedan december utan har väl jobbat till och från. Faktiskt det är bra med dödperioder som julhelgerna för då kan man få annat gjort som inte hinns med under vanliga arbetsveckor.
Julmaten är uppäten, julgrannen barrar så det hörs och man är genuint trött på julsånger och jultomtar. skönt att saker och ting återgår till det normala. Men visst finns det en fördel att hela Sverige står still i nästan tre veckor p.g.a. helgdagar var och varannan dag man hinner göra en del som man inte hinner annars.
Att vara sin egen innebär att man har hela ansvaret självklart men samtidigt är det ett stort plus att kunna styra sin dag och sitt jobb helt efter eget huvud. Så under helgerna har exempelvis firmans hemsida fått en rejäl uppdatering som var behövlig och en hel dela annat har gjorts.
Nu börjar istället jakten på uppdragen och utförandet av de som är på gång. Att gå från anställning till eget företagande är egentligen inte speciellt svårt. Klagosången från olika organisationer och politiker har väldigt lite med verkligheten att göra. Visst fasen är det lite pappersjobb men det mesta är ganska enkelt och när det är väl gjort så är det klart.
Fackförbundstidningarna är ofta läsvärda. I varje fall visar medlemsundersökningar som de gör att medlemmarna uppskattar sina tidningar. Min son som pluggar till att bli flygplansmek är med i Transport så han får Transportarbetaren. En tidning som jag själv hade en gång i tiden och är en genuint läsvärd tidningen. Intressanta intervjuer utifrån medlemmarnas verklighet, arbetsplatsreportage, ingående och insiktsfulla artiklar om den fackliga verkligheten för Transport.
Rosemari Södergren skriver på sin blogg att hon fått på skallen för att hon bloggar om kultur på s-bloggarna. Man kan fundera på hur kan ha en sådan inskränkt syn så att socialdemokrater inte välkomnar kulturpolitik och kultur mitt i det politiska bloggandet. Obegripligt som jag ser det kulturen är en sådan stark kraft så den borde inte ses över axeln. Men tyvärr finns ett sådant stråk inom delar av arbetarrörelsen och kulturrådslaget inom partiet har varit lindrigt sagt tamt. (Andra som har kommenterat det magsura utbrottet är Eva Hedesand Lundqvist.)
(F.ö. Se mitt inlägg i frågan på s-forum.)
Det är inte utan man saknar en engagerad kulturminister av modell Bengt Göransson (s) för idag är kulturpolitik ett undantagsområde i politiken. Det har reducerats till en fråga om Stockholmsinstitutioner och kostnadsposter i budgetar, inte ett uttryck för människans skapelseförmåga. Undertecknad har själv lyckats få in en debattartikel om kulturpolitiken i Aktuellt i Politiken (AiP) så jag har i vart fall försökt att bidra att hålla brasan levande.
Årets bästa och sämsta (i urval!)
Så, ett år har gått och i morgon är det den 1:e januari 2009. Tiden flyger iväg och det verkar ju äldre man blir desto fortare går det. När man nått min ålder så inser man att mindre kvar än det som är avverkat av tiden. Så långt för filosofiska reflektioner utan 2008 års sista blogginlägg ska bli lite av en sammanfattning av bra och dåligt som skett under det gånga året.
Årets debut i klassen ”Dusty Springfield”: Duffy (A & M)som är ett löfte som glädjer en gammal soul-buff som undertecknad. Utmärkt och en röst som rör. Låt nu inte branschen förstöra hennes framtid.
Årets hitlåt som jag aldrig tröttnar på: Amy MacDonald This Is Life (Vertigo) – en riktig klassisk pop-låt som sitter som en smäck!
Årets återutgivning: The Beach Boys ”U.S. Singles Collection The Capitol Years 1962-1985 (Capitol). Så snygg och så välgjort med originalomslag och i mono för första gången sedan 1960-talet. Bara att få äntligen lyssna på single-versionen av ”Be True To Your School” i stället för den lama LP-versionen som har varit på alla samlingar.
Årets Elvis: The Complete `68 Comeback Special (RCA). Comebacken med stort C när Elvis viasade han fortfarande var en sångare som kunde göra rent hus med de flesta. Här finns varenda ton, outtake osv med fantastiskt ljud.
Årets Bob Dylan: Tell Tale Signs (Columbia). Tre CD med outtakes, Live-spår och demos I en vacker bok med repro av varenda single/EP-omslag under karlns karriär. Dyr men så jäkla nödvändig!
Årets nykomling 1: Fleet Foxes (Sub Pop), ytterligare en export från Seattle som har spelats till vansinne de senaste månaderna.
Årets nykomling 2: Glasvegas. Modern rock blir banne mig knappast bättre än så här – årets rockalbum!
Årets svenska nostalgi-DVD-box: Nöjesmassakern, fyra timmar av totalt tokig Åke Cato-humor. Sedan var det en överraskning att hitta en ung cool Chris Isaak med på DVD:n.
Årets klassiska soul: Four Tops ”Lost & Found” (Motown) 41 spår från 1963-1970 som aldrig tidigare sett dagens ljus, tyvärr, men välkommet . Fantastisk kvalitet inte en ton fel!
Årets jazz-platta: Miles Davis ”Kind Of Blue” (Columbia) 50 år efter den kom ut så gavs den en makalös behandling i en box som bara är så utsökt.
Årets svenska deckare på DVD: Helene Turstens Irene Huss-serien med Angela Kovacs som lyckades förmedla mer än en spännande decakare utan också ett hyfsat mått av trovärdighet mitt i vidrigheterna.
Årets jag-är så-trött-på: C.S.I. – utan trovärdiga historier mest en orgie i blod och äckel. Lägg ner skiten!
Årets-kan-vi-slippa-henne-i-fortsättningen: Carola Häggkvist
Årets amerikanska deckare som håller fortfarande: Criminal Minds tack vare fortsatt bra manus och förändringar av rollernas typer.
Årets sadist- och förnedringsTV: Idol
Årets sämsta TV-kanal: TV 5
Årets foto-tidskrift: Digital foto som aldrig är ointressant, lite nördig, men alltid lärorik.
Årets bok: Karl Marx Kapitalet som toppar bästsäljandelistor jorden runt i skuggan av finanskrisen. Det ser man!
Årets mest saknade: Levi Stubbs, Freddie Hubbard och många andra som lämnade oss detta år.
Årets mest befriande beslut: att sluta på LO efter 8 år av pendlande och starta min egen verksamhet.
Årets hopp utan fallskärm från 10.000 meters höjd: att sluta på LO efter 8 år av pendlande och starta min egen verksamhet.
Årets svenska politiska händelse: att vänsteroppositionen äntligen lyckades komma överens om att samarbeta för att vinna valet 2010.
Årets världspolitiska händelse och hopp: Barack Obamas valseger i presidentvalet
Årets politiska genombrott: bloggarnas betydelse för Obamas seger
Årets facklige ledare: Bob Crow, engelska RMT:s generalsekretare som jag hade nöjet intervjua i London. Karisma, engagemang, målmedvetenhet och ödmjukhet kombinerat med facklig stridsvilja.
Årets gaphals som tystnat: Maud Olofsson (c) - måtte hon hålla sin käft även framledes!
Årets mest arrogante: Fredrik Reinfeldt som bara lyssnar på de som håller med honom.
Årets manlige idrottsman alla kategorier: Handikappskytten Jonas Jacobsson, en prestation utan jämförelse – hittills i karriären OS 16 guld, 2 silver och 9 brons och VM/EM 32 guld.
Årets kvinnliga idrottare: Emma Johansson, det svenska cykel-silvret som utskåpade alla de övriga i OS-truppen som mest framstår som deltagare årets turistresa.
Årets mest oförtjänta idrottsutmärkelse: Frida Östbergs diamantboll
Årets mest förtjänta guld: Spaniels EM-guld i fotboll.
Årets transportsträcka: Elitserien
Årets äntligen: Foppa har lagt av med hockey!
Gott nytt år!
Dagens foto
God jul!
För många år sedan var jag jultomte i mitt lilla samhälle. Jag åkte runt och gladde barn och andra med att spela tomte.
Du är det dags igen (om jag gläder mottagaren av mina klappar får andra avgöra) och här är några som får vad de förtjänar:
Fredrik Reinfeldt ges ett paket med politiskt mod för att våga stå för sin politik och inte gömma sig bakom andra så snart det blåser om hans beslut.
Maud Olofsson fås en grundkurs i politisk ekonomi (anordnad av ABF) för att hon ska inse att Sverige behöver inte bara sin fordonsindustri utan också sin industri över huvud taget.
Wanja Lundby-Wedin, LO-ordföranden ges i julklapp en stridsvilja som förhoppningsvis ersätter de fromma bönerna om återhållsamhet från giriga och högerpolitiker.
”Allt är bra” Littorin får en ny uppsättning skygglappar för att efter att i två år inte sett och förstått vad som sker måste de gamla vara utslitna.
Östgöta Correspondentens notoriske gossen Ruda Torbjörn Gustavsson föräras en stålkam (han klär inte i snagg) och Elvis silverbox som jag lovat honom på CD.
Min käre vän Roland Janson, den evige rabulisten, ges hopp om fortsatt envetet arbete mot högern och dess ideologi.
ABF och dess chef Kålle Thorwaldsson en jättelikt paket med folkbildning och kulturpolitik för att kunna med kraft jobba mot högerns kultursyn.
Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson får en gemensam kostym som de kan visa upp sig i. Som en bonus får de en förhandlingskurs på ABF så att de kommer överens om politiken som ska kasta ut Reinfeldt och kompani ur Rosenbad.
www.kulturochpolitik.se
Dagens foto
www.ordochkultur.se
28 år sedan idag
Det var en mörk decembermorgon och regnet strilade ner där jag satt i lastbilen på soptippen i Linköping. Jag hade slagit upp dagens andra kopp kaffe denna morgon den 8 december 1980. Klockan var halv sju och morgonekot hördes ur högtalaren på lastbilens bakvägg. Då kom nyheten John Lennon hade mördats i New York efter att han skrivet sin autograf på mördarens LP.
Den 8 december 2008. Dvs. idag är det 28 år sedan John Lennon mördades utanför sin bostad i Dakota Buildings i New York. Lennon var det stora geniet och den som tänkte i gruppen Beatles. Faktum är att hans musik känns mer aktuell än någonsin.
Det är snart jul och Happy Xmas (The War Is Over) är lika suverän än idag som då när den kom ut 1970.
Vi lyssnar på Happy Xmas (The War Is Over) och kommer ihåg och hedrar John Lennon.
Moderaternas framtid - medelklassens hegemoni
I dag börjar Moderaternas framtidskonvent. Här ska (m) förklara hur man vill framtidens Sverige skall se ut. Exakt hur det ska bli är fortfarande höljt i dunkel i vart fall för vanligt folk som inte kan betraktas vara medelklass eller välbeställd överklass i storstädernas rikaste förorter.
För i materialet inför konventet finns knappast något nämnt om hur livet skall gestalta sig för en metallare, kommunalare eller tjänsteman med sin hemvist i Unionen. De enda som nämns är storstädernas medelklass och deras intressen. Kort sagt en medelklassens politiska, ekonomiska och moraliska hegemoni.
Inget att förundras över eftersom moderaterna är i rak nedstigande led politiska ättlingar till Margret Thatchers medelklassdröm, Tony Blairs New Labour långt mer än till den gamla mossiga Carl Bildt-högern. Till skillnad från Carl Bildt styrs inte Reinfeldt, Borg och Littorin av ett primitivt traditionellt höger-sossehat utan de har en vision om ett medelklassens tolkningsföreträde av hur samhället skall utformas.
Det är fel, menar jag, att utmåla (m) som ett traditionellt högerparti utamn de är ett medelklassens parti. Bakom detta ligger naturligtvis analysen att det är medelklassen som är samhällsbärarna. Tyvärr samma samhällsanalys som har stort inflytande i även övriga partier.
Det är också detta som gör att man ser arbetarklassen som några som måste tas hand om, som måste har både piska och morot och som är okunnig (lågutbildad), lat (utnyttjar bidrag) och inte den klass som producerar varor och mervärde genom sitt dagliga arbete.
Moderaternas framtidskonvent kommer att bli en orgie i amerikaniserad retorik och sammetsögon typ Reinfeldt. Vilket samhälle kommer det att bli med fortsatt moderat regeringsinnehav är det möjligt att vi kan skönja i Storbritannien. Ökade klyftor och en medelklass som har tagit monopol på politiken. Svaga fackföreningar och därmed en arbetsmarknad som är precis så ”flexibel” och otrygg som det behövs för att hålla löner och villkor nere till medelklassens goda.
Till sist…..
Såg i bladet att socialdemokraterna har blivit kvinnornas parti medan moderaterna har blivit männens parti. Kanske inte att förundras över eftersom både (s), SSU och LO leds av en majoritet kvinnor. Inget ont i det men det kan kanske upplevas som att män inte göre sig besvär. Alltså en omvänd kvinnodiskriminering. OBS, jag säger kan upplevas så från en del män kanske framförallt bland (s) kärnväljare.
Fredag kväll snart och dags för lite musiktips:
Seal Soul (WEA)
Den här plattan har jag spelat som tokig de senaste veckorna. Bland det bästa av modern soul som jag hört på flera år. Bara den ljuvliga versionen av A Change Gonna Come är värd vartenda öre.
Fleetwood Mac Shrine `69 (Ryko)
Jag såg Peter Green´s Fleetwood Mac live 1968 och 1970. Ett brilliant och underskattat band med fixstjärnan Green som motor. 1970 fick Greens sitt berömda nervsammanbrott och har aldrig lyckats hitta tillbaka till sin brillians som gitarrist och låtskrivare. Den här koncerten från turnén 1969 i USA skiljer sig från andra inspelningar från samma tid genom att här spelar gruppen en del låtar som tidigare aldrig funnits på varken vinyl eller CD.
Shirley Collins And The Albion Country Band No Roses (Sanctuary)
Jag fick tips om denna helt ljuvliga platta för någon vecka sedan och till min glädje fanns den på Amazon för under 50-lappen. Det här är folkrock modell UK. Shirley Collins har den mest underskattade brittiska kvinnliga folksångsrösten någonsin. Jag ryser av välbehag när jag lyssnar på detta mästerverk.
Lightnin´ Hopkins Mojo Hand (Fire)
Texas främste blues-songster och säkerligen den flitigaste I studion. Det finns banne mig hundratals med plattor inspelade under hans liv. Mojo Hand gjordes 1960 på lilla Fire och sålde säkerligen så pass lite att det blev ytterligare en spik i bolagets ekonomiska likkista. Den är extra intressant för här möter vi Hopkins med ett elektriskt band och det blir grymt bra klassisk elektrisk blues. Finns numera utgiven på CD av Universe.
PS. Den senaste veckan har det helt enkelt inte funnits tid att samla sig och skriva något. ev. förväntansfulla läsare får ursäkta den gångna tystnaden.DS
Trevlig helg!
Dramatiskt tapp för (s)
Var det någon som trodde det var klart med valet 2010. Att det skulle bli en promenadseger för vänstern i svensk politik och att den borgerliga s.k. alliansen var körd. Den som trodde det blev brutalt väckt av dagens opinionsundersökning från Synovate . (s) har förlorat enligt undersökningen över sex procent. Detta medan högern och vänsterpartiet och miljöpartiet har ökat.
Vad som har hänt i opinionen kan vara att missnöjet börjat avta med högern eftersom det politiska minnet är kort men framförallt Mona Sahlins osannolika misstag att först stänga ut vänsterpartiet för att sedan halvt om halvt bjuda in dem i vänsteroppositionen. Det är bra att Mona Sahlin är självkritisk men skadan är delvis redan skedd om inte (s), (mp) och (v) pratar ihop sig.
Sahlin måste för ögonblicket glömt vad som är viktigaste: att bli av med högerregeringen och vilka som skall sitta i den kommande västerregeringen är mindre viktigt faktiskt!
Misstaget kan ha kostat flera hundratusen sympatisörer som skulle ha valt att lägga sitt stöd på vänstern i bred bemärkelse. Inte så att de marcherat till Reinfeldt men återvänt till kökssoffan. Men samtidigt kan det var en positiv sak som kommer ut ur soppan – att alltfler på vänstersidan inser att det är allvar och inget är klart.
Till sist…..
Spotify är en lysande idé där det finns hur mycket musik som helst och det är bara att lyssna på historiens största jukebox. Sedan får man leva med lite reklam om man inte vill betala 99 spänn i månaden. Surfa in på www.spotify.se . Expressen delade härom kvällen ut tusentals inbjudningar till Spotify – en alldelelses utmärkt idé.
Four Tops Lost and Found Lost without you (Hip-Oselect CD)
41 låtar med Four Tops från 1963-1970 alla aldrig tidigare utgivna. En sannskyldig guldgruva av soul där Levi Stubbs röst lägger triumf till triumf. Makalös samling som säger en hel del av den kvalitet som producerades i Detroit under Tamla Motowns bästa dagar. PS! Köp den inte från Ginza som har oförskämdheten att ta över 500 spänn utanfrån ex www.amazon.com där den kostar ca 130 kr istället.
(PS Ursäkta den usla korrekturläsningen av det här inlägget - förhoppningsvis är det rättat nu!)
Bankkrasch, (v), Marx och Levi Stubbs
Söndag kväll London.
Sitter på mitt hotellrum och läser svenska dagstidningar över nätet. På något sätt känns svensk politik avlägsen fast den är bara några timmar bort. Den sista veckan har varit fylld av intervjuer med fackligt folk på olika nivåer. Delvis för det projekt jag har satt igång och som skall ge en skrift någon gång framåt våren om Thatcher och hur thatcherismen kom att påverka inte bara UK utan hela Europa och då specifikt svensk politik.
Det andra är naturligtvis den turbulens som varit i London under de senaste veckorna där den politiska kartan har skrivits om. Tories ledning har dramatiskt krympigt och Browns personliga popularitet är väsentligt högre idag än för en månad sedan. (Independent den 19 oktober)
Det viktigaste är dock naturligtvis att den engelska vänstern inom Labour och fackföreningsrörelsen har vaknat och blivit mer aktiva än på många år. Vart det leder får vi se när arbetslösheten rusar i taket, när priserna på el och andra nödvändiga varor går samma väg och när missnöjet med ”the big fat cats” som bankirerna kallades i veckan.
Ohly (v) visar klokhet och rimlighet
Vänsterpartiet har sagt att man inte ställer ultimata krav för att vara med i samtalen med (s) och (mp) om ett realistiskt vänsteralternativ inför valet 2010. Det vore oklokt och oansvarigt av Sahlin och Wetterstrand/Eriksson att gå in i sådana samtal utan samma inställning. Det vore ett svek mot väljarna och det vore att göra Reinfeldt och högern en drängtjänst. Detta ännu mer nu när moderaterna har stärkts något i den senaste SIFO-undersökningen.
Ingvar Persson, Aftonbladet menar att LO måste ta rollen som den som kan vara forumet för samtalen genom att LO kan vara oberoende av de tre påtänkta koalitionspartierna. Men som IP påpekar då måste Wanja Lundby-Wedin oberoende av sin roll i det socialdemokratiska partiets VU. Och det är nog problemet men det vore klokt att just nu inta den roll för LO istället för att upprepa misstaget att snabbt anamma eventuella nya utspel från Sveavägen 68.
Marx säljer som aldrig förr
Enligt E21 så säljer Karl Marx bättre än någonsin. Bra att fler öppnar sig för den som i fick ta en av platserna bland de 50 mest inflytelserika nytänkarna i världshistorien. Vem som hade satt ihop listan? Independent här i London i samarbete med SAAB för en reklambilaga under namnet "Visionaries"! På Londons största bokhandel Foyles har man en hel hylla bara med rubriken marxism. Tidningarna här har varje dag artiklar där man skärskådar Marx teorier och jämför med finanskrisen.
Levi Stubbs har tystnat
Han blev 72 år mannen med den soulfullaste rösten i hela soul-musiken. Rösten som Billy Bragg skrev att den hade tårar i varje ton och ord. Levi Stubbs från The Four Tops avled i fredags i sitt hem i Detroit. Four Tops var enligt i vart fall mig den bästa sånggruppen på Tamla-Motowns storhetsperiod och det var den gudomliga rösten av Levi Stubbs som var Four Tops.
Så lyssna på Baby I Need Your Lovin´, I Can´t Help Myself och tjogtals andra inspelningar från denna tid. Gruppen fortsatte även att sjunga på 1970-80 och 90-talen men storhetstiden var i varje fall ekonomiskt och listmässigt över. Men Levi Stubbs fortsatte att gråta i varje ord och varje ton.
Några tips, köp de första plattorna som finns två-på-en CD:s. De är utmärkta, men framförallt leta efter Four Tops live-platta från Roostertail i Detroit. Tyvärr finns denna pärla inte på CD utan enbart på vinyl. Live som den helt enkelt heter måste vara bland de 10 bästa live-plattorna någonsin och Tamla bästa utan tvekan. Dags att ge ut Universal!
FOTO: Ingemar E. L. Göransson
Använd inte högerns språk
Språket är vårt viktigaste kommunikationsmedel människor emellan. Att tala med varandra ger så mycket mer än att kommunicera över nätet, per brev eller i skrift. Talet är överlägset i att skapa relationer, förtroende eller misstroende, det talade ordet är helt enkelt vårt viktigaste instrument för kommunikation.
Det innebär också att vad och hur man säger saker har en avgörande betydelse för vilket intryck människan gör på sin omgivning. Så inte bara formen, dvs. hur man säger saker utan vad som sägs är av största betydelse.
I förra valet var högern jäkligt duktiga på att få fram sitt budskap och att med ett modernt ogräsord, sätta dagordningen. Det blev helt enkelt deras budskap som kom att bestämma hur väljarna uppfattade politiken. Det är också intressant att höra hur exempelvis fackligt aktiva efter valet säger att de inte kunde tro att högerministären Reinfeldt gjorde vad de gjorde. Helt enkelt, antingen lyssnade de inte eller annars hörde de inte vad som sas.
För vad sa den dåvarande högeroppositionen. De sa alliansregeringen inte om att de skulle bilda en moderatregering. De talade om bidrag när de egentligen förtalade om våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Det här är några exempel på hur språket kom att fälla ett avgörande för hur väljarna uppfattade politiken. Socialdemokraterna och resten av vänstern blev i retoriken bidragspartier inte partier som stod upp för gemensamma lösningar av tryggheten om någon blev sjuk eller arbetslös.
Medan (m) skuldbelade så klarade inte vänstern inte att förklara att det inte var bidrag utan rättigheter att få leva ett förhållandevis tryggt liv om eländet skulle visa upp sitt fula tryne. Likaså när arbetslöshet och sjukdom kom att kalas utanförskap så innebar det att de som var sjuka och arbetslösa just då inte bara var lata, de fick ju bidrag, de var också utanför samhället vilket trygghetssystemen just finns för att inte skapa.
Så högerns språk var en skickligt utformad strategi för att sätta människor, grupper och skikt i samhället mot varandra. En strategi för konflikt inte för samhörighet och gemenskap i samhället. Per Schlingmann, moderaternas pressekreterare, var mannen bakom en strategi som var lyckosam. Sedan när människor insåg vad den ledde till för politik så gick det som det gick.
Vänsterkrafterna (dvs., (s) och vänsterpartiet men även till en del mp) måste sluta tala om alliansen, alliansregeringen, återställare, utanförskap utan tala om saker för vad de verkligen är. Det är så viktigt för det är språket som avgör hur vi alla uppfattar verkligheten.
LO och kulturen
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Den alldeles utmärkte metallaren och kulturkämpen Hans Björke skriver i ett inlägg idag om LO:s kultursyn. Björke är med rätta kritiskt till hur LO centralt har hanterat kulturpolitiken och de beslut som togs på LO-kongressen.
Jag själv var kulturpolitiskt ansvarig på LO fram till årsskiftet då en ny prioritering började gälla. LO:s styrelse (vilket är i princip lika med LO-förbundens ordförande plus LO:s ledning) lade ner kulturpolitiken som ett område där LO skulle vara aktivt.
Ett olyckligt beslut och ett i mitt tycke ett kortsiktigt tänkt beslut. För vad innebär det. Jo, LO kommer inte att ha synpunkter på den borgerliga regeringens kulturutredning; LO anser inte kultur vara ett verktyg i opinionsbildning och kultur är med styrelsens synsätt enbart en kostnad inte en tillgång.
Själv är jag inte kvar på LO men det innebär inte att min uppfattning har ändrats. Den dag beslutet togs var nog min tyngsta dag under alla mina år inom LO. Ett olyckligt beslut men det var styrelsens och det får de ta ansvaret för. Demokratiskt fattat, javisst, och naturligtvis deras rätt att fatta det utifrån styrelsens värderingar av LO:s verksamhet. Man ansåg helt enkelt att LO inte hade råd med kulturpolitik längre.
Jag förstår Hans Björkes frustration och kan bara hoppas att LO kommer på bättre tankar och inser att den fackliga kampen för ett bättre samhälle måste ske till musik, ord och med dans om så behövs. För var hade arbetarrörelsen varit utan Ivar Lo-Johansson och tjogtals andra författare; var hade demonstrationer och möten varit utan kittet som sången inneburit.
Var skulle dagens protester varit utan artister som Sanna Carlstedt, Plura, Stefan Sundström, Zinat och många andra som ställer sin begåvning och engagemang till förfogande i kampen mot högern och det nya klassamhället!
Min uppfattning är att kulturen och facklig kamp är ett tvillingpar – facket mår inte bra utan kultur och kultur behöver fackliga kampen.
Man blir bara så trött
Det är inte utan att man blir trött på saker och ting.
Sveriges försvarsminister Sven Tolgfors fortsätter att sprida märkliga uttalande kring sig. Tomhylsan som han kallas gemenligen bland försvarsanställda menar att Rysslands politik och det faktum att Ryssland planerar att kärnvapenbestycka sina örlogsmän i Östersjön inte är ett hot mot Sverige och Östersjöregionen. Att han sedan får stöd i sin uppfattning av Carl Bildt gör inte saken bättre.
Vad Bildt säger i frågan har ringa betydelse då hans förbindelser med ryska intressen borde diskvalificera honom som inte bara utrikesminister utan också som utrikespolitiskt orakel. För hur kan en utrikesminister som har varit på företags lönelista och tagit emot miljoner från företag kopplade till mäktiga ryska olje- och gasintressen (Gazprom).
A-kassan håller på bli en kvarnsten kring minister Littorins sköna nacke. Över en halv miljon har lämnat den allt sämre och dyrare a-kassan vilket innebär att nu när lågkonjunkturen gör sig allt mer hörd. Det innebär att köerna till kommunernas socialbyråer kommer att bli allt längre. Redan Walter Korpi talade om ”fripassageraresyndromet” vilket innebär att de som inte omfattas av det sociala skyddsnäten blir det i alla fall samhället som måste ta hand om och garantera deras överlevnad.
I sin iver så har högerregeringen lyckats med sin avsikt sänka skatterna för medel och överklass. Men priset är en ökande fattigdom bland en stor grupp av samhällets mest utsatta. Ivern att förutom sänka skatterna också använda a-kassan för att styra lönebildningen har lett till en kommunal-ekonomisk katastrof står för dörren nu när det blir sämre tider.
OS kan också trötta vem som helst. Inte för att Sverige inte nått upp till de före OS euforiska (och med orimligt uppblåsta förväntningar) sportjournalisterna som inte besitter den minsta realism vad det gäller svenska idrottsmäns möjligheter i den knivskarpa konkurrensen. Tröttheten gäller snarare den elefantiasis som OS-rapporteringen visar upp. Varenda boll, snubbling, slag, kryss, kast osv. bevakas som om det gällde livet. Och vem fan har tid att sitta hela dagarna och glo på eländet. Det blir faktiskt tråkigt för att uttrycka sig milt.
Till sist något att glädja sig åt……
Att leta i gamla LP-backar kan ge en del ibland, eller vad sägs om dessa små guldkorn:
The Strangeloves I Want Candy (Bang 1965)
En helt lysande larmande garage-platta utan att vara garageband. Tvärtom det är tre studioproducenter/musiker som redan 1962 skrev och producerade Bobby Comstocks legendariska single Let´s Stomp/I Want to Do It.
Chris Clark Soul Sounds (Motown 1967)
En vit singning som Barry Gordy gjorde 1967 och som gjorde två legendariska LP på Motown utan att det blev något stort av det. En makalös platta av en makalös sångerska inte olik Dusty Springfield. I dag eftersökt och inte tillgänglig ens på CD. Burr så bra!
J. Frank Wilson & The Cavaliers Last Kiss (Josie 1963)
Wilson var från Texas och gjorde 1963 the ultimate death-hiten; Last Kiss. Jag hittade den här LP i somras på samma ställe som de ovan och till min förvåning det var en utmärkt sen rocka-a-billy/tidig 60-talspop. Helt enkelt omotståndlig i sin oskuldsfullhet.
Ingen av dessa tre finns tyvärr på CD vad jag vet så jag har överfört dem till CD och fått bort det mesta av knastret och nu spelar de jag dem för fullt i bilen!
FRA skapar kreativitet
Som vanligt när överheten bär sig åt så växer ett folkligt motstånd fram. Ett exempel på detta är serietecknaren Max Gustavsson som har idag startat en serie riktad mot FRA-lagen. Folkligt missnöje skapar kreativitet som synes.
Max har låtit mig publicera nedanstående seriestrippar! Lysande och riktigt träffande!
För att följa Max Gustavssons serie Samir gå in på http://www.samircomics.com
Har du synpunkter på blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du e-posta till [email protected]
www.ordochkultur.se
Det var kollektivet Spanien som vann fotbolls-EM
Så då var fotbolls-EM slut och rätt lag vann. Ja, jag vet att jag skrev för en vecka sedan att de skulle varit kul att se Turkiet och Ryssland mötas i en final. Men, inget av de två lagen räckte i slutänden och det blev helt rättvist att Spanien efter 44 år vann en större mästerskapstitel. Vad som var intressant med Spaniens fotboll är att de plötsligt spelar som ett lag, ett kollektiv, inte som ett antal i och för sig duktiga individualister utan det var ett kollektiv som vann EM.
Både Turkiet och Ryssland har något stort på gång och om några år är jag inte förvånad om den dominerande fotbollen skrivs Spanien, Holland, Turkiet och Ryssland. Många av de tidigare stormakterna i fotbollsvärlden är en skugga av tidigare framgångar. Det gäller England, det gäller Italien och även Tyskland är en skugga av sig själva. Det är också bra för fotbollen och det är bra för publiken när dödgrävare som Grekland ges respass ur EM. Spanien var värdiga vinnare och EM-turneringen var i huvudsak en ren propaganda för en publikvänlig och lysande, sprakande och vibrerande fotbollsunderhållning!
En vecka i London ger två saker; ont i fötterna och en massa upplevelser. London är en fantastisk stad med sin mix av all världens smaker, språk och kulturer. Du kan höra arabiska, turkiska, afrikanska språk, spanska, italienska osv. Du kan äta mat från alla världens hörn; hitta kläder, böcker, musik, konst och kultur från överallt. London är helt enkelt Europas New York. Sedan blir saken inte sämre av en väl fungerande, om än varm och trång tunnelbana, bussar som tar dig på tvären.
Nu är det semester även om en del jobb måste göras så blir det för första gången en lång semester till mitten av augusti då jobben börjar samlas; dokumentationer av exempelvis Ungdomsforum på Runö och inte minst min medverkan på Motståndsfestivalen 27-30 augusti i Riddarhyttan. Två viktiga händelser i augusti.
Två de mest intressanta föreläsarna som kommer till Motståndsfestivalen mötte jag i London för överläggningar och planering inför Riddarhyttan. Mike Smith från brittiska TUC (LO:s motsvarighet i UK) och John Callow från Marx Memorial Library vars föreläsning tar sin utgångspunkt från Rosa Luxemburgs tes socialism eller barbari. Smith kommer att dra slutsatser utifrån ett fackligt perspektiv av Thatchers anti-fackliga politik på 1980-talet och dess konsekvenser för löntagarna i Storbritannien.
Till sist…..
Dennis Wilson Pacific Ocean Blue (Caribo CD)
En två-cd utgåva av Beach Boys brodern Dennis Wilson soloproduktion från 1977. Den gick ganska obemärkt förbi mitt i punklarmet men är en underbar västkustplatta som är så värd att återuppta bekantskapen med. En melankolisk oerhört vacker platta som konstaterar till den glatta Kaliforniakänslan. En utmärkt produktion som gick de flesta förbi då det begav sig.
The Big Stiff Box Set (Salvo CD-box)
98 (!!!) 45-A-sidor samlade på en CD-box Här finns alla framsidor, tyvärr inga B-sidor, men man kan inte få allt. En utmärkt essay skriven av legendariske DJ:en Ian Peel medföljer också i denna snygga box. Här finns alla de klassiska låtarna och alla de numera helt bortglömda små juvelerna från skojaren Jake Riverieras skivbolagsäventyr.
( FOTO Ingemar E. L. Göransson)
