Årets bästa och sämsta (i urval!)
Så, ett år har gått och i morgon är det den 1:e januari 2009. Tiden flyger iväg och det verkar ju äldre man blir desto fortare går det. När man nått min ålder så inser man att mindre kvar än det som är avverkat av tiden. Så långt för filosofiska reflektioner utan 2008 års sista blogginlägg ska bli lite av en sammanfattning av bra och dåligt som skett under det gånga året.
Årets debut i klassen ”Dusty Springfield”: Duffy (A & M)som är ett löfte som glädjer en gammal soul-buff som undertecknad. Utmärkt och en röst som rör. Låt nu inte branschen förstöra hennes framtid.
Årets hitlåt som jag aldrig tröttnar på: Amy MacDonald This Is Life (Vertigo) – en riktig klassisk pop-låt som sitter som en smäck!
Årets återutgivning: The Beach Boys ”U.S. Singles Collection The Capitol Years 1962-1985 (Capitol). Så snygg och så välgjort med originalomslag och i mono för första gången sedan 1960-talet. Bara att få äntligen lyssna på single-versionen av ”Be True To Your School” i stället för den lama LP-versionen som har varit på alla samlingar.
Årets Elvis: The Complete `68 Comeback Special (RCA). Comebacken med stort C när Elvis viasade han fortfarande var en sångare som kunde göra rent hus med de flesta. Här finns varenda ton, outtake osv med fantastiskt ljud.
Årets Bob Dylan: Tell Tale Signs (Columbia). Tre CD med outtakes, Live-spår och demos I en vacker bok med repro av varenda single/EP-omslag under karlns karriär. Dyr men så jäkla nödvändig!
Årets nykomling 1: Fleet Foxes (Sub Pop), ytterligare en export från Seattle som har spelats till vansinne de senaste månaderna.
Årets nykomling 2: Glasvegas. Modern rock blir banne mig knappast bättre än så här – årets rockalbum!
Årets svenska nostalgi-DVD-box: Nöjesmassakern, fyra timmar av totalt tokig Åke Cato-humor. Sedan var det en överraskning att hitta en ung cool Chris Isaak med på DVD:n.
Årets klassiska soul: Four Tops ”Lost & Found” (Motown) 41 spår från 1963-1970 som aldrig tidigare sett dagens ljus, tyvärr, men välkommet . Fantastisk kvalitet inte en ton fel!
Årets jazz-platta: Miles Davis ”Kind Of Blue” (Columbia) 50 år efter den kom ut så gavs den en makalös behandling i en box som bara är så utsökt.
Årets svenska deckare på DVD: Helene Turstens Irene Huss-serien med Angela Kovacs som lyckades förmedla mer än en spännande decakare utan också ett hyfsat mått av trovärdighet mitt i vidrigheterna.
Årets jag-är så-trött-på: C.S.I. – utan trovärdiga historier mest en orgie i blod och äckel. Lägg ner skiten!
Årets-kan-vi-slippa-henne-i-fortsättningen: Carola Häggkvist
Årets amerikanska deckare som håller fortfarande: Criminal Minds tack vare fortsatt bra manus och förändringar av rollernas typer.
Årets sadist- och förnedringsTV: Idol
Årets sämsta TV-kanal: TV 5
Årets foto-tidskrift: Digital foto som aldrig är ointressant, lite nördig, men alltid lärorik.
Årets bok: Karl Marx Kapitalet som toppar bästsäljandelistor jorden runt i skuggan av finanskrisen. Det ser man!
Årets mest saknade: Levi Stubbs, Freddie Hubbard och många andra som lämnade oss detta år.
Årets mest befriande beslut: att sluta på LO efter 8 år av pendlande och starta min egen verksamhet.
Årets hopp utan fallskärm från 10.000 meters höjd: att sluta på LO efter 8 år av pendlande och starta min egen verksamhet.
Årets svenska politiska händelse: att vänsteroppositionen äntligen lyckades komma överens om att samarbeta för att vinna valet 2010.
Årets världspolitiska händelse och hopp: Barack Obamas valseger i presidentvalet
Årets politiska genombrott: bloggarnas betydelse för Obamas seger
Årets facklige ledare: Bob Crow, engelska RMT:s generalsekretare som jag hade nöjet intervjua i London. Karisma, engagemang, målmedvetenhet och ödmjukhet kombinerat med facklig stridsvilja.
Årets gaphals som tystnat: Maud Olofsson (c) - måtte hon hålla sin käft även framledes!
Årets mest arrogante: Fredrik Reinfeldt som bara lyssnar på de som håller med honom.
Årets manlige idrottsman alla kategorier: Handikappskytten Jonas Jacobsson, en prestation utan jämförelse – hittills i karriären OS 16 guld, 2 silver och 9 brons och VM/EM 32 guld.
Årets kvinnliga idrottare: Emma Johansson, det svenska cykel-silvret som utskåpade alla de övriga i OS-truppen som mest framstår som deltagare årets turistresa.
Årets mest oförtjänta idrottsutmärkelse: Frida Östbergs diamantboll
Årets mest förtjänta guld: Spaniels EM-guld i fotboll.
Årets transportsträcka: Elitserien
Årets äntligen: Foppa har lagt av med hockey!
Gott nytt år!
Dagens foto
Arrogant och dumdryg
Det finns ingen anledning att inte tala klarspråk. Att hymla och undvika att säga sanningen är bara korkat och utan vettig anledning. Det gäller det mesta och för det mesta. Det gäller både i politik och till vardags. De senaste dagarna har det diskuteras och uppmärksammats Fredrik Reinfeldts märkliga agerande att varken tala med eller ens svara på brev (inte ens de mest modesta föranleder Reinfeldt att svara) när det kommer från de fackliga centralorganisationerna. Det gäller inte bara LO utan också TCO och lite förvånande SACO. (Se Aftonbladet idag.)
Reinfeldt försvarar sig med en brännvinsadvokatyr; han minsann talar bara med vanligt folk inte med deras ”överordnade”. Ett märkligt uttalande för det innebär att han ser de fackliga centralorganisationerna som överordnade dess medlemmar i så motto att Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Anna Ekström. En märklig synpunkt eftersom medlemmarna i de respektive centralorganisationerna är deras medlemsförbund.
Man kan ju tro att det vore logiskt och klokt av en statsminister att ha i vart fall kontakter med löntagarnas centralorganisationer på en miniminivå av formalism även om man inte vill ha mer informella kontakter. (Han nekar väl inte att prata med storföretagens chefer och direktörer!?) Att kunna tala med varandra är ju ett minimum av sans för att kunna bedriva sin politik. Tyvärr visar Reinfeldts agerande och märkliga uttalande att han inte vill ha några som helst kontakter med löntagarnas organisationer eftersom han ser dem som en fiende.
Slutsatsen av Reinfeldt och hans regeringen är att de högaktningsfullt skiter i löntagarna utan är en ensidig högerregering som är i harnesk mot löntagarnas intressen. Ingen nyhet men det har en gång fått sin bekräftelse. A-kassan, hanteringen av Lissabon, Laval och det arroganta förhållningssättet mot löntagarnas centralorganisationer bekräftar vad vi visste innan – högerregeringen är en högerregering med en löntagarfientlig agenda.
Sanningen är att Reinfeldt uppträder som den arrogante och dumdryge högerpolitiker han är. Sedan är det ointressant vilken polityr han försöker gömma sig bakom. Reinfeldt är helt enkelt precis som högerns ledare brukar vara; en politiker där arrogansen och klassintresset styr mer än pragmatism, förnuft och landets bästa för ögonen.
Se även Jan Anderssons blogg som behandlar samma sak.
Hårdkokt cynism
”Fredrik Reinfeldt, Sänk skatten och ta bort A-Kassan
Du måste ju följa den långsiktiga planen,
tvinga arbetstagarna ur facket och införa en lagstadgad minimilön (låg)
Bättre att offra medel och låginkomsttagarna
Om jag ska kunna anställa, vill jag inte betala svenska löner
På sikt har alla jobb”
Citatet är från e24 som i en artikel beskriver det värsta scenariot för den ekonomiska krisen ur nästa år. Den som ger det här receptet är en signatur A. Lundius. Vad den sagde Lundius tror att det skall ge för resultat är okänt men uppenbarligen har han en illusion om att det ska ge jobb. Vad då Lundius misstar sig på är att om människor har så små inkomster att de inte klarar sig så innebär det att de inte kan konsumera vilket i sin tur leder till lägre aktivitet i ekonomin som i sin tur ökar klyftorna, skapar fattigdom, utslagning, ökad fattigdom och arbetslöshet och till sist kraftigt ökade motsättningar.
Man kan givetvis bli upprörd över signaturens cynism och råbarkade löntagarhat. ”Tvinga arbetstagarna”, ”offra medel och låginkomsttagarna” och ”vill inte betala svenska löner”. Så här talar bara en riktig hårdför ideologiskt övertygad ultra-nyliberal. Vansinnet i hans inlägg borde få de flesta som mot förmodan hyser tankar åt hans håll att fundera över konsekvenserna a. Lundius recept för ekonomisk utveckling.
Med andra ord den nyliberala politiken (som Lundius förespråkar) kommer att slita sönder samhället och skapa social oro. Inget vinns på det förutom att rika blir rikare och fattiga blir fattigare. Politiken borde istället hålla ihop samhället så långt det bara är möjligt i stället för att skapa mer klyftor och djupare motsättningar. För djupare motsättningar i samhället mellan de som har och de som saknar triggar och skapar politiskt extremism.
Vad marknadsfundamentalister som Lundius önskar är ett samhälle där människor ställs mot varandra och den starkaste vinner. Ett avskyvärt samhälle och en samhällig tragedi. Det kommer bara att leda till att reformvänliga krafter både på vänsterkanten och i mitten blir på sikt överspelade av höger- och vänsterextremister.
Det var just denna politiska utveckling som gav oss den tyska tragedin på 1930-talet och den ryska revolutionen 1917. Överklassens ointresse för vanliga människors välbefinnande. Det är dags att höja rösten för humanitet, välfärd och ett sammanhållet samhälle och sluta lyssna på falska profeter som hyser idéer och fundamentalistiska politiska läror som A. Lundius. Tack och lov, de flesta arbetsgivare tänker inte som A. Lundius utan är kloka människor.
Kan oppositionen vinna 2010?
På regeringen Reinfeldts minuskonto finns det åtskilligt att sätta upp. Saktfärdigheten i krispolitiken som innebär att de snabbt ökade varslen blir verklighet i kraftigt ökad arbetslöshet. Bara under december 2008 jämfört med samma tid 2007 så har arbetslösheten ökat med närmare 20.000 personer, en i sanning förfärande siffra. Näringsminister Maud Olofsson har däremot inte haft något att säga i saken och Littorin verkar vara nöjd med att a-kassan nu är en skugga av vad den var innan valet 2006. Detta trots att den redan då var utrustad med en hel del skavanker.
Borgs misslyckande att stabilisera det svenska banksystemet är ytterligare ett exempel på hur högerns politik har misslyckats. Ett misslyckande som kan få konsekvenser av negativt snitt för finanssystemet i Sverige. Likaså är arbetsmarknadspolitikens haveri en verklig jobspost där nu när industrin inser att den kommer att få stora problem när det vänder att hitta rätt utbildad personal. Då finns den inte eftersom arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildningen i praktiken har lagts ner till förmån för medelklassens skattesänkningar.
A-kassan, skattebestraffningen av fackliga medlemmar, försvagningarna av arbetsrätten som Laval-domen innebär är andra minusposter som kommer att vägas in i vågskålen när valdagen kommer. Men räcker det här? Är det redan klart att Reinfeldt får sitt välförtjänta respass eller finns det skäl att vara orolig för vänsterblockets sympatisörer? Jag menar att det finns ett antal skäl för detta trots att regeringen Reinfeldt har sina uppenbarliga akilleshälar.
Det första är att otydligheten hos oppositionen. Först är de två sedan tre när vänsterpartiet får vara med. Nu vet vi inte på vilka villkor och framförallt det är otydligt vad miljöpartiet kommer att tillåta av att socialdemokraterna går till vänster när Ohly fortsätter att driva en politik som är de facto ligger mer i linje med (s) gräsrötters värderingar och skepsis mot (mp):s opålitlighet. Det här talar för Reinfeldt om inte den tilltänkta vänsterkoalitionen ska uppfattas som ett framtvingat eko av Reinfeldts strategi. Detta om inte de tre partierna kan snabbt hitta en politik som i all väsentlighet möter vänsteralternativets väljares önskemål.
Det andra är att regeringens gynnas av den ekonomiska krisen så länge inte arbetslösheten löper amok. Men även då är det inte säkert att krisen är till fördel för oppositionen om inte regeringen Reinfeldt gör riktiga tavlor vilket varken Borg eller Reinfeldt gjort ännu. Tvärtom, de kan gömma sig bakom riksbanken självständighet och den amerikanska ekonomins haveri. Genom att lägga ansvaret på de arbetslösa för arbetslösheten på dom själva i retoriken. Reinfeldts regering kommer att hävda att de politiska besluten har röjt undan alla hinder för att de arbetslösa ska hitta jobb. Inte en korrekt beskrivning, men delvis politiskt retoriskt framgångsrikt än så länge. Att sedan regeringen Reinfeldt genom saktfärdighet och övertro på marknadens självläkande räcker kanske inte i slutänden när de måste möta krisens handfasta konsekvenser.
Vi vet också av erfarenhet sedan 1990-talets kris att de som har jobb inte så gärna tar ansvar för arbetslösheten om det kostar dem själva höjd skatt exempelvis. Medelklassen känner sig då hotad av arbetarklassens arbetslöshet och väljer att blunda och rösta borgerligt om det gynnar den egna plånboken. Detta är också Reinfeldts största fördel och ironiskt nog kan en fördjupning av krisen och en ökad arbetslöshet gynna därför högern och regeringen så länge storstädernas medelklassväljare kommer undan arbetslöshetsspöket.
Det tredje problemet som kan gynna regeringen är att (s) och Mona Sahlin har problem med förtroendet. Både som oppositionsledare men också internt. Det finns inom partiet och rörelsen en misstro mot Sahlins förmåga och hennes politiska fingertoppskänsla. Det visade sig när hon först gör upp med miljöpartiet för att sedan behöva backa efter att oppositionen internt. Höstens schabbel har därför gynnat högern mer än vad man kan tro. De har gett regeringen argument och ammunition för att ifrågasätta Sahlins ledarförmåga. Internt har det skärpt motsättningarna i synen på Sahlin inom partiet och i rörelsen. Detta trots att Sahlin har lyckats med det historiska att sy ihop de historiska fienderna vänsterpartiet och socialdemokraterna och detta tillsammans med ett semi-borgerligt parti.
Det fjärde som kan komma gynna högern är fackets och LO:s försvagning. LO har drastiskt skurit ner sin organisation och ca 30 % av personalen har lämnat sina anställningar under den andra halvan av 2008. Det innebär också att rekonstruktionen av organisationen säkerligen kommer att ta sin rundliga tid. Det innebär också att LO:s förmåga att vara partiets stöd och att förmå att mobilisera fotfolket försvagas när de kommer att behövas för att föra markstriden mot högerns fotfolk. De motsättningar som också finns internt inom fackföreningsrörelsen där missnöjet med LO:s officiella syn på Lissabon och EU:s nya grundlag. Förbund som Byggnads och Transport innebär en inte oviktig del av pusslet som kan komma att gynna högern i slutänden genom att de olika uppfattningarna om Laval-domen och Lissabon kan ta kraft från kampen om Rosenbad.
Det femte i analysen av varför kampen om Rosenbad kommer att hårdna väsentligt och det är att man inte ska underskatta högerns förmåga att sluta leden när det gäller. Den är historiskt sett väsentligt större än vänsterns dito. Högern är bättre av tradition att mobilisera på valdagen än vänstern. Högerns väljare inser i högre grad att det är viktigt att gå att rösta på valdagen. Kan vänstern och oppositionen hålla samman och framstå som ett verkligt alternativ till högerns strategi kan detta ändras. För att det inte ska bli en obehaglig resa som slutar med att Reinfeldt får sin andra mandatperiod då möjligheterna att fortsätta sitt systemskifte inspirerad av Thatchers omvandling av hennes dimomhöljda ö. Reinfeldt vill gärna gå till historien som den som bröt ner den svenska välfärdsmodellen och ersatte det med en marknadsliberal medelklasshegemoni.
De 10 procenten kan därför snabbt bli av noll och intet värde. De kan t.o.m. bli en belastning om de innebär att oppositionens valarbetare tror segern redan är vunnen. Valet 2010 är allt annat än klart. Oppositionen befinner sig i motvind även om alla opinionssiffror fortfarande är på oppositionens sida. Det är dock i praktiken knappt ett år kvar till valrörelsen startar på allvar och mycket av den underliggande politiska vegetationen visar på en alternativ utgång av valet september 2010.
Oppositionen måste bli trovärdig, den måste visa på starkt ledarskap, den måste visa upp en politik och en samhällssyn som förmår att vinna inte bara väljarnas röster utan också väljarnas hjärta och själar. Det måste bli en politik som beskriver och tecknar ett samhälle där solidaritet ersätter egoism, där exkluderande av arbetslösa, sjuka och minoriteter avlöses av inkluderande, där vuxna kan få en andra chans och där individens ambitioner kan inlemmas i kollektivets möjligheter. Kan vänstern presentera en sådan politik och vinna hjärtan och själar då vinner man valet 2010. Ingen vinner några val på att sitta still och hoppas på att SIFO och andra opinionsmätare får rätt. Det vinner inga val.
God jul!
För många år sedan var jag jultomte i mitt lilla samhälle. Jag åkte runt och gladde barn och andra med att spela tomte.
Du är det dags igen (om jag gläder mottagaren av mina klappar får andra avgöra) och här är några som får vad de förtjänar:
Fredrik Reinfeldt ges ett paket med politiskt mod för att våga stå för sin politik och inte gömma sig bakom andra så snart det blåser om hans beslut.
Maud Olofsson fås en grundkurs i politisk ekonomi (anordnad av ABF) för att hon ska inse att Sverige behöver inte bara sin fordonsindustri utan också sin industri över huvud taget.
Wanja Lundby-Wedin, LO-ordföranden ges i julklapp en stridsvilja som förhoppningsvis ersätter de fromma bönerna om återhållsamhet från giriga och högerpolitiker.
”Allt är bra” Littorin får en ny uppsättning skygglappar för att efter att i två år inte sett och förstått vad som sker måste de gamla vara utslitna.
Östgöta Correspondentens notoriske gossen Ruda Torbjörn Gustavsson föräras en stålkam (han klär inte i snagg) och Elvis silverbox som jag lovat honom på CD.
Min käre vän Roland Janson, den evige rabulisten, ges hopp om fortsatt envetet arbete mot högern och dess ideologi.
ABF och dess chef Kålle Thorwaldsson en jättelikt paket med folkbildning och kulturpolitik för att kunna med kraft jobba mot högerns kultursyn.
Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson får en gemensam kostym som de kan visa upp sig i. Som en bonus får de en förhandlingskurs på ABF så att de kommer överens om politiken som ska kasta ut Reinfeldt och kompani ur Rosenbad.
www.kulturochpolitik.se
Dagens foto
www.ordochkultur.se
Inga böner...
Den sista tiden har politiskt präglats av ett) den ekonomiska krisen och den svenska regeringens oförmåga att göra rätt vid rätt tidpunkt och tillräckligt; två) av oppositionens möjlighet att skapa ett alternativ som är trovärdigt och tre) EU-dom som begränsar fackens strejkrätt.
Ska vi ta en sak i taget så är det ett faktum att den moderatledda regeringen har misslyckats trots idiotstarka statsfinanser förhindra fallet i sysselsättning. Varslen handlar inte om tusentals utan om tiotusentals kanske 100 000 plus de senaste månaderna och eftersom Reinfeldts regering har skrotat vuxenutbildningen och arbetsmarknadspolitiken står vi sämre rustade än någonsin att möta en djup och vad det tyder på långvarig kris.
Oppositionen, dvs. socialdemokrater, vänsterparti och miljöpartiet har ett tungt ansvar att komma överens och lösa sina meningsskiljaktigheter vad det gäller synen på arbetsrätt, miljöpolitik (speciellt kärnkraften), friskolor och en del annat. Jag tror (och hoppas av hela mitt hjärta) att man kommer att lyckas och det känns som om vp har vind i seglen just nu eftersom de har stärkts i opinionen medan de andra verkar tappa mot vänster. Vänsterpartiet behövs i en regering bestående av (s) (mp) och (vp) för att förhoppningsvis hålla miljöpartiets värsta högerspöken på plats.
Laval-domen var ett bakslag för inte bara svensk fackföreningsrörelse utan också för hela Europas löntagares ambitioner att få ett rimligt arbetsliv. Domen öppnar för ett gigantiskt kryphål där icke nogräknade arbetsgivare kan med lite uppfinningsrikedom kringgå kollektivavtalen och betala, helt lagligt, skitlöner. Man ska inte underskatta kapitalets förmåga att hitta nya vägar för att slippa betala för arbetet man köper. Lönedumpningspolitiken i EU är ett problem och när man hör Wanja Lundby-Wedins alltför optimistiska tongångar blir man lite förvånad.
Fackföreningsrörelsen kan inte hoppas på att en borglig högerregering kommer att slåss för löntagarnas rättigheter som LO:s ordförande wanja Lundby-Wedin verkar hoppas utan löntagarna måste nog själva föra den kampen. Jag kan förstå att Wanja i det läget väljer att be en bön i helgmålsringningen på TV för att de giriga ska bli mindre giriga. Fullt förståligt, men knappast en för den marknadsliberala högern kännbar politisk strategi. Fromma bön har dock inte förändrat något hittills. Landsorganisationen bör därför välja kampen istället för bönen i tider som dessa.
Julen närmar sig. En tid av lugn och tid för familjen. 10.000-tals familjer i Sveriges avlånga land kommer att vara allt annat än lugna. Varsel, företagsnedläggelser och annat som hör kristider till präglar deras helg. För dem väntar bistra tider och förhoppningsvis innebär det också att arbetarrörelsen visar att den är mogen att möta den dyrtid och arbetslöshetskris som väntar på andra sidan nyårsklockorna 2009.
God jul!
Överlever bilindustrin krisen?
Så sent omsider blev den marknadsliberala högerregeringen även här hemma att ge sig och gå in med stöd till den hotade fordonsindustrin. Samtidigt så stoppade den Bush-majoriten som finns i senaten ett stöd för att rädda GM och Ford. Det innebär att inom några veckor kan en konkurs vara faktum i USA. Och eftersom både SAAB och Volvo är USA-ägda i dag hotas trots regeringens senkomna stöd upp till 140.000 jobb i Sverige.
På en direkt fråga avvisade Bäver-kvinnan Olofsson igår ett statligt ägande i bilindustrin. Skälet var ”vi är inget bra på att driva bilfabriker”. Problemet är väl snarast att regeringen styrs av sina ideologiska käpphästar och är därmed inte bra på varken att rädda jobb eller att hålla sysselsättningen uppe när det blir tufft som i den alltmer djupa krisen.
Skulle Ford och GM gå ikull i USA så blir konsekvenserna för inte bara amerikansk ekonomi utan hela världsekonomin bli att en verklig depression bryter ut massarbetslösheten knackar på dörren. Detta på grund av att fordonsindustrin är motorn i industrin i hela världen.
Tyvärr verkar inte högerregeringen i Sverige inte förstå betydelsen av industrin för hela ekonomin och jobben. De verkar leva i illusionen att framtiden är servicebranschen. De är mer angelägna att snabbt få fram ”hushållsnära tjänster” som det heter på deras fikonspråk. Men när tiotusentals industrijobb hotas och hela industrigrenar går på knäna p.g.a. det kapitalistiska finanshaveriet så kan man bara konstatera att industrins folk inte har mycket att vänta från den svenska högerregeringen.
Fredag kväll…..
Veckans jobb är klara och nu är det bara invänta nästa arbetsvecka. Men däremellan så är det några dagar helg. Och varför inte kura ner sig i soffan se på film, läsa en bra bok eller lyssna på lite go´ musik. Här kommer några små tips:
Hollywoodland (USA 2006)
L.A. Konfidentiellt (USA 1997)
Två helt lysande film-noir produktioner som helt är i klass med klassiker som Bogarts och andras från 1940-50-talen. Miljön är utan anmärkning, filmningen är perfekt och spänningen är på nagelbitarnivå. Den som inte köpt dom på DVD redan bör skynda sig att göra det snarast då de är på att bli utgångna.
Charley Varrick (USA 1973)
En legendarisk gangsterfilm med Walter Matthau som små-skurken Charley Varrick som råkar råna en maffiabank och får hela maffian efter sig. Matthau är så övertygande och gör en mästerlig roll i den här filmen som regisserades av Don Siegel. Våldsamt och våldsamt spännande. Sedan blir saken inte sämre av att Joe Don Baker spelar maffians hit-man. (Kommer någon ihåg filmen The Outfit??)
Willy Brandt Att ta parti för friheten (Nordstedts 1983)
En fascinerande bok som speglar Tysklands tragedi inifrån genom Willy Brandts ögon. Fredspristagaren och kanslern berättar utlämnade och öppenhjärtigt om hur det kunde gå så fel och skyggar inte för demokraternas misstag och arbetarrörelsens tillkorta kommande i mellankrigstidens Tyskland.
Ed McBain Sångfågel (Damms 2008)
Äntligen börjar de senare av McBains böcker komma ut på svenska. Den här som utspelas i musikbranschen är en av de sista som McBain skrev innan sin död. Bra story, lite tomgång kanske men fortfarande slår han de flesta i att kunna skriva en bar snutroman.
Mississippi John Hurt The complete studio recordings (Vanguard 2000)
Införlivade denna tre-cd box för några veckor sedan. Hurt kom från Mississippideltat och hade två separata karriärer. Den ena på 1920-30-talen som bl.a. resulterade i 13 sällsynta spår för Okeh 1928. Sedan hittades han av Canned Heat-sångaren och bluessamlaren Bob Hite på 1960-laet som resulterade i tre studio-LP som är av sensationell hög klass. Hans flytande gitarrspel, hans ljusa och vackra röst skiljer honom från andra i hans generation som Bukka White, Charley Patton eller Skip James. Country-blues när den är som mest njutbar.
The Rolling Stones 66 Route (Godfather 2008)
30 spår inspelade under världsturnén 1966. Skillnaden jämfört andra från samma period är att det här är inspelningar som gjordes av olika radiostationer vilket innebär att ljudkvaliteten är hyfsad bra. Det innebär att det låter som det lät för publiken och i flera fall har publiken mixats ner så den inte överröstar Stones. Balansen mellan instrument och sång är väl sisådär här och där men det lät faktiskt inte bättre 1966. Ett intressant dokument.
Big Joe Turner Live At Baden-Baden, 1970 (CD-r ; ingen etikett eller ursprung)
En radio-inspelning med en av bluesens största i alla bemärkelser. Nästan två (!!) koncert från 1970 som tysk radio sände. Tack till Pär som sände denna dubbel CD till undertecknad. Ljudkvaliteten är utmärkt och skulle utan problem kunna ges ut officiellt. En av Turners bästa inspelningar faktiskt. Varför var jag inte där!!
Så trevlig helg!
28 år sedan idag
Det var en mörk decembermorgon och regnet strilade ner där jag satt i lastbilen på soptippen i Linköping. Jag hade slagit upp dagens andra kopp kaffe denna morgon den 8 december 1980. Klockan var halv sju och morgonekot hördes ur högtalaren på lastbilens bakvägg. Då kom nyheten John Lennon hade mördats i New York efter att han skrivet sin autograf på mördarens LP.
Den 8 december 2008. Dvs. idag är det 28 år sedan John Lennon mördades utanför sin bostad i Dakota Buildings i New York. Lennon var det stora geniet och den som tänkte i gruppen Beatles. Faktum är att hans musik känns mer aktuell än någonsin.
Det är snart jul och Happy Xmas (The War Is Over) är lika suverän än idag som då när den kom ut 1970.
Vi lyssnar på Happy Xmas (The War Is Over) och kommer ihåg och hedrar John Lennon.
Reinfeldts Blue Monday
Ett brev på Posten kan betyda så mycket var en slogan som det gamla Postverket hade en gång i tiden. Den kan gälla även för den nyhet som förvånade och satte fart på diverse skrivkulier igår. Ledarsidorna i dagen tidningar gör allt för att minimera, omöjligförklara och nonchalera det brev som kom vid tolvtiden i går parallellt med presskonferensen där socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet meddelade att de vill bilda en koalitionsregering efter en valseger 2010.
”Jag är glad att nu kunna säga att vi kan gå till val 2010 för att bilda en socialdemokratiskt ledd regering tillsammans med både miljöpartiet och vänsterpartiet. ” Så skrev Mona Sahlin i ett brev till alla partimedlemmar igår eftermiddag. Många blev nog lite förvånade. En del högersossar som fortfarande tror att vp är ett till Komintern anslutet kommunistparti blev kanske t.o.m. förbannade men troligtvis blev flertalet av partiet medlemmar ganska lättade till sinnet samtidigt som partiets sympatisörer känner sig ganska nöjda.
Högertidningarna antingen håller tyst och undviker att kommentera helgens största nyhet (ex Östgöta Correspondenten som uppmanar till generalstrejk för upphovsrätten) eller som DN och SvD där föregivna stridsfrågor målas upp som oöverstigliga problem eller målar upp det gamla kommunistspöket. Precis som inte högerregeringens partier inte har sådana själva både stridsfrågor och gamla spöken.
Med gårdagens besked från (s), (mp) och (v) så har Reinfeldt & Co. förlorat sitt bästa argument mot oppositionen därav borgerliga pressens magsura kommentarer. Det är givetvis en historisk händelse när socialdemokraterna för första gången i sin historia ger ett tydligt besked att de siktar in sig på att bilda en koalition. Det är också historiskt när (vp) trots historien är beredda att stryka ett streck över de motsättningar och stora åsiktsskillnader som funnits mellan arbetarrörelsens två politiska grenar.
Fortfarande är dock gökungen (mp) det stora problemet för vänstern inom (s) och fackföreningsrörelsen genom deras dokumenterade opålitlighet. Man vet aldrig var man har Eriksson och Wetterstrand. De har vid flera tillfällen allierat sig med högern. Deras syn på friskolor, fackliga rättigheter och löntagarnas trygghet skapar skepsis hos många.
Med (v) i arbetet att jobba fram oppositionens politik inför 2010 garanterar också att steget mot mitten bromsas något och politiken kommer troligtvis få en tydligare vänsterprägel än den skulle fått med bara (s) och (mp). Ett faktum som kan komma att mobilisera vänster-soffliggare vilket är av betydelse för möjligheten att få en ny regering 2010.
Nu när de tre partierna klart deklarerar att de är ett alternativ inför valet 2010 är det ett modigt beslut. De visar att de tar på allvar utmaningen att kasta ut högern från Rosenbad. De tar framtidsfrågorna på allvar. De visar att de inte vill se en fortsatt nedmontering av välfärden och inte heller ser marknaden som det allena saliggörande verktyget för samhället.
När nu de kommit så här långt att de kan säga vi vill, vi vill tillsammans så måste de nu återkomma och kunna säga vi kunde. Reinfeldt är troligtvis ganska orolig idag och de ska han vara. Striden om regeringsmakten går in i ett nytt skede och högerns möjlighet att överleva den striden 2010 har dramatiskt försämrats tack vare ”ett brev på Posten”.
Till sist.....
Den senaste opinionsundersökningen (Demoskop) visar på att (s), (mp) 0ch (v) går framåt i väljarstöd medan (kd) ligger rejält under 4 % och (c) har fått sitt sämsta resulatat sedan valet och ligger nu på 4 % precis. Likaså tappar exempelvis (sd) och är ungefär lika stora som (kd). Så nog har Reinfeldt rejäla problem inför valrörelsen 2010.
Dagens Foto
För sent, för lite
Nu är det väl ingen längre som ifrågasätter om det är kris i kapitalismen. Marknadsekonomin i sitt otyglade, oreglerade form har gjort total bankrutt i o m höstens utveckling. Hela banksystemet hade kraschat om inte regeringarna i västvärlden inte gått in med enorma summor för att undvika den totala kollapsen. Ett nytt 1929 hade vi annars fått se och det inser de flesta att det inte är en möjlig väg att gå.
Nu är det också klart att även vår egen s.k. alliansregering, ett riktigare namn är högerregering, fått bita i det sura äpplet och erkänna att deras övertro på marknaden som läkande kraft för en sjuk ekonomi och som garant för tillväxt och sist men inte minst trygghet och utveckling. Regeringens ekonomiska krispaket som utsattes ögonblickligen för besk kritik från alla håll utom möjligen de sista entusiasterna på DN.
Det är inget fel på många av åtgärderna som ROT-avdrag och en del annat. Men felet är att det kom så sent så skadan och nedgången, varslen och konkurserna hann få fart. Regeringen senfärdighet kostar tiotusentals jobb. Försämringarna av a-kassan som gjordes för två år sedan innebära att människor kommer att få gå från hus och hem och inte minst regeringens icke-politik i krisens inledning skapar otrygghet och otydlighet om vad egentligen regeringen vill.
Ett tydligt exempel är regeringens agerande gentemot fordonsindustrin och överhuvud industrisektorn där det har varit tydligt att regeringen och inte minst Maud ”Bävern” Olofsson rent ut sagt har nonchalerat signalerna både från företag och löntagarorganisationerna. Man kan t.o.m. misstänka att Olofssonskan har den uppfattningen att industripolitik är inget en sittande regering ska driva. Det får gå som det går enligt laissez-fair filosofin som nyliberalerna förfäktar.
Fordonsindustrin och inte minst deras underleverantörer och husindustrin är där krisen har gått längst. Nu hotas hela fabriker och en hel industrigren av sammanbrott mycket beroende på bristen på kontanter. De saknar helt enkelt pengar till inköp av råvaror och komponenter och till det löpande eftersom kunderna har fått sina krediter indragna av bankerna. Krisen är ett faktum och ett klart bevis för att en otyglad oreglerad marknadsekonomi ofelbart leder till spekulation och det går åt helvete för att tala klarspråk.
En annan enligt min uppfattning välgrundad misstanke man kan hysa är att Maud Olofsson och hennes nyliberala anhängare inte hyser nog större kärlek eller omsorg om industrin utan tycker den kan vi både ha och mista. Vi har ju istället en marknad med hushållsnära tjänster och den utlovade växande tjänstemarknaden. Här finns också tydliga likheter med Margret Thatchers politik under 1980-talet. Hon lät hela grenar av engelsk industri spolas ner i det nyliberala ekonomiska avloppet. Den brittiska stålindustrin, bilindustrin, grafiska industrin och inte minst kolgruvorna rönte ett sådant öde.
Det hade inte behövt ske om man fört en annan politik. Britterna kunde försörja sig inom tjänstesektorn enligt Thatcher när hon besvarade den anklagande frågan i parlamentet om vad de arbetslösa skulle göra i framtiden.
Saktfärdighet, för lite och ringa omsorg om industrin utmärker regeringens politik. En politik för systemskifte och en helt annat Sverige där klyftor och på sikt även ökade motsättningar blir ett faktum. Regeringen Reinfeldt får här hjälp att snabbare nå sitt mål som statsvetenskaparen Stig-Björn Ljunggren menar är det samma som förut (Se Högern att lita på Hjalmarsson & Högberg, 2006). Det är inte moderaterna som har flyttat sig mot mitten utan mitten som har flyttat högerut.
Högerpolitiken hotar att leda Sverige in i en väsentligt svårare kris än den som vi genomled under 1990-talet. En i sanning allt annat än lovande framtidsvy. De är också långt ifrån Reinfeldts & Co. Utlovade blå dunster och ljusa sommarmoln från valrörelsen. Sannings timma är inne – regeringsdugligheten och de verkliga avsikterna skall nu prövas av verkligheten. Vi har anledning att befara det värsta….
Bilindustrin får inte bli en ny varvskris
150.000 personer är direkt sysselsatta inom bilindustrin i Sverige. 150.000 som monterar Volvo och SAAB och jobbar med produktionen av reservdelar och andra komponenter. Till detta kommer 10.000-tals som jobbar inom handeln, kommunerna som indirekt är beroende av att dessa 150.000 har jobb. Dvs. att en hel stad som Linköping plus Mjölby är direkt beroende av bilindustrin för sitt dagliga bröd. Till dessa 150.000 kommer också deras respektive och barn. Alltså fordonsindustrin i Sverige är en oerhört betydelsefull och viktig näring som när den som nu är i kris så är det hela Sveriges kris. Det berör oss alla vad som händer med SAAB och Volvo.
Att då som nu sker inte bekymra sig om en hel industrigren vilket Maud ”Bävern” Olofsson inte gör är uppseendeväckande och en stor industripolitisk skandal. Hon bryr sig inte om vad som sker. Vad värre är hon förstår inte betydelsen av fordonsindustrin utan hon tror uppenbarligen att vi alla ska ägna oss hushållsnära tjänster åt varandra. Olofsson är vid lag synnerlig lik en annan enveten dam – Margret Thatcher som i brittiska parlamentet svarade på en fråga om vad bilarbetarna på British Leyland skulle göra när den koncernen damp i backen. Thatcher menade att det fanns ju servicejobb som de kunde ta istället.
Det är häpnadsväckande att det inte sker fler protester mot en regering som så flagrant missköter industripolitiken och bara ägnar ett förstrött beskådande när finanskrisen och de påbörjade recession håller på att göra svensk bilindustri till en ny varvskris med känt resultat. Var är demonstrationerna, namninsamlingarna, fackeltågen mot högerregeringens reaktionära nyliberala politik? Var är den politiska samlingen mot högerns den brända jorden-strategi.
Jag känner mig hedrad....
Jag kan inte känna mig mer än djupt hedrad av att få detta omdöme av regissören Anders Nilsson ” Ingemar E L Göransson för hans kulturengagemang och underifrånperspektiv. Levande politik även om jag inte alltid är överens om slutsatserna” som han skriver på sin hemsida. Anders Nilsson är regissör vid den lilla regionteatern Östfold teater i Fredrikstad, 10 mil söder om Oslo. Jag känner inte Anders men det känns än mer hedrande att få ett sådant omdöme då.
