Nu flyttar jag!
http://ingemarnyabloggen.blogspot.com
Den nya bloggen får namnet Ingemars Nya Blogg
Tills vidare kommer dock inläggen som finns här ligga kvar. Hoppas du följer med till en blogg med större möjligheter än webbloggen haft.
Mvh/Ingemar
Över en immig nubbe på midsommarafton
Det är egentligen ettårigt jubileum nu under juni månad. För ett år sedan blev jag egenföretagare. Inte för att förverkliga en dröm typ Svenskt Näringslivs retorik utan för det var enda praktiska möjligheten att förändra tillvaron.
Efter att ha varit anställd hela livet (med undantag då jag drev en firma vid sidan av på 1980-talet) så tröttnade jag på nästan åtta års pendlande till Stockholm dagligen. Men också för att jag ville göra det jag är bra på och tycker är kul – driva opinionsbildning utan att behöva vara alltid politiskt korrekt.
Min anställning på LO var inte längre stimulerande och gav inget i tillbaka förutom trötthet, sämre hälsa, frustration och att hela tiden behöva hålla tand för tunga då man inte nådde fram med sina idéer. Vid den här tiden var LO ingen kreativ organisation utan det var mest ett navelskådande på sin egen ekonomi och ett ängsligt sneglande på vad socialdemokratiska partistyrelsen tyckte.
Kort sagt, för ett år sedan slutade jag och startade Ord & Kulturproduktioner och på den vägen är det. Egentligen är det inte svårt att driva eget företag. Visst fan är det lite byråkrati men det mesta är ganska enkelt och inte alls så krångligt som gnälliga ”kollegors” retorik vill göra gällande. Visst fan är det en strid för att skaffa uppdrag och visst fan finns det ett mått av oro för hur ska det gå. Men där ligger lite av utmaningen. Kreativiteten blir en del av verksamheten, i vart fall för mig. En kreativitet som jag inte fick utlopp för under de sista åren på LO.
Det har varit bakslag och framgångar under året men det hör livet till. Bättre kontroll över min tid tillhör det positiva. Bara att kunna sova längre på mornarna än att behöva gå upp innan fan själv har fått på sig tofflorna är en klar fördel. Att få ett stipendium av SEKO:s Gunnar Erlandssons minnesfond som jag fick nu under försommar för att kunna få utrymme att jobba vidare med min forskning och mitt skrivande kring thatcherismen och dess påverkan på svensk politik hör onekligen till de stora ögonblicken.
Visst kändes det svettigt när finanskrisen slog undan fötterna på all planering i början på året. Men å andra sidan att se sig själv bli publicerad i olika tidningar och tidskrifter för det man skriver är av intresse stärker både självförtroendet. Eller, att stå framför otaliga grupper och föreläsa om fackets framtid, thatchterismen eller andra ämnen. Likaså att tillsammans med Roland Janson genomföra ett antal seminarier från Skurup till Piteå är enormt stimulerande.
Förändras man som människa som företagare. Inte i vart fall jag utan jag är samma person, mina värderingar har heller inte förändrats möjligen har de blivit mer grundsatta än någonsin.
Så när jag sitter och tittar ut över verkligheten på midsommarafton ett år senare över den kommande sillbiten, nubben och immande ölen så är tillvaron ganska bra egentligen. På stereon spelar Art Blakey & The Jazz Messengers platta ”A Night In Tunisia” vilket inte gör stunden sämre. Egentligen; allt är bättre än på länge!
Trevlig midsommar!
Här finns jag på nätet:
www.ordochkultur.se (firmans hemsida)
www.kulturochpolitik.se (min privata hemsida)
www.ingemarsblogg.webblogg.se/foto (fotobloggen)
www.facebook.com/ingemar.e.l.goransson (min facebooksida)
Nya uppgifter om LO:s försäljning av Aftonbladet - hela 150 miljoner
I går skrev jag om LO:s försäljning av sina preferensaktier i Aftonbladet till Schibsted. Jag uppgav då att försäljningssumman var ca 100 miljoner. Denna visar sig nu vara rejält i underkant utan den verkliga försäljningssumman är enligt en annan källa med insyn i affären att den snarare är i området 150-155 miljoner. Än mer, LO:s avtal där man har veto vid tillsättning av ex. politisk redaktör är kopplat till en skadeståndsklausul som innebär att skadeståndet till LO skulle bli så stort om inte LO godkänner redaktörstillsättningen att hela Schibsted-koncernen riskerar konkurs om man inte följer avtalet.
En annan orsak varför LO har sålt har varit att preferensaktiernas utdelning har varit närmast nominellt, enligt uppgifter, ca 1,5 miljoner årligen.
Den viktiga frågan kvarstår dock; vad skall LO gör med sina nya 155 miljoner. Man säger i ett pressmeddelande i går från LO-kansliet att de skall användas för opinionsbildning. Men den möjligheten har funnits förut men inget har skett trots att det funnits en mediafond med ca 700-800 miljoner i och detta ända sedan Aftonbladet ursprungligen såldes.
LO har hittills varit kallsinniga till alla propåer om att ex köpa en del av TV4 för en del år sedan. Likaså att satsa på ett större tidningsprojekt. Vi har i minne hur LO:s styrelse lät Arbetet i Malmö gå i graven. LO har inte heller varit speciellt framgångsrik i sin närvaro på internet. Vidare så gjorde LO till kongressen 2002 en omfattande mediautredning som inte gav några förslag och begravdes av LO:s styrelse. Så ska man döma från LO:s hittillsvarande mediastretegi som den varit i praktiken är det inget lovande.
LO behövs som opinionsbildare. Det socialdemokratiska partiet har inte resurserna att effektivt bedriva opinionsbildning som slår an rätt strängar. Alltför ofta lämnas uppdraget över till reklambyråer som i botten har värderingar som går stick i stäv med partiets egna. Det blir sällan lyckat som exempelvis EU-valkampanjen. Det har från LO varit skrämmande tyst under de senaste åren och opinionsbildningen och ideologiproduktionen har varit en angelägenhet för högern. Det samtidigt som det mer än någonsin behövs en stark vänsterröst med socialdemokratisk profil som kan vara ett alternativ till högerns närmaste hegemoni i media.
Innebär LO:s försäljning av sina aktier i Aftonbladet en stärkt och effektivare opinionsbildning så är det i dubbel bemärkelse en bra affär. Men innebär det att försäljnings frukter hamnar på banken och handlingsförlamningen forsätter där varken LO:s ledning eller förbunden kan komma överens så är det bara en ekonomiskt bra affär inget annat.
RÄTTELSE:
Det cirkulerar olika uppgifter hur mycket LO fick för sina aktier. Enligt uppgifter undertecknad inhämtat i kväll så är den rätta siffran 115 miljoner. Beklagar den felaktiga uppgiften om 150 miljoner. Men det ändrar i sak inget. LO har fått bra betalt för AB och har ännu större resurser nu för att driva en effektiv opinionsbildning. (Den 17 juni kl 18.15/IELG)
Se även Rosi på Kulturbloggen
www.facebook.com/ingemar.e.l.goransson
www.ingemarsblogg.webblogg.se/foto
"Bängbulornas" julafton
Bängbulornas julafton skulle man kunna kalla denna kyliga måndagsmorgon. Maken till korkade förslag på en och samma dag har det varit länge sedan vi fick uppleva.
Vår s.k. skolminister Björklund sin iver att elitisera skolan har föreslagit att det skall bli omöjligt att kunna läsa upp sina betyg från gymnasiet för i framtiden, om läslusten faller på, kunna gå vidare i livet. Det förslag som kommer att stoppa Komvux som en sista livlina för under tonåren omotiverade eller skoltrötta ungdomar att ändra sitt livsval är inte bara korkat det är också samhällsekonomiskt vansinnigt. Vilka begåvningar kommer vi gå miste om i framtiden på samma sätt som den gamla klasskiktade skolan låste ut arbetarungdomarna från utbildning utöver den nödvändiga för yrkets utövande.
I den här i Östergötland spridda Östgöta Correspondenten har en av ledarskribenterna, Marika Formgren, slagit knut på sig själv i sin iver att se socialister i varenda politisk buske. De senaste kommunistproselyterna är något överraskande Piratpartiet. Hur hon lyckats i sitt mentala krumsprång övergår nog de flesta med lite sinne för politiska realiteter stämpla Piratisterna som socialistspöken är obegripligt men helt i linje med högerblaskan ÖC.
En annan mindre begåvad tidning är Expressen där man varken vet hur LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin ser ut och har en USA-korre som är bästa kompis med Hells Angel-byket har i dag lyckats på sina första sida göra det att den finske kidnapparen och utpressaren Juha Turunen till i första hand är socialdemokrat och i andra hand kriminell. Som om en socialdemokratisk politisk uppfattning vore ett skäl för kriminalitet.
Tre exempel på hur bängbulorna har fått härja denna måndag. Man får hoppas att tisdagen blir bättre!
100 miljoner till LO för Aftonbladetaktierna
LO säljer sina aktier i Aftonbladet till Schibsted (förutom 9 %) och får i o för sig veto mot vissa tillsättningar. För detta lär väl LO få ett stort antal goa miljoner. Enligt Gunnar Strömblad, styrelseordförande för Schipsted Sverige får LO ca 100 miljoner för sitt innehav. Uppgiften har undertecknad fått i en telefonintervju nu under eftermiddagen. Siffran har inte gått att få bekräftat direkt från LO som dock uppger att detta möjliggör nya satsningar på opinionsbildningens område. Men det fanns ju resurser innan genom de 700-800 miljoner som fanns organisationens mediafond, medel som inte har använts utan bara suttit kvar på banken.
LO har inte varit speciellt aktiva i sitt opinionsbildande arbete på flera år utan mest varit passiva och i den mån organisationen har bedrivet någon opinionsbildning har den varit på andras villkor, dvs. väntat på att få in sina debattartiklar i SvD och DN, dyrbara trycksaker som samlat damm på LO-distribution i Sandviken och stortavlor i av reklambolag regisserade kampanjer.
LO som opinionsbildande kraft har försvagats betydligt under de senaste tio åren vilket också har lämnat fältet fritt för den borgerliga opinionsbildningen. Och inte minst gjort att Reinfeldt och den nya högern lämnats öppet fält när arbetarrörelsen i avsaknad av tidningar och andra media varit mäkta tyst.
Innebär LO:s nya miljoner för sina aktier i Aftonbladet att LO skärper sin opinionsbildning så är affären en bra sak för arbetarrörelsen men om pengarna hamnar på banken där de ängsligt vaktas liksom mediafonden då är det bara räknenissarna i arbetarrörelsen som kan glädja sig – hela vägen till banken.
Veckans foto
Eftervalskommentar
"Sossarna är på jakt efter medelklassen i rikets största stad
ingen röstar tyvärr på kejsarens nya kläder.
Det finns inga barn i partiets ledande parnass
som ser vem som är trippar naken utan stass."
Skriven av Roland Janson, skådespelare och dramatiker från Göteborg.
Kommentar: jag fick denna lilla dikt av Roland under eftermiddagen som är hans kommentar till socialdemokraternas och Mona Sahlins märkliga eufori över valnederlaget. Jag kan inte med gott samvete undanhålla läsarna denna ironi.
FOTO: Ingemar E. L. Göransson
En pyrrus(s)eger
Diskussionerna efter EU-valet påminner om en mindre storm. Högern jublar över att EU-parlamentet blir än blåare medan vänstern får slicka såren efter ett förödande nederlag. Aldrig tidigare har vi sett hur vänstern (i mening socialdemokrater och vänsterpartier) misslyckats att visa på ett alternativ till högerns marknadsståndspolitik. Därigenom har vänstern samlat släppt högern i dess olika former till att bli dominerande i detta nya parlamentet.
Inte så att radikalare krafter i Europa inte bara misslyckats med att få sina väljare gå och rösta utan vänsterns politik har kommit till vägs ände. Inte i meningen att vänsterpolitik som alternativ är obsolet som vissa ledarskribenter inbillar sig utan för att vänsterns politik är otydlig och blivit de senaste decennierna alltmer anpassad till den inbilska medelklassens politiska agenda.
Detta är väldigt tydligt i Sverige där av någon märklig anledning Mona Sahlin jublar över partiets nederlag. För vad annat än ett nederlag är det när socialdemokraterna inte orkar mer än behålla väljarstödet från förra EU-valet samtidigt som landet befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929 med en hotande massarbetslöshet och en högerregering i Rosenbad.
Det är uppenbart att partiets sneglande på medelklassen i storstäderna är ett misslyckande eftersom (s) nu är fjärde största parti i Stockholm, backar i Malmö och håller knappt ställningarna i Göteborg. Partiet tappar också i 9 av landets 10 största städer. Detta samtidigt som valdeltagande ökar men det verkar helt ha hamnat i knät på Piratpartiet och i viss mån hos Sverigedemokraterna (drygt 7 % i Skåne). Vad som är tydligt att de som talat om ideologi har gått fram; viss mån (FP), (MP) och (PP). Övriga partiers räddhågsenhet har straffats sig med övertydlighet.
Vad som är intressant är att socialdemokraterna går framåt på orter som Piteå, Falköping, Tidaholm, Bromölla och större delen av Värmland. Det här är orter där socialdemokraterna fört en tydligt socialdemokratisk politik medan i storstäderna sneglande mot mitten har bestraffats med råge.
Det behövs mer av analys av valresultatet för att dra ordentliga slutsatser men Mona Sahlins jubel över den s.k. segern i valet kan inte annat betraktas som en förödande pyrrusseger – en sådan till och slaget är förlorat!
Allsång på Stadion
Det är symptomatiskt att Bruce Springsteens spelningar i Sverige började med” Idas sommarvisa” med Nils Lofgren på dragspel för även om The Boss är det mest amerikanska precis som rosa Cadillacs, McDonalds, mammas äppelpaj och Millers öl, så är och ”Brucan” det mest svenska på något vis. Springsteen älskas av sin svenska publik och ”Brucan” älskar den. (Bara namnet ”Brucan” är en sak för sig – nästan fånigt svenskt smeknamn.) Så när gårdagens konsert, den sista för året(?), blir en familjeträff mellan Springsteen och publiken är det inte bara en makalös musikalisk händelse utan en närmast sociologisk företeelse.
Jag har aldrig sett Springsteen live förut, det erkännes, men jag har sett mängder av band live genom åren. Allt ifrån usla gig med Sex Pistols till klubbupplevelser med Faces och Rod Stewart, Georgie Fame på Ronnie Scotts, Canned Heat på en ungdomsgård 1969 i Stockholm, The Blues Band i en skitig källarklubb i Hammersmith och The Doors på Konserthuset. Jag har aldrig varit svag för arenarock för den innebär ett avstånd mellan bandet och publiken. Rock hör hemma på små ställen där det blir en relation musik, musiker och publik. Det kan aldrig bli en relation när det är en publik på 10.000-tals människor på en kall dragig idrottsarena.
Men jag erkänner när det gäller Bruce Springsteen gäller inte det här. Springsteen skapar familjekänsla. Det tog 45 minuter innan Springsteen sa något. Innan räknade han bara in varje låt, bytte gitarrer i racerfart och trummade på i ett vansinnestempo och publiken sögs in i denna familjeträff på Stadion. Hans snack efter 45 minuter var en parafras på Obama och en programförklaring, indirekt politisk för den som ville lyssna, men framför allt ett löfte om att vi 60.000 tillsammans skulle rocka röven av Stadion. Bruce Springsteen blev i och med stunden den amerikanske kusinen som var hemma på familjeträff.
Man skulle också kunna kalla kvällen för Allsång på Stadion för när 30.000 sjunger med i ”Badlands”, ”The Promised Land”, ”Jungleland”, ”Waitin´ On A Sunny Day” eller ”Spirit In The Night” så är det inte längre en konsert det är en gemensam upplevelse – en familjeträff. Den majestätiska ”Outlaw Pete” blev i den kylslagna kvällen en berättelse om ett Amerika vi bara anar eller ”Working On A Dream” blir ett löfte om en annat Amerika. Och, när alla från gamla damer med rollator till finniga tonåringar kan var enda textrad blir det speciellt.
Springsteen for runt samlade in lappar och spelade önskelåtarna. Det blev en del obskyra som ”Fade Away”, en av kvällens höjdpunkter, covers som Tommy James & The Shondells ”Mony Mony” eller Jimmy Cliffs ”Trapped”. Bossen jobbade som en galning, hälsade på publiken, tog i hand, räckte micken till ungar som sjöng lite blygt som på skolavslutningen, pressade upp tempot, tog ifrån tårna som om det var på gymmet – kort sagt han gjorde allt för att visa att han var värd familjens kärlek.
Låtarna då – egentligen var det av mindre betydelse. I vart fall för den här betraktelsen för den konsert jag upplevde, observera inte såg, var en kollektiv upplevelse där musik, musiker och publik blev en enda levande organism för några timmar. Det om inte annat visar väl det på musikens makt och musikens styrka.
(Publicerad även i något annorlunda form på kulturbloggen)
(Se även Aftonbladet och Expressen)
För demokratins skull - gå och rösta!
I dag är det EU-parlamentsval. Jag har på min blogg under de gångna veckorna fört fram åsikten att man ska rösta i valet. Orsaken är enkel. Att rösta i ett demokratiskt val är en rättighet men också som jag ser det en skyldighet. En skyldighet i förhållandet till att vi har möjligheten att rösta, att vi har rättigheten medan en majoritet av världens folk riskerar livet om de försöker hävda sina demokratiska rättigheter.
Demokrati är inget man får gratis; det har krävt kamp och på många håll på vår planet fortsätter den kampen för att nå demokrati. I Sverige var kampen för demokrati förhållandevis fredlig medan i andra länder krävdes inte bara blod, svett och tårar utan många människors liv. Vem är vi då om vi menar att vi inte bryr oss om demokratin och rent ut sagt skiter i att delta i demokratin för att vi inte gillar de för ögonblicket varande politikerna.
Demokrati handlar om förändring; om vi inte gillar det sittande EU-parlamentets sammanfattning vad är då mer naturligt än att rösta på andra vars politiska budskap som vi bättre uppskattar eller sympatiserar med deras uppfattning. Det är att ta ansvar för demokratin, inte att låta bli att rösta eller vara delaktig i den demokratiska processen.
I dag är det EU-parlamentsval. Min uppmaning till dig som läser det här är gå och rösta; för demokratin och i solidaritet med alla de miljoner som inte hellre vill få samma rättigheter som vi som lever i en demokrati!
Gör som jag kryssa Göran Färm (S)!
Normandie 1944 - Europa 2009
S:t Marie-Eglise
S:t Marie-Eglise är en liten idyllisk by vid Atlantkusten i franska Normandie. Idag för 65 år sedan var den allt annat idyllisk utan stormens centrum i den stora striden mellan allierade och det nazi-tyska väldet på Europas fastland. Det var här en dimmig, regnig morgon då för 65 år sedan. För många blev den sista morgonen i deras unga liv. De mötte döden på de franska stränderna i Normandie.
Den 6 juni 1944 var dagen då de samlade allierade styrkorna under ledning av den blivande presidenten Eisenhower gjorde sitt angrepp i gryningen mot Hitlers fästning Europa. Det var också början till slutet för Hitlers skräckvälde i Europa och vad de ockuperade ländernas befolkningar väntat på och suktat efter under 40-talets första år.
Omaha Beach, Normandie
Än skulle det dröja nästan ett år innan hela Europa var befriat från den tyska nazismens järnhäl. När de allierade landsstigningsgrupperna i våg efter våg rusade upp på de idag fridfulla stränderna mötte de en i alla stycken mördande eld. Hela 90 % av den första vågens soldater dog omedelbart eller blev liggande på stränderna skadade. Deras ångestfyllda skrik hördes som en kakofoni och när man går idag på stränderna är det overkligt att förstå vilket helvete dessa unga män mötte de sista minuterna av sitt liv.
Den amerikanska krigskyrkogården utanför S:t Marie-Eglise
Efter kriget kom föregångaren till EU till som ett fredsprojekt. Det har också tjänat Europas folk väl som det som stiftarna av Kol & Stålunionen tänkte sig. EU har inneburit att Europa har upplevt sin längsta period av fred mellan stormakterna Frankrike, England och Tyskland. Ingen så lång tid hela det senaste millenniet har det var fred mellan dessa länder som under de senaste 65 åren.
Idag är det nationaldag i Sverige. En dag som känns artificiell på något sätt. Kalmarunions upplösning och Gustav Vasas intåg i Stockholm är verkligen inte mycket att fira. I vart fall känns det inte så. Hade inte D-dagen lyckats så kanske vi inte ens varit en nation idag utan en provins i Hitlers tusenårsrike, vem vet. Så när jag satte upp fasadflaggan i morse så var det minst lika mycket för att ära de som gav sina liv för demokratin för 65 år sedan som vår konstlade nationaldag.
I morgon är det den EU-parlamentsval. Vi vet inte hur stort valdeltagandet men förhoppningsvis blir det högre. Att som vissa säga att de inte tänker rösta är ett svek mot demokratin och inte minst mot de 10.000-tals som miste sina liv i kampen för att återupprätta demokratin för 65 år sedan på Normandies regniga och dimmiga stränder.
(FOTO Ingemar E. L. Göransson, alla foton tagna juni 2007)
Rösta i EU-valet! Jag för min del kryssar Göran Färm (S)!
Stå upp för välfärdsstaten
”Konkurrensen har heller inte gett mer välfärdstjänster för pengarna. Tvärtom ser vi hur skattemedel förskingras då värdefull verksamhet skänks bort. Vi ser också hur privata företag gör miljonvinster genom att driva verksamheten på entreprenad. De präglas inte heller alltid av ordning och reda. Kommunal Stockholms läns kartläggning av företag i Nacka visade att många saknar kollektivavtal och ekonomiska oegentligheter förekommer.”
Den som skriver detta är kommunalaren Lena Ericson Höjer. Hon är studieorganisatör och styrelseledamot i Kommunal Stockholm Västra. I en debattartikel i senaste Kommunalarbetaren riktar hon kritik mot sitt eget förbund syn på privatiseringar och det fåfänga hopp om att kommunalarna skulle få bättre villkor med fler arbetsgivare.
Norska Kommunal har också insett att de nyliberala drömmarna om privatiseringarna som ett verktyg att riva ner den gemensamma välfärdsstaten. Samma sak med brittiska RMT där deras ordförande Bob Crow menade i en intervju med undertecknad att facket måste motsätta sig alla privatiseringar av välfärdstjänster och offentligt ägda företag och verksamheter då privatiseringar innebär försämringar både för brukare och personal.
Privatiseringspolitiken har direkt samband eller koppling till nyliberala kapitalisering av samhället. Högerns önskan om att rulla tillbaka det solidariska samhället till förmån för egoism och vinsthunger. På flera håll i världen växer det fram ett motstånd mot nyliberalismens doktriner. I Norge har Kommunal tillsammans med andra förbund bildat ”For velferdstaten” och i Storbritannien har RMT ökat med sitt medlemsantal 50 % på ett fåtal år.
Det är dags kritikerna här hemma att skärpa sin kritik mot drygt 25 år högerhegemoni i den politiska debatten, I den kritiken har facket en speciellt ansvar. När kommer Kommunal, LO och övriga att ta det?
Arbetsplatshumor och Muddy Waters
En bok och en platta är dagens ämne för min blogg. Håll till godo!
Ibland får man små gåvor som man inte annat kan bli riktigt glad över. Folkbildningen i Sverige har en lång tradition av att ta fram böcker och skrifter av hög kvalitet. Man var aldrig rädd för att roa heller som fallet är med den här lilla boken från 1943. Min gode vän den gamle folkbildaren i Östergötland Janne Hillman gav mig den för någon vecka sedan med orden du behöver den bättre. Facklig humor är titeln och den är skriven av Torvald Karlbom som var anställd som ombudsman på Svenska Grov- och Fabriksarbetarförbundet. TK är även känd som den LO:s Runö-skolas förste rektor.
Boken består av små historier och skrönor som han samlade under sina ord i förbundet i en liten bok som är full av dråpliga och synnerligen humoristisk historier och inte minst som sagt var skrönor från den fackliga vardagen under 1900-talets första hälft. Jag har tidigare inte snubblat på det här lilla guldkornet och den är alldeles underbar som nöjesläsning.
”För några år sedan kom en mer än vanligt långrandig föredragshållare till en plats ute i landet. Hans föredrag ville aldrig ta slut och åhörarna började tröttna. Då han ett ögonblick höll upp sade han urskuldande:
- Jag beklagar om mitt tal blivit lite för långt men jag har glömt att ta med min klocka.
Då hördes en kraftig bas borta i salen:
- Vänd dej om, gubbe, det hänger en almanacka bakom dej! ”
TORVALD KARLBOM Facklig humor (FiB Stockholm 1943)
Muddy Waters är en av den moderna bluesens pelare. Han påverkade deltabluesen att bli city-blues. Han satte den på kartan i Chicago och sedan i många andra storstäder under 1950-talet. Han elektrifierade musiken för att överrösta fyllona på stökiga barer på Chicagos south side. Muddy Waters inflytande på bluesmusikens utveckling från en segregerad musikform till en erkänd konstart kan inte underskattas.
Under många år hade han sin hemvist på de judiska bröderna Chess olika etiketter. Chess-bröderna var affärsmän men de var också en del av segregerade Chicago där vitt inte mötte svart; där judiska minoritet inte heller sågs med blida ögon av medel-vita amerikaner. Men Chicago var också en arbetarklasstad där arbetarklassens musik till stor del var blues och blev det allt mer under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.
Den svenske radiomannen Olle Helander gjorde en serie radioprogram kring 63-64 med musik inspelad direkt live på barer och hemma hos olika bluesmusiker. Den som förmedlade kontakterna var den vite medelklassmusikern och bluesfanatikern Mike Bloomfield. Några år senare hade han etablerat sig i Paul Butterfields Bluesband och blivet en gitarrgud för tonåringar som lyssnade alltmer på blues.
1969 fick Marshall Chess idén att göra en platta där de unga ”eleverna” till Waters som Bloomfield, Butterfield tillsammans med Memphis-musikern Donald ”Duck” Dunn, Sam Lay (veteran från olika bluesgrupper) och den senare i Hendrixband ingående Buddy Miles. Otis Spann, pianist absoluta och Waters kusin, gjorde bandet fullbesatt. In i studion och under ganska så lösliga villkor så spelades det in 15 spår under tre dagar i april 1969. En livespelning fixades också dagen efter. Allt in i mixerbordet och en dubbel-LP släpptes på i augusti.
Jag kommer ihåg att kritiken inte var nådig, för att inte säga snobbig. Men faktum är när man lyssnar på plattan som finns numera på CD med alla inspelningar så är det en av Waters bästa och visar på vad som skulle komma när han slog ihop sig med Johnny Winters senare. Eleverna visar stor respekt för ikonen utan att för den skull bli devota.
Plattan ”Fathers And Sons” är helt enkelt alldeles utmärkt och alla verkar vilja göra sitt bästa. Butterfield visar att han var utan tvivel den bäste vite blues-munspelaren någonsin. Bloomfield visar tydligt att han kan spela skjortan av vilken som helst av alla Clapton och page på vilken scen som helst. Dunns basspel är överjordiskt och Lays och Miles trumarbete är utan anmärkning.
Waters och Spann; helt lysande som oftast. Bara live-versionen av Long Distance Call får mig att rysa av välbehag. Den makalösa nyinspelningen av All Aboard för att inte nämna I´m Ready som får rummet att gunga.
MUDDY WATERS ”Fathers And Sons” Chess 1969 (CD remix expanded 1991)
Obama gör det som inte Reinfeldt vågar
President Obama gör det som inte den svenska regeringen inte vågar eller vill göra – nationalisera fordonsindustrin istället för att låta den gå i graven. Obama var mycket tydlig i natt att orsaken till nationaliseringen av GM är att den amerikanska regeringen kan inte tillåta en så viktig del av industrin försvinna. Konsekvenserna för USA och amerikansk industri skulle bli så stora att det inte är tänkbart att det får ske enligt USA:s regering.
Samtidigt som detta sker så har inte den svenska regeringen gjort ett enda dugg för att stödja den svenska fordonsindustrin. Detta trots att arbetslösheten ökar snabbt och fallet i produktion och försäljning inte avstannar utan accelererar. Bara de tunga fordonen har fortsatt att minska med nästan 22 % den senaste tiden annars hela 43 %.
Den s.k. näringsministern Maud Olofsson har inte lagt två strån i kors för att stötta industrin från total kollaps. Varken med ekonomi, söka lån från EU eller ens tala gott om vår egen fordonsindustri. Istället har hon nekat stöd till både SAAB och Volvo men också till underleverantörerna som i flera fall nu snabbt närmar sig konkursen.
Maud Olofssons politik har lett till en akut situation för svensk fordonsindustrin som är mycket nära ett totalt sammanbrott. Man kan ju undra hur det tänkt i näringsdepartementet när man varken ser till de stora ekonomiska värden som står på spel men också den stora arbetslöshet som kommer i spåren på en kollaps för fordonsindustrin. 140.000 jobb är direkt hotade samtidigt som enorma ekonomiska värden riskeras gå förlorade. Förutom detta så handlar det om kunskapsförmögenheten och know-how som kommer att försvinna till hela den svenska industrins nackdel.
Regeringen Reinfeldts ovilja att måna om industrins framtid gränsar och överskrider med råge vad man kan tillåta från en ansvarig regering. Deras politik som styrs helt av politiska och ideologiska käpphästar inte om en omsorg om varken industrins intressen, jobben eller hela landsdelars framtid. Regeringen Reinfeldts politik och främst bäverkvinnan Olofsson har istället andra syften. De vill skapa sin omhuldade låglönemarknad ”befriad” från starka fackföreningar och istället präglade av osäkra villkor, låga löner och ringa inflytande för löntagarna. Att det leder till ett fattigare Sverige bekymrar uppenbarligen inte varken cocker-spanielögat Reinfeldt eller bäverkvinnan Olofsson. Tvärtom de ser det som en merit om de kan skada industrin ända in i märgen. Detta då det passar in i deras mål att förändra Sverige till ett av klyftor präglat medelklassparadis.
Vi får hoppas att ingen glömmer vem som slaktade fordonsindustrin i Sverige samtidigt som president Obama nationaliserade GM. Regeringen Reinfeldt och inte minst bäverkvinnan Olofsson har mycket att stå till svars för valet 2010.
Uppdatering 2 juni kl. 12.00:
I dagens utgåva av Aftonbladet skriver Ingvar Persson (IP) en ledare med ungefär samma slutsatser som ovanstånde blogginlägg. Se här. Ansvaret ligger tungt på högerregeringen Reinfeldt om svensk fordonsindustri försvinner. De gjorde inte vad man kan kräva av en regering. När nils G Åsling (även han C) lät varvsnäring gå överstyr så fick han han epitetet Usling vad skall då man komma att kalla Olofsson i framtiden när hon har agerat bödel för fordonsindustrin? Ansvaret blir i alla fall tungt.
Veckans foto
