Farväl min käre vän!
I dag stod annonsen där i tidningen. Annonsen som inte var oväntad men ändå fruktad. Sjukdomen och sorgen hade tagit Gunnars liv.
Gunnar Kjellgren var min vän och mycket kär sådan. Han var ofta i mina tankar men under det senaste året har det varit svårt att nå honom på grund av hans svaga hälsa. Det ena gav det andra och till sist orkade inte hans kropp längre och i onsdags lämnade Gunnar oss andra i sorg och saknad.
Gunnar mötte jag när vi tillsammans var aktiva fackligt i Statsanställdas Förbund senare SEKO. Vi kämpade tillsammans mot det vi tyckte var fel. Vi hade samma uppfattning om vart politiken och samhället var på väg. När jag läste dödsannonsen kom jag och tänka på tiden då kämpa tillsammans och med andra fackliga kamrater stod i opposition mot Postens och statliga företagens utveckling. Vi kritiserade privatiseringsivern hos politikerna efter all vår förmåga.
Men jag kommer också ihåg alla skratten, historierna och samtalen om framtiden vi hade. Kommer ihåg när du undrade vem som fotokopierade dina mackor och la tillbaka dem i ditt fack tillsammans med jättelika fotokopior. Jag log åt minnet av dina märkliga pizzor utan tomatsås och pålägg.
Tänkte även på oron över ditt eviga kaffedrickande, cigaretterna och ostmackorna trots din svåra diabetes. Gunnar du var en vän, en kamrat och en kämpe. Du har gjort ditt nu, vi andra är kvar och vi saknar dig så vansinnigt mycket.
Farväl Gunnar och tack för att du fanns; du blir aldrig glömd!
Facket och ungdomarna
I går kväll var det debatt hos Janne Josefsson. En förvirrad och kaotisk debatt om facket och ungdomar. Alla var med och alla tyckte något. Problemet var att alla tyckte samtidigt på vanligt Janne Josefsson-manér. Kort sagt det blev mer som polsk riksdag än en seriös debatt om ett av fackets stora framtidsfrågor - hur ska facket kunna överleva i den nya sköna värld vi lever i.
Man kan ju närma sig problemet på minst två sätt. Det ena är med skygglappar och skylla på högerregeringens anti-fackliga politik. En politik som liknar Thatchers i England på 1970-80-talen. Som min kollega på brittiska TUC, Mike Smith, sa när han fick beskrivet vad som skedde i Sverige:
- Er regering har samma strategi som Thatcher hade mot TUC, kommer ni på hur ni ska möta den politiken hör av er!
Debatten igår gav inga svar. Men en deltagare sa något som fångade mina öron. Han menade att facket måste kämpa mer och på ett öppet sätt gentemot dåliga arbetsgivare. Facket har tyvärr blivit alltmer anonymt under de senaste årtiondena. Det har skett en centralisering av organisationerna och det har blivit svårare att möta fackliga företrädare ju mer industrisamhällets stora produktionsenheter, dvs. fabriker och industrier, förbytts mot små arbetsplatser. Små arbetsplatser där den fackliga organiseringen kräver andra arbetssätt än fabrikens klubbar och klubbexpeditioner.
Det känns ibland som om vår fackliga organisering saknar sina barfotaorganisatörer och agitatorer som möter medlemmar och de ännu inte medlemmar på deras villkor. Facket måste förändra sitt arbetssätt. Varför inte stänga alla expeditioner, LO-kansliet, förbundskontor två dagar i veckan och gå ut på arbetsplatserna och prata med personalen. Varför inte!?
Det finns en annan dimension i fackets, vad Josefsson kallade, kris. Vi har om än tillfälligt förlorat den ideologiska striden med högern och nyliberalerna. Vi förmår inte sätta dagordningen och förklara och agitera för vår solidariska människo- och samhällssyn. Vi har förlorat den till egoismens höga visa där var och en är sig nog.
Ska facket överleva på sikt och vinna den nya generationen löntagare och arbetare måste vi möta ungdomarna redan under skoltiden, vi måste utveckla vårt förhållande till internet, vi måste föra samhällsdiskussionen på de villkor som finns idag. Facket och arbetarrörelsen kan inte vara utan media som är idag. Facket kan inte heller trava patrull efter vad den socialdemokratiska partistyrelsen tycker. Facket måste vara vad Erlander sa en gång - en vänlig pådrivare. Och vill jag tillägg en gårdvar mot nya högersvängar som under Perssons tid.
Facket är den enda kraft i samhället som kan försvara löntagarnas intressen. Utan facket kommer vi att få ett samhälle som vi inte vill ha. Ett samhälle som är en dröm för den som är rik, välutbildad och stark. En mardröm för alla andra.
Till sist......
Några plattor som du kanske missade:
Nick Lowe At My Age (Yep Hog 2007)
Bitterljuvt mästerverk från pub-rockens gudfader.
David Ackles 1:st (Elektra 1968)
Brilliant singer-songwriter första platta som innehåller den fantastiska The Road To Cairo i originalversion.
Sheryl Crow Tuesday Night Music Club (A & M 1993)
Det luktar liten sliten sydstatsklubb och Sheryl röst skär som en skalpell genom rökdimmorna.
James Dean Bradfield The Great Western (Columbia 2006)
Manic Street Preachers sångarens soloplatta från 06 som är en utmärkt liten Manic platta I förklädnad. Det låter, det känns som Manic men är det bara delvis. Utmärkt för mörka kvällar!
Jackie Greene American Myth (Verve Forecast 2005)
Thinking mans rock. Svärta och dystopia. Brilliant - ett måste.
Timbros pitbullterrier Maud hugger och gläfser
Timbros pitbullterrier Maud Olofsson hugger nu efter mjukdelarna i den generella välfärden. Hon på vanligt klämkäckt maner utropar att nu är det dags att behovspröva barnbidraget. Det är gläfser hon orättvist att miljonärer får barnbidrag. För det första är det inte föräldrarna som får barnbidraget utan barnen. Det är en distinktion som behöver göras för att hyfsa et urskillningslösa gläfset från Timbrohundkojan.
Den generella välfärdspolitiken och socialförsäkringssystemet är vad Maud är ute efter. Det är den nyliberala Timbro-tanken om att minska skatterna och endast ha en grundtrygghet som måste kombineras med egna privata försäkringar tecknade på en välfärdsmarknad modell USA.
Hela tanken med generell välfärdspolitik är att med hjälp av skatterna omfördela mellan rik till fattig över tid, ålder och klasser och samhällsskikt. Så fungerar det också vilket innebär att den 10-del av befolkningen med lägst inkomster får ut tiofalt mer ur de generella systemen än vad de betalar in. Den rikaste tiodelen får den motsatta effekten.
Det här vet Maud Olofsson och Timbro och det är just denna effekt som de är ute efter. En grundtrygghet skulle innebära att klyftorna ökade i samhället ytterligare och att olika negativa effekter ökade. Exempelvis att de som inte har råd att ha egna försäkringar skulle samhället antingen bli tvungen att lämna därhän eller försörja genom socialbidrag so m i sin tur skulle bli ifrågasatta av den välbeställda medelsklassen som inte fick något ur systemen vid ett mauderat systemskifte.
Angreppet på barnbidraget är bara början på en strategi med syfte att rasera hela det generella välfärdsbygget för ökade klyftor och rikare rika. En i sanning rättvis politik - i vart fall när Timbro får stava till rättvisa!!
(För den som är intresserad av teorierna bakom den generella välfärdspolitiken kan läsa här.)
Till sist....Mike Blomfield revisited:
Några plattor ytterligare med Mike Bloomfield som är värda att lyssna på:
The Live Adventures Of Mike Bloomfield And Al Kooper (Columbia 1968)
Super session Live på Fillmore West i San Francisco I en suverän dubbel-LP/CD. Bloomfield är så bra på den här plattan.
Don´t Say that I Ain´t Your Man (Columbia Root`s`Blues 1994)
En samling som innehåller flera icke tidigare utgivna spar av högsta klass.
Initial Shock (Cipo Cipo 2002)
En bootleg med superb ljud från Bloomfields sista år. Spelar tillsammans med bl.a. Nick Garvenites.
Nick Gravenites My Labors (Acadia 1969)
Andra halvan inspelningarna som blev Live At Bill Graham´s Fillmore West som är minst lika bra. CD:n har också tre spår från den LP:n bl.a. den mästerlika Blues From The Westside.
Slutligen en liten udda platta i det hela. Försök att hitta quadraphonic-utgåvan av Super Session eftersom mixen av den är totalt annorlunda och i vissa fall handlar det om alternativa versioner.
http://www.kulturochpolitik.se/
Måtte jag inte bli sjuk
Jag kände mig lite risig härom da´n. Det var i onsdags. Inte för det är av intresse för läsarna av denna blogg men det inte för att söka omtanke eller att läsaren skall tycka synd om gubben för att inte kände sig helt okay.
Orsaken varför skriva om detta denna långfredag är en helt annan. Det handlar om "vår" regerings politik visavi sjuka och den i grunden människofientliga politik som har sin utgångspunkt i att alla som är sjuka är simulanter. Regeringens politik påminner inte så lite om gamla militärer som alltid utgick ifrån att soldaterna var simulanter bara för att slippa exercisen eller förekommande manövrar.
Den här människosynen är djupt inhuman och utgår ifrån att alla som inte tillhör överklassens elit är lata och arbetsskygga. Det spelar ingen roll om de har brutit ben eller har svåra kanske t.o.m. livshotande sjukdomar. De kan jobba men är med denna människosyn helt enkelt bara lata och vill inte anstränga sig alltså måste de med ekonomiskt våld och med hot om fattigdom, eller ännu större fattigdom tvingas till arbete.
Hela tanken med restarbetsförmåga som uppfanns under Perssons saneringsregering på 1990-talets mitt utgick ifrån att skapar vi ett system där människor tvingas ut i arbete så blir statens ekonomi desto bättre. Givetvis är det sant ju fler som jobbar och bidrar till det gemensamma förbättrat för oss alla. Men det finns ett feltänk rent objektivt i detta. Vem vill ge en svårt sjuk människa som inte kan utföra ett fullgott eller ens hyfsat jobb när kraven på anställda är redan idag orimliga.
Många arbetsgivares krav på sina anställda skulle raljant beskrivas på detta sätt. Du ska vara akademiker med minst 10 års arbetslivserfarenhet, du ska vara fortfarande ung helst inte över 30 år, ska ha vuxna utflugna barn, du kunna jobba dygnet runt och veta fan om du helst inte ska vara oskuld också! Alltså arbetsgivarnas krav på personal är idag orimliga och den nuvarande regeringen vill inte ställa krav heller på arbetsgivarna utan alla krav ställs på arbetskraften.
Vem inbillar sig att på denna arbetsmarknad skall lågutbildade, småslitna, arbetsskadade, cancersjuka, utbrända eller psyksjuka få plats. Självklart inte arbetsmarknaden är idag enbart för de perfekta, de fullpresterande och de som inte behöver eller tar hänsyn till ett socialt liv utanför arbetet.
Restarbetsförmågan som begrepp, bristen på företagshälsovård, avsaknaden av rehabilitering, arbetsgivarnas tillåtelse att inte ta ansvar för arbetsmiljön, nedrustandet av Arbetsmiljöverket, nedläggningen av arbetslivsforskningen och jakten på offren, de drabbade av det monster som den förda politiken under de sista årtiondena skapat är det som skall jagas. Inte de som drabbats, inte de sjuka, inte de skadade, inte de handikappade, inte de som inte orkade med tempot i arbetslivet.
Jag kom att fundera på detta när febern och muskelverken och skallen dunkade. Jag kan skatta mig lycklig jag blev återställd på ett dygn och kan fortsätta att jobba. Men en dag kanske det är min tur att bedömas och dömas ut av Försäkringskassan och de regler som de nuvarande och tidigare regeringarna skapat. Jag bävar.....
Till sist..... (Några vårtecken i kylan och snön!!)
Vårtecken mitt i den sena vintern. Dotterns fotbollslag Linghems Sportklubb spelar sin andra träningsmatch idag. Hurra nu är det vår!
Det är i dagarna 30 år sedan The Zombies mästerverk Odessey & Oracle gavs ut i England. Ett fantastiskt kaledioskop av idéer, stämmor och undersköna melodier. Englands svar på amerikanska Loves Forever Changes. Rod Argent och Colin Blunstone skapade en av rockhistoriens absolut bästa plattor någonsin. Fira påsk med att lyssna på den och låt din själ och goda humör lyftas till nya höjder i denna vårens tid. (Vill du läsa mer om hur den kom till kolla in Record Collector mars 2008/nr 347)
Krämarnas värld - Kinas verkliga ansikte
(Foto Christoffer Göransson)
Någon som borde ha problem med sin trovärdighet är de som likt Leijonborg hyllat det kinesiska undret. Den kinesiska kommunist-kapitalismen har de senaste dagarna visat sitt verkliga förtryckande ansikte när de mördat på öppen gata de som protesterat mot förhållandena i Tibet. Inte hörs något från Leijonborg eller andra som brukar med liv och lust angripa exempelvis Kuba vid minsta övergrepp eller kränkning av de mänskliga rättigheterna. Enligt Aftonbladet har bara idag 19 personer skjutits på öppen gata.
Men det är lite annorlunda med Kina för det är en marknad som kan köpa och sälja hur mycket prylar och varor som helst. Det är bara himlen som är taket för vinsterna som krämarna kan göra här. Men till vilket pris spelar ingen roll nu när det är Kina. De mänskliga rättigheterna räknas nämligen i kronor, dollar och euro i dessa kretsar så om några hundra eller tusen demonstranter stryker med på kuppen spelar mindre roll för vännerna av det kinesiska undret.
(Foto från Reuter)
Vi får absolut inte vara tysta och acceptera vad som nu sker i Tibet. När Lhasas gator dränks i blodet från fredliga och protester mot det kinesiska förtrycket. Att delta i olympiaden i sommar när människor mördas av regimen på öppen gata är omöjligt som jag ser det.
När Sovjet invaderade Afghanistan före olympiaden 1980 ställde stora delar av västvärlden upp i en bojkott av spelen. Kan vi tro att samma sker i Peking nu när liken ligger på gatorna och den kinesiska ockupationsmakten visar sitt rätta ansikte?
Inte, det är krämarnas värld och inget får störa affärerna. Vem vet, Leijonborg kanske till och med kan hitta en advokatyr för övergreppen mot de mänskliga rättigheterna nu när det är vinster som står på spel.
Så det krämarna förlorar på gungorna det tar de igen tusenfalt på gungorna även om det kostar några 100 tibetaner livet.
Till sist......
Underbart, man kan inte säga annat än underbart och ett stort grattis till Claes Eriksson och tyvärr postumt till Vilgot Sjöman som vann i Högsta Domstolen mot krämarna på TV4. Om nu domen som säger att bryta sönder filmer med reklam är en kränkning av det konstnärliga verket innebär att man slipper blöj- värktabletts-, intimhygiensproduktsreklam i fortsättningen återstår att se. Men en välförtjänt seger och en dom att med glädje att ta del av.
Vi får hoppas att respekten för filmer och tittarnas upplevelse blir bättre i fortsättningen efter den här domen idag. Det har ju blivit näst intill omöjligt att titta på film på reklamkanalerna eftersom de bryts numera varje kvart av infantila och idiotförklarande reklaminslag.
En seger för konstnärerna och inte minst en seger för oss som gillar film och älskar filmupplevelsen.
http://www.kulturochpolitik.se/
Bolagshögerns våta dröm
Borgarpressen är ibland mer än avsett öppenhjärtig och låter höra åsikter som de annars försöker dölja. Ett exempel på detta är Östgöta Correspondentens ledare i måndagens tidning (den 17 mars 2008). I ledaren som ska sammanfatta Mona Sahlins första år som partiledare ondgörs sig ÖC:s skribent över att Sahlin inte har gett vidlyftiga vallöften utan arbetat metodiskt och lugnt för att ta tillbaka socialdemokratin till politikens centrum efter Perssons självgoda misslyckande.
I kommentar till Svenskt Näringslivs och Företagarnas önskelista på förändringar för arbetsmarknaden så låter ÖC:s skribent tala av vad hjärtat är fullt. Inte är det Littorins retorik och falska kollektivavtalsfamnade då inte utan en helt annan politisk dagordning med sin udd riktad mot fackföreningsrörelsen.
När Sahlin har sagt att hon och socialdemokratin slår vakt om löntagarens rättigheter kallar högerpennfäktaren detta att "värna om de som är inne i systemen". Vidare att arbetslösa ungdomar inte får jobb på grund av det som högern kallar "höga trösklar", dvs. frånvaron av lönedumpning och rättigheter. Likaså torgför tidningen den direkt lögnaktiga skrivningen om att facket dikterar villkoren för anställningar. Vad högern och arbetsgivarnas önskar är frånvaron av rättigheter och regler för löntagarna.
Skatternas skall sänkas på arbete och sparande med andra ord den gemensamma välfärden skall bli den enskildes ensak att lösa genom privata försäkringar. Arbetsrätten skall luckras upp så det råder balans som man uttrycker sig i ledaren. Det innebär att den förhandlings- och rättsordning som nu råder skall ersättas med arbetsgivarnas godtycke och diktat. Slutligen det s.k. regelkrånglet ska bort vilket betyder att kontrollen och uppföljningen av att arbetsgivarna följer skatteregler och lagstiftning skall ersättas av en marknadens vilda västern där "anything goes".
Idag protesterade hundratals byggnadsarbetare mot högerpolitiken och för kollektivavtalet i Stockholm. Protesten blev också en uppmaning till att som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin sa en uppmaning till att teckna fler kollektivavtal och värva medlemmar till facken som ett motdrag mot högerns offensiv mot löntagarna och våra rättigheter. Inte en dag för tidigt men inte försent. Facket måste ta striden och göra det med kraft för våra rättigheter, människovärdet och den gemensamma välfärden.
Ingen annan än vi själva kan göra det och det brådskar! Östgöta Correspondenten talade befriande klarspråk idag. Det var inget inlindat diplomatiskt snicksnack utan den kalla högerns fackförenings- och löntagarfientliga politik som ledarkulin skrev på husbondens uppdrag. Bra då vet vi i klartext vad de vill; ingen gemensam välfärd, arbetsgivarnas godtycke och vilda västern utan kontroll. En arbetsmarknad helt i högerns och arbetsgivarnas smak. En mardröm och ett hot för löntagarna. Det är strid som gäller nu inget annat.
Schlager-EM eller musik?
I kväll var det dags för den svenska schlagerfestivalens final. En icke-händelse som är ett firande av dålig musik och dålig smak. En i alla för mig en icke-händelse som manifesterar det sämsta hos populärkulturen.
Jag älskar musik; jazz, R & B, pop, blues osv. och därför känns den här hypen enbart förskräcklig och ytligt usel. Musikaliskt är den ointressant och som musik helt utan upplevelse. Därför vill jag tipsa istället om en suverän musiker och gitarrist som tyvärr avled 1981. Precis som många andra i sin generation tog drogerna hans själ och till sist hans liv.
Den det gäller är Mike Bloomfield. En extraordinär och fantastiskt skicklig gitarrist som under sin korta karriär från då hans som tonåring började spela på Chicagos West-Side med storheter som Muddy Waters, Howlin´ Wolf och andra till att vara en av de som gav Bob Dylans "Highway 61 Revisted" sin spetsiga ljudbild till egna expeditioner som The Electric Flag och samarbetet med Al Kooper i slutet på 1960-talet.
Han spelade under sina år med i stort sätt alla de då stora bluesmusikerna. Ofta som kompgitarrist på olika plattor. Ofta utan att få erkännande. Det Mike Bloomfield är mest känd för är sina år med Paul Butterfield en annan av Chicagos vita bluesmusiker som i den då fortfarande djupt segregerade musikbranschen accepterades som en bluesmusiker bland andra bluesmusiker.
The Paul Butterfield Blues Band var en föregångare då bandet var det första bandet i Chicago med både svarta och vita musiker. De spelade en skitig äkta Chicagoblues men efter deras första LP kunde inte Bloomfield hålla sig från att utveckla sitt spel och den andra plattan 1966 "East-West" hade den idag legendariska titellåten på 14 minuter. "East-West" som är ett instrumentalt möte mellan blues och den indiska ragan där Bloomfields spel är i en annan dimension. Plattan blev också en trendsättare i rockmusiken.
Bandet The Electric Flag som bildades i slutet på 1960-talet var det första försöket att skapa en amerikansk musikalisk identitet där blues, rock och annat fick influera musiken. Den första LP "A Long Time Comin´" känns idag som en fortfarande fräsch och stor musikupplevelse.
Under 1970-talet var Bloomfields hälsa inte den bästa. Han började bli allt mer nojig på grund av hans instabila psyke och ökat missbruk och hans inspelningar från den tiden blev allt mer ojämna. 1998 sedan gav Sony/Columbia ut "Live At The Old Waldorf" som annars ger en bild av den Bloomfield som är bäst. I sällskap med goda vänner utan krav så spelade han på toppen (inspelad 1976) av vad han kunde prestera. CD:n är bland det bästa som han gjorde under hela sin karriär.
Ska man framhålla någon annan inspelning som visar Bloomfield som mästerlige musiker han var så leta efter Columbia LP:n "Live At Bill Graham´s Fillmore West". Det är en liveinspelning där Mike Bloomfield ingår i bandet tillsammans med bland andra Nick Gravenites och Bob Jones. I den förstnämndes "Blues From The Westside" gör kanske Bloomfield sin bästa inspelning någonsin. Plattan är utgången och finns inte heller på CD. Leta den är värd det.
Några av Mike Bloomfields inspelningar:
The Butterfield Bluesband East West (Elektra 1966)
The Butterfield Bluesband East-West Live (Winner 1996), inspelningar gjorda av bandets organist med vanlig bandspelare. Ljudkvaliteten är inte lysande men de tre versioner visar hur East-West utvecklades under ett år.
Mike Bloomfield/Al Kooper/Steve Stills Super Session (Columbia 1968)
Live At Bill Graham´s Fillmore West (Columbia 1969)
The Electric Flag A Long Time Comin´ (Columbia 1970)
Mike Bloomfield At The Old Waldorf (Sony/Columbia Legacy 1998)
Till sist....
Årets progg var igår på Så ska det låta då Robert Gustavsson gjorde sin version av Livet är en fest. En kommande Gustavssonklassiker. Helt lysande!!
Nazistisk vapengömma; förberedelse för terrorism
Svenska Motståndsrörelsen är en nazistisk sekt som avslöjats idag med att ha stora vapengömmor. De här krypen har uppenbart förberett sig för det stora raskriget som dessa förståndsbefriade extremister envisas prata vitt och brett om.
Avslöjandet är en viktig varning till det demokratiska samhället att inte underskatta det jävelskap som de här, låt vara fåtaliga stollar, för enskilda människor. Tänk er själva vad en sådan renrakad nasse kan göra med en laddat automatvapen. Polis och resten av det juridiska systemet måste låta lagens bokstav slå ner utan pardon mot dessa extremister och utan pardon. När de börjar beväpna sig har de tagit steget över till terrorism från politisk stollighet.
Att polisen avslöjar dem är utan tvivel ett tecken på att de tar hotet på fullaste allvar. Men samtidigt måste deras förutsättningar att värva nya proselyter för sina odemokratiska organisationer och inte låta dem ostört visa upp sin fula nuna på våra gator och torg.
I Nyköping har sedan en månad vanligt folk ställt sig på torget och skramlat med sina nyckelknippor för att förhindra nassepacket att manifestera sin avskyvärda politik. Ett föredöme är nyköpingsbornas aktion som borde bli det för exempelvis oss som bor i Linköping och där nassepacket brukar demonstrera sin uppfattning utan att varken polis eller någon annan hittills gjort något för att utan våld förhindra det.
Rött kort till Kristdemokraterna och gult till vänsterpartiet
I dagens Expressen så är både kristdemokraterna och vänsterpartiet ute ur riksdagen. Opinionsundersökningar är alltid opinionsundersökningar även så Demoskops. Sedan har inte Demoskops undersökningar tidigare varit några under av exakthet. Men om man vill dra några slutsatser så är trenden entydig. Kristdemokraterna är på väg ur riksdagen om inget speciellt händer. De är helt klart i otakt med sin tid och de krossas av moderaterna i alliansregeringen.
De har misslyckats med allt från fastighetsskatten, vårdnadsbidrag och till bensinskatt. Partiet har framstått som en politisk vindflöjel som har spottat på fingret och försökt känna vad som har varit mest populistiskt för stunden. Det här blir genomskådat till sist och då kommer domen. Det är den trenden vi ser och som ger en fingervisning vart (kd) är på väg.
För vänsterpartiet är situationen något annorlunda . De har ingen trend som visar på att de är på väg ut. De finns också den inte helt bortglömde kamrat 4 % som räddar normalt partiet kvar i riksdagen och har så gjort ända sedan andra världskrigets dagar. Partiets problem är däremot lite av en spegel av (kd); otydlig politik och ett drag av opportunism parat med en motvals kärringattityd. Alltså, gå emot (s) av princip istället för av politisk övertygelse. Det här är för (vp) och Ohly ingen bra taktik om man vill ha ett inflytande om 2 och ½ år när valet står. Att inte söka det som förenar när opinionen vill se ett alternativ till högeralliansens kan knappast betraktas som speciellt smart eller politiskt klokt.
Även om jag själv är övertygad men kritisk socialdemokrat finns ett behov av ett vänsteralternativ om inte annat för att det ska kunna kritisera (s9 från vänster. Men också för att fånga missnöjda vänsterväljare och dra dom från soffan så de röstar i valet och därmed inte bidrar till en valtekniskt walk-over.
Vänsterpartiet är inte uträknat p.g.a. en opinionsundersökning men (vp) och dess ledning för se det kraftiga raset med nästan 30 % nedgång på kort tid som en viktig varning inför framtiden.
Vad det gäller kristdemokraterna och Hägglund så har det räknats till 8 nu och inget tyder på att det punchiga partiet ska hitta vägen tillbaka in i matchen. Vi kan nog glädja oss att det bigotta högerpartiet som Kristdemokraterna är håller på att förpassas till historiens sophög där det hör hemma.
Carolas fiasko och Bob Dylans storhet
Så då har helgen varit. Onekligen en vårhelg vilket syns om inte annat på högen avsågade grenar från vårt äppleträd hemma i trädgården. Beskäring enligt principen ta bort det som är i vägen! Om det skulle godkännas av en trädbeskärare eller vad det nu heter vete fåglarna.
Schlagereländet har genomlidet ytterligare en meningslös sändning och är nu enbart löjligt onödigt. Det enda glädjande är att divan Carola Häggqvist fick på moppo som de säger i Lady och Lufsen. Nu är CH varken Lady eller Lufsen utan enbart en bigott satmara som i sin uppblåsthet är unikt allmänt irriterande. Schlager-Sm är enbart en ointressant och penningmjölkande hype som inte bidrar till att varken öka intresset för kultur i någon form eller att skapa något av intresse i musikvärlden. Låt oss slippa detta kommersiella jippo i fortsättningen.
Av större intresse är då den CD som kom i min hand genom en vänlig kamrat som sände mig den med ett löddrigt postbud. CD i fråga är inget annat än den konsert-platta som Bob Dylans bolag Columbia hade planerat till julen 1963. Plattan skulle alltså följa upp debuten och den på den Freewheelin-LP men projektet lades på bästa lämpliga lagerhylla hos Columbia i New York. Istället gavs The Times They Are A-Changin´ ut några månader senare. Resten är historia och Bob Dylan In Concert har bara varit ett i raden av rykten och urban legends om Dylan.
Nu visar sig att legend har en sanning. CD jag fick i min hand har nio spår och är inspelad på Carnegie Hall i New York i april och oktober 1963. (Ska inte blandas samman med Columbias promo från 2005 Carnegie Hall 1963 som är resten av spåren från oktoberkonserten medan den här bygger på april och resten av oktoberframträdandena.)
Matriser pressades och några få acetater (provpressningar) gjordes innan det hela avbröts av okänd anledning. Det gjordes till och med ett omslag till LP och skivan gavs ett löpnummer. Sedan blev det inte mer. Några spår har sedan dykt upp på olika utgåvor i Sony/Columbias utgivningsprogram Bootleg Series men hela LP har inte getts en ordentlig utgåva hittills. De tekniska bristerna med lite knaster och ett minimalt hack på ett ställe i den sagolika When My Ship Comes In samt ett abrupt slut i sista spårets Seven Curses förändrar inget i sak - det är en hyperintressant och fascinerande insikt i Bob Dylans första tid i New York.
Nu har några okända bootleggers kommit över acestaten och gjort en CD med hela den tänkta LP:n. En utgåva med originalets artwork och allt.
CD:n ger en spännande insikt i ett geni i vardande och innehåller flera spår som sedan skulle hitta vägen till The Times They Are A-Changin´-plattan som sedan kom i maj 1964. Ett annat intressant spår är Percy´s Song som skulle spelas in av Fairport Convention på Unhalfbricking några år senare.
Hur som helst en nödvändig CD för den som seriöst intresserad av Bob Dylans konstnärskap och hur det utvecklades under hans första kreativa år i New York.
Veckan som gick; fackets utmaning och Maud Olofssons dreglar över Bush
Äntligen fredag efter en intensiv vecka med jobb, möten och jobb igen. Det har helt enkelt inte funnits tid att skriva på bloggen.
Det har också varit en mellan vecka politiskt; några opinionsundersökningar som i princip bara bekräftar att regeringen är synnerligen illa omtyckt och Reinfeldt inte har lyckats med sitt uppsåt att bli varken landsfaderlig trots cockerspaniel-ögonen eller alla goda gåvors givare; dvs skatteutskänkare numro uno.
Vi har fått sett Maud Olofsson nästan dregla över the lame duck Bush och det var ju kul. Må ha varit patetiskt men kul var det att få se henne så in i helskotta till sig i trasorna som bilder i svenska tidningar visade.
Mer bekymmersamt är det historiskt stora medlemstappet som facken har haft under 2007. Historiskt enbart jämförbart med efterspelet till storstrejken 1909. Synnerligen allvarsamt och bekymrande. Jag tror inte att det enbart beror på regeringens i grunden anti-fackliga politik även om den spelar en avgörande betydelse. Största tappet har också låglönefacken haft med Hotell & Restaurangfacket med nästan 20 %. En annan viktig orsak är att tyvärr facken har under många år genomgått en centraliseringsprocess som gör att de fackliga ombuden inte alltid är som fisken i vattnet; dvs. det är många gånger långt till facket och kan uppfattas framförallt bland yngre som en myndighet. Tyvärr agerar facket ibland som en myndighet t.o.m. vilket givetvis inte är något att bokföra på pluskontot.
Kunskapen om facket och den fackliga idén är inte tillräckligt spridd bland yngre. Och det är vårt eget fel, det är vårt misstag och vår egen försumlighet. För att fackföreningsrörelsen skall ha en chans att upprätthålla och teckna kollektivavtal, att vara en stark part gentemot arbetsgivarna måste facket bli mer tillgängligt, mer modernt i sitt sätt att jobb och jag tror mer offensivt.
Här finns all anledning att vara självkritiska och de som till äventyrs inte trodde att Reinfeldt och Co. Inte skulle göra vad de gjort bör fundera över sitt eget ansvar att vi är där vi är idag.
Till sist......
Vill du läsa en riktig nagelbitare? Läs Lee Child Prickskytten (Wahlströms förlag) en thriller som är som en rysk docka; nya bottnar nya överraskningar ända till slutet. Jag lyssnade på den som ljudbok under den senaste veckans bilkörning.
Att lyssna på; Jimmy Ruffin Greatest Motown Hits (Tamla-Motown) underskattad och bortglömd T-M soul av bästa märke. Det blir att leta CD kom ut 1989 men värd att luska reda på.
Svenskt Näringslivs patronfasoner
Ibland förvånas man inte så lite över arbetsgivarnas syn på sina anställda. Det är ofta en uppfattning man möter att de anställda är en belastning för företaget. I ord säger arbetsgivare ofta vackra ting om sin s.k. medarbetare men när det verkligen kommer till verkligheten så är bilden och handlingen en annan.
Jag har under några år suttit och svarat ungdomar på Lunarstorm och även på senare tid jobbar med fackets hjälptelefon (020-56 00 56) och den bild man möter är långt ifrån den glättade bild som man möter i högtidstalen och den politiska retoriken.
Jag har skrivit om det här förut men det aldrig kan sägas för ofta; många arbetsgivare bär sig åt som svin gentemot sina anställda och framför allt är det ungdomar som drabbas. Tyvärr verkligheten är en helt annan än den som målas upp i Svenskt Näringslivs och högerns propaganda.
Det handlar om felaktiga löner, felaktiga uppsägningar, frånvaron av anställningsbevis, arbetsgivarintyg, kollektivavtal ses som en lyx och en belastning osv. Arbetsgivarnas agerande är ofta så klandervärt att man blir ledsen och känner en förtvivlan över den arbetsmarknad som våra ungdomar möter.
I Aftonbladet i lördags fanns ett uppseendeväckande citat från Urban Månsson som är vd för industrikoncernen Hannells. Så här säger vd Månsson apropå anställda:
"Ibland händer det helt enkelt att vi anställer fel personer, och tyvärr är dessa personer ofta medvetna om gällande regler." Detta citat finns på Svensk Näringslivs hemsida så det kan knappast råda något tvivel om vad SN tycker. Och fundera lite på vad vd Månsson säger, "dessa personer ofta är medvetna om gällande regler", höge vd beklagar att hans anställda känner till sina rättigheter och därför inte alltid är ett lätt byte för hans godtycke.
Arbetsrätten är till för att tillvarata arbetskraftens intressen mot patronfasoner som de som Månsson gör sig tolk för. Arbetsrätten kom till och finns för att skapa en balans mellan arbetsgivaren intresse och löntagarnas legitima rättigheter ; att var och en behandlas konsekvent och rättstryggt. Vd Månsson beklagar rättstryggheten och drömmer sig tillbaka till patronväldet oinskränkta makt en gång i tiden.
Vd Månsson må ha vilka åsikter han vill men att han har dessa är en sak. Beklagligt och en bedrövlig människosyn parat med förakt för löntagarnas rättigheter är vd Månssons adelsmärke. Men ändå blir det faktum att Svenskt Näringsliv gör sig tolk för samma uppfattning när man låter publicera Månssons patronuppfattning på sin hemsida. Och det är inte bara beklagligt - det är uppseendeväckande och ett tecken på att SN har utvecklats till en propagandaapparat och inte är en legitim intresseorgansation längre.
