Ingemars blogg

Dagens stora musiknyhet var den en väl planerad hype för att plugga för Bruce Springsteens kommande platta? Bruce Springsteen kommer med en ny platta under senhösten eller liknande men ett spår spelades i natt av en amerikansk radiostation och någon passade på att lägga ut den därefter på youtube. Ljudkvaliteten är för bra för att vara bandad från radio utan det är originalkällan. Där försvann den efter några timmar för att sedan dyka upp på olika fildelningssiter och där finns den nu i kväll.

Låten är helt lysande och skall enligt uppgift heta Radio Nowhere. Läckan skapade ett jätteintresse inför den kommande nya plattan. Det intressanta är inte att den har läckt ut utan att den kunde göra det och över en amerikansk radiostation.

Det hela liknar ett reklamtrick från Sony och inte ett misstag. För, ingen ska inbilla mig att en amerikansk radiostation skulle våga spela ett spår med Bruce Springsteen om det inte var grönt med upphovsrättsinnehavaren.

Att sedan, självklart, Radio Nowhere skulle läcka ut på youtube och därmed också till exempelvis Pirate Bay. Men vem förlorar på det som skett. Inte lär det vara Bruce Springsteen för hans nästa platta fick en enorm gratis reklam, likaså Sony inför lanseringen senare under hösten.

Den nya mediavärlden med dess blixtsnabba kommunikation och dess okontrollbarhet är fascinerande och ett tecken på de stora förändringar som sker i distributionen av musik i världen idag. Troligtvis är Radio Nowhere nerladdad av tusentals för inte säga tiotusentals personer redan.

Så är läckan en hype för att plugga den kommande plattan eller var den ett misstag. Ursäkta jag tror nog på det förra för inte ens Sony är så klantiga att en sådan läcka är möjlig.

PS Nu i kväll har Sony lagt ut Radio Nowhere för fri nedladdning på denna länk.

www.kulturochpolitik.se

"Elvis has left the building" är en klassisk replik som skulle lugna publiken när uppträdde exempelvis i Las Vegas.

Elvis lämnade oss i förnedring och sjukdom för nästan exakt 30 år sedan i den gångna veckan. Jag tänkte därför lista upp de tio bästa spåren som jag tycker med den störste i 1900-talets nöjesindustri och populärmusik.

Elvis influenser var till lika delar 40- och det tidiga 50-talets popmusik som Dean Martin och Frank Sinatra, blues som den lät i södern, rhythm & blues som den spelades i Memphis på Beale Street och inte minst gospel som han hörde den varje söndag i högmässan . Lägg till detta också en rejäl dos country och western-swing som Hank Williams och Bill Monroe så har vi bakgrunden och influenserna för det som blev Elvis Aaron Presleys musik som den fortfarande lever i all välmåga och toppar exempelvis svenska albumlistan denna vecka.

Good Rockin´ Tonight (Sun 1954)

Hela essensen av Elvis influenser. Här finns allt; attityden och energin som är unik i de 2.15 som inspelningen varar. I Sverige gavs de mest viktigaste Sun-singlarna ut på en unik EP av RCA. För övrigt den enda för Sverige gjorda EP:n som gavs tillstånd till. Annars fick vi hålla tillgodo med de tyska utgåvorna. Ett mästerverk och kanske Elvis bästa tidiga inspelning.

That´s Alright Mama (Sun 1954)

Den första Sun-singlen går inte att inte ta med eftersom det är här det börjar och historien gifter ihop här country och blues på det sätt som skulle förändra musikhistorien för evigt. Inte den bästa av Suninspelningarna men den viktigaste utan tvekan.

(Now And Then There´s) A Fool Such As I (RCA 1959)

En utmärkt singel som kom i skiftet mellan R&R och pop där Elvis hade en förmåga att hitta de rätta låtarna. Bara Hank Garlands gitarr-break är tillräckligt för att göra den till en klassiker.

(You´re The) Devil In Disguise (RCA 1963)

1963 års monsterhit är en riktig bar efter lumpen gjord inspelning som har allt en poplåt ska ha. Bra arr, stark melodislinga och en perfekt produktion. En av Elvis stora hits och en av de största faktiskt. Toppade listorna i Sverige hela sommaren 1963.

Suspicious Minds (RCA 1969)

Nu hade Elvis gjort comeback efter ökenåren i Hollywood. Och vilken comeback. Starkt låtmaterial som denna höjdarlåt. Arrangemanget uppbyggnad och dess magiska slinga kunde inte annat än ge Elvis en ny jättehit.

The Wonder Of You (RCA 1970)

Ytterligare ett exempel på Elvis förstklassiska låtval när han själv tog kommandot. En popballad som leveras på det sätt som bara Elvis kunde. Inte en av de mest kända av hans 70-tals hits men en riktig liten juvel, i vart fall tycker jag det.

Crying In The Chapel (RCA 1965)

Det går inte att gå runt gospel när man ska välja Elvis 10 bästa spår. Gospeln är en så stor del av Elvis bakgrund och hans privata musiksmak. Egentligen inspelad redan 1957 men lämnades i arkiven och blev över när Elvis gjorde sin första gospelplatta - den berömda Peace In The Valley EP:n. När den sedan släpptes på singel blev den en riktig jättehit över hela världen och i Sverige toppade den listorna 1965 under flera veckor. Originalet av Sonny Till & The Orioles från 1954 får en riktig konkurrens av Elvis tolkning. Elvis var faktiskt en lysande gospelsångare (liksom Jerry Lee Lewis faktiskt).

Such A Night (RCA 1960)

En cover av Johnnie Ray´s original men som är vida överlägsen originalet. Elvis version är het, het, het och den mest erotisk laddade av alla Elvis-inspelningarna någonsin. Troligtvis var det bara Elvis som kunde komma undan med detta i det bigotta medelklassamerika.

Burning Love (RCA 1972)

Dennis Linde hade med denna på sin första Lp och Elvis hittade den gjorde en vida överlägsen version av den. Den blev också en scenfavorit som spelades på ofta på scenen.

Peace In The Valley (RCA 1958)

En av Elvis mest inspirerade och själfulla inspelningar någonsin. Den chockade på ett positivt USA när Elvis framförde den här tillsammans med The Jordanariers på bästa TV-tid hos Ed Sullivan. En chock för många Elvis-fans som blev inte mindre när Elvis 1968 gjorde sin How Great Thou Art LP gjordes mitt i hippieepoken.

Tio låtar med Elvis, tio personligt valda utan inbördes ordning. En hyllning till populärmusikens störste som 30 år efter sin död är större än någonsin.

www.kulturochpolitik.se

Ingmar Bergman har avlidit. Den världsberömde regissören lämnade jordelivet vid 89 års ålder.  Nu överöses också hans minne med stora ord. Alla ställer sig in i hyllningskören så tiden kanske inte är korrekt att hysa en annan uppfattning, eller en delvis annorlunda mer kritisk syn på Ingmar Bergsmans verk.

Låt mig först slå fast att Bergman är den ojämnfört störste regissören inom filmen att beskriva medelklassens ångest inför dess strävan att nå nya klassmässiga höjder men också dess skräck för att proletariseras och lämna medelklassens ställning i klassamhället. Här spelar också in medelklassens religiösa grubblerier i ett samhälle där de trängs mellan en överklass som söker upprätthålla sin position medan arbetarklassen försöker förbättra och förstärka sin position. Detta kan synas vara en kontroversiell syn på Bergmans filmkonst men den är inte oviktig då filmkonsten saknar ofta just det klassmässiga perspektivet.

I svensk film finns det undantag i Jan Troell (och före honom Stampe Faustman) som också har nått stora framgångar både konstnärligt och hos kritikerna. Publiken har också strömmat till Troells filmer genom åren och välförtjänt gjort dem till publiksuccéer.  Bergmans filmer har sällan nått samma publikframgångar och många har haft svårt att ta till sig Bergmans medelklassångest och många gånger psykologiska djupsinnigheter.

Detta innebär inte att Ingmar Bergman har varit en föregångare genom årtiondena. Han var den förste som tog upp mobbning som ett ämne för en film, Hets i slutet på 1940-talet. Han vågade låta en komediant få en bärande roll i sitt stora arbete om döden och människornas förhållande till det oundvikliga i det Bergman lät Nils Poppe spela en central gestalt i Det sjunde inseglet. Och inte minst Ingmar Bergman gjorde Sveriges om inte världens första roadmovie i Smultronstället. Vi kan inte heller lämna den storartade  Fanny och Alexander.

Vi ska inte heller glömma fotograferna Sven Nykvist och innan Nykvist Gunnar Fischer som hade en enorm betydelse för Bergmans skapande. Deras unika känsla och blick för ljuset och det fotografiska skapandet bidrog starkt till bergmans konstnärliga skapande och utveckling.

Minnet av Ingmar Bergman blir dock regissören som ägnade sitt konstnärliga liv åt skuld, död och medelklassens ångest. Han gjorde det mästerligt och det gör honom till en av Sveriges stora filmgestalter.

www.kulturochpolitik.se

Så då var man tillbaka hemma i Sverige igen. Efter 740 mil på europeiska vägar så kändes det faktiskt ganska skönt att rulla ut på Öresundsbron i torsdagskväll och sikta Malmös nya siluett med Rotating Torso till vänster, Köpenhamn bakom sig och Öresunds vatten runt om sig.

Den som har rest är att ha något att berätta sa en vis man en gång. Och så sant, när man har bilat genom i stort sett hela Västeuropa så finns tusentals saker att berätta. Hur Normandies minnesmärken från de allierades invasion präglar hela kusten med stora krigskyrkogårdar där en hel generations unga män ligger begravda som ett resultat av extremism och hat. Eller hur i dag nästan pastorala stränder för femtio år sedan vad platsen för fruktansvärda blodbad då de första allierade satte in sitt samlade anfall den 5-6 juni i skydd av atlantens totala mörker.

Eller om den mirakulösa Bayeux tapeten som berättar om slaget vid Hastings 1066 som förvandlade William Erövraren till kung över England och Europas mäktigaste man.  Men alla andra historier eller berättelserna om maten, vinet och Calvadosen. Jag skulle kunna berätta om all den konst som finns utmed de spanska vägarna, jättelika statyer av modernistiskt snitt eller om Barcelonas häxbrygd av gammalt och nytt av smaklöshet och makalösa gator och gränder. Om soldränkta avenyer och de små smala gränderna i den gamla staden Barcelona. (För den som vill se läsa och se mer följ länken här.)

Skulle även kunna berätta om evinnerliga vägtullar i Spanien och Frankrike men också om de smidiga autobahn som tar en från plats till plats nästan utan problem (undvik Köln bara).

Det innebär att det är dags att börja blogga på nytt. Det har faktiskt varit skönt att ta semester även från detta nöje under några veckor. Jag ser också att diskussionen om En Bok för Alla har gått vidare i Sverige. I en artikel av författaren Göran Palm i Aftonbladet den 19 juli var hans kritik förödande för regeringen. Likaså är Pelle Anderssons artikel på samma tidnings kultursida den 20 juli som visar att de 10 miljoner som har gått till läsfrämjande planeras av kulturministern att slängas i förlagskapitalets skattkistor för att stödja förlagens översättningskostnader.

En fördelningspolitik som inte kan sägas vara annat än en genuin högerpolitik. Ta från de fattiga och ge till de rika är parollen uppenbarligen på kulturdepartementet. Det lär finnas att skriva om under hösten det är inget att tveka om.

Den som rest har en historia att berätta som sagt men det kommer att finnas mer angelägna historier att både berätta, avslöja och publicera under det kommande året. Jag ska göra vad jag kan ? det lovar jag.

Till sist......

Dags att återknyta kontakten med Specials den engelska ska-gruppen som hade stora framgångar under 1980-talets början. Deras singelsamling Stereo-Typical är inte bara heltäckande utan helt enkelt lysande, den har också spelats nonstop under semesterresan. "Ghost Town" är fortfarande minst lika aktuell som då.

Äntligen har jag börjat läsa Stieg Larssons Millenium-trilogi. Mästerligt och vilket språk ? synd att hans liv blev så kort bara.

Hittade Doug Sahms platta Gypsy Tea Room äntligen. En perfekt partyplatta som är så jäkla svår att hitta.

Är det ett intresse för samhället att försöka få alltfler att läsa? Är det ett samhällsintresse att få läsovana att hitta boken?  Är det ett samhällsintresse att jobba med läsfrämjande?

Tidigare regeringar så länge tillbaka som 1970-talet och än längre tillbaka sågs svaren på dessa ttre frågor som självklara. Varje samhälle vill ha så läskunniga och bildade medborgare som möjligt. Att med statliga medel, dvs. skattepengar stimulera läsfrämjande har varit självklart tidigare. Just det, tidigare. I förra veckan kom uppgifter att kulturdepartementet skulle dra in stödet till En bok för alla. Ebfa som är Sveriges enda läsfrämjande förlag och som har under 30 års tid producerat böcker med inriktning på läsfrämjande. Det har varit vuxenlitteratur och det har varit en omfattande barnlitterturutgivning.

Det har varit signaler från i vart fall moderaterna att Efba inte skulle få fortsatt stöd till vuxenlitteraturen men att även barnlitteraturen skulle strypas kom som en överraskning.  En mycket obehaglig överraskning faktiskt. Regeringen Reinfeldt har uppenbart bestämt sig att slå ner likt en hök på allt som luktar folkrörelser eller progressivt. Än mer som det ideella aktiebolaget Enbfa ägs av ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, Föreningen Ordfront och Föreningen En bok för allas vänner gemensamt så ur högerpolitikernas perspektiv så är det någon form av illusorisk socialism som måste slås tillbaka.

Vad har då förlaget En bok för alla gjort. Man har givet ut lättläst litteratur som andra förlag inte sett något kommersiellt potential i. Förlaget har givet ut mängder av poesi, kulturlitteratur osv. Men framför allt har förlaget producerat barn och ungdomslitteratur till mycket rimliga priser. Förlaget har försett nystartade arbetsplatsbibliotek med ett  grundsortiment och därmed haft stor betydelse för den förnyade utbyggnaden av arbetsplatsbibliotek som under sparsamhetsåren tog oerhört mycket stryk när de kommunala biblioteken tog sin hand ifrån dem. (Vill du läsa mer om En bok för allas historia och hur förlaget kom till efter ett riksdagsbeslut 1976 så följ länken.)

Likaså har En bok för alla varit motorn i läsfrämjandeprojektet Läs för mig pappa som ett antal fackföreningar som Metall, SEKO, Transport och andra tillsammans med ABF och Sveriges Författarförbund och som har fått bortemot tusen läsovana pappor att inte bara börja läsa för sina barn utan också själva hitta boken.

Nu verkar som om det är slut. Utan det statliga produktionsstödet är det tveksamt om Ebfa överlever.

Regeringen Reinfeldt har än en gång visat vad för slags regering den är. Mot vem regeringens beslut är riktade. Tidigare har arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer fått finansiera höginkomstgruppernas skattesänkningar. Nu är det en bred och lyckosam läsfrämjande verksamhet som ska slås ödeläggas. För vem kan man undra för de stora förlagen har inget intresse av den här verksamheten och den utgivning som En bok för alla har står för. För det är den för kommersiellt marginell.

Protestera mot förslaget att dra in En bok för allas statliga anslag och gör det nu innan det är försent! När detta skrivs på måndag kväll så har nästan 800 personer redan skrivit på.

Hultsfred - Sveriges Woodstock - den största rockfestivalen i Sverige. Jag har aldrig varit här förut men i år är det verklighet. Det som skiljer Hultsfredsfestivalen från många andra är dess folkrörelsekoppling; här finns mängder av organisationer och föreningar tillsammans med lull-lull och allmänt tingeltangel. Men det hör festivaler till. En av de organisationer som finns på Hultsfred sedan den startade är LO. Festivalgeneralen J P Bordahl sitter exempelvis i Folkets Hus och Parkers styrelse som representant för festivalarrangörerna i Sverige.

Mycket händer på Hultsfred och den nya tekniken finns med överallt precis som samhället i övrigt.

Kollar du på youtube, läser du tidningen på webben, ser du tv-program i efterhand eller använder du Internet för att hålla kontakten med dina nära och kära? E-post är för de flesta idag en självklarhet och mer 80 % av alla svenska hushåll använder datorn och Internet.

Kan facket använda den nya tekniken för att kommunicera med sina medlemmar eller kan den nya tekniken vara ett sätt att nå nya grupper som vi annars inte kan nå. Ibland är det tillfälligheter som gör att nya idéer föds och testas.

Ett sådant exempel är den webbkamera som står och sänder ut på Internet från LO:s monter på Hultsfredsfestivalen. Redan efter mindre än ett dygn har flera hundra festivalbesökare upptäckt att här kan man vinka till mamma eller bara synas för några sekunder på nätet.

Idén är inte i sig ny. Det finns massor av webbkameror som står och sänder runt världen men användningssättet att facket använder en webbkamera är ny - ingen annan har gjort det tidigare. LO har i och för sig sänt presskonferenser över webben på en lokal nivå har det inte skett tidigare.

Johan Palusa som är en fackligt aktiv 21-åring tillhörande Handelsanställdas Förbund tog med sig sin dator för att kunna kolla sina mail från Hultsfred. Men han råkade också få med sig sin webbkamera och eftersom den var med så kopplade han in den och succén var ett faktum.

Som Johan säger är det många ungdomar använder den nya tekniken och en gammal rörelse behöver de nya kanalerna. Facket kan faktiskt bli en föregångare i sitt sätt att kommunicera med omvärlden. Börjar fackföreningsrörelsen verkligen använda sina möjligheter och de tekniska möjligheterna som finns kan tekniken bli en enorm tillgång. Men det kräver initiativ och fantasi.

Så nu kanske vi kan förvänta oss direktsända föreläsning, kongresser, medlemsmöten, arbetsplastträffar, 1: maj-demonstrationer eller varför inte webbsända fackmötet så alla kan delta även om de inte råkar ha tid just då.

Vil,l du ser ur det ser ut just nu: www.stickam.com/profile/hultsfred

Välkommen till min hemsida också!

För ca 25 år sedan så löpte ett brottmål runt i pressen och gav rättsystemet i allmänhet och försvaret i synnerhet dåligt namn. Målet kallades för smörklicksmålet. Det handlade om en värnpliktig som hade tagit två smörklickar i stället för den stadgade allena smörklicken. Den arme "brottslingen" fälldes i tingsrätten och fick sin dom fastställd i hovrätten.

Smörklicken lade sig ett löjets skimmer över försvaret och dess litälskan att sätta dit den formellt brottslige. Folk i allmänhet kände ingen förståelse för försvaret och rättssystemet när de in absurdum genomdrev att den smörsugne grabben åtalades, prövades och dömdes för något som ingen kunde uppfatta som något i reala verkligheten brottsligt. Kort sagt den allmänna rättskänslan och rättsmedvetandet stämde inte in på något vis med vad de som drev smörklicksmålet gjorde.

I går meddelades hovrättsdomen i åtalet mot den 45-årige man som hade låtit andra ladda upp fyra låtar på ett fildelningsprogram. Efter spaning som för tankarna till spionromaner med ett hemlighetsmakeri som liknar jakten på knarkhandlare så kunde Polisen och rättsväsendet ingripa, lagföra och nu döma. De fyra låtarna kostade den "brottslige" 80 dagsböter men samtidigt så innebar domen att polisen inte har, vid i alla fall mindre omfattande fall, möjlighet att göra husundersökning då straffvärdet är för lågt.

Det här också orsaken till varför Anti-Piratbyrån driver sin aggressiva och hemlighetsfulla jakt på fildelare. Byrån agerar på ett sätt som påminner om en slags privatpolis vilket är ett rättssäkerhetsproblem. Problemet för industrin är dock att ett) tekniken gör att fildelning aldrig kan stoppas - är omöjligt rent praktiskt ; två) rättsmedvetandet stämmer inte överens med bilden av fildelaren som brottsling; tre) oförståelse för industrins argument - de känns för många som särintresse som försvarar deras vinster och slutligen fyra) konsumenternas nya vanor och ökad användning av Internet.

Har nu musikindustrin fått sitt smörklicksmål? I så fall är den fällande domen mot 45-åringen i Borås en pyrrusseger. Detta medan det sluttande planets utveckling fortsätter för musikindustrin. Den har lyckats med bedriften att helt komma helt fel i förhållandet till konsumenterna. Vad musikindustrin måste inse är att den måste förändra sitt arbetssätt och anpassa sig efter förändringarna som sker och har skett. Gör man inte det utan fortsätter sitt istadiga motstånd mot förändringarna och följderna av internetrevolutionen. Gör man inte det så kommer domen i Borås bli slutet för musikindustrin som den ser ut idag. Det tjänar varken artisterna, upphovsmännen eller industrin på.

www.kulturochpolitik.se

"Internet har slagit många gamla regler kring hur musikbranschen fungerar sönder och samman. Idag är det närmast ovanligt med nya artister som inte först slår igenom på nätet innan de får ett traditionellt skivkontrakt och säljer fysiska plattor."

Det är inte undertecknads ord utan det är ett citat från Metro den 28 maj (sid 20). Tidningen listar också upp 10 artister som har gått den här vägen under de senaste åren; Wilco, Artic Monkeys, OK Go, Clap Your Hands Say Yeah, Libertines, Sandi Thom, The Tequila, Sick Puppies, Lily Alen och Jonathan Coulton.

Inte bara att www.myspace.com och www.youtube.com  har haft en betydelse som inte kan överskattas som förändrar hela musikbranschens sätt att fungera. Artisterna har inom räckhåll att ta makten från skivbolagen och istället bli herrar över sina verk. Det handlar också om nya sätt att distribuera musik där publiken, köparna, mottagarna, konsumentarna har skaffat sig nya vanor.

Den nya tekniken med blixtsnabb distribution och fildelning gör att förutsättningarna har förändrats totalt. Teknik finns; internet har på ett drygt årtionde gått från en obskuritet (en övergående fluga sa en viss kulturminister en gång) till en vardagligt använd teknik hos de flesta. I Sverige har 80 % tillgång till tekniken hemma vilken gör Sverige två i världen efter USA.

Teknik finns, vanorna är etablerade, möjligheten existerar. Vad som saknas är lagstiftningen är utformad för en annan tid och saknar alltmer av acceptans i det rättliga medvetandet. Detta samtidigt som exempelvis en pensionär dras inför skranket för att han har laddat ner/lagt ut två låtar, ett fall som starkt påminner om det sorglustiga fallet med försvaret och smörklicken.

När artisterna tar makten över sin musik och när lagstiftningen till sist anpassas till verkligheten så kommer underhållningsindustrin att bli tvingad att förändra sin roll på ett omvälvande sätt eller bli bortsprungna och lämnade efter utvecklingen. Kulturen dör inte utan Sony och BMG men industrin löper den risken. Artisternas och upphovsmännens rättigheter måste givetvis säkras sättet är inte självklart att det är med polisingripande och domstolar.

Det som sker nu påminner lite om de stora förändringar som skedde i musikbranschen i USA kring 1955 när små lokala bolag och entreprenörer skapade den moderna musiken, R&R, R&B och soul. De stora, the majors, missade tåget och de oberoende små, the independents,  som Speciality i Los Angeles, Sun i Memphis och Atlantic i New York kom att dominera. De oberoende vann den striden för de var i takt med tiden medan de stora, majors, förlorade. Underhållningsindustri riskerar samma öde för de är inte i takt med dagens verklighet.

FOTO Christoffer Göransson

Till sist:

              den legendariske fransmannen Gilbert Becauds Et Maintenent finns igen på youtube. Missa inte denna pärla!

www.kulturochpolitik.se

I förra veckan var undertecknad tre dagar i Liverpool. Tre dagar som ägnades åt en konferens med facken i nordvästra England och kulturarbetare om Liverpool som den kommande kulturhuvudstaden i Europa 2008. Det fanns mängder av idéer som kom upp till ytan.



Det var fackliga kamrater som John Coffey från transportfacket T & G på Nordirland som berättade om sitt arbete med att använda kulturen som ett sätt att överbrygga och bryta ner sekteristiska stämningar mellan katolska och protestantiska bussförare. Ett uppenbart framgångsrikt arbete som starkt bidraget till att skapa förutsättningar för att få slut på de religiösa konflikterna inom chaufförskåren i Belfast.

Undertecknad var där tillsammans med Anders Ohlsson från Teatermaskinen för att berätta om det internationella samarbetet mellan 6 länder fackliga företrädare, arbetare ute på arbetsplatserna och teatergrupper som tillsammans har jobbat tillsammans kring @work-projektet som delvis har finansierats med pengar från Kulturrådet i Sverige och eu-kommissionen.

Liverpool är idag en delad stad. Det pågår en byggboom men som mycket handlar om pengar från Whitehall i London. Öster om Mersey (floden som flyter genom Liverpool) därefter kommer stora områden där fattigdomen och arbetslösheten bredare ut sig på ett förfärande sätt. Här bor de som förlorade sin jobb när industrin rasade ihop under 1980-talet. Här finns det heller inget hopp om bättre tiden. Fortsätter man bussresan längre ut kommer man till de välmående medelklassområdena där inget av eländet och uppgivenheten finns som i de gamla arbetarkvarteren. Eller som en kollega sa inga nya varaktiga jobb för Liverpools arbetarklass blir det tack vare byggboomen utan arbetslösheten fortsätter att vara skyhög bland de tidigare industriarbetarna.

Liverpool har alltid varit en stad där musiken och kulturen har haft en stark position. De engelska facken har också alltid haft en klockarkärlek till kulturen och en det finns en stolthet över deras historia som är uppenbar. Sådant faktum som att fotbollen är en skapelse av arbetarklassen i Storbritannien och det faktum att det var arbetarna som startade Liverpool Fotball Club i 1892 märktes i diskussionerna om på vilket sätt facken skall synas 2008 under kulturhuvudstadsåret.

Naturligtvis var jag tvungen att söka mig till The Cavern och Matthew Street där Beatles spelade 275 gånger under de första åren av sin karriär. De tidigare ganska ruffiga kvarteren var idag snygga och ansade till turismens och turisternas goda. Utvecklingen liknar i mycket den som Soho i London har genomgått där slutet av 1960-talets ruffiga kvarter kring The Marquee, The Flamingo och andra kända klubbar i Soho idag är vattenhåll för medelsklassens välbeställda yuppies. Lite av sin själ har kvarteren onekligen förlorats men naturligtvis baksidan med sitt social elände är borta eller snarare har flyttat till förorterna både i London och Liverpool. Det är dock inte utan det känns lite sterilt när man vandrar där på onsdagseftermiddagen.

Fredagseftermiddag och det kan vara dags för några musiktips så här inför helgen. Varför inte återupptäcka eller upptäcka den lysande Graham Parker. En singer/songwriter som har med plattor under 25 år gått sin egen väg utan att snegla på tillfälliga trender. Parker har helt enkelt skriver förbaskat bra musik och hans texter om vardagslivet är ofta fyllda av kristallklara konstaterande och ibland reellt cyniska iakttagelser. Här kommer några som är värda att lyssna på ur hans rikhaltiga produktion. Sedan hade Parker världens bästa kompband under ett antal år i The Rumour vilket inte gjorden saken eller musiken sämre!

Howlin´ Wind (Vertigo 1977)

Heat Treatment (Vertigo 1977)

Ren och skär energi med ett antal suveräna texter. Tydlig pubrocks tradition som gör att det svänger och det är nästan omöjligt att sitta still.

Stick To Me (Vertigo 1978)

Innehåller klassikern Heat In Harlem, räcker som skäl att köpa den.

Producerad av Jack Nietzche och kanske GP:s bästa platta. Finns också som en live-version som gavs ut i USA som promo. Arista i USA gav ut båda på en CD som kom 1996 och finns fortfarande att få tag i på exempelvis Amazon.

The Up Escalator (Stiff 1980)

Mer vuxen radiorock fortfarande bra men inte i klass med Vertigo-plattorna.

Efter 1980 har Parker fortsatta att göra plattor av oftast bra kvalitet. Några som sticker ut är:

The Real Macaw (RCA 1983)

En nygift Parker som är på bästa humor. Långt mer optimistisk än någonsin. Några klassiker på Parkerhimlen finns med; You Can´t Take Love For Granted och Just Like A Man. Riktigt bra trots frånvaron av The Rumour

Your Country (Evangeline 2004)

En sen men intressant. Sparsmakad Parker som fortfarande engagerar.

Några Live-plattor med Parker som är att rekommendera är följande:

Live At Rainbow Music Hall, London 1979 (Vertigo 1979)

Tre utmärkta konsertplattor, men endast en är lagligt utgiven och det är Vertigo-promon Live at The Marble Arch. Den finns också tillgänglig på samlingscd:n "Vertigo" medan de två andra är det att leta efter på skivbörser eller liknade ställen.

Till sist

LHC i SM-final i hockey. Det är osannolikt och det största som hänt idrotten i Linköping. Se upp HV nu blir det fight! Annrs är det inte utan att det är en lite sur smak i munnen efter Färjestad-Kåberg anfall på LHC-backen Mikko Louma i går kväll som avslutade hans säsong med operation.

FOTO Ingemar E L Göransson

www.kulturochpolitik.se

Tiden går fort framförallt när man på resa. Den senaste veckan har jag varit ute på resa och sett två teaterpjäser som har varit av stort intresse. Den första var i onsdags i Göteborg då det var Folkteaterns uppsättning av Vivian Nielsens Demokrat som var en synnerligen viktig om inte lättillgänglig pjäs om demokratins villkor och dilemman.

Kim Lantz roll som den politiske rådgivare påminde inte så lite om Strindbergs Mäster Olof i sin cyniska maktsökande och maktförvaltande gestaltning. Demokrat för ett viktigt samtal och diskussion om var gränsen och möjligheterna går för demokratin och inte minst om hur makt och makt vunnen i demokrati kan missbrukas och tillåtas påverka demokratin i en negativ spiral.

I fredags återsåg jag Teatermaskinen @work som är en essay om arbete och arbetets villkor. En stark och omtumlande upplevelse där rockmusik, desperation och ironi möts på ett totalt annorlunda sätt. Det är högljutt, det är kraftfull och det är provokativt. En stor del av pjäsen tar sin utgångspunkt i de mest utsatta på och utanför arbetsmarknaden. De mest förtryckta och marginaliserade ges här en röst som tar dem på allvar och gestaltar med stor respekt.

Teater är en fantastisk kulturform då den kan förmedla känslor av olika slag på ett direkt sätt som bara mötet mellan människor kan ge. Det ger en tredimension upplevelse som är oerhört stark när teater är bra. Både Folkteaterns Demokrat och Teatermaskinens @work har dessa kvaliteter även om de är totalt olika till form och innehåll.

En annan form av teater har vi begåvats med under den sista tiden. Det är Erik Fichtelius dokumentärserie om Göran Persson. Min direkta tanke är, vilket eftermäle vill han ha när han har ställt upp på detta. Perssons märkliga agerande är ju självvalt. Det vi ser är vad Göran Persson vill att vi ska se inte något annat. Eftermälet kan inte bli annat än Persson måste lida av och påverkas av sin uppväxt i Vingåker där han mobbades och tyvärr visar upp tecknen på en människa som har påverkas i en tragisk riktning.

Det går inte känna annat än sorg över det som Fichtelius visar upp i sin dokumentär. Men samtidigt går det inte att frånkänna de som jobbade ihop med Persson under alla år inte gjorde något för att hjälpa honom att komma till insikt om den utveckling som Persson hade. Tystnaden kring honom är skrämmande men samtidigt inte ovanlig varken på arbetsplatser, i organisationer eller politiken. Mobbaren och översittaren är själv ett offer och tystnaden och fegheten eller rädslan att våga protestera skapar ofta tystnad och omgivningen ryggar tillbaka för konsekvenserna att försöka ta tag i ett sådant problem. Mänskligt måhända men djupt skadligt för alla.

I morgon bär det av till England och Liverpool för en kulturkonferens om fackligt arbete och kulturens roll. Det är inte utan att det finns en guldkant i jobbet ibland!

Till sist

LHC har 2 - 1 i matcher mot Färjestad. Vem kunde trott det i vintras?

I söndags visade TV en konsert med Miles Davis från 1970. Det var när Miles Davis spelade på Isle Of Wight-festivalen för 600.000 personer som inspelningen gjorde. En mirakulös konsert med en av 1900-talets största musiker och innovatörer. Miles Davis var inget mindre än en av jazzens  3-4 främsta.

Hans musik var inte bara fräsch och nyskapande under hela hans liv utan den hade också förmågan att kommunicera till nya lyssnare och samtidigt behålla de gamla. Han utvecklade jazzen successiv och överraskade gång på gång.

Här är lite av nybörjarens tips till Miles Davis fantastiska värld. Men kom gärna ihåg att Miles Davis var otroligt produktiv och nedanstående förslag är bara några få ur en rikhaltig produktion. Miles Davis började spela in plattor redan som 19-åring 1945 och spelade ihop med bland andra Charlie Parker under de första åren.

En komplett diskografi hittar du här.

Miles (Prestige 1955)

Cool 1950-talsjazz med rökiga skumma källarklubbar och ett lysande samspel med ett annat plågat geni John Coltrane. En platta som representerar den tidige Miles Davis.

Round Midnight (Columbia 1955)

Den sensationella debuten på Columbia. där Thelonuis Monks klassiker Round Midnght ges en ny upplevelse i smarbetet i Miles Davis bästa band kanske någonsin John Coltrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones.

Miles Ahead (Columbia 1957)

Miles Davis påbörjade ett samarbete med storbandarrangören/ledaren/pianisten Gil Evans när han kom till Columbia (de hade samarbetat redan 1950) och 1957 släpptes den platta som av många kritiker räknas som om inte den finaste så en av de absolut finaste Davis gjorde.

Kind Of Blue (Columbia 1959)

En av jazzens portalplattor. För popsnören så är Kind Of Blue jazzens ”Sgt. Pepper” vad det gäller inflytande på en hel generation av musiker och för jazzmusikens utveckling. Samspelet med John Coltrane utvecklat till nya höjder. Snart skulle dock Coltrane få sparken av Davis p.g.a. hans allt mer accelererande heroinmissbruk.

Sketches Of Spain (Columbia 1960)

Nytt samarbete med Evans och en ny vändning. Miles Davis ger sig på spansk musik och gör Rodrigos ”Concerto De Aranjuaez” till en klassiker i dess riktiga bemärkelse. Så ljuvligt vackert, så fantastiskt själfullt och levande varm musik så det knappast kan överträffas.

Miles Davis In Europe (Columbia 1963)

En chock för jazzpubliken när Davis kom till sydfrankrike och uppträdde med en ny grupp med bl.a. en mycket ung Herbie Hancock. Också en av de bästa live-plattorna som Miles någonsin gjorde.

My Funny Valentine - Miles Davis In Concert (Columbia 1965)

En av flera brillianta live-plattor som släpptes under mitten av 1960-talet. Skillnaden här är dock att det är en balladplatta. Svårmodig, vacker och full av den alltmer plågade konstnärssjälen Miles Davis.

In a Silent Way (Columbia 1969)

Ett mer elektriskt och eklektiskt sound. Hans sökande under 1960-talets andra halva har nu resulterar i ett sound som närmar sig den moderna rocken. Kritiken från vissa jazz-kritiker var oförsonlig men många hade nog svårt att hänga med. Idag framstår ”In A Silent Way” som en milstolpe i jazzens utveckling och som en parallell till den då avlidne John Coltranes mest sökande inspelningar.

Så då var vi tillbaka till söndagens konsert på TV. Nu är det den intresserade eller nyfikne lyssnarens tur att bekanta sig med Miles Davis – grattis till den upplevelsen.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se där du kan läsa mer om massor av plattor (här och här)

min fotoblogg.

Jag var väl 13 eller 14 år första gången jag upplevde James Brown. Ja, just upplevde James Brown för jag var på bio och såg långfilmen The T.A.M.I Show som var en konsertupptagning där mängder av soulen och rockens stora uppträde.

Bland illustra artister som The Supremes, Chuck Berry, Marvin Gaye och Bo Diddley fanns även tonårsidoler som Jan & Dean, Lesley Gore och Rolling Stones och Gerry & The Pacemakers.

Men det som gjorde störst intryck på mig var James Brown med sitt teatraliska utspel och sanslösa tryck i uppträdandet. Det var som en spark i mellangärdet som satt kvar även efter biografen hade lämnats och sakta stegen styrdes mot föräldrahemmet.

Dagen efter besökte jag Speldosan som var en av två skivbutiker i Linköping vid den här tiden och där Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens pappa) hade en lagerhållning långt utöver vad andra skivbutiker hade vid en här tiden.

Mycket riktigt han hade några plattor med James Brown & The Famous Flames. Första LP:n ”Please, Please, Please” på den legendarisk lila London-etiketten köptes och här börjar undertecknads kärleksaffär med James Brown och hans musik.

Under julen gick James Brown bort i en ålder av 73 år. Inte mycket att säga om men hans musik har haft en enorm betydelse för den afro-amerikanska identiteten och för den svarta musikens utveckling under de nästan 50 år Brown har funnits på scenen.

För vad vore amerikansk soul utan spår som balladerna ; ”Please, Please, Please”, ”Try Me”, ”Lost Someone” för att ta några exempel.

Vad vore funken utan “Cold Sweat”, “Soul Power”, “Papa´s Got A Brand New Bag” eller “I Got You”?

Vad skulle svart identitet vara utan ”Say It Loud – I´m Black And Proud”, ”Hey, America” och ”Living In America”.

Mer tydliga politiska ställningstagande som ”King Heroin”, ”Don´t Drop Out” eller ”Funky President (People It´s Bad)” har också haft en stor betydelse.

Bredden i James Browns produktion är otroligt omfattande och imponerande. Man behöver inte gilla allt men det finns tillräcklig bredd för att förklara hans enorma förmåga hänga kvar i publikens medvetande oavsett trassligheter i hans privatliv med fängelsevistelser, knark och annat mindre smickrande. James Brown är en ikon och har varit en förebild för svart identitet och sjävrespekt men även en av de stora trendsättarna i amerikansk musik.

(Fotot från Apolloteatern är tagit av Chuck Stewart)

Till sist…….

De tio viktigaste James Brown-spåren:

Please, Please, Please – här börjar det.

Papa´s Got A Brand New Bag – den första funklåten

Say It Loud – I´m Black And Proud – spårer som blev ett slagord i de svartas kamp i USA

King Heroin – Musikhistoriens bästa anti-drog-sång alla kategorier

Don´t  Be A Dropout – James Browns viktiga budskap till svarta ungdomar i amerikanska skolsystemet

Night Train – instrumental R&B möter soulmusiken

I Got You (I Feel Good) – den som inte dansar är döv eller tondöv

Only You – Platters klassiker ges en grymt soulful klädsel som lämnar originalet i dammet

It´s a Man´s Man´s Man´s World – den mest politiska inkorrekta om förhållandet mellan könen

Living In America – James Brown talar klarspråk om hur det är i det svarta America

Några skivtips:

James Brown 40th Anniversary Collection (Polydor 2-CD 1996)

Innehåller i stort alla hits.

James Brown Sings Raw Soul (King 1967/Polydor CD 1996)

En av de få riktigt välgenomarbetade LP:na från 1960-talet, Innehåller bl.a. ”Don´t Be A Drop-Out”

James Brown Live At The Apollo (King 1962/Polydor CD 2004)

Världens bästa live-platta?

James Brown I Got You (King 1967/Polydor CD 2002)

Den ultimata danspartyplattan

James Brown Live At The Apollo Vol II – De Luxe Edition (Polydor 2-CD 2001)

Innehåller 19 minuters version av It´s A Man´s Man´s Mans World! Inspelad 1967.

Jag har vunnit en tavla. Ja det är sant. Jag vann en oljemålning av konstnären Sivert Jonsson på jobbets konstlotteri. ”Pika pika” heter den och är en liten väldigt trevlig målning av den fine målaren från Sundsvall, numera Täby.

Nu är det julafton alldeles snart. Bara om några dagar så inbryter denna helg med full kraft och varför inte ett förslag på den bästa julmusiken, enligt undertecknad dock.

1.Elvis Presley Blue Christmas (RCA Victor 1957)

Elvis gör den första julplattan någonsin och startar en ny trend där alla ska göra julplattor. Men Elvis Christmas album är fortfarande det bästa – inget snack om saken.

2. Bruce Springsteen Santa Claus Is Coming To Town (Columbia 1985)

Bossen ger sig på den gamla Frank Sinatra-hiten som Elvis även gjorde cover på julplattan. Springsteens version har dock ett sju helsikes tryck i versionen som inte Frankie Boy hade.

3.James Brown Merry Christmas Baby (King 1965 ?)

Från James Browns julplatta från mitten av 60-talet då han var som bäst. Grymt funkigt och ett verkligt julparty i Charles Browns R&B klassiker

4.Chuck Berry Run Rudolph Run (Chess 1958)

En annan julhit med en absolut ljuvligt korkad text egentligen men det gör inget för de flesta jullåtar brukar vara ganska så korkade på det området!

5.David Bowie & Bing Crosby Peace On Earth/Little Drummer Boy (RCA 1977)

Ursprungligen Bing Crosbys idé (han dog en månad senare f.ö.) och blev en härlig duett mellan två av underhållningsvärlden stora. Perfekt timing och underbar singel.

6. Mahalia Jackson Silent Night (Apollo 1950-talet)

Bättre och vackrare har aldrig denna julsång spelats in. Man behöver inte vara religiös för att njuta av Jacksons mästerverk.

7.Solomon Burke Silent night/Christmas Prayer (Savoy 1982)

Ytterligare en religiös skiva från det lilla Savoy-bolaget i USA och en mäkta obskyr en. En liten julpredikan som får lyssnaren att inse att det inte är långt mellan gospel och soul-musiken.

8. Adolphson & Falk Mer jul (Air 1983)

Så bra så bra – den bästa ironiserandet över den kommersiella baksidan av julen. Håller än!

9. Anders F Rönnblom Det är inte snön som faller (Mercury 1981)

En poet om julen. Bitande och manar till eftertanke.

10. Phil Spectors Christmas Album (Philles 1963)

Den ultimata julplattan. Kitchig, rolig, lysande och förbannat kul! Bara Darlene Love räddar allt till att bli så mästerligt.

God jul!!

Musik, musik, musik

Ibland ramlar man på plattor med musik som man aldrig och under andra omständigheter inte skulle ha hittat. Det kan bli sagolika musikupplevelser som är till stor glädje.

Här är ett par sådana som är ett resultat av tillfälligheter.

THE FLATLANDERS Wheels of Fortune (New West USA 2004)

Ett band som jag totalt hade missat till jag snubblade på denna CD utgiven förra året. Gruppen består av Joe Ely, Butch Hancock och Jimmie Dale Gilmore ingen av dem okända i countrykretsar eller av dem som är intresserade av americana.. The Flatlanders med sin mix av country, rock och Texasinfluenser från olika håll skapar en poetisk och speciellt form av sydstatsmusik. Inte country, inte rock utan bara förbannat bra americana.

Få artister har väl så självklart och självständigt gjort den musik de älskat mest som Doug Sahm. Den texikan som dog för några år sedan på ett motell under en av sina eviga turnéer.  Han trivdes bäst på scenen som en gammal cirkushäst. Den här plattan spelades delvis in i San Antonio Texas och i Los Angeles och är ett exempel på Doug Sahms glädjespridande musik.

Denne portalfigur av amerikansk singer-songwriter-tradition här i en komprimerad form och en CD som duger som en inbjudan att mer seriöst gräva i van Zandts värld. På plattan finns den form av svårmod som bara man finner hos dessa många poeter som ofta bygger sitt svårmod på sitt eget mörka liv. Här finns sånger som ”Tecumseh Valley”, ”Tower Song” och ”Pancho & Lefty”. En utmärkt introduktion till Townes van Zandts värld.

Cajun – dvs. Louisiana musik som är en blandning av franska påverkan (det sjungs delvis på franska), svart blues och country och inte så lite rock & roll. Doug Kershaw är en legend som skrivit bland annat ”Louisiana Man” . han spelar och turnerar i samma omfattande tempo som tdigare och blir faktiskt bättre med åren. Den här svettiga Live-plattan är ett energipiller som gör att det blir omöjlöigt att sitta still eller låta bli att sjunga med. Grymt bra!

Efter all denna americana är det inte fel med lite jazz.

LARS GULLIN Inspelningarna på svensk jazz-historia (Caprice hittills ett tiotal volymer)

Lars Gullin var svensk 50 till 1970-talsjazz störste enligt min uppfattning. Det finns inte hans like varken som musiker eller arrangör. På grund av hans svåra missbruk av amfetamin blev hans skivproduktion inte så lite ryckig. Därför är det intressant att sätta ihop inspelningarna på Caprice mastodonthistorik till en dubbel-CD med inspelningarna från radio och andra källor från åren 1950 till 1963. Allt ifrån hans deltagande i andra orkestrar till sina egna grupper så är t.o.m. den minsta glimt av hans baritonsax en upplevelse.

Jazzens största geni alla kategorier här I en inspelning gjord I Stockholm 1962. Ljudkavlitetn är oklanderlig så det är ingen risk för ”bootlegs-kvalitet”. Det är en Coltrane som står mitt emellan Miles Davis-epokens mer ”mainstream”-jazz och den allt mer påtagliga exprimentlustan som kom i och med kontraktet med Impulse. Lyssna på den underbara Mr. P.C. som här ges en 18 minuters lång version där växelspelet mellan Coltrane och Jim Garrisons bas är gnistrande. McCoy Tyners piano ges fritt utrymme för sitt explosiva pianospel i Billy Eckstine-balladen ”I Want To Talk About You”.

Vill du ha fler skivtips surfa in här och här !

Trevlig fortsatt helg!