Ingemars blogg

Den 27 februari är av tradition dagen då bokrean börjar. Det var länge sedan som jag gav mig ut i ottan för att leta böcker. Orsaken är enkel  - de flesta böcker på rean är inte ”riktiga” reaböcker utan det är speciellt för rean upptryckta för att bokrean är traditionella bokhandelns julrush. Här ska bokhandlarna  lägga grunden för det kommande året och kunna överleva. Om man tittar på vad som var bokreans utbud detta år så är det 70 % deckare där i en del fall det är överex som säljs för en fjärdedel av det ordinarie priset men det mesta är nytryck. Alltså bokrean blir lite av en fejk faktiskt.

Orsaken är egentligen enkel. Höga bokpriser, konkurrensen från näthandel, stormarknader och andra alternativa distributionsformer. Det innebär att bokhandeln inte blir den naturliga försäljningsformen för böcker. Och varför när samma böcker, dvs. volymböckerna, finns på ICA Maxi eller KF:s försäljningstempel. För bokhandeln innebär att den blir en allt smalare säljare av böckerna som ingen köper i stora volymer. Och det skulle väl vara okay om bokhandeln kunde leva på kurslitteratur, specialutgåvor, poesi eller handböcker  osv. Men det går inte att driva en bokhandel den vägen utan det blir att se till att hitta andra varor i samma härad som kan ge volymerna.

Bokrean speglar på ett tydligt sätt bokhandelns dilemma men också de förändrade läsvanorna. Vi vet att en stor det av LO:s manliga medlemmar läser allt färre böcker. Det innebär också att läsandet blir alltmer en fråga om klass. Medelklassen läser mer medan stora delar av arbetarklassen inte nås av läsupplevelsen. Det lär heller inte bli bättre med den skolpolitik som den nya regeringen tänker införa där kärnämnen som svenska inte blir nödvändiga i utbildningarna efter grundskolan. Gymnasiet skall ju bli ett sorteringsverk där arbetarklassens ungdomar skall ”slippa” den teoretiska skolan och därmed också litteraturen.

Bokrean är ett tecken på vad den snabba förändring som sker innebär. Nya distributionskanaler för det skrivna ordet där internethandeln och masspridning av det lättlästa sker genom  ICA Maxi och liknade kanaler. Den mer svårnådda litteraturen som exempelvis poesi riskerar att försvinna eller bli allt svårare att hitta.

För arbetarrörelsen och inte minst fackföreningsrörelsen är det viktigt att medlemmarna träffar på boken. Och det är viktigt att arbetaren inte uppfattas eller uppfattar sig själv som obildad. Det är viktigt för utveckling i arbetet att klara läsandet av svårare litteratur, det är viktigt för självkänslan att läsa och det är viktigt för kreativitet. Tillgänglighet är nödvändig för att alla ska nå boken. Det är självklart och det borde alla inse. Men det verkar som om den borgerliga regeringen inte inser eller vill inse detta då den föreslår att En bok för allas framgångsrika vuxenutgivning inte skall få fortsatt stöd utan förlaget skall tvingas sluta med att ge ut vuxenlitteratur.

Trots sänkt bokmoms så är det inte arbetarklassens män som läser mer utan det är medelklassens kvinnor som läser ännu mer. Så ur ett jämlikhetsperspektiv har den reformen slagit helt fel.

Om inte boken skall bli en angelägenhet för medelklassen enbart krävs att fackföreningsrörelsen funderar noga över vad vi ska göra för att få fler medlemmar att läsa. De försöks som gjorts med arbetsplatsbibliotek, vägbibliotek, läs för mig pappa-projekt osv. har varit framgångsrika. Och utifrån det perspektivet måste vi fortsätta och arbeta för att öka läsandet bland LO-förbundens medlemmar. Det är den väg facket måste ta sitt bildningspolitiska ansvar.

Till sist…….

………………..Sven Otto Littorin var på frukostmöte i Linköping igår. Han talade om arbetsmarknad och berömde den svenska kollektivavtalsmodellen. Det upprörde den lokala högerdraken ”Corren”. De var inte imponerade av Littorins argument; arbetsfred, ansvarstagande fackföreningar ordning på arbetsmarknaden, fungerande lönebildning. Nej, de vill ha det som på andra håll; statens bestämmer minimilönerna och arbetsvillkoren och sedan får det vara som det vill med arbetsfreden  - bara facket hålls kort. Tänk att det finns även pragmatiska och förståndiga högermän i vår herres politiska hage. Sedan upprepar ju Littorin enbart arbetsgivarnas tidigare egna argument för kollektivavtalet som den övriga högern verkar förträngt. Men det kan vi bjuda på!

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Vem försöker Reinfeldt, Bildt och de andra i regeringen lura? SSU-karaktyren från valrörelsens inledning blir allt sannare för varje dag. (Tack till SSU för lånet av bilden.)


I lördagens Östgöta Correspondenten så har ledaren rubriken ”Orättvis hetsjakt på Bildt”. Anledningen till rubriksättningen är Göran Persson ansåg i veckan att Bildt visade dåligt omdöme när han förespråkade invasion av Irak 2003. Att Bildt tillsammans med alla självutnämnda världspoliser pläderade och propagerade och därmed bidrog till att startade upp detta årtiondes värsta och farligaste krigssituation är utan tvivel. Göran Perssons kritik är helt berättigad.

Expressens kritik av Bildt som har siktat in sig på hans engagemang i Vostok Nafta och Lundin Oil irriterar även detta Correns höviska skribenter. Att det är betänkligt att ha en utrikesminister som har i vart fall haft direkta ekonomiska intressen i områden där svensk utrikespolitik kan komma att ifrågasättas av just det skäl ser inte heller ledarskribenter på Corren som ett problem.

Vad som är än mer märkligt i deras ledare är att de drar ut i strid för att försvara Bildt utifrån perspektivet att det bedrivs en hetsjakt på den nuvarande utrikesministern. Med andra ord, ifrågasätt inte Ceasars hustru – det är otänkbart då det innebär att det inte står rätt i det danska riket för att tala med Hamlets ord. Naturligtvis vore det oseriöst av varje journalist med lite självaktning och inte bara en mjuk rygg och ett höviskt sinnelag att låta sig tillrättavisas av en stridslysten Bildt.

Ofta när det är mycket buller innebär att den inte oskyldige vill dra uppmärksamheten ifrån sig och sina görande och låtande. Man vill helt enkelt inte ha insyn i sitt utan hålla media och journalister på avstånd. För Fredrik Reinfeldt är Carl Bildt en belastning. En belastning politiskt genom att han nu misstänkliggörs som utrikesminister p.g.a. sina tidigare affärer med och personligt engagemang misstrit och illa beryktat företag som Lundin Oil. Likaså engagemanget i Vostok Nafta som har bevisligen otvetydiga och tydliga förbindelser med den ryska statens intresseföretag Gazprom.

Affärerna och turerna kring Carl Bildt kommer att fortsätta oavsett vad Reinfeldt önskar och vill. Skälet är enkelt alla skäl finns till detta. Skulle däremot Reinfeldt finna att till sist det blir för tung fotboja att dra på Bildt så instämmer sig ögonblickligen; hur är det med Fredrik Reinfeldts omdöme och hans ledarförmåga.

Utnämningen av Carl Bildt är en fråga som kommer att lägga en skugga över moderatregeringen under hela mandatperioden oavsett vad Reinfeldt tar sig till. Han har skapat sitt eget moment 22, ett moment 22 som Joseph Heller inte ens skulle kunnat dikta ihop.

Till sist……………….

………………………….Lyssnar på Bill Haley & His Comets LP ”Rock Around The Clock (Brunswick LAT 8117) och finner att den är grymt underskattad. Den är en högst hörvärd blandning av country-swing , jump och rhythm & blues. Låt vara att Haley inte såg ut som en rocker men bandet hade ett häftigt tryck.

Den numera synnerligen tystlåtne statsministern ”Skuggan” Reinfeldt öppnade sin mun plötsligt i veckan för att gå ut i försvar för ”sin” utrikesminister ”Mina affärer” Bildt. Inget blev ju bra av den plötsliga lösmyntheten från Reinfeldt utan saken blev väl snarast värre. Reinfeldts uttalande till TT kan inte lämnas utan kommentar. För läs bara detta:

Innebörden i Reinfeldts märkliga kommentar kan lämpligen spaltas upp enligt följande:

Alla som kritiserar Bildts aktieinnehav i Lundin Oil och Gazprom är socialister och kommunister eftersom de misstror marknadsekonomin. De missunnar kapitalisten Bildt att vara rik eftersom de ogillar aktier och ”ägande”. De ogillar Bildt personligen och inte minst de ogillar att Sverige har en utrikespolitik.

Reinfeldt gör sig till tolk för en konspiratorisk syn på kritiken som växer mot Bildts fögderi och den utrikespolitik som kan misstänkas ta hänsyn till ryska intressen p.g.a. carl Bildts kopplingar till både Lundin Oil och Gazprom. Att Reinfeldt varken vill eller tydligen kan förstå den kritik som finns i sakfrågan (dvs. gasledningen) och mot hans egens ministärs utrikesminister som uppenbarligen har problem att inse att hans affärsintressen (tveksamma moraliskt sett men legitima juridiskt) och uppdraget som utrikesminister inte varken kan eller bör sammanknippas med varandra. Detta för Sveriges utrikespolitiska intressens skull där bara misstanken att utrikesministern Bildt skulle kunna tänkas ta hänsyn till sin egen plånbok i en känslig utrikespolitisk fråga.

Jag har tidigare fört fram åsikten att Bildt aldrig skulle ha utnämnts till utrikesminister av Reinfeldt. Reinfeldt visade ett klart dåligt omdöme som enbart förstärks av hans löjliga och patetiska försvar för en sjuk sak (Bildt som utrikesminister) – En ståndpunkt och uppfattning som enbart kan förstärkas av Reinfeldts märkliga uttalande.

Till sist………..

Veckans tio mest avlyssnade spår:

1. Lucinda Williams ”What If” (från Uncut March Playlist)
Från den kommande CD:n West  - ett underbart  spår med den I Sverige underskattade Lucinda Williams.

2. The Tornados ”Telstar” (från The Hits Of Joe Meek – Castle)
Än en gång utgiven denna 1960-talets klassiker, fortfarande framstår som väldigt väldigt fräsch efter 45 år!!!

3. Pretenders ”Kid” (från  Pretenders – Real/Rhino)
Favoritlåten med Pretenders här i remastrad version på Rhinos utmärkta återutgåva av den första LP:n från 1980.

4. Don Gibson ”I Can´t stop Loving You” (från RCA Country Legends - RCA)Originalversionen av countrymusikens stapelvara som blev även soulens dito.

5. Townes Van Zandt ”Pancho & Lefty” (från Live at The Old Quarter, Houston Texas - Charly)
En fantastisk låtskrivare I en mästerlik sång om kamratskap.

6. Doug Sahm ”Blues Stay Away From Me” (från Dough Sahm And Band – Collectors Choice)
Musikanten som vi saknar så mycket i nyutgåva av en av hans bästa plattor

7. Ron Bernard ”Colidna” (från The Golden Age Of American R & R / Bubbling Under – Ace)
Cajungrabbens första hit från 1962!

8. The Robins ”The White Cliffs Of Dover” (från The Golden Age Of American R & R / Bubbling Under – Ace)
I961 resterna av det som blev kvar när kärnan av The Robins blev The Coasters här i en sanslös doowopversion av WWII-balladen.

9. Frank Sinatra ”I´ve Got You Under My Skin” (från Live In Paris – Reprise)
En av Frank Sinatras bästa låtar i en inspelning med ett litet tight band i Paris.

10. Johnny Cash & The Tennessee Two ”I Was There When It Happened” (från Country Style  USA – “Sun”)
Från en tidigare okänd radioinspelning för amerikanska arméns radiostationer  som finns som en fejkad Sun-platta. Lysande!

Om några veckor väljs Mona Sahlin som ny ordförande för det socialdemokratiska arbetarepartiet. Det är ett historiskt val och beslut då ingen kvinna tidigare nått det detta det högsta förtroendeuppdraget i partiet. Det är också ett historiskt val då det är första gången som en framträdande (s)-politiker blir ordförande och samtidigt har med sig så lång politisk erfarenhet. Sahlin har tillhört partiets innersta cirkel och maktcentran under långt mer än ett decennium. Det innebär också att hon har med sig en rejäl dos av erfarenhet som kommer att vara en styrka för henne i det politiska dagliga arbetet med att för det första leda oppositionsarbetet mot högeralliansen men och för det andra se till att densamma får respass 2010.

När Olof Palme trädde till efter Tage Erlander så fick ha ett gott råd från sin företrädare och det var enkelt men nog så viktigt. – Lyssna på rörelsen uppmanade Tage Erlander till Palme. Lyssna på rörelsen och med det menade Erlander ta vara på de stämningar som finns i partiet och hela arbetarrörelsen. Hämta hem människors farhågor, deras hopp, deras önskningar och deras hopp om framtiden. Låter säkerligen enkelt men är lika säkert inte helt lätt.

Det innebär något helt annat än under Perssons tid; lyhördhet, ödmjukhet och inte minst vilja att träffa partifolket, fackföreningsaktiva, förtroendevalda, arbetslösa, arbetande, ungdomar, invandrare och alla andra som vill ha sitt budskap framfört. Hur ska balansen mellan arbete och kapital kunna säkras. Vad ska lagstiftningen reglera i förhållandet mellan olika intressen på arbetsmarknaden och full sysselsättning ske. Hur ska människor få tilltro till pensionssystemet som allt mer kritik riktas mot.

Vilka idéer och framtidsvisioner ska prägla socialdemokratin så arbetstagarnas rätt till rättvis behandling och arbetsgivarnas allt starkare och högljuddare krav på avreglering och otrygghet se ut. Hur ska ett arbetsliv där utveckling sker allt snabbare och möjligheterna till att gå från ett jobb till ett annat och där anställningsbarheten inte blir en fråga om rätt efternamn, rätt etniskt ursprung eller rätt hudfärg.

Utmaningarna för Mona Sahlin är enorma och äntligen finns chansen att lägga det historiskt tunga krisoket från 1990-talet bakom oss och bygga framtiden. Men för att Mona Sahlin skall lyckas med detta krävs att hon vågar utmana Sveavägen 68:s skuggkardinaler och sätter politiken före ekonomiska kortsiktiga budgetkrav. Sahlin måste våga lyssna på rörelsen och våga ta till sig de tankar, farhågor, önskningar, idéer, hopp, löften som bärs av många människor inom och utom arbetarrörelsen.

Mona Sahlin har ett historiskt och grannlaga uppdrag och en historisk möjlighet – att leda efterkrispolitiken där tillväxt och ett 2000-talets folkhem byggs. Likheterna med Tage Erlanders uppdrag efter Per-Albin hansson liknar mycket det som Mona Sahlin har att ta itu med efter Göran Persson. Klarar Mona Sahlin av det kan endast historien bedöma – som socialdemokrat hoppas och tror jag att hon har förutsättningarna.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Går politisk gunst att köpa, är det möjligt att vinna väljarkårens stöd med så enkla medel som att lova och, erkännes, leverera några hundralappar till vars och ens bankkonto.

Regeringen Reinfeldt har all anledning att fundera på att det ökade opinionsstöd som de hade hoppats på inte har kunnat räknas in. Tvärtom har väljarna fortsatt vara skeptiska mot Reinfeldt och hans fögderi trots att en del av oss har fått skattesänkningar på upp till 1100:- per månad. Svenskarnas skepsis uttryckes i det faktum att hans alliansregering har fortsatt historiskt lågt stöd för att vara en nytillträdd regering. Den har t.o.m. lyckats bli så illa sedd att den har förlorat allt stöd den vann på valdagen och ett antal procent ytterligare.

Skillnaden mellan oppositionen och högerministären är hela 11 % idag jämfört med valdagen. (Se även Aftonbladets ledare igår.) En sensationell utveckling som ingen kunde förutse. Regeringen har framstått som en samling av, förlåt uttrycket, klantskallar som hellre har ägnat sig åt egna tveksamma affärer eller har kunnat beslås med starka misstankar om jäv. Reinfeldts förmåga att utse sin egen ministär framstår därmed som högst tveksam och tilltron till en regeringschef så gör sådana stora misstag att betydande delar av hans regering får avgå eller framstår som närmast mutbara egoister får naturligtvis en betydande knäck.

Att vinna förtroende är ett långsiktigt projekt påstås det. Att det också kan förloras i ett nafs när så sker är välkänt. Reinfeldt lyckades bygga upp ett ganska brett förtroende under några års tid. Han framstod som något nytt och fräscht i mångas ögon. En ny höger som var långt ifrån tidigare nyliberala räknenissar – miljonärspartiet och de besuttna egoisternas förening gavs ett mänskligt och socialt ansvarigt ansikte. Och vem kunde misstro de bruna cockerspanielögonen när Fredrik med en sorgsen min lade huvudet på snedd i TV-rutan och tittade oss djupt in i ögonen. När sedan verkligheten springer ifatt och allt fler upptäcker att innehållet innanför det tillkämpade förtroendekapitalet inte är annorlunda än tidigare högerledare. Egoismen, klassföraktet och den egna tilltron till sin förträfflighet uttrycks i utnämningar av skattesmitare, avgiftsfuskare, mutmisstänkta personer blir det inte mycket kvar av förtroendet.

I det läget hjälper inte med några hundralappar som avlat för när politiken känns igen trots kungens nya kläder som samma gamla trasor och politikerna som samma gamla högerpolitiker som på salige Bomans tid. Slutsatsen blir samma höger då som nu och i grunden samma gamla högerpolitik och politiker.

Till sist……………..

……………………………..Äntligen finns den på CD Doug Sahm And Band (Collectors Choice) som gavs ut av Atlantic 1973. Den helt underbara musikaliska resa i amerikansk root-music. Här spelas R&B, soul, tex-mex, New Orelans-röj och lite annat på 12 fantastiska spår.

Konferensdeltagare från sex europeiska länder utbytte erfarenheter förra veckan i London.

Att resa är att uppleva sägs det. I förra veckan befann jag mig i London för att delta i ett referensgruppsmöte för det stora @work-projektet  som är ett internationellt teaterprojekts som skall skildra arbetslivet villkor ett förändrat Europa. Med på mötet var representanter för fem länder, de nordiska länder och Storbritannien.

Det var föreläsningar och erfarenhetsutbyten mellan alla deltagare som var både fackliga och teaterfolk. Huvudvikten låg på britternas erfarenheter av förändringarna av arbetslivet och då speciellt immigrantarbetarnas situation. Den engelska pjäsen som nu arbetas fram handlar också om den utsugning och det utnyttjandet som sker på ett närmast rasistiskt sätt i Storbritannien. Bristen på rimliga villkor och frånvaron av löntagarrättigheter gör deras situation närmast laglös.

Mike Smith från engelska LO - TUC

Den engelska arbetsmarknaden är idag tydligt uppdelat där immigranter och lågutbildade får jobb, men jobb som ingen kan leva på; lågavlönade daglönarjobb inom servicesektorn där de närmast kan kallas ”det osynliga folket”. De städar kontoren i city på nätterna, de städar upp efter välfärdsfolket, de finns i storkökens hetta, de säljer hamburgare på snabbmatshaken, de utför medelklassens hushållssysslor och de syns inte alltmedan de gör allt detta. De är inte fackligt organiserade även om det sakta men säkert håller på att bli bättre.

Den här arbetsmarknaden är en förtvivlans, desperationens, bitterhetens och utanförskapets arbetsmarknad där människovärde och skammen råder. Inga rättigheter, inga rimliga arbetsvillkor och ett arbetsliv som liknar mer slaveriets än yrkesstolthetens och raka ryggarnas arbetsliv.

Varför har det blivit så här; vilka mekanismer tillåter att människor behandlas mer som djur än som arbetande människors som ger sitt bidrag till det gemensamma samhället. Det finns egentligen enbart ett svar på det. Nyliberalismens ideologiska cynism där människovärdet har devalverats till en fråga om lönsamhet och penningens makt. Det som inte kan förvandlas till pekuniära värden har inget verkligt värde. Ett samhälle där allt mäts med pengar och pengars värde tillåter rovdrift, utsugning, usla villkor och avsaknad av mänskliga rättigheter har sin grund i den nyliberala ideologin som har fått råda i ända sedan Thatchers högerregering över Blairs starkt nyliberalt påverkade decennium.

Krigsrubriker i engelska dagstidningar förra veckan

Det finns också sociala följder av det som sker när människors arbete förvandlas på det som sker i ett samhälle där fackliga rättigheter och där lönsamhet blir det primära för alla samhälliga villkor och förhållanden. De senaste veckorna har gängkrig tagit sex unga pojkars liv alla i sina unga tonår. De har skjutits, knivhuggits eller helt enkelt slagits ihjäl mördats av konkurrerande gäng. Alla har kommit från de fattigaste immigrantstadsdelarna i södra London. Alla har kommit ur den miljö där daglönarna lever marginaliserade till fattiga och desperata människor utan något hopp.

Ironisk kommentar i Londons gratistidning "Metro" i torsdags förra veckan

Maud Olofsson verkar ha en längtan till samma situation I Sverige där människor ställs utan rättigheter, utan möjlighet att påverka sin situation utan att de som inte enligt mauderaterna inte platsar på den väletablerade arbetsmarknaden skall tvingar att jobba på en arbetsmarknad som de fattiga immigranterna tvingas till i Storbritanniens storstäder. Mauderaterna vill se ett osynligt folk även här, utan rättigheter och på arbetsgivarnas nåder. För det blir konsekvensen av alla de förändringar som nu sker i snabb takt.

Försvagad a-kassa tvingar ner lägstlönerna, försvagade rättigheter om sympatiåtgärder förbjuds då facken inte kan och får ta strid för kollektivavtal på alla arbetsplatser, illojal lönekonkurrans mellan företagen som ger på sikt lägre löner för alla. Allt detta finns på Svenskt Näringslivs önskelista och drivs med liv och lust av mauderattorpederna  Olofsson och Federley. Deras framtid skrämmer då den kommer att slita sönder samhället i tydliga och skriande klasskillnader på ett sätt som vi inte sett på över ett halvt århundrade.

Till sist……………..

……………………….Opinionen är inte nådig Reinfeldts regim. Gapet mellan blocken ökar stadigt och är nu över tio procent. Tyvärr är inte opinionsmätningar lika med valresultat och därför kan Reinfeldt & Co. Oförtrutet regera vidare även om en klar majoritet redan efter ett halvår är rejält trötta på dem.

FOTO Ingemar E L Göransson

1980 var året för den förra stora kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. SAF:s omfattande lockout det året förändrade mycket i balansen mellan löntagarna och arbetsgivarna. Dock inte så mycket som om nyliberalernas önskemål om uppluckring av arbetsrätten genom undantag för företag med färre än 10 anställda och förbud mot sympatiåtgärder och blockader mot företag som inte har fackliga medlemmar för stunden.

Sedan Sofia Appelgren beslutat att sälja sin salladsbar i Göteborg har det gråtits på varenda borgerlig ledarsida. Det har varit krokodiltårar där Appelgren har framställts som ett offer för en maffia som känslokallt har krossat hennes drömmar. Beskrivningen är inte bra gruvligt överdriven utan den är också ett uttryck för den mytbildning som nyliberaler, unionbusters på Svenskt Näringsliv och politiska wannabees på högerkanten ägnar sig åt.

Det är inte så att Sofia Appelgren ensamägare av salladsbaren Wild `n´Fresh utan hon har en delägare Serdan Erkan (f.ö. fackligt aktiv i SIF men förvägrar sina kvinnliga anställda samma rättigheter som sina manliga kollegor på SKF, bara det är uppseendeväckande). Men det är naturligtvis inte politisk lika gångbart för kampanjmakarna på högerkanten att lyfta fram honom som den unga tjejen Sofia Appelgren. Det finns helt enkelt ett stråk av cynism i högerkampanjen mot HRF.

Det är inte heller så att HRF har valt ut Wild `n´ Fresh för att statuera exempel utan det är ett led i restaurangfackets arbete för att få till likvärdiga villkor för alla som jobbar inom branschen. Bara i Göteborg har 49 nya kollektivavtal tecknats de senaste månaderna. Wild `n´ Fresh var den femtionde arbetsplatsen. Totalt tecknar HRF ca 1000 nya kollektivavtal varje år. Och det behövs då restaurangbranschen är en bransch som har stora problem med exempelvis ekonomisk brottslighet som hotar alla seriösa krogägare.

(Aftonbladet 5 jan 2006)


Faktum är också vilket inte media velat höra att de anställda har haft löner och villkor som är likvärdiga med kollektivavtalet (se ovan). Exempelvis så har inte anställda fått semesterlön, sjuklön, helglön eller haft det försäkringsskydd som avtalet garanterar. Sedan påstår Appelgren att hon har rättat till detta men det finns enbart hennes ord på det och ingen bekräftelse har HRF fått ännu att så skett. Och om Wild `n´ Fresh har gjort det varför inte teckna kollektivavtalet då?

För muntliga överenskommelser är inga garantier för att få ut sina rätta lön eller nya lön när nytt avtal tecknas. Inte heller finns det utan kollektivavtal några garantier för att de anställda har det försäkringsskydd som kollektivavtalet garanterar. Hela historien kring Wild `n´ Fresh luktar politisk spindoctor-kampanj. Det verkar som om Appelgren har utnyttjas av nyliberaler och unionbusters på olika håll. Inte med omtanke om henne utan med omtanke om sina egna politiska ambitioner för att koma åt kollektivavtalet i allmänhet som modell och facket i synnerhet som bärare av löntagarnas intressen.

Att HRF är rätt ute talar om inte annat det faktum att 7 av 10 restauranganställda är oroliga för att förlora jobbet om de kräver bättre villkor eller avtalsenliga löner. Så HRF:s jobb för att teckna kollektivavtal är helt i restauranganställdas intresse och i helt i linje med deras vilja.

Likaså vore det en katastrof för alla fackliga rättvisesträvanden om en stor del av löntagarna undantogs från arbetsrättsliga regler som förslag som att alla företag med färre än 10 anställda skall inte vara bundna av arbetsrätten. Likaså om blockad och sympatiåtgärder olagligförklarades skulle kollektivavtal och löntagarnas rättigheter bli ett minne blott.

HRF:s kamp för kollektivavtal är därför alla löntagares kamp för löntagarnas fackliga rättigheter gentemot arbetsgivarnas makthunger och nyliberalernas offensiv. Den får inte förloras för det vore att vrida klockan 100 år bakåt i tiden.

FOTO Ingemar E L Göransson

(Lockoutmeddelande på arbetsplats den 30 april 1980.)

Till sist………

Några musiktips:

Sonny Rollins On Impulse (Impulse 1965)

Polarpristagaren Rollins första platta på Impulse på CD är en njutning. Rollins varma ton och improvisationsförmåga gör den här plattan till en riktig trevlig och uppskattad upplevelse.

John Coltrane My Favourite Things (Atlantic 1961)

En av John Coltranes mest kända plattor som I sin CD-format är helt lysande genom att ljudkvalitet är så överlägsen alla tidigare utgåvor. Versionerna ”My Favorite Things” och ”Summertime” är bland det mest spännande som Coltrane gjorde. Vem kommer f.ö. ihåg att Coltrane låg på hitlistorna 1961 med en förkortad version av ”My Favorite Things”

Gene Clark Gene Clark (A&M 1971)

Gene Clark var lite av hjärnan bakom The Byrds på sin tid. När han sedan lämnade gruppen efter diverse konflikter med övriga gruppmedlemmar så gjorde han några egna solo-LP. Den här från 1971 är en av de mest vackra som kom under de här åren. Äntligen återutgiven på CD med ett osannolikt rent ljud vilket aldrig vinylutgåvorna hade.

The Righteous Brothers Souled out (Verve 1967)

Bill Medley och Bobby Hatfields sista LP på Verve kom 1967 och är en värdig sorti för den blue-eyed soulduon. Äntligen finns den återutgiven på CD i sitt originalformat – det vore en gudagåva om övriga Verve-LP:na fick samma uppmärksamhet.

Mike Bloomfield m. fl. Live At Bill Grahams Fillmore West (Columbia 1969)

Mike Bloomfield var gitarrmästaren som spelade sjkortan av alla Eric Clapton-wannabees. På den här Live-LP som tyvärr inte har återutgivets finns några av Bloomfields bästa inspelningar någonsin. Bara ”Blues From the Westside” är skäl nog att leta.

Joe Meek EP Collection (Castle 2007)

Kul och snygg återutgivning av 12 tidiga 60-tals EP som var producerade av galningen, UFO-freaken, psykopaten och blivande självmördaren Joe Meek. En man med galna idéer som han förverkligade i sitt vardagsrum som han byggde om till inspelningsstudio. Här finns John Leyton, The Tornados, Houston Wells, The Flee-Rekkers och många andra. Genomgående är noja, ångest och skaparglädje utan gräns.

PS The Ark The Worrying Kind var en riktig hit som kommer att slå ordentligt under våren!

Titta på det här skolfotot. Det är tagit omkring 1960 och det är 32 10-åringar som är snart klara med lågstadiet i enhetsskolan. De ska senare under hösten börja på mellanstadiet för att under dessa år fram till 6:an bestämma sin framtid. De sig bestämma sig för vad de ska ”bli”, vilken väg de ska ta i högstadiet. Ska de välja gymnasieförberedande eller ska de välja yrkesskolan och snabbt lära sig ett yrkesarbete som snickare, betongarbetare, svetsare, bagare eller kock. Eller varför inte plåtslagare eller rörmokare, bilmek, elektriker, svarvare eller något annat. Flickorna har inte lika mycket att välja på utan de flesta börjar i en affär eller som biträde inom vården men några kommer att gå något år på ”Junkan” för att lära sig grunderna i hårfrisörskornas yrke.

De flesta på fotot kommer att välja ”yrket” och börja ”Junkan”, men några kommer att våga sig på gymnasieförberedande högstadium. Därigenom splittras också klassen som har, när högstadiet börjar, i de flesta fall hängt ihop i 6 år. Vi skulle indelas efter klassklyftorna och klassbarriärerna. Arbetarungar till ”yrket” och läshuvudena, medelklass och överklassbarnen till Katedral och St :Larsskolan efter grundskolan. Men först uppdelas i olika högstadieklasser; yrkesförberedande eller gymnasieförberedande.

Skolan är den starkaste klassutjämnande kraften samhället har. Men skolan kan också vara den starkaste enskilda klasskiljande verktyget av alla. För när barns livsval blir slutgiltigt redan i grundskolan och dörren stängs för förändring, utveckling och nya möjligheter så låses barnen, ungdomarna och vuxna in i sin klassbakgrund. Arbetarungarna stigmatiseras av sina förlorade möjligheter när utveckling och självförverkligande blir beroende av valet som gjordes i tonåren.

Samhället förlorar också kreativitet och talanger som av ett stelt skolsystem när det låser in människor. Så ett skolsystem som förhindrar förändring i vuxen ålder är inhumant, inlåsande, slöseri och totalt samhällsekonomiskt förkastligt. Dessutom är det orättvist och djupt orättfärdigt.

När skolminister Jan Björklund häromdagen presenterade sin utredning om den framtida gymnasieskolan så var det ett eko från tiden för mitt klasskort från 1960. Det val vi gjorde då, jag och mina skolkamrater avgjorde allt, hela vår framtid lades i handen på 12-åringar. Nu vill skolmajoren Björklund lägga det i handen på 15-åringar! Och vad jag kommer ihåg av att vara 15 år så var inte skolan det viktigaste utan det var Rolling Stones, mellanöl, kompisar och tjejer. Det var hormonernas tid och livet levdes för dagen inte för planering av framtiden.

Björklunds förslag skulle om det blir verklighet innebära ett långsiktigt återupprättande av det gamla avskydda klassamhället där var och en hade sin fixa plats. Ett klassamhälle där arbetaren förutsattes veta och stanna på sin plats. Egentligen är Jan Björklunds förslag inget annat än en gigantiskt politisk återställare som kan bli svår att rätta till i det korta perspektivet. I major Björklunds (och därmed (fp):s) ide´ finns ett stort tankefel när man förutsätter att ungdomar från arbetarklassen inte kan lära sig teoretiska kunskaper och därför måste dessa kunskaper exkluderas från skolans utbildningsuppdrag och reserveras för en elit av medel- och överklassungdomar. Det är också ett uttryck för ett klassförakt och övertro på den egna klassens påstått överlägsna förmåga.

Vasaskolan i Linköping som på mitten av 1950-talet byggdes som grundskola för att klara de stora barnkullarna. Utvecklades sedan på 1970-talet till det teknska gymnasiet Berzeliuskolan. Etn symbol på den förändrade synen på skolan. Undertecknad gick här på den gamla Vasaskolan under sina första skolår. (Fotot är ett vykort från 1950-talet)



Förslaget och Björklunds politik rimmar ytterst illa med samhällsutvecklingen där kunskap är alltmer det stora konkurrensverktyget. Begreppet livslångt lärande är ingen myt utan en verklighet och det måste också finnas till för arbetarklassen. Kunskap och ett kontinuerligt lärande är och blir allt viktigare för att kunna få ett jobb. Arbetsgivarna anger gång på gång svårigheten att få tag i tillräckligt väl utbildad arbetskraft. Om man vore lagd för konspirationer skulle man kunna tro att Björklunds förslag har som syfte att motverka arbetarklassens möjligheter att kunna få utveckling i sitt arbete och istället bli hänvisade till en lågavlönad, lågproducerande tjänstemarknad till medelklassens förmån och båtnad.

Alla goda krafter måste därför skapa opinion mot Björklunds re-make av den svenska skolan som trots sina brister är den mest demokratiska och mest klassintegrerande fortfarande. Fortfarande, trots friskoleeländet som gröper ur den kommunala skolans resurser och sorterar ut och in ungdomarna. Egentligen borde sådana som Björklund förbjudas att komma i närheten av skolan och skolpolitiken innan de har rivit ner allt som tagit många år att bygga upp. (Inriktningen på alliansens skolpolitik förstärks av raserandet av Komvux där den uttalade målsättningen är att inte Komvux skall kunna användas för att läsa upp dåliga eller svaga betyg från gymnasiet.)

Titta en än gång på klassfotot. Vi hade vår framtid utstakad i ett klassamhälle där var och en hade sin plats. Under de kommande årtiondena skulle socialdemokratin successivt förändra skolan till en skola där allas möjligheter att förverkliga sina ambitioner och där alla skulle få chansen att förkovra sig och kanske t.o.m. nå universiteten. Inte för att de måste utan för att de skulle ges möjligheten. För deras egen skull och för utvecklingen av samhället från det fixa klassamhället till ett bättre och mer demokratiskt samhälle. Det är vad major Björklund, folkpartiet och alliansregeringen nu vill inte utveckla utan med kraft vända tillbaka till det gamla.

Den här lilla notisen stod att läsa i Aftonbladet i fredags (den 3 febr). Inget märkligt kan man tycka då vi visste och många inklusive facken har varnat för sådana här effekter som värnpliktige David Wigren har råkar ut för. Han får betala en sjundedel av sin lön till a-kassan detta då a-kasseavgiften sedan nyåret har höjt till 350 kr i månaden. Davids problem är ju att han tjänar endast 2500 i månaden.

Att det skulle bli så här visste alla och varningsflagg hissades från i stort sätt alla. Tyvärr, var hörseln hos Littorin och alliansbröderna lika med noll och de drev igenom höjningen. Så nu sitter vi där med skägget i brevlådan.

Det här ett exempel på hur vansinnigt det här blir och tokstolligheterna gäller alla a-kassor. Kort sagt det blir knappast lönsamt eller motiverat att ta småjobb då a-kassan kommer att vara så dyr att just dessa småjobb som många arbetslösa har hankat sig fram på blir ointressanta. Kort sagt, moderaternas a-kassepolitik får motsatt verkan än vad de påstår att den ska få. Det visar också vad som egentligen är syftet; skapa en låglönearbetsmarknad som pressar ner lönenivåerna på hela arbetsmarknaden.

Vad som är än mer uppseendeveckande är det klarspråk som Littorins pressekreterare häver ur sig i Aftonbladet på tidningens fråga om rimligheten att behöva lägga en sjundedel av lönen på Littorins nya a-kassa. Mårten Wennberg som herr pressekreteraren heter säger helt frankt ”Alla får ju försöka klara sig bäst de kan.” Sug på den Inez, som Stefan och Krister brukar säga. Det här är moderat klarspråk - alla får ju försöka klara sig bäst de kan.

Det är också en lysande sammanfattning av moderaternas och alliansens arbetsmarknadspolitik. Det är oomstridligt. Alla får klara sig så gott de kan! Det finns bara ett ord för moderaternas politik – Fy fan för deras förvridna samhällsdarwinism. Uppenbart är att moderaterna är varken nya eller något arbetarparti utan samma gamla överklasshöger som förut.

 Den legendariske grundaren av socialdemokratin beskrev sin samhällssyn enligt följande:

I valet mellan ”var och får klara sig själv” och August Palm så är valet i vart fall för undertecknat synnerligen enkelt, det borde det också vara för de flesta utom den mest inskränkte egoisten och A-kasse-Littorin och hans dräng Mårten Wennberg!

Till sist…….

……………det har vuxit fram en allt starkare kritik mot (m).s beslut att angripa och försöka Kulturföreningen Södra Fot i Skarpnäck i Stockholm. Se exempelvis Aftonbladets ledarsida idag. Skicka dina sympatiyttringar till [email protected] och dina protester till [email protected] som är den moderate ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnd och hjärnan bakom högerns vendetta mot Södra Fot.
 

Lördag morgon, allt är stilla. Ett tyst skramlande av porslin och frukostutensilier hörs från köksregionen. Det letar sig in i den morgonljusa sängkammaren där hustruns mjuka, belåtna sömndruckna andetag hörs. Utanför hörs morgon och vårtidiga fåglar kvittra med ett budskap om att snart vaknar naturen på nytt. Kort sagt lördagsmorgon där alla är ganska belåtna med sakernas tillstånd.

Men i världen utanför hemmet är inte nöjdhetskofficienten lika hög. Läser i bladet att Ericsonaktien störtdök trots en vinst på 36 miljarder varav aktieägarna får i handen 8 miljarder. Varenda siffra i kvartalsrapporten som presenterades igår mottogs av ”marknaden” med besvikelse och alla aktiehandlaryuppiena verkar ha drivets till ett ”state of mind” påminnande om självmordstankar. Allt förlorat bara 8.000 miljoner att dela på, nu blir det vatten och bröd uppblandat med bark. Lyxmercan får bytas ut mot en bättre begagnad Volvo 740 av okänd årsmodell. Armanikostymerna får bli dito från Dressman. Kort sagt hela tillvaron kollapsade hos de finniga nyutexaminerade aktiehandlarna igår.

Kapitalismens värsta fiende är den själv. Girigheten hos kvartalskapitalismen är inte bara ett hot mot jobben utan också mot hela vår värld. När FN:s rapport om klimatförändringarna publicerades så var det en bedömning modell minsta gemensamma nämnare mellan alla deltagande forskare. Alla är överens om en sak – Klimatförändringarna är ett hot mot hela världen och saker måste ske snabbt för att inte förvärra den accelererande utvecklingen. Vad gör då den amerikanska oljejätten Exxon-Mobil, jo, man erbjuder forskarna i panelen $10.000 för var och en om de kritisera och tar tillbaka vad de redan var överens om. Orsaken är uppenbar – allt för den kortsiktiga vinsten – kvartalskapitalismen. Det spelar ingen roll om det innebär att vår värld blir än sjukare och klimatförändringarna innebär ett hot mot miljoner människors liv och existens. Det skiter kvartalskapitalisterna i.

Andra som inte är nöjda är de moderata politikerna i Skarpnäck i södra Stockholm. Här finns en framgångsrik och ytterst skicklig fri teatergrupp ”Södra Fot”. De ska bestraffas enligt stadsdelsnämnden. Bestraffas för att de hade en allsångskväll under namnet ”Allsång mot alliansen” Södra Fot skall nu avstängas från alla kommunala medel för detta illasinnade påhitt. Så här skriver den (m)-ledda kommundelsnämnden i sitt beslut (ur protokollet för Skarpnäcks Stadsdelsnämnd 2007-01-27):

”Under 2006 års valrörelse har Södra Fot använt delar av dessa skattemedel till att bedriva partipolitisk propaganda riktad mot Alliansen stället för som avsett kulturverksamhet. Att en kulturförening som erhåller offentligt stöd så tydligt exkluderar medborgare med borgerliga sympatier är direkt stötande. Kulturverksamhet som finansieras helt eller delvis med skattemedel ska rikta sig till samtliga medborgare oavsett partifärg. Alliansen är därför enig om att föreningen Södra Fot under 2007 inte ska erhålla medel från stadsdelsnämnden. I fall Södra Fot avser inkomma med en ansökan om föreningsbidrag för kommande budgetår, ska det åtföljas av en utförlig beskrivning av de åtgärder som föreningen vidtagit för att säkerställa att den fortsatta verksamheten bedrivs på ett professionellt och opolitiskt sätt till gagn för samtliga kulturintresserade medborgare i Skarpnäck, oavsett politisk tillhörighet. ”

Här talar makten och kravet på tystnad och ofarlighet. Södra Fot har under åren fått stöd för sina produktioner från Kulturrådet men även LO. Men ingen av dessa har begärt eller ens drömt om att ställa politiska renlighetskrav på kulturföreningen Södra Fot. Övertrampet från alliansen i Skarpnäck är uppseendeväckande och illavarslande signal om deras demokratiska sinnelag.

Den 16 februari anordnar sig därför en stödkväll för Södra Fot ute på Skarnäck. Är du i Stockholm gå dit och visa dit stöd för yttrandefriheten och motståndet mot högerns krav på tystnad. (Mer information hittar du här.)

Som sagt alla är inte nöjda denna stilla lördagsmorgon, nu ska jag ta en kopp té till. Då blir i vart jag nöjd!

Så här ser den hittillsvarande meritlistan ut från den sittande regeringen - Det vilda gänget. Det är häpnadsväckande att de sitter kvar med tanke på vad de har lyckats med. Regeringen liknar mer en avdelning av Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) än ett lands politiska ledning.

Jag lovar att följa upp meritförteckningen och uppdatera den allteftersom det behövs. Har ingen som helst hopp om annat än den kommer att förlängas successivt allt eftersom tiden går.

Det som man märker är dock att de borgerliga drakarna som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är ”sin” regering trogen och skriver ringa om ovan utförda gärningar och lik i lasten. Den enda tidning på den borgerliga sidan som faktiskt har i vart fall berört delar av ovanstående är Expressen. Vore sedan Aftonbladet lika otrogen som den var mot regeringens Perssons misstag eller klantigheter skulle mycket vara vunnit. Journalisternas ansvar att granska makten har verkar tagit semester sedan valdagen. Numera verkar principen vara ”anything goes”!

Till sist.....

Lite musik inför lördagspartyt?!

Äntligen helg och dags för ett musiktips – vad sägs om att förgylla helgen med lite engelsk pubrock. Vad var då pubrock. Jo en reaktion på den alltmer komplicerade och arenaberoende rock som Yes, Queen, David Bowie och Rolling Stones. Tillbaka var slagordet och spelplatsen var främst Londons pubar där trådsmala unga musiker började spel enkel och energirik rock med ofta rötter i engelsk och amerikansk R&B. Här är några av dessa ofta synnerligen charmiga och roliga band.

Det bortglömda geniet Mickey Jupps första band som gjorde tre plattor med sitt band Legend. Till skillnad från många andra band skrev Jupp alla låtar själv och därför framstår idag som det stora originalet. Plattorna är ruggigt svåra att hitta.

Tips: Red Boot Album (Vertigo 1971/CD Repertoire 1990)

På något sätt originalet. Sean Tyla detta engelskt 70-tals infant terrible spelade in två plattor på RCA i början på 70-talet. Totalfloppar båda men idag fortfarande uppskattade bland de som gillar jordnära rock. Finns återutgivna på CD.

Ett band som innehöll bland annat Nick Lowe som skrev mycket av bandits låtar. Pop blandat med jordnära rock men mer åt 60-talspopens charm än R&B-influens.

Den missade länken mellan punken och pubrocken. Har energin och attityden hos punken men musikrötterna är samma som exempelvis Ducks Deluxe.

Innehöll ett par synnerligen färgstarka muskier i Zenon de Fluer och Johnny Guitar. Efter Zenon död 1978 så blev bandet aldrig sig likt riktigt. Det mesta var covers av R&B-standards med hög energi.

Sångaren/munspelaren Lee Brilleuax var centralpunkten I detta band från Convey Island. Bandet turnerade runt världen med sin jordnära energirika R & R. I den ursprungliga gruppen fanns även vildhjärnan Wilko Johnson. De hade flera hits och började sina dagar på Stiff-etiketten. Dr. Feelgood  finns fortfarande men är idag en skugga av vad de var med Brilleuax och Johnson. När Brillieuax dog i cancer 1994 var det slutet för Dr. Feelgood som pubrocken kände dem. Deras tidiga plattor finns återutgivna på CD.

Kursaal Flyers

Lite av mitt favoritband där humorn var lite av gruppens adelsmärke. De gjorde också den helt lysande live-plattan Five Live Kursaals. (se där en liten flirt med Five Live Yardbirds mer än 10 år tidigare.)

Egensinnig låtskrivare som kompades av Englands bästa kompband. Alla plattorna på Vertigo är utmärkta men den här samlingsplattan är en perfekt introduktion. Parker flyttade sedan till USA och spelar och gör plattor fortfarande som är fortsatt kvalitet.

Trevlig helg!

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen.

Det är inte så lite märkligt egentligen. Varje gång som det hettar till kring regeringen Reinfeldt så gräver man upp tsunamikatastrofen. När Chilo-Stegö och Borelius var ute och valsade runt i pressen så ”hittade” Reinfeldt banden i källaren på Arvfurstens Palats. Nu förtog det ju inte medias intresse för F:a Ruffel och Bågs affärer utan de fick gå till sist på det mest förnedrande sätt en minister någonsin har fått lämna sin post i svensk historia.

När nu media började och gräva ner i myllan kring utrikesoraklet Bildt så flyter tsunamin upp på nytt. Inte för att en ny granskning (den femte i ordningen) kommer att troligtvis tillföra något nytt eller utkräva nytt ansvar eller annat som är av egentligt intresse. Tsuamikatastrofen har istället blivit lite av högerns motsvarighet till marins budgetubåtar på 1980-talet.

För varje gång en försvarsminister viskade om att det kanske var dags att begränsa utbyggnaden av marin så död ”ryska” ubåtar upp lite överallt. Den enda säkerställda och bevisade u-båten hade en aspackad besättning där instrumenten var i samma dåliga skick som kaptenen!

För nu var intresset för Bildt och hans minst sagt märkliga affärer på tapeten och höll på att bli en verklig belastning för regeringen Reinfeldt. Bildts optioner i ryska statens oljebolag och Bildts engagemang skumraskföretaget Lundin Oil kan ju verkligen ifrågasättas om de är förenliga med posten som utrikesminister. Likaså Lundins Oils affärer i militärdiktaturens Sudan. När nu på köpet förre utrikesministern Lennart Eliason har ett FN-uppdrag att försöka få slut på folkmordspolitiken som samma militärregim är ansvarig för blir turena allt märkligare.


Sedan visar det sig också att Bildt har förtigit innehavet av över en miljon i USA-företag som har intressen i den amerikanska militärindustrin. Även detta högst betänkligt av en utrikesminister som där med har privata intressen av USA:s krigsföring i exempelvis Irak och Afghanistan.

Så kopplingen Lundin Oil – Gazprom – Sudan – Ryssland – USA militär industri tyder inte på en särskilt seriös syn på svensk utrikespolitik. Man kan undra hur länge Reinfeldt kan behålla sin utrikesminister som har så stora privatekonomiska intressen av svensk utrikespolitik utan att inse att det skadar Sveriges anseende.

Alltså skandal och stormen kring Carl Bildt höll på att blåsa upp med rejäl kraft, då var det dags för tsunami igen. Ett djupt cyniskt spel för galleriet. Ansvaret vet vi för den saktfärdighet och disorganisation som var på UD det första dygnet. Nu handlar det istället om att avleda uppmärksamheten från de egna politiska problemen med i detta fall Carl Bildt. Det blir ett cyniskt spel eftersom det utnyttjar de anhöriga som en bricka i spelet och låter inte livet gå vidare. Vad är nästa form av bestraffning för misslyckandet – offentlig ståndsrätt.

Gårdagens beslut att gå igenom banden för att se om det finns ytterligare uppgifter som kan klargöra vad som hände är bra. Bra för det kanske äntligen avför frågan från att återkomma som en politiskt utnyttjad följetång. Bra för det kan äntligen innebära att inte Reinfeldt kan använda tsunamin som avledande manöver nästa gång det börjar blåsa kring hans lindrigt sagt nersolkade avdelning av Kriminellas Revansch i Samhället. Tsuanamikatastrofen och det cyniska utnyttjandet av tragedin är hänsynslöst mot de anhöriga och respektlöst mot offren. De moderata spindoktorerna lämnar en dålig eftersmak.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

och fotobloggen