Det irländska "undret" har kraschat!
- Är det ingen som har något jobb?, var sonens spontana kommentar när vi igår gick på Grafton här i Dublin. Massor av folk mitt på da´n som var ute och shoppade och flanerade i årets första vårväder. Det fanns faktiskt ett uns av sanning i hans undran. Finanskrisen och den djupa ekonomiska krisen har gjort drygt 200.000 irländare arbetslösa sedan oktober månad. Det irländska arbetsmarknadsundret har helt enkelt tvärnitat och människor har åkt ut från sina jobb på dagen i praktiken.
Borgerliga politiker i Sverige brukar framhålla Irland som ett mönster för arbetsmarknaden. Lätt att få jobb (dåliga löner och få rättigheter talar de inte om däremot) men lätt också att få nytt jobb om man förlorar det gamla. Visst, så var det när det var högkonjunktur men nu finns det inga nya jobb att gå till. Tvärtom alltfler förlorar sina jobb dagligen på den gröna ön.
Det är dyrt också, fruktansvärt dyrt. En pizza kostar gott och väl 120-150 kr. En pint en 50-lapp. Kort sagt Dublin och Irland är ett dyrt ställe och när du på köpet inte har några a-kassor värda namnet blir arbetslösheten ett reellt hot för var och en. Enligt dagstidningarna här så är risken stor att arbetslösheten når det för Irland magiska 400.000-strecket.
På lördag anordnar irländska n en landsomfattande manifestation mot krisen och regeringens handlag med den. Idag kom också uppgifter om att arbetslöshetsersättningarna kommer att sänkas och socialbidragen dras ner. Regeringens egna utredare säger att krisen är den värsta som Irland har upplevt på årtionden.
Om det nu är vår i luften så blåser det förbaskat kallt kring Irlands löntagare och nu mobiliserar facken gentemot högerpolitiken. Den irländska förebilden för hur bra det är med en okontrollerad och oreglerad marknadsekonomi har fått sig en ordentlig snyting och der är frågan om någon förutom några fundamentalistiska centerpartister på Stureplan tror på sina egna myter längre.
För övrigt:
Protestera mot regeringens kulturutredning skriv på uppropet för en progressiv kulturpolitik!
Till sist:
Kommer i kväll näringsminister ”Bäverkvinnan” Olofsson bli den som slaktar svenskt fordonsindustri?
Kulturdebatt på gång?
Ett dygn efter jag tog initiativet till att starta en grupp på facebook ”Upprop för en progressiv kulturpolitik” och en namninsamling med samma innehåll som skall överlämnas till kulturministern när remisstiden för den borgerliga kulturutredningen är klar om tre månader. Jag kan konstatera att intresset är större än vad jag vågade hoppades på.
Vi är många som reagerar på svagheterna och den Timbro-influerade kulturutredningen som försöker minimera kulturpolitiken till en fråga om statens byråkratiska struktur och sponsring som finansiering. En sådan politik kommer att ta dö på vitaliteten och bredden i kulturlivet. Allt nytänkande kommer att stävjas genom omöjligheten att få en finansiering som gör det möjligt att leva på sitt kulturutövande.
Några högst läsvärda kommentarer har kommit från Åsa Linderborg i Aftonbladet och Martin Aagård på samma tidning. LO-tidningen hade även den en tänkvärd kommentar i fredags. Den enda blogg som verkligt gett en genomtänkt kommentar är Rosemari Södergren på Kulturbloggen.
Debatten kommer att fortsätta och det brådskar för endast tre (3) månaders remisstid har regeringen beviljat till den omfattande utredningen. Det är helt i linje med Reinfeldts ovilja att ha ordentligt diskussion om sina förslag. Korta remisstider som omöjliggör en ordentlig genomlysning av ofta framhastade förslag.
Så har det varit under hela mandatperioden och konsekvenserna har sedan blivit oöverskådliga. Vi minns a-kassen, förändringarna i sjukförsäkringen för att ta några uppmärksammade exempel på usla utredningar utan veklig möjlighet till diskussion innan beslut togs i riksdagen.
Så vi behöver en ordentlig diskussion om kulturpolitiken och det brådskar. Jag kommer i vart fall att göra mitt ur min synvinkel och med mina erfarenheter för att kunna förhoppningsvis bidra i den debatten.
Upprop för en progressiv kulturpolitik – skriv på uppropet här!
Dags för ett kulturuppror!
Dagen efter kulturutredningen blev offentlig så har det varit olika uppfattningar om vad som var bra och eller dåligt.
Vad som förvånar är att ingen har hittills observerar det totalt klass-, köns- och etniskt befriade perspektivet som utredningen har. Jag skrev om detta igår men det är få om ingen som har noterat hur ojämlikt som kultur konsumeras och produceras i detta land.
Medan utredningen har sitt myndighetsperspektiv så undgår den sannskyldigt det faktum att LO-kollektivet läser mindre, går på teater mindre, besöker museer eller på andra sätt nås av kulturen.
Tyvärr är det likaså att arbetarrörelsens organisationer har sakta men säkert förändrat sin kulturbevakning till minimum. Det drabbar naturligtvis LO-medlemmarna, gapet mellan män och kvinnor ökar och icke-infödda svenskar som nås av kulturen i än mindre grad än tidigare. Klyftorna kommer att öka med de förslag som regeringen kommer med. Gapet mellan kulturlivet och de ”kulturfattiga” kommer att öka likaså den klassbundna underrepresentationen vad det gäller kulturkonsumtion och kulturproduktion att öka.
Av den anledningen har jag tagit initiativet att på www.facebook.com starta ett ”Upprop för en progressiv kulturpolitik”.
Parallellt har samma upprop startat som en namninsamling på nätet http://www.emot.se/namnlistor/62/.
Skriv på och sprid vidare så vi kan visa att kulturintresset fortfarande lever och vi inte accepterar en kulturpolitik som handlar om myndighetsutövning eller mecenaters välvilja!
Ledarskap och kärnkraft
Diskussionen om kärnkraften fortsätter och framstår som allt mer märklig. De borgerliga tidningarna framställer Maud Olofssons överkörning eller snarare mangling av sitt eget parti som den högsta formen av ledarskap. Det ska jämföras med hur negativt man beskriver Mona Sahlins öppna attityd till sina allierade i miljö och vänsterparti.
Det hela blir inte lite märkligt när Olofsson uppträder på samma sätt som samma borgerliga drakar kritiserade Göran Persson för på sin tid. Olofssons grabbiga och karla-karlsledarskap upphöjs nu som den högsta formen av statskonst av DN och SvD. När sedan Mona Sahlin inte stänger dörrar eller ställer ultimata krav på arbetsgrupperna mellan (MP), (V) och (S) så framställs det som veligt och närmast total brist på ledarskap.
När det konkret gäller vad som vem sagt i frågan om kärnkraften har tydligen inte många uppfattat vad språkröret Peter Eriksson egentligen sa i helgen:
Inget aggregat skall stängas under den kommande mandatperioden och inget aggregat skall stängas innan det har ersatts med förnybar energi fullt ut. Vad säger egentligen Eriksson i radion? Jo, miljöpartiet kommer inte att stänga några aggregat förrän solen, vattnet eller vågenergin har fullt ut ersatt dem.
Med det beskedet innebär att miljöpartiet är på väg att överge sitt kärnkraftsmotstånd samtidigt som man uttrycker den förändringen i sin linje på ett sådant sätt att man klarar sin egen interna no-nukes opinion.
Sahlins försiktiga och ödmjuka inställning i kontakterna med (MP) och (V) bådar gott och för att det skall utvecklas en positiv miljö för samarbete och förtroende mellan de tre partierna. Och det är det som skrämmer skrivkulierna på DN, SvD och Expressen. Därav deras märkliga turer på ledarsidorna.
Borgerlig remake av 90-talets misslyckande
Säga vad man vill om regeringen, generös är den. Det är också lätt att vara generös med andras pengar. I går skänkte den i praktiken bort 50 miljarder till bankerna. Räddningsoperationerna för att rädda finanssystemet har redan kostat osannolika summor och staten har inte skaffat sig varken garantier eller inflytande för de pengarna. (Se dagens ledare i Aftonbladet.)
När samma sak skedde i höstas i Storbritannien så tog den engelska regeringen aktier som säkerhet i storbankerna. Alltså, i princip så nationaliserade man banksystemet på de brittiska öarna.
Jag befann mig London dessa turbulenta dagar och vid en intervju gjorde med brittiska TUC:s (motsvarigheten till LO) ordförande Brendan Barber så svarade han på frågan vad hans uppfattning var att premiärminister Gordon Brown skulle göra med sitt nya bankinnehav.
- Behåll, lämna inte tillbaka det!, Barbers tydliga budskap.
I Sverige är det ganska tyst. Det är ingen kritik mot hur regeringen sköter krisen, tvärtom av någon konstig anledning får de beröm. T.o.m. när man som igår skänker bort 50 miljarder till bankerna utan att säkra skattebetalarnas pengar på något sätt.
Hjärnan bakom detta är givetvis Anders Borg och hans handgångne man Mats Odell. Den ideologiska käpphästen är att staten inte ska äga eller ha inflytande över företag. En ideologisk käpphäst som har blivit fundamentet för att sälja ut och privatisera statliga företag.
På något sätt är det en känsla av deja vu det som sker nu. Den förra borgerliga regeringens katastrof upprepas på nytt. Det är inte deras fel att det blir kris i kapitalismen men det är deras ansvar att det inte hanteras och möts på ett sätt som minimerar skadeverkningarna. Det är helt enkelt så att borgerliga politiker med sina ideologiska käpphästar som förvärrar krisen.
1990-talets borgerliga misskötsel av politiken och ekonomin har fått sin remake under Reinfeldt. Det är lätt att regera när det går som på räls och högkonjunkturen är idiotstark. Måttet på regeringsförmågan mäts istället när det tar emot och problemen hopar sig. Och det klarade inte regeringen Bildt och inte nu heller missmodets ministär Reinfeldt.
Dagens foto
Nyliberalismens brott
Det kan knappast vara lätt att vara av nyliberal tro idag. Jag skriver inte uppfattning, övertygelse eller ideologi utan av tro. För nyliberalismen är inget annat än en religiös tro för den har inget med ekonomi och politik att göra egentligen.
Nyliberalerna har ställt upp alla upptänkliga postulat som alla kan sammanfattas i tron på den oreglerade marknaden, den otyglade kapitalismen. En tro där mammon ersatt humanism, förstånd, kunskap och historisk erfarenhet. Detta oavsett konsekvenserna för de samhällen som har getts deras ”behandling”. Det var Chile där demokratin krossades till förmån för Pinochet-fascismen. Det var USA under Reagan som la grunden för det vansinne som är den nuvarande finanskrisen och den djupa kapitalistiska överproduktionskris som är resultatet av ett finanssystem som har fått löpa amok.
Vem som har fått betala är löntagarna, de fattigaste, de utan socialt skyddsnät, de arbetslösa, de ”working poor”, kort sagt alla utan de som har kapat och stulit rikedomarna som andra producerat under USA och industrivärldens långa högkonjunktur som slarvats bort i bonusar, krig och ohämmade aktieutdelningar.
Idag säger de trovissa, de fundamentalistiska ekonomerna att det var för mycket av regleringar fortfarande. Nyliberalernas brott, deras förskingring, deras förödelse som har ödelagt ekonomier och livet för miljoner människor är oförlåtligt.
1930-talets världskris ledde till krig. Vad den nuvarande krisen kommer att leda till vet ingen ännu. Riskerna med den självgående krisen kommer i alla fall att skapa massarbetslöshet, göra länder utfattiga och skapa en ekonomisk förödelse som kommer att ta år att reparera. Vad man kan hoppas är att den nyliberala fundamentalismen ska i alla fall vara så omöjlig rent politisk sett för all framtid.
Låt Lollo stanna!
Lollo är en vanlig tjej i tonåren som vilja leva ett vanligt tonårsliv med skola, kompisar och allt annat som hur tonårstiden till. När man är 17 år ska livet leka, då ska man inte behöva se sig över axeln och vara rädd hela tiden. (Se dagens Östgöta Correspondenten.)
Men Lollo kan inte göra det. Hon har gått under jorden eftersom hon hotas av utvisning. De svenska myndigheterna har tittat i sina regelverk och i sin s.k. visdom kommit fram till att hon inte får stanna. Skälet är att hennes pappa ska utvisas och då har Lollo ingen anknytning till Sverige. Lollo får istället nu vara rädd för sin skitstövel till pappa och oförstående myndigheter.
Men nu är problemet inte så enkelt, även om regelnissarna på det stora statliga verket vill inbilla oss det. Lollo är född i Sverige, hon talar bara svenska och hon har växt upp här. Hennes pappa som hon har bara livrädd för har misshandlat henne och ytterligare syskon och hon har bott i skyddat boende. Nu tycker myndigheterna att eftersom hon inte är svensk medborgare och pappa ska utvisas så får inte heller Lollo stanna kvar. (Hade Lollo fötts i USA hade hon varit amerikansk medborgare.)
Man blir förbannad, man blir ledsen och blir irriterad på fyrkantigheten. Man förundras över byråkratins brist på empati och man kan inte annat än tas sig för pannan på grund av den totala brist på logik som presenteras från fyrkanterna på Migrationsverket.
För deras logik, förvriden som den är, säger att ett barn ska utvisas till ett land där hon inte kan språket, där hon inte har några sociala rötter eller släktingar och hon ska göra det tillsammans med sin plågoande!
Hur står det till på Migrationsverket? Har inte handläggare och generaldirektör det minsta av empati och humanism i sin arma skalle. Generaldirektör Dan Eliasson säger att praxis gör att hon kan får stanna kvar. Ändra då praxis, visa lite medmänsklighet och glöm prestigen. Ni har tänkt fel, var då karl nog att ändra ett dåligt beslut istället för att förstöra Lollos liv!
Under tiden hoppas jag att Lollo får allt stöd hon kan få så hon kan hålla sig gömd!
Försäkringskassehaveriet
Det största haveriet politiskt sett för Reinfeldts regering är sjukkasseeländet. Jag personligen har varit så lyckligt lottad att jag knappast haft en enda sjukdag på vet hur lång tid. Men skulle man bli sjuk så är det ju uppenbarligen risk att en längre sjukskrivning kan leda att man får gå ifrån hus och hem.
Vem har då ansvaret för att det ser ut som det gör och att en så viktig del i det sociala skyddsnätet inte fungerar efter det har satts på anorektiskt kost av borgerligheten och före dem klåfingriga politiker av annan kulör.
Yttersta ansvaret har givetvis Reinfeldt men han smiter som vanligt in i skuggorna för att låta den empatibefriade och knappast den mest begåvade i regeringskretsen socialförsäkringsminister Husmark som tror att var och en som lyfter några kronor från försäkringskassan är en tjyv och bandit.
När sjuka människor inte får sin sjukkassa är det ett haveri. Det är också en felprioritering när försäkringskassans personal främst ska ägna sin tid åt att misstänka att alla är halvkriminella istället för att se till att försäkringskassan fungerar som det sociala skyddsnät det ska vara.
Man blir förbannad när man läser om människor vars hela tillvaro slås sönder för att försäkringskassan idag fungerar som en sovjetisk byråkratapparat. Eller som det Augusts Strindberg beskriver i Röda Rummet Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner:
Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar.
Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: 'En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!' Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning.
Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov.
Men så illa kan det väl inte gått med Försäkringskassan?
Till sist……
Äntligen blir det av – jag får äntligen se Bruce Springsteen Live. Tack vare min förre kollega ME som fick fatt på biljetter! Tack för den!
Jag fick ge mig till sist så nu finns jag på nytt på Facebook!
Två nya större projekt har satts igång idag: En turné med Ola Magnell och Sanna Carlstedt och jobbet med årets 1:a maj CD Med hjärtat till vänster III. Följ länkarna för vidare info!
Dagens foto
Politisk darwinism
Svenska Dagbladet tillhör på sin ledarsida en av de mest marknadsfundamentalistiska i svensk press. Dras ledarskribenter ser sällan några problem med marknadsekonomin. Det finns inga regniga dagar där inte utan allt som händer är positivt på ett eller annat sätt. Här råder en politisk drawinism istället för klarsynthet.
Ett bra exempel på detta är dagens signerade ledarartikel av Sanna Rayman ”Kriser är en livsbetingelse” citerar hon Dick Kling av de ideologiserande ekonomerna på Timbro. ”kriser är en livsbetingelse som man egentligen ska bejaka” säger självsäkert kling. Det budskapet måste glädja alla 10.000-tals som har varslats och snart kommer att tillhöra krisens arbetslöshetsarmé med allt vad det betyder.
Centerpartisten Annie Johansson menar att politiskt är det inget alternativt att inte göra något. Hon fortsätter vad man kan ana viss vånda säga att om man vill ha fortsatt ”liberala reformer” efter 2010 i vart fall. Underförstått helst skulle hon helst politiker inte göra något utan låta marknaden sköta sig själv. Det vill säga en marknadsliberal politik där vanliga arbetare och tjänstemän får ta smällen av marknadens dvs. kapitalismens, misslyckande.
Det är lätt att vara marknadsliberal politiker och vinna stöd när högkonjunkturen boomar men när de kapitalistiska kriserna och lågkonjunkturerna slår till blir det lite mer svårt. De otacksamma tjänstejoner kräver att samhället ska bidra så de inte hamnar i fattigdom och elände som annars blir marknadspolitikens konsekvens om den inte regleras på något sätt.
Reinfeldts regeringen är inte pigg på att reglera marknadsekonomin utan måste varje gång tvingas till av verkligheten att bedriva någon form av krispolitik. Ideologi-ekonomen Kling menar att staten och politiken egentligen inte skall lägga sig utan det är medborgarna som ska ta stöten. De ska spara och planera så de klarar när krisen slår till som den alltid göra i ett kapitalistiskt samhällssystem.
De lågavlönade, redan arbetslösa som inte kan med bästa vilja i världen spara då? Vad ska ske med dem. Det har varken Kling eller Johansson svar på. Svaret är nog att det bryr sig inte varken Timbro, Centern eller Reinfeldt om. Inte heller Svd:s ledarsida då de är helt förblindade av sin fundamentalistiska tro på marknadskrafternas förmåga. Vi andra är mer skeptiska – visa av erfarenhet.
Kan det bli fred?
Den humanitära katastrofen på Gaza-remsan fortsätter. Israels fullskaleangrepp på Hamas är också ett fullskaleangrepp på palestinierna som nu befinner sig i en gettoliknande situation inte olik den som Polens judar befanns sig i när nazisterna angrepp Warszawas getto under andra världskriget.
Israel skapar sitt eget monster när de på detta urskiljningslösa metoder slår till mot Gaza City, sjukhus, skolor och andra institutioner, bostäder osv. Det är ett närmast totalt krig som Israel genomför mot Gaza.
Brutaliteten kan jämföras med falangisternas i södra Libanon under inbördeskriget kring 1980 då slakten på palestinier pågick som värst.
Israels problem är att genom sin oförmåga att komma till förhandlingsbordet skapar sitt eget monster då desperation och hopplöshet döper nya självmordsbombare och våldsmän. Inte heller har saken blivit bättre under president Bush tid i Vita Huset. Tvärtom, Bush s.k. krig mot terrorismen har gett Israels mer extrema politiker fria händer och därmed mer ved på våldsspiralens eviga eld.
Israel är en unik statsbildning. Den är en skapelse av kolonialismens sista dagar och av det dåliga västerlandets samvete som av politisk feghet inte försökte stoppa förintelsen. Feghet och en tendens att se åt något annat håll när Europas judar skickades till förintelselägren. Dessa två skapade staten Israel. En stat som till stora delar skapades och döptes i våld och blod. Stern-ligan är välkänd och deras terrorism som inte står efter dagens islamistiska terrorister i grymhet och fanatism.
Kan det bli fred i regionen? Troligtvis inte så länge ingen förmår att tvinga Israel och Hamas till förhandlingsbordet oavsett vad de tycker om varandra. Israel är en verklighet men Hamas har ett utbrett stöd bland palestinierna och så länge inte Israel inte inser det kommer våldet att regera och blodet flyta i regionen.
Det är lätt att starta krig sa en vis man men det är ett helvete att avsluta dem. Israel räknade med att vara ”klara” med sin aktion på Gaza när Obama svärs in som president. Det kommer säkerligen inte vara möjligt. Det innebär att Obama direkt får et utrikespolitisk prövning som nyvald president.
(Jag har varit upptagen med annat under den senaste veckan så därför har det inte blivit mer skrivit, beklagar detta!/Ingemar)
Dagens foto
Cynism och borgerlig politik
”Alla varsel går inte till uppsägning” och ”det finns jobb” är några av Reinfeldts glada budskap till alla som nu hotas av arbetslöshet. Alla de tiotusentals som har fått se vad det trodde var hyfsat säkra jobb förvandlas till varsel och uppsägningar sedan höstens finansturbulens tycker nog att det här låter som ett hån i paritet med folkpartisten Per Ahlmarks beramade ”lycka till” till de som förlorade sina jobb på Erikssons fabrik i Olofström på slutet av 1970-talet.
Det finns jobb bara man anstränger sig är det borgerliga synsättet. Att detta sedan inte är sant för då skulle det inte finnas arbetslöshet. Arbetslöshet är en del av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalismen behöver och måste ha en viss grad av arbetslöshet för att fungera. Kort sagt, de arbetslösa blir regulatorn i ekonomin.
Personligen har jag tillhört de som alltid lyckats komma ner på fötterna. Jag har varit med flera nedläggningar, nedskärningar och struktureringar. Det var det åkeri jag jobbade på under nästan 15 år som gick i konkurs, det var Posten som bolagiserade och det var nu senast LO som p.g.a. ekonomi tvingades att skära ner kansliet med 30 %.
Jag har jobbat med arbetslösa, förhandlat och stöttat folk så de ska hitta nya jobb. Jag har sett tragedier och upplevt enskildas sorg över att vara överflödiga. Kapitalismen och arbetslöshet kan vara så utsäglig grym mot den enskilde på ett sätt som Reinfeldt, Littorin, Borg och Olofsson inte kan begripa i sin skyddade värld.
Arbetslösheten är det största enskilda hotet mot var och en. Arbetslöshet tar bort stabilitet, det tär på självförtroendet och det är ekonomiskt ett enormt vågspel för den enskilde. Vi vet tack vare omfattande forskning att arbetslöshet leder till sjukdom, det leder till för tidig död, skilsmässor ökar och skapar social misär. (En forskning som regeringen Reinfeldt lade ner som en av sina första beslut.)
Den enskilde tappar ofta självkänslan och tappar självförtroendet och hamnar i en negativ trend som leder till att ökade svårigheter att hitta ett nytt jobb. Allt negativt leder till en självuppfyllande profetia och minskar möjligheterna att komma tillbaka i jobb.
Ekonomiskt innebär arbetslöshet ett enormt vågspel speciellt om den enskilde har en ekonomi där skulder har en stor del. Nyblivna husägare brukar drabbas extra hårt. Så var det 1990-talets kris och vi kommer att se samma sak under den kris som nu sveper in över västvärlden.
A-kassan har en dubbel betydelse för löntagarna. Den skyddar mot lönedumpning genom att den som har drabbats av arbetslöshet inte tvingas till att konkurrera om de jobb som finns med att sälja sin arbetskraft för lägre lön än den som är avtalad. Alltså de som fortfarande har jobb har intresse av en hög a-kassa. För det andra så garanterar a-kassan att den som blir arbetslös inte tvingas rasa ner i fattigdom där allt som har byggts upp under många år av arbete förloras.
”Alla varsel går inte till uppsägning” och ”det finns jobb” var några av de käcka och snusförnumstiga uttalande som kom från Fredrik Reinfeldts väloljade mun förra året när krisen var ett faktum. Två cyniska uttalande som inte har så mycket med verkligheten att göra. För faktum är att många varsel går till uppsägning och att det inte finns jobb åt alla. Så fungerar kapitalismen och så har den alltid fungerat. Med en socialt ansvarig politik kan man dock tygla den vilda marknaden och det har Sverige lyckats med under många år. Ända sedan 1930-talets social och politiska elände har de ekonomiska kriserna kunnat hanteras utan social katastrof men som det ser ut nu är risken överhängande för det motsatta.
10.000-tals t.o.m. 100.000 och fler jobb är i fara. Hela branscher hotas och ingen ser slutet på den globala kris som hotar kapitalismen och världsekonomin. Konsekvenserna för stater, enskilda och samhället kan vi bara ana. Har Reinfeldt förstått det eller är han bara en cynisk högerpolitiker bland andra som egentligen inte bryr sig?
Arrogant och dumdryg
Det finns ingen anledning att inte tala klarspråk. Att hymla och undvika att säga sanningen är bara korkat och utan vettig anledning. Det gäller det mesta och för det mesta. Det gäller både i politik och till vardags. De senaste dagarna har det diskuteras och uppmärksammats Fredrik Reinfeldts märkliga agerande att varken tala med eller ens svara på brev (inte ens de mest modesta föranleder Reinfeldt att svara) när det kommer från de fackliga centralorganisationerna. Det gäller inte bara LO utan också TCO och lite förvånande SACO. (Se Aftonbladet idag.)
Reinfeldt försvarar sig med en brännvinsadvokatyr; han minsann talar bara med vanligt folk inte med deras ”överordnade”. Ett märkligt uttalande för det innebär att han ser de fackliga centralorganisationerna som överordnade dess medlemmar i så motto att Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Anna Ekström. En märklig synpunkt eftersom medlemmarna i de respektive centralorganisationerna är deras medlemsförbund.
Man kan ju tro att det vore logiskt och klokt av en statsminister att ha i vart fall kontakter med löntagarnas centralorganisationer på en miniminivå av formalism även om man inte vill ha mer informella kontakter. (Han nekar väl inte att prata med storföretagens chefer och direktörer!?) Att kunna tala med varandra är ju ett minimum av sans för att kunna bedriva sin politik. Tyvärr visar Reinfeldts agerande och märkliga uttalande att han inte vill ha några som helst kontakter med löntagarnas organisationer eftersom han ser dem som en fiende.
Slutsatsen av Reinfeldt och hans regeringen är att de högaktningsfullt skiter i löntagarna utan är en ensidig högerregering som är i harnesk mot löntagarnas intressen. Ingen nyhet men det har en gång fått sin bekräftelse. A-kassan, hanteringen av Lissabon, Laval och det arroganta förhållningssättet mot löntagarnas centralorganisationer bekräftar vad vi visste innan – högerregeringen är en högerregering med en löntagarfientlig agenda.
Sanningen är att Reinfeldt uppträder som den arrogante och dumdryge högerpolitiker han är. Sedan är det ointressant vilken polityr han försöker gömma sig bakom. Reinfeldt är helt enkelt precis som högerns ledare brukar vara; en politiker där arrogansen och klassintresset styr mer än pragmatism, förnuft och landets bästa för ögonen.
Se även Jan Anderssons blogg som behandlar samma sak.
Hårdkokt cynism
”Fredrik Reinfeldt, Sänk skatten och ta bort A-Kassan
Du måste ju följa den långsiktiga planen,
tvinga arbetstagarna ur facket och införa en lagstadgad minimilön (låg)
Bättre att offra medel och låginkomsttagarna
Om jag ska kunna anställa, vill jag inte betala svenska löner
På sikt har alla jobb”
Citatet är från e24 som i en artikel beskriver det värsta scenariot för den ekonomiska krisen ur nästa år. Den som ger det här receptet är en signatur A. Lundius. Vad den sagde Lundius tror att det skall ge för resultat är okänt men uppenbarligen har han en illusion om att det ska ge jobb. Vad då Lundius misstar sig på är att om människor har så små inkomster att de inte klarar sig så innebär det att de inte kan konsumera vilket i sin tur leder till lägre aktivitet i ekonomin som i sin tur ökar klyftorna, skapar fattigdom, utslagning, ökad fattigdom och arbetslöshet och till sist kraftigt ökade motsättningar.
Man kan givetvis bli upprörd över signaturens cynism och råbarkade löntagarhat. ”Tvinga arbetstagarna”, ”offra medel och låginkomsttagarna” och ”vill inte betala svenska löner”. Så här talar bara en riktig hårdför ideologiskt övertygad ultra-nyliberal. Vansinnet i hans inlägg borde få de flesta som mot förmodan hyser tankar åt hans håll att fundera över konsekvenserna a. Lundius recept för ekonomisk utveckling.
Med andra ord den nyliberala politiken (som Lundius förespråkar) kommer att slita sönder samhället och skapa social oro. Inget vinns på det förutom att rika blir rikare och fattiga blir fattigare. Politiken borde istället hålla ihop samhället så långt det bara är möjligt i stället för att skapa mer klyftor och djupare motsättningar. För djupare motsättningar i samhället mellan de som har och de som saknar triggar och skapar politiskt extremism.
Vad marknadsfundamentalister som Lundius önskar är ett samhälle där människor ställs mot varandra och den starkaste vinner. Ett avskyvärt samhälle och en samhällig tragedi. Det kommer bara att leda till att reformvänliga krafter både på vänsterkanten och i mitten blir på sikt överspelade av höger- och vänsterextremister.
Det var just denna politiska utveckling som gav oss den tyska tragedin på 1930-talet och den ryska revolutionen 1917. Överklassens ointresse för vanliga människors välbefinnande. Det är dags att höja rösten för humanitet, välfärd och ett sammanhållet samhälle och sluta lyssna på falska profeter som hyser idéer och fundamentalistiska politiska läror som A. Lundius. Tack och lov, de flesta arbetsgivare tänker inte som A. Lundius utan är kloka människor.
Kan oppositionen vinna 2010?
På regeringen Reinfeldts minuskonto finns det åtskilligt att sätta upp. Saktfärdigheten i krispolitiken som innebär att de snabbt ökade varslen blir verklighet i kraftigt ökad arbetslöshet. Bara under december 2008 jämfört med samma tid 2007 så har arbetslösheten ökat med närmare 20.000 personer, en i sanning förfärande siffra. Näringsminister Maud Olofsson har däremot inte haft något att säga i saken och Littorin verkar vara nöjd med att a-kassan nu är en skugga av vad den var innan valet 2006. Detta trots att den redan då var utrustad med en hel del skavanker.
Borgs misslyckande att stabilisera det svenska banksystemet är ytterligare ett exempel på hur högerns politik har misslyckats. Ett misslyckande som kan få konsekvenser av negativt snitt för finanssystemet i Sverige. Likaså är arbetsmarknadspolitikens haveri en verklig jobspost där nu när industrin inser att den kommer att få stora problem när det vänder att hitta rätt utbildad personal. Då finns den inte eftersom arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildningen i praktiken har lagts ner till förmån för medelklassens skattesänkningar.
A-kassan, skattebestraffningen av fackliga medlemmar, försvagningarna av arbetsrätten som Laval-domen innebär är andra minusposter som kommer att vägas in i vågskålen när valdagen kommer. Men räcker det här? Är det redan klart att Reinfeldt får sitt välförtjänta respass eller finns det skäl att vara orolig för vänsterblockets sympatisörer? Jag menar att det finns ett antal skäl för detta trots att regeringen Reinfeldt har sina uppenbarliga akilleshälar.
Det första är att otydligheten hos oppositionen. Först är de två sedan tre när vänsterpartiet får vara med. Nu vet vi inte på vilka villkor och framförallt det är otydligt vad miljöpartiet kommer att tillåta av att socialdemokraterna går till vänster när Ohly fortsätter att driva en politik som är de facto ligger mer i linje med (s) gräsrötters värderingar och skepsis mot (mp):s opålitlighet. Det här talar för Reinfeldt om inte den tilltänkta vänsterkoalitionen ska uppfattas som ett framtvingat eko av Reinfeldts strategi. Detta om inte de tre partierna kan snabbt hitta en politik som i all väsentlighet möter vänsteralternativets väljares önskemål.
Det andra är att regeringens gynnas av den ekonomiska krisen så länge inte arbetslösheten löper amok. Men även då är det inte säkert att krisen är till fördel för oppositionen om inte regeringen Reinfeldt gör riktiga tavlor vilket varken Borg eller Reinfeldt gjort ännu. Tvärtom, de kan gömma sig bakom riksbanken självständighet och den amerikanska ekonomins haveri. Genom att lägga ansvaret på de arbetslösa för arbetslösheten på dom själva i retoriken. Reinfeldts regering kommer att hävda att de politiska besluten har röjt undan alla hinder för att de arbetslösa ska hitta jobb. Inte en korrekt beskrivning, men delvis politiskt retoriskt framgångsrikt än så länge. Att sedan regeringen Reinfeldt genom saktfärdighet och övertro på marknadens självläkande räcker kanske inte i slutänden när de måste möta krisens handfasta konsekvenser.
Vi vet också av erfarenhet sedan 1990-talets kris att de som har jobb inte så gärna tar ansvar för arbetslösheten om det kostar dem själva höjd skatt exempelvis. Medelklassen känner sig då hotad av arbetarklassens arbetslöshet och väljer att blunda och rösta borgerligt om det gynnar den egna plånboken. Detta är också Reinfeldts största fördel och ironiskt nog kan en fördjupning av krisen och en ökad arbetslöshet gynna därför högern och regeringen så länge storstädernas medelklassväljare kommer undan arbetslöshetsspöket.
Det tredje problemet som kan gynna regeringen är att (s) och Mona Sahlin har problem med förtroendet. Både som oppositionsledare men också internt. Det finns inom partiet och rörelsen en misstro mot Sahlins förmåga och hennes politiska fingertoppskänsla. Det visade sig när hon först gör upp med miljöpartiet för att sedan behöva backa efter att oppositionen internt. Höstens schabbel har därför gynnat högern mer än vad man kan tro. De har gett regeringen argument och ammunition för att ifrågasätta Sahlins ledarförmåga. Internt har det skärpt motsättningarna i synen på Sahlin inom partiet och i rörelsen. Detta trots att Sahlin har lyckats med det historiska att sy ihop de historiska fienderna vänsterpartiet och socialdemokraterna och detta tillsammans med ett semi-borgerligt parti.
Det fjärde som kan komma gynna högern är fackets och LO:s försvagning. LO har drastiskt skurit ner sin organisation och ca 30 % av personalen har lämnat sina anställningar under den andra halvan av 2008. Det innebär också att rekonstruktionen av organisationen säkerligen kommer att ta sin rundliga tid. Det innebär också att LO:s förmåga att vara partiets stöd och att förmå att mobilisera fotfolket försvagas när de kommer att behövas för att föra markstriden mot högerns fotfolk. De motsättningar som också finns internt inom fackföreningsrörelsen där missnöjet med LO:s officiella syn på Lissabon och EU:s nya grundlag. Förbund som Byggnads och Transport innebär en inte oviktig del av pusslet som kan komma att gynna högern i slutänden genom att de olika uppfattningarna om Laval-domen och Lissabon kan ta kraft från kampen om Rosenbad.
Det femte i analysen av varför kampen om Rosenbad kommer att hårdna väsentligt och det är att man inte ska underskatta högerns förmåga att sluta leden när det gäller. Den är historiskt sett väsentligt större än vänsterns dito. Högern är bättre av tradition att mobilisera på valdagen än vänstern. Högerns väljare inser i högre grad att det är viktigt att gå att rösta på valdagen. Kan vänstern och oppositionen hålla samman och framstå som ett verkligt alternativ till högerns strategi kan detta ändras. För att det inte ska bli en obehaglig resa som slutar med att Reinfeldt får sin andra mandatperiod då möjligheterna att fortsätta sitt systemskifte inspirerad av Thatchers omvandling av hennes dimomhöljda ö. Reinfeldt vill gärna gå till historien som den som bröt ner den svenska välfärdsmodellen och ersatte det med en marknadsliberal medelklasshegemoni.
De 10 procenten kan därför snabbt bli av noll och intet värde. De kan t.o.m. bli en belastning om de innebär att oppositionens valarbetare tror segern redan är vunnen. Valet 2010 är allt annat än klart. Oppositionen befinner sig i motvind även om alla opinionssiffror fortfarande är på oppositionens sida. Det är dock i praktiken knappt ett år kvar till valrörelsen startar på allvar och mycket av den underliggande politiska vegetationen visar på en alternativ utgång av valet september 2010.
Oppositionen måste bli trovärdig, den måste visa på starkt ledarskap, den måste visa upp en politik och en samhällssyn som förmår att vinna inte bara väljarnas röster utan också väljarnas hjärta och själar. Det måste bli en politik som beskriver och tecknar ett samhälle där solidaritet ersätter egoism, där exkluderande av arbetslösa, sjuka och minoriteter avlöses av inkluderande, där vuxna kan få en andra chans och där individens ambitioner kan inlemmas i kollektivets möjligheter. Kan vänstern presentera en sådan politik och vinna hjärtan och själar då vinner man valet 2010. Ingen vinner några val på att sitta still och hoppas på att SIFO och andra opinionsmätare får rätt. Det vinner inga val.
Inga böner...
Den sista tiden har politiskt präglats av ett) den ekonomiska krisen och den svenska regeringens oförmåga att göra rätt vid rätt tidpunkt och tillräckligt; två) av oppositionens möjlighet att skapa ett alternativ som är trovärdigt och tre) EU-dom som begränsar fackens strejkrätt.
Ska vi ta en sak i taget så är det ett faktum att den moderatledda regeringen har misslyckats trots idiotstarka statsfinanser förhindra fallet i sysselsättning. Varslen handlar inte om tusentals utan om tiotusentals kanske 100 000 plus de senaste månaderna och eftersom Reinfeldts regering har skrotat vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken står vi sämre rustade än någonsin att möta en djup och vad det tyder på långvarig kris.
Oppositionen, dvs. socialdemokrater, vänsterparti och miljöpartiet har ett tungt ansvar att komma överens och lösa sina meningsskiljaktigheter vad det gäller synen på arbetsrätt, miljöpolitik (speciellt kärnkraften), friskolor och en del annat. Jag tror (och hoppas av hela mitt hjärta) att man kommer att lyckas och det känns som om vp har vind i seglen just nu eftersom de har stärkts i opinionen medan de andra verkar tappa mot vänster. Vänsterpartiet behövs i en regering bestående av (s) (mp) och (vp) för att förhoppningsvis hålla miljöpartiets värsta högerspöken på plats.
Laval-domen var ett bakslag för inte bara svensk fackföreningsrörelse utan också för hela Europas löntagares ambitioner att få ett rimligt arbetsliv. Domen öppnar för ett gigantiskt kryphål där icke nogräknade arbetsgivare kan med lite uppfinningsrikedom kringgå kollektivavtalen och betala, helt lagligt, skitlöner. Man ska inte underskatta kapitalets förmåga att hitta nya vägar för att slippa betala för arbetet man köper. Lönedumpningspolitiken i EU är ett problem och när man hör Wanja Lundby-Wedins alltför optimistiska tongångar blir man lite förvånad.
Fackföreningsrörelsen kan inte hoppas på att en borglig högerregering kommer att slåss för löntagarnas rättigheter som LO:s ordförande wanja Lundby-Wedin verkar hoppas utan löntagarna måste nog själva föra den kampen. Jag kan förstå att Wanja i det läget väljer att be en bön i helgmålsringningen på TV för att de giriga ska bli mindre giriga. Fullt förståligt, men knappast en för den marknadsliberala högern kännbar politisk strategi. Fromma bön har dock inte förändrat något hittills. Landsorganisationen bör därför välja kampen istället för bönen i tider som dessa.
Julen närmar sig. En tid av lugn och tid för familjen. 10.000-tals familjer i Sveriges avlånga land kommer att vara allt annat än lugna. Varsel, företagsnedläggelser och annat som hör kristider till präglar deras helg. För dem väntar bistra tider och förhoppningsvis innebär det också att arbetarrörelsen visar att den är mogen att möta den dyrtid och arbetslöshetskris som väntar på andra sidan nyårsklockorna 2009.
God jul!
Överlever bilindustrin krisen?
Så sent omsider blev den marknadsliberala högerregeringen även här hemma att ge sig och gå in med stöd till den hotade fordonsindustrin. Samtidigt så stoppade den Bush-majoriten som finns i senaten ett stöd för att rädda GM och Ford. Det innebär att inom några veckor kan en konkurs vara faktum i USA. Och eftersom både SAAB och Volvo är USA-ägda i dag hotas trots regeringens senkomna stöd upp till 140.000 jobb i Sverige.
På en direkt fråga avvisade Bäver-kvinnan Olofsson igår ett statligt ägande i bilindustrin. Skälet var ”vi är inget bra på att driva bilfabriker”. Problemet är väl snarast att regeringen styrs av sina ideologiska käpphästar och är därmed inte bra på varken att rädda jobb eller att hålla sysselsättningen uppe när det blir tufft som i den alltmer djupa krisen.
Skulle Ford och GM gå ikull i USA så blir konsekvenserna för inte bara amerikansk ekonomi utan hela världsekonomin bli att en verklig depression bryter ut massarbetslösheten knackar på dörren. Detta på grund av att fordonsindustrin är motorn i industrin i hela världen.
Tyvärr verkar inte högerregeringen i Sverige inte förstå betydelsen av industrin för hela ekonomin och jobben. De verkar leva i illusionen att framtiden är servicebranschen. De är mer angelägna att snabbt få fram ”hushållsnära tjänster” som det heter på deras fikonspråk. Men när tiotusentals industrijobb hotas och hela industrigrenar går på knäna p.g.a. det kapitalistiska finanshaveriet så kan man bara konstatera att industrins folk inte har mycket att vänta från den svenska högerregeringen.
Fredag kväll…..
Veckans jobb är klara och nu är det bara invänta nästa arbetsvecka. Men däremellan så är det några dagar helg. Och varför inte kura ner sig i soffan se på film, läsa en bra bok eller lyssna på lite go´ musik. Här kommer några små tips:
Hollywoodland (USA 2006)
L.A. Konfidentiellt (USA 1997)
Två helt lysande film-noir produktioner som helt är i klass med klassiker som Bogarts och andras från 1940-50-talen. Miljön är utan anmärkning, filmningen är perfekt och spänningen är på nagelbitarnivå. Den som inte köpt dom på DVD redan bör skynda sig att göra det snarast då de är på att bli utgångna.
Charley Varrick (USA 1973)
En legendarisk gangsterfilm med Walter Matthau som små-skurken Charley Varrick som råkar råna en maffiabank och får hela maffian efter sig. Matthau är så övertygande och gör en mästerlig roll i den här filmen som regisserades av Don Siegel. Våldsamt och våldsamt spännande. Sedan blir saken inte sämre av att Joe Don Baker spelar maffians hit-man. (Kommer någon ihåg filmen The Outfit??)
Willy Brandt Att ta parti för friheten (Nordstedts 1983)
En fascinerande bok som speglar Tysklands tragedi inifrån genom Willy Brandts ögon. Fredspristagaren och kanslern berättar utlämnade och öppenhjärtigt om hur det kunde gå så fel och skyggar inte för demokraternas misstag och arbetarrörelsens tillkorta kommande i mellankrigstidens Tyskland.
Ed McBain Sångfågel (Damms 2008)
Äntligen börjar de senare av McBains böcker komma ut på svenska. Den här som utspelas i musikbranschen är en av de sista som McBain skrev innan sin död. Bra story, lite tomgång kanske men fortfarande slår han de flesta i att kunna skriva en bar snutroman.
Mississippi John Hurt The complete studio recordings (Vanguard 2000)
Införlivade denna tre-cd box för några veckor sedan. Hurt kom från Mississippideltat och hade två separata karriärer. Den ena på 1920-30-talen som bl.a. resulterade i 13 sällsynta spår för Okeh 1928. Sedan hittades han av Canned Heat-sångaren och bluessamlaren Bob Hite på 1960-laet som resulterade i tre studio-LP som är av sensationell hög klass. Hans flytande gitarrspel, hans ljusa och vackra röst skiljer honom från andra i hans generation som Bukka White, Charley Patton eller Skip James. Country-blues när den är som mest njutbar.
The Rolling Stones 66 Route (Godfather 2008)
30 spår inspelade under världsturnén 1966. Skillnaden jämfört andra från samma period är att det här är inspelningar som gjordes av olika radiostationer vilket innebär att ljudkvaliteten är hyfsad bra. Det innebär att det låter som det lät för publiken och i flera fall har publiken mixats ner så den inte överröstar Stones. Balansen mellan instrument och sång är väl sisådär här och där men det lät faktiskt inte bättre 1966. Ett intressant dokument.
Big Joe Turner Live At Baden-Baden, 1970 (CD-r ; ingen etikett eller ursprung)
En radio-inspelning med en av bluesens största i alla bemärkelser. Nästan två (!!) koncert från 1970 som tysk radio sände. Tack till Pär som sände denna dubbel CD till undertecknad. Ljudkvaliteten är utmärkt och skulle utan problem kunna ges ut officiellt. En av Turners bästa inspelningar faktiskt. Varför var jag inte där!!
Så trevlig helg!
Reinfeldts Blue Monday
Ett brev på Posten kan betyda så mycket var en slogan som det gamla Postverket hade en gång i tiden. Den kan gälla även för den nyhet som förvånade och satte fart på diverse skrivkulier igår. Ledarsidorna i dagen tidningar gör allt för att minimera, omöjligförklara och nonchalera det brev som kom vid tolvtiden i går parallellt med presskonferensen där socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet meddelade att de vill bilda en koalitionsregering efter en valseger 2010.
”Jag är glad att nu kunna säga att vi kan gå till val 2010 för att bilda en socialdemokratiskt ledd regering tillsammans med både miljöpartiet och vänsterpartiet. ” Så skrev Mona Sahlin i ett brev till alla partimedlemmar igår eftermiddag. Många blev nog lite förvånade. En del högersossar som fortfarande tror att vp är ett till Komintern anslutet kommunistparti blev kanske t.o.m. förbannade men troligtvis blev flertalet av partiet medlemmar ganska lättade till sinnet samtidigt som partiets sympatisörer känner sig ganska nöjda.
Högertidningarna antingen håller tyst och undviker att kommentera helgens största nyhet (ex Östgöta Correspondenten som uppmanar till generalstrejk för upphovsrätten) eller som DN och SvD där föregivna stridsfrågor målas upp som oöverstigliga problem eller målar upp det gamla kommunistspöket. Precis som inte högerregeringens partier inte har sådana själva både stridsfrågor och gamla spöken.
Med gårdagens besked från (s), (mp) och (v) så har Reinfeldt & Co. förlorat sitt bästa argument mot oppositionen därav borgerliga pressens magsura kommentarer. Det är givetvis en historisk händelse när socialdemokraterna för första gången i sin historia ger ett tydligt besked att de siktar in sig på att bilda en koalition. Det är också historiskt när (vp) trots historien är beredda att stryka ett streck över de motsättningar och stora åsiktsskillnader som funnits mellan arbetarrörelsens två politiska grenar.
Fortfarande är dock gökungen (mp) det stora problemet för vänstern inom (s) och fackföreningsrörelsen genom deras dokumenterade opålitlighet. Man vet aldrig var man har Eriksson och Wetterstrand. De har vid flera tillfällen allierat sig med högern. Deras syn på friskolor, fackliga rättigheter och löntagarnas trygghet skapar skepsis hos många.
Med (v) i arbetet att jobba fram oppositionens politik inför 2010 garanterar också att steget mot mitten bromsas något och politiken kommer troligtvis få en tydligare vänsterprägel än den skulle fått med bara (s) och (mp). Ett faktum som kan komma att mobilisera vänster-soffliggare vilket är av betydelse för möjligheten att få en ny regering 2010.
Nu när de tre partierna klart deklarerar att de är ett alternativ inför valet 2010 är det ett modigt beslut. De visar att de tar på allvar utmaningen att kasta ut högern från Rosenbad. De tar framtidsfrågorna på allvar. De visar att de inte vill se en fortsatt nedmontering av välfärden och inte heller ser marknaden som det allena saliggörande verktyget för samhället.
När nu de kommit så här långt att de kan säga vi vill, vi vill tillsammans så måste de nu återkomma och kunna säga vi kunde. Reinfeldt är troligtvis ganska orolig idag och de ska han vara. Striden om regeringsmakten går in i ett nytt skede och högerns möjlighet att överleva den striden 2010 har dramatiskt försämrats tack vare ”ett brev på Posten”.
Till sist.....
Den senaste opinionsundersökningen (Demoskop) visar på att (s), (mp) 0ch (v) går framåt i väljarstöd medan (kd) ligger rejält under 4 % och (c) har fått sitt sämsta resulatat sedan valet och ligger nu på 4 % precis. Likaså tappar exempelvis (sd) och är ungefär lika stora som (kd). Så nog har Reinfeldt rejäla problem inför valrörelsen 2010.
Dagens Foto
För sent, för lite
Nu är det väl ingen längre som ifrågasätter om det är kris i kapitalismen. Marknadsekonomin i sitt otyglade, oreglerade form har gjort total bankrutt i o m höstens utveckling. Hela banksystemet hade kraschat om inte regeringarna i västvärlden inte gått in med enorma summor för att undvika den totala kollapsen. Ett nytt 1929 hade vi annars fått se och det inser de flesta att det inte är en möjlig väg att gå.
Nu är det också klart att även vår egen s.k. alliansregering, ett riktigare namn är högerregering, fått bita i det sura äpplet och erkänna att deras övertro på marknaden som läkande kraft för en sjuk ekonomi och som garant för tillväxt och sist men inte minst trygghet och utveckling. Regeringens ekonomiska krispaket som utsattes ögonblickligen för besk kritik från alla håll utom möjligen de sista entusiasterna på DN.
Det är inget fel på många av åtgärderna som ROT-avdrag och en del annat. Men felet är att det kom så sent så skadan och nedgången, varslen och konkurserna hann få fart. Regeringen senfärdighet kostar tiotusentals jobb. Försämringarna av a-kassan som gjordes för två år sedan innebära att människor kommer att få gå från hus och hem och inte minst regeringens icke-politik i krisens inledning skapar otrygghet och otydlighet om vad egentligen regeringen vill.
Ett tydligt exempel är regeringens agerande gentemot fordonsindustrin och överhuvud industrisektorn där det har varit tydligt att regeringen och inte minst Maud ”Bävern” Olofsson rent ut sagt har nonchalerat signalerna både från företag och löntagarorganisationerna. Man kan t.o.m. misstänka att Olofssonskan har den uppfattningen att industripolitik är inget en sittande regering ska driva. Det får gå som det går enligt laissez-fair filosofin som nyliberalerna förfäktar.
Fordonsindustrin och inte minst deras underleverantörer och husindustrin är där krisen har gått längst. Nu hotas hela fabriker och en hel industrigren av sammanbrott mycket beroende på bristen på kontanter. De saknar helt enkelt pengar till inköp av råvaror och komponenter och till det löpande eftersom kunderna har fått sina krediter indragna av bankerna. Krisen är ett faktum och ett klart bevis för att en otyglad oreglerad marknadsekonomi ofelbart leder till spekulation och det går åt helvete för att tala klarspråk.
En annan enligt min uppfattning välgrundad misstanke man kan hysa är att Maud Olofsson och hennes nyliberala anhängare inte hyser nog större kärlek eller omsorg om industrin utan tycker den kan vi både ha och mista. Vi har ju istället en marknad med hushållsnära tjänster och den utlovade växande tjänstemarknaden. Här finns också tydliga likheter med Margret Thatchers politik under 1980-talet. Hon lät hela grenar av engelsk industri spolas ner i det nyliberala ekonomiska avloppet. Den brittiska stålindustrin, bilindustrin, grafiska industrin och inte minst kolgruvorna rönte ett sådant öde.
Det hade inte behövt ske om man fört en annan politik. Britterna kunde försörja sig inom tjänstesektorn enligt Thatcher när hon besvarade den anklagande frågan i parlamentet om vad de arbetslösa skulle göra i framtiden.
Saktfärdighet, för lite och ringa omsorg om industrin utmärker regeringens politik. En politik för systemskifte och en helt annat Sverige där klyftor och på sikt även ökade motsättningar blir ett faktum. Regeringen Reinfeldt får här hjälp att snabbare nå sitt mål som statsvetenskaparen Stig-Björn Ljunggren menar är det samma som förut (Se Högern att lita på Hjalmarsson & Högberg, 2006). Det är inte moderaterna som har flyttat sig mot mitten utan mitten som har flyttat högerut.
Högerpolitiken hotar att leda Sverige in i en väsentligt svårare kris än den som vi genomled under 1990-talet. En i sanning allt annat än lovande framtidsvy. De är också långt ifrån Reinfeldts & Co. Utlovade blå dunster och ljusa sommarmoln från valrörelsen. Sannings timma är inne – regeringsdugligheten och de verkliga avsikterna skall nu prövas av verkligheten. Vi har anledning att befara det värsta….
Bilindustrin får inte bli en ny varvskris
150.000 personer är direkt sysselsatta inom bilindustrin i Sverige. 150.000 som monterar Volvo och SAAB och jobbar med produktionen av reservdelar och andra komponenter. Till detta kommer 10.000-tals som jobbar inom handeln, kommunerna som indirekt är beroende av att dessa 150.000 har jobb. Dvs. att en hel stad som Linköping plus Mjölby är direkt beroende av bilindustrin för sitt dagliga bröd. Till dessa 150.000 kommer också deras respektive och barn. Alltså fordonsindustrin i Sverige är en oerhört betydelsefull och viktig näring som när den som nu är i kris så är det hela Sveriges kris. Det berör oss alla vad som händer med SAAB och Volvo.
Att då som nu sker inte bekymra sig om en hel industrigren vilket Maud ”Bävern” Olofsson inte gör är uppseendeväckande och en stor industripolitisk skandal. Hon bryr sig inte om vad som sker. Vad värre är hon förstår inte betydelsen av fordonsindustrin utan hon tror uppenbarligen att vi alla ska ägna oss hushållsnära tjänster åt varandra. Olofsson är vid lag synnerlig lik en annan enveten dam – Margret Thatcher som i brittiska parlamentet svarade på en fråga om vad bilarbetarna på British Leyland skulle göra när den koncernen damp i backen. Thatcher menade att det fanns ju servicejobb som de kunde ta istället.
Det är häpnadsväckande att det inte sker fler protester mot en regering som så flagrant missköter industripolitiken och bara ägnar ett förstrött beskådande när finanskrisen och de påbörjade recession håller på att göra svensk bilindustri till en ny varvskris med känt resultat. Var är demonstrationerna, namninsamlingarna, fackeltågen mot högerregeringens reaktionära nyliberala politik? Var är den politiska samlingen mot högerns den brända jorden-strategi.
Jag känner mig hedrad....
Jag kan inte känna mig mer än djupt hedrad av att få detta omdöme av regissören Anders Nilsson ” Ingemar E L Göransson för hans kulturengagemang och underifrånperspektiv. Levande politik även om jag inte alltid är överens om slutsatserna” som han skriver på sin hemsida. Anders Nilsson är regissör vid den lilla regionteatern Östfold teater i Fredrikstad, 10 mil söder om Oslo. Jag känner inte Anders men det känns än mer hedrande att få ett sådant omdöme då.
Efter Lissabon
I kväll tar riksdagen beslut om att ratificera Lissabonfördraget. En majoritet kommer att acceptera fördraget för att de uppfattar det som bättre än det gamla från Nice som styrt EU fram till nu. Från både anhängare och motståndare har man hävdat antingen himmel eller helvete beroende på uppfattning om EU.
Mycket kan EU anklagas för, men en sak har EU fört med sig och det är att det varit fred mellan Europas stora länder längre tid än någonsin i vår gemensamma historia. Bara detta talar för EU oavsett vad man tycker om både dess byråkrati, klåfingrighet och överstatlighet eller för den skull dess nyliberala politik för i detta nu.
Vad som förvånar mig efter alla år inom fackföreningsrörelsen är den uppgivenhet som har visats upp i fråga om Lissabon-fördraget. Det har varit som om facket inte kommer att kunna kämpa för sina medlemmars intresse om fördraget genomförs. Det måste vara helt feltänkt för Lissabon i sig förhindrar inte facklig kamp och hur skulle den kunna göra det.
Arbetarklassen har alltid ända sen den manifesterades som klass slåss för sina intressen, sina löner, sina villkor och sina rättigheter. Detta oavsett om det funnits Lissabonfördrag eller inte. Naturligtvis kommer så ske även i framtiden men villkoren kommer att ändras. Lissabonfördraget ändrar inte det faktum att arbetarklassen har sina klassintressen och de kommer även att finnas framgent.
Så när vissa hävdar att kollektivavtalen (faktum är att det var en uppfinning av SAF på 1920-talet) är dödsdömda i o m Lissabon, Laval, Ruffert och andra domar i EU-domstolen. Jag vill påstå att det är nys som utgår från att fackföreningsrörelsen lämnar walk-over i sin intressekamp gentemot kapitalet. Om fackföreningarna mot all förmodan gör så lär inte arbetarklassen göra det utan kommer att hitta nya vägar att kämpa för sina intressen.
Så Lissabon eller inte det förändrar inget fundamentalt, men det förändrar vissa förutsättningar men bara om facken och arbetarklassen själva tillåter det ske. Vad som kan komma ur ett Lissabon utan social stadga är ökade konflikter och skärpta motsättningar mellan arbete och kapital. Självklart blir arbetarrörelsens uppgift bli att slåss för en social stadga som lagstiftningsvägen säkrar löntagarnas rättigheter och bli ett starkt vapen mot högerns våta dröm om ett marknadsliberalt Europa. Det är bara att ta upp den striden nu och inte sen.
Läget är egentligen helt lysande med en kapitalism som inte kan klara sig och uppenbarligen håller på att haverera. Uppgiften är att formulera en politik som balanserar arbete och kapitalets intressen på ett sätt som säkrar välfärd och fred.
Uppdatering; nu ikväll har riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget med en kompakt majoritet. det innebär att arbetarröreslen har att agera enligt förutsättningarna.
