Ingemars blogg

Söndag kväll och snart dags att krypa ner i bingen. I morgon bär det av till Aten för att under två dagar diskutera fackföreningsrörelsens roll och kulturen tillsammans med kulturarbetare och fackligt aktiva från hela Europa. Initiativet till konferensen eller sammankomsten har kommit från delvis grekiskt håll genom en teatergrupp i Aten men framför allt det nätverk av fackligt aktiva och kulturarbetare som kallar sig @work.

Två dagar ska vi tillsammans och utan skygglappar tillsammans diskutera hur kulturen och facket kan samarbeta i ett öppet Europa där både fackliga rättigheter och kulturarbetarnas villkor kommer i kläm i den allt mer aggressiva nykapitalismen. Hur ska vi tillsammans kunna sätta upp ett alternativa till den nyliberala ideologiska hegemonin och vad kan vi göra tillsammans.

I Sverige har Teatermaskinen i Riddarhyttan turnerat med sin kritikerrosade pjäs @work under året. Den har varit det svenska bidraget i nätverket arbete och har kommit fram i samarbete med arbetare ute på arbetsplatserna och lokalt fackligt aktivt folk. Men även studieförbund och folkhögskolor har varit med i processen. På liknade sätt har det skett i Tyskland, Danmark, Finland och England.

Under processen har intresse väckts i bl.a. Nordirland och även i Grekland.

Till sist

Lyssna på Karen Dalton In My Own Time (Light In The Attic USA 2007)

En helt lysande platta som kom ut i början av 1970-talet men missades totalt. Blandningen av folk och blues med en urkraft som man inte tror är möjligt. Dalton dog redan 1993 av sitt missbruk men är en återupptäckt väl värd att göra.

Kd har placerat sig under 4 % numera och allt tyder väl på att vi kommer att få se ett borgerligt inbördeskrig så småningom när nervositeten börjar göra sig gällande.

http://www.kulturochpolitik.se/

Satans mördare sa Olof Palme en gång. Då gällde det slaktarna i i det dåvarande fascistiska Spanien. När den spanska fascismen avrättade FRAP-aktivister så angrepp Palme i ett allt annat än diplomatiskt sätt den ansvariga fascistregimen. Franco-fascismen skyddades av amerikanska intressen och kritiken bidrog till att Spanien kom att välja den demokratiska vägen efter Francos frånfälle.

Satans mördare är ett lämpligt epitet på den burmesiska militärdiktaturen som under det senaste dygnet gjort sig skyldiga till övergrepp på en allt mer utmanade sätt mot de demokratitörstande burmeserna. De våldsamma och brutala händelserna upprör nu en hel värld och kritiken är samstämmig gentemot regimen och dess bödlar.

I flera decennier har militärdiktaturen hållit landet i ett järngrepp utan att omvärlden har bekymrat sig överdrivet om vad som skett och förföljelse. Orsaken har varit lätt att hitta; ekonomiska intressen som inte har fått störas.

Både Frankrike och Norge har ekonomiska intressen i Burma. Skamligt men sant så är dessa ekonomiska intressen ett skäl till varför regimen har kunnat fortsätta sitt förtyck. Men den starkaste orsaken ligger i Rysslands och Kinas ovilja att påverka regimen.

Det samma Kina som är förre fp-ledaren Leijonborgs förebild och det är samma Kina som nu genomför fotbolls-VM för damer och ska nästa år bli värld för det största inom idrotten olympiska spelen.

Protesterna mot fascisterna i Burma kommer att fortsätta med all sannolikhet. Men för att diktaturen skall sparkas ur sadeln måste omvärlden bry sig och de demokratiska länderna lägga press, börja bojkotta och isolera regimen. Kina och Ryssland måste förmås att inte hålla militärdiktaturen bakom ryggen som de gör fortfarande trots händelserna de senaste dagarna. (Följ den aktuella utvecklingen på www.aftonbladet.se där redaktion uppdaterar hela tiden.)

Enligt de senaste nyheterna så stängs nu Burmas tidningar för att de inte ska kunna rapportera om händelserna.

Satans mördare - det epitet gäller minst lika mycket militärerna i Rangoon 2007 som militärerna i Madrid 1975.

http://www.kulturochpolitik.se/

Sidney, Australien 1978. Midnatt på ett hotellrum och svårt att sova. Letar efter en film som är värd att se och hittar "Mannen med den gyllene armen" (The Man with the golden arm) från 1955 som var Frank Sinatras bästa filmroll någonsin. Hans knarkande f.d. fängelsekund Frankie Machine är så otroligt stark i sin närvaro, t.o.m. över en TV-skärm.

Efter ca 10 minuter kommer det första reklaminslaget för att följas av 15 minuter film och 10 minuters reklam och så håller det på. Filmen förstörs av uppstyckningen med den mest infantila reklam. Efter någon timma stänger jag av och finner mig i sömnlösheten och tidsomställningens förbannelse.

Redan idag svär de flesta över reklamavbrotten på TV. TV4, TV5 och alla andra reklamfinansierade kanalers orgier i reklaminslag som förstör och irriterar kommer att nu bli än värre med det förslag som regeringen och kulturminister Adelsohn Liljeroth la i fredags.

I korthet innebär det att reklamen i TV och radio kommer att kunna öka med 30 % vilket innebär att 25 % av TV-tiden på ett dygn nu blir reklam. Infantilismen och dumkulturen blir än mer framträdande med de mest korkade reklam"budskap" mitt i långfilmer och andra program.

TV upphör att ta sitt kulturpolitiska ansvar också därmed att fungera som en folkbildande och intresseväckande distributionskanal för upplevelser och kunskap utan blir enbart en affischtavla för mer eller mindre meningslösa produkter. Vi kommer att tvingas på reklam för blöjor, tamponger, färdiglagad mat, bilar, tvättprodukter osv. i ännu större omfattning. Vinsten är möjligen att vi får mer tid att springa på toa och koka kaffe eller hämta en pilsner utan att förlora något. Filmupplevelsen blir däremot förstörd och vi kan lika gärna stänga av TV och göra något annat.

Public service får också en viktigare roll men med de direktiv som public service utredaren får så lär SR och SvT att kläs av resurser att göra bra TV och radio utan det blir krämarna som kommer att vinna slaget om radio och TV. Bara det faktum att en pålitlig kristdemokrat är ensamutredare, Rose-Mari Frebran, garanterar detta och att public service kommer att bli väsentligt smalare än idag.

Linghem, Sverige 2007. Midnatt hemma. Stänger av TV och sover istället!

http://www.kulturochpolitik.se/

För en dryg vecka sedan skrev jag om de första fem av de tio bästa jazzplattorna genom åren. Givetvis min egna val så nu är det dags för de fem sista av de tio plattorna.

Frank Sinatra In The Small Wee Hours (Capitol 1955)

Frank Sinatra hade två karriärer. Den första som vokalist Tommy Dorseys orkester på 1940 och sedan en andra karriär som kanske den bäste sångaren i jazz-MOR-bagen. Sinatras förmåga till att vara sentimental utan att bli löjlig är makalös. Den här plattan som kom 1955 är kanske hans bästa i bagen jazz-ballader. En innerlig och ljuvlig platta som andas mörka baren och tung cigarettrök och stort svårmod.

Thelonious Monk Quartet with John Coltrane At Carnegie Hall (Blue Note 2005)

Inspelning av den här legendariska koncerten var försvunnen under många år för att hittas i en felmärkt kartong av en ren tillfällighet i lagret hos Blue Note för några år sedan. En så fenomenal och njutbar inspelning får man leta efter. Här är två av jazzhistoriens största på sitt bästa humör och blir inspirerade av sig på varandra och resultatet blir stordåd.

Stan Getz West Coast Jazz (Nogran 1955)

Jazzen från 1950 och 60-talens Kalifornien är layed-back och cool. Lika cool som Los Angeles sol är het. En av de bästa exponenterna var amfetaminhuvudet Stan Getz och hans första platta på Nogran från 1955 är ett utmärkt exempel på denna jazzform som påminner om ett soundtrack till en Raymond Chandler-deckare. Cool och street-wise.

Mose Allison Mose Alive! (Atlantic 1966)

Mose Allison är mest känd för Parchman Farm som han egentligen snodde från Bukka White som själv satt just på Parchman för dråp. Country-bluesen blev jazz när den kom i vite Mose Allisons händer. Allison påverkan på jazzen och inte minst bluesen är stor och han påverkar fortfarande. Vad skulle exempelvis Georgie Fame varit utan Mose Alison? Den här live-plattan är perfekt introduktion till Allisons värld.

Adventures In Jazz & Folklore (Philips 1965)

Svensk jazz kom under 1960-talet bli starkt inspirerad av folkmusik. Delvis tack vare Jan Johanssons kärlek till den svenska folkmusiken. Men också tack vare bland andra Stan Getz som under sina Sverigebesök ägna stort intresse folkmusiken och dess svårmod. Den är plattan var egentligen ett Tv-program där den svenska jazzeliten gjorde sina versioner av svensk folkmusik. En fortfarande svårslaget projekt som är känns lika fräsch som för 40 år sedan.

http://www.kulturochpolitik.se/

Regeringen har ingen skam i kroppen. Men det behöver inte en högerregering ha. Vägen utför modell USA är beträdd och nu fortsätter regeringen på den inslagna vägen. Det finns inget annat sätt att beskriva förslagen i den nya högerbudgeten.

Blir du arbetslös så tar det två dagar ytterligare innan du kommer in i a-kassan. Jobbar du inom ett förbund där arbetslösheten är högre än genomsnittet så blir det än dyrare att tillhöra a-kassan och vara facklig medlem. Men om du har ett yrke med lägre arbetslöshet så får du sänkt a-kasseavgift. Syfte med detta är slå en kil mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Slå en kil mellan kvinnodominerade förbund som Hotell & Restaurang och Handels gentemot mansdominerade som IF Metall och Elektrikerförbundet. En skamlig politik där det tyvärr inte tog många timmar innan TCO-förbundet SKTF hade det dåliga omdömet att tackade regeringen för att de får sänkt a-kasseavgift.

Höstjakten fortsätter på arbetslösa och sjuka människor. Empati med den som har det redan svårt saknas totalt hos regeringen. Likaså solidariteten med de som August Palm beskrev som "samhällets till skada komna" när man nu sänker sjukpenningen. Den som inte kan få heltidsjobb utan bara deltidsjobb straffas också kan förlora en stor del av sin inkomst när möjligheten till heltidstämpling försvinner. Detta får stora konsekvenser framförallt för alla de lågavlönade kvinnor som jobbar inom branscher där arbetsgivarna har satt i system att bara anställa på deltid eller timmar.

Målet att skapa en låglönearbetsmarknad där löntagarnas rättigheter blir bara ord och där facken inte förmår att teckna och upprätthålla kollektivavtal är på väg att skapas genom att många deltidsanställda riskerar att betala en stor del av sin låga inkomsten i fackavgift och a-kasseavgift genom regeringens politiska beslut.

Regeringen Reinfeldt är en skammens regering - en renodlad högerregering där klyftorna får snabbt öka och där skillnaden mellan fattig och rik ökar med en förfärande fart och omfattning. Reinfeldt gör skäl för den nidteckning SSU publicerade inför valet - ulven Reinfeldt.

Skyll inte på mig, jag röstade inte på dom!

http://www.kulturochpolitik.se/

1981 var det kravaller i London och andra engelska städer. Det var protester från framförallt ungdomar och invandrare mot högerregeringen Thatchers nyliberala nedskärnings- och privatiseringspolitik.

De omfattande protesterna skedde till tonerna av punkens sista flammande toner men också och framförallt till The Specials sista riktigt bra singel "Ghost Town". De kom att toppa listorna i England och höll faktiskt på att bli bojkottad av BBC. "Ghost Town" fångade inte bara bandets känslor inför det som skedde i deras hemstad Coventry utan engelska ungdomars frustration över högerpolitikens konsekvenser. (Här kan du se videon som gjordes.)

Den engelska musiktidningen "Uncut" uppmärksammar "Ghost Town" i sitt senaste nummer där en längre artikel och intervjuer med de som var med publiceras. Det är en i sanning intressant läsning där den då djupt splittrade bandet Specials kom att prestera sin finaste minut samtidigt som bandet höll på att falla sönder av det eviga turnerandet och det faktum att alla konflikter som uppstått under de år som man hade gnagt på varandra intensivt.

"Ghost Town" varockså en metafor för ett England som förvandlades till ett marknadsparadis där pengar är måttet och mänskliga hänsyn inte har mycket värde. Högerpolitikens resultat med ökad arbetslöshet, privatiserad välfärd och ökade klyftor blir därmed resonansbotten för The Specials "Ghost Town".

This town, is coming like a ghost town
All the clubs have been closed down
This place, is coming like a ghost town
Bands won't play no more
too much fighting on the dance floor

Do you remember the good old days
Before the ghost town?
We danced and sang,
And the music played inna de boomtown

This town, is coming like a ghost town
Why must the youth fight against themselves?
Government leaving the youth on the shelf
This place, is coming like a ghost town
No job to be found in this country
Can't go on no more
The people getting angry

This town, is coming like a ghost town
This town, is coming like a ghost town
This town, is coming like a ghost town
This town, is coming like a ghost town

http://www.kulturochpolitik.se/

I morgon är det ett år sedan högerregeringen med Reinfeldt i spetsen vann valet. Då var Reinfeldt med cockerspanielögonen otroligt populär speciellt bland kvinnor på den borgerliga flanken. Men även en del tidigare socialdemokratiska väljare hade bytt fot och fallit för löftespolitiken om mer pengar i plånboken. Snåltarmen och ett blygt anlete gav valsegern. Tyvärr var det uppenbart många som lät sig förföras av utanlåten men inte hörde egoismens höga visa som den formulerades av högeralliansen.

Människor är förbannade på försämringen av a-kassan, ingreppen i sjukförsäkringen, den dyrare trafikförsäkringen osv. Många beslut som tagits av regeringen har skett utan att det fanns med i löfteskarusell innan valet som nu höjningen av bensinskatten.

Nu ett år senare så har både alliansens opinionssiffror dalat med historik snabbhet till att ligga ca 10 % efter oppositionen utan att den ens behövt formulera någon politik i egentlig mening. Men än värre förtroendet för Reinfeldt har fallit som en sjunkbomb i Marianergraven, till synes utan botten.

Och efter alla skandalösa utnämningar av moderata statsråd med hela garderoben fyllda av lik som licensskolk, skattebrott, snart arbetskraft, köpta examen osv. som gör att moderaterna framstår som ett parti där det är en merit att ha ett straffregister istället för ett CV.

Att då förtroendet för Reinfeldt faller, färre tycker regeringen gör ett bra jobb och opinionssiffrorna dalar. Det är bilden av en regering som möter allt större problem. Det är också en regering som snart bara hyllas helhjärtat av Dagens Nyheters ledarsida. Kritiken växer och sprickorna blir allt tydligare både inom moderaterna men också inom högeralliansen. Centerns återknytande till Ådalshögern med sitt närmast patologiska fackföreningshat skapar problem för Reinfeldt som försökt mödosamt tvätta bort den bilden av moderaterna.

Folkpartiets skolpolitik upplevs och möter motstånd från olika håll då den i grunden militarister skolan och fokuserar inte på det som är problemet; trötta och oengagerade lärare som betalar konsekvenserna av 90-talets sparnit. Kepsar, mobiltelefoner och liknade är bara tecken på det som är problemen inte problemen isig.

KD:s hemmafrulön kostar enorma pengar som måste hämtas hem någonstans och det skapar slitningar inom alliansen. Likaså framstampade beslut och fastighetsskatten som snart alla sågar i den form den får nu.

I slutet på 60-talet skulle dåvarande högerpartiet göra en facelift och make-over. Resultatet och svaret på drömmen var Yngve Holmberg. Först gick det riktigt bra. Opinionssiffrorna gick upp men i det längre perspektivet blev Holmberg orsaken till Högerns ökenvandring i över ett decennium. Så länge Reinfeldt kan hålla sina kritiker stången inom partiet så kommer det att gå men den dag tendensen är tydlig och opinionssiffrorna, förtroendet faller mot avgrunden vässas knivarna och gammelhögern kommer att göra processen kort med Reinfeldt. Tiden är kanske bokad till september 2010.

http://www.kulturochpolitik.se/

Finns det ingen otadlig moderat? Ingen moderat som inte har ett straffregister? Ingen moderat som inte måste lista upp sina brottsliga tillkortakommanden istället för sina meriter när de blir ministrar.

Den senaste i raden av dessa är Ewa Björling som har som meriter svart arbetskraft, fortkörningar,  miljöbrott och svartbyggen. Likaså en konflikt med byggfirman om 1,5 miljoner. Byggaren gav upp till sist och accepterade 150.000 istället för det 10-dubbla som han påstod hade rätt till. Låt vara som det vill med det. En sak är klart och det är att Ewa Björling inte hade byggnadslov för till- och ombyggnaden vilket den moderate (!) byggnadsnämndsordförande är synnerligen tydlig på i dagens radionyheter.  

Hela sörjan ligger helt i linje med tidigare moderatministrar som har licensskolkande, skattefusk, anlitat svartjobbare, köpta akademiska examen, jäv osv. En allt annat än vacker bild av det moderata förhållningssättet till lag och ordning. Istället framträder en moral där lagen gäller för andra inte för sitt eget frälse, sina parti- och klasskompisar, som enligt samma moraluppfattning är helt okay och inget klandervärt.

Jag har tidigare inbillat mig att Fredrik Reinfeldt har bara varit arrogant och samma arrogans har gjort att han inte förstått eller enbart ett klantigt och oskickligt agerande när ministrar som Borelius och Stegö Chiló utsågs. Men nu är det uppenbart att det inte är så utan det är uttryck för en medveten politik och ett förhållningssätt till politiken och samhället. Att få det högsta förtroende en medborgare kan få, att få ingå i den demokratiska valda regeringen, har under Reinfeldt devalverats till en personlig möjlighet.

Bildt, Stegö Chilo, Borelius, Borg, Billström och nu också Björling är sex statsråd som alla har gjorts sig skyldiga till olika juridiska förbrytelser eller tveksamheter. De anser sina handlingar själva som att vara lindriga eller ursäktliga men de är rättsligt tveksamma eller direkt straffbara. Men än mer, är det inte värt att fundera på om det är en sådan regering som svenska folket har gjort sig förtjänt av. Men det är en samling av personligheter som är typiska för det parti som kallar sig moderaterna men är inget annat än den gamla vanliga högern. En högerman är alltid högerman och deras moral är inget annat än egennyttan.

http://www.kulturochpolitik.se/

Värdelösa kräk, ryggradslösa svinpälsar och asociala psykopater med ett väl dokumenterat kvinnoförakt. Så skulle man kunna beskriva de tre män mellan 20 och 22 år gamla som har fyllt två 14 respektive 15 åriga flickor med sprit för att sedan våldta dem. De sitter anhållna nu här i Linköping och naturligtvis blånekar de. Tjejernas uppgifter står därför ord mot ord och tyvärr lär väl i sedvanlig ordning slutet i rättsväsendet bli det vanliga; våldtäktsmännen frikänns i brist på bevis och tjejerna får ingen upprättelse.

De är inte heller första gången varken den ene av männen figurerat i samband med våldtäkt. Den första våldtäkten ska ha skett under början av augusti och sedan upprepades tilltaget och övergreppen mot den ena yngsta flicka den 15 augusti.

Man skäms för att vara man faktiskt. Jag blir så förbannad på sådana här kryp som begår handlingar som dessa. Och även om det inte vore våldtäkt och tjejerna av någon outgrundlig anledning skulle varit med på noterna vad är det för 20-22 åringar som vill ha sex med småtjejer??

Nu tror jag inte en sekund på de anklagades fega försvar utan på tjejerna. Men tyvärr erfarenheten av liknade rättegångar är att oddsen är på förövarnas sida såvida inte tjejen är halvt ihjälslagen eller död. Måtte rättsväsendet slå ner på kräken med all kraft, men det är väl för mycket att hoppas på?!

Till sist

Ett annat hjärnsläpp måste utförsäljningsminister Mats Odell (kd) som har tagit och tillsatt ett utförsäljningsråd som ska hjälpa till med utförsäljning av de statligt ägda företagen. Odells idé är att likna vid att låta mordbrännare sköta brandkåren. Naturligtvis kommer de råd Odell kommer att få stämmer säkert med näringslivets intressen. Bocken som trädgårdsmästare liknar Odells fögderi.

http://www.kulturochpolitik.se/

Idag för 6 år sedan angrepp terrorister New York. Jag satt på jobbet och var på väg hem när jag råkade titta till på en TV-apparat som stod och gick på pressen. Jag var nyanställd på LO och skulle precis gå till tåget för att åka hem. Skräcksynen när det andra flyplanet flög in i det andra tornet på World Trade Center glömmer jag aldrig. Den omedelbara tanken var att det inte kan vara sant, det kan bara inte hända var min omedelbara reaktion.

Vi vet alla vad som blev för reslutat och politiska konsekvenser. USA under president Bush fick en ursäkt till att starta sitt sedan länge efterlängtade krig mot krig. Resultat vet vi dag. USA har grävt ner sig i Iraks ökensand. Med oerhörda mänskliga offer och ett en stat som har förefallet i totalt kaos.

Den 11 september verkar vara ett datum med förbannelse. Den 11 september 1973 störtade en fascistisk militärjunta den folkvalda regeringen i Chile och en veritabel häxjakt på människor med vänsteruppfattningar eller enbart humanister som visdiktaren Victor Jara. En orgie tortyr och mord satte igång och hela Chile dränktes i blod.

Den svenske ambassadören Harald Edelstam kom att spela en hjälteroll när han med sällsynt stort mått av mod och civilkurage när han med risk för sitt eget liv räddade tusentals flyende chilenare från bödlarnas händer.  Edelstam har inte uppmärksammats men nu i år kommer en film, Svarta nejlikan,   om honom och hans kamp för mänsklighet och demokrati med Mikael Nykvist spelande Edelstam. Filmen har premiär på fredag.

Till sist

Bruce Springsteens nya platta Magic finns redan ute på nätet. På något sätt har den kommit ut. Ingen vet hur. Sedan några dagar finns också det möjlighet att provlyssna plattan som är en sällsynt trevlig upplevelse. En dansant och rockig historia där texterna kanske inte är det viktigaste utan festen partyt. En riktig Springsteenfest. Den 2 oktober kommer jag att hänga på låset och köpa Magic.

Hur svenska damlandslaget förlora segern. Helt obegripligt när de dominerade totalt större delen av matchen.

http://www.kulturochpolitik.se/

Så, då är det dags för nästa stora strid med högerregeringen. Centermaudan vill riva upp stora delar av arbetsrättslagstiftningen det har hon sagt sedan första dagen i regeringstsällning, Folkpartiet i sin tur svävar på målet i vilken omfattning angreppet ska ske. Kd vill i guds namn (Mammon) angripa arbetsrätten och Moderaterna är oense internt.

De borgerliga partierna lovade dyrt o heligt att arbetsrätten inte skulle angripas vid en högeralliansseger utan den var fredad för den fungerade utmärkt. Det sa Reinfeldt, det sa även Littorin men de hann inte in i Rosenbad för Carl Bildt läxade upp sina moderater och angrepp arbetsrätten.

Nu börjar opinionsbildningen för ett raserande av viktiga delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Undantag i LAS blir generella med Fp:s förslag, ungdomsavtal (utan rättigheter) vill centern ha osv. Angreppet på konflikträtten vill alla borgerliga politiker ha under ropen på proportionalitet. De enda som fortfarande strävar emot är Littorin och Reinfeldt men hur länge klarar de att hålla skenet uppe och när kommer förslagen om stora försämringar i löntagarnas rättigheter.

Det dröjer nog inte så länge, sanna mina ord!

http://www.kulturochpolitik.se/

Kan man utnämna världens 10 nästa jazz-plattor? Det är ju naturligtvis en fråga om tycke och smak men i alla fall tänkte jag lista mina 10 bästa (i vart fall dagens 10 bästa). Kanske det kan ge någon lite inspiration att lyssna. Alla tio finns återutgivna på CD och finns på exempelvis http://www.ginza.se/ eller http://www.amazon.com/ .

DE FÖRSTA FEM (klicka på bilden för en större bild):

Miles Davis Sketches Of Spain (Columbia 1960)

När det gäller Miles Davis skulle man kunna välja minst fem kanske tio andra minst lika briljanta plattor. Miles Ahead, Kinda Of Blue,  In A Silent Way eller live-plattan Four. Varför just Sketches Of Spain är så kär är att det är här Davis geni och nyfikenhet möter Gil Evans produktions och arrangörsgeni. Skivan är en skönhetsupplevelse av sällan skådat slag. Ett bad i toner som söker själens innersta och läker stressen som man kan ha med sig efter en dags arbete. Miles kanske mest kreativa stund.

John Coltrane A Love Supreme (Impulse 1965)

John Coltrane var liksom Davis oerhört produktiv. Den som vill ha allt Coltrane spelade in står inför en formidabel uppgift. Att Coltrane var en plågad själ är också ett välkänt faktum där både sprirituella livsfrågor men också droger plågade honom. Han fick sparken av Miles Davis på grund just av sitt missbruk. De två var konstnärligt tvillingsjälar och deras gemensamma inspelningar är oftast en upplevelse. Coltrane kom att utvecklas på egen hand till avantgarde-jazzens störste. Hans öppna sinne och hans själsliga sökande manifesterades i ett flertal plattor på Impulse-etiketten under 1960-talet tills hans alltför tidiga död. A Love Supreme är utan tvekan hans absolut finaste stund. Den som inte har öppnat sitt hjärta för denna har en upplevelse kavar som bara måste upplevas.

Jimmy Smith The Sermon (Blue Note 1958)

Kanske den coolaste katten av dom alla. Hammondorganisten Jimmy Smith lyckades etablera orgeln som ett uttryck för den moderna jazzen. Hans halsbrytande och urhippa improvisationer räddade instrumentet kvar och troligen också fabriken. Men hans spel kom att påverka en hel generation av musiker som inspirerades av hans lekfullhet och musikalitet. Musiken som Smith gjorde är också typiskt för det klimat som var på Blue Note etiketten. Allt var möjligt att tillåtas hamna på vinyl. The Sermon var genombrott och bandet innehåller namn som Kenny Burrell, Art Blakey och Lou Donaldson. Det är ett kompband som heter duga.

Lars Gullin Fine Together (Sonet 1957)

Svensk jazz har haft enligt min mening svårt att hävda sig internationellt. Ofta har det varit alltför mycket kopia av amerikanska artisters  och det har varit för lite av eget skapande. Ett undantag är Lars Gullin som under slutet av 1950-laet och 10-15 år framåt gjorde ett antal plattor av oerhört kvalitet. Hans känsliga baritonsaxofonspel parat med en förmåga att skriva fina arrangemang och egensinniga kompositioner ger honom en plats på parnassen med de allra största. 1957 gav det nybildade Sonet ut sin första LP-skiva och det var Lars Gullin och Fine Together. Den fick lysande recensioner och blev kanske genombrottet för Gullin bland en bredare jazzlyssnande publik. Plattan är fortfarande en av de bästa i sin genre och håller lika hög klass i dag som då.

Art Blakey & The Jazz Messengers Moanin´ (Blue Note 1959)

Art Blakey var en sensation när han kom med sin första LP på Blue Note. Moanin´ blev till och med en hit på amerikanska Hot 100. Blakey var också en av de första inom den moderna jazzen jag stiftade bekantskap med när Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens farsa) sålde en EP med Moanin´ och Blues March på kring 1964. Hoffsten gammal jazzmusiker själv hade då Linköpings bästa skivbutik Speldosan där man kunde hitta det mesta. Men framförallt han hade ett lager av jazzplattor som inte var av denna värld.  Blakeys grupp hade med trumpetaren Lee Morgan, Benny Golson på tenorsax och inte minst den suveräna pianisten Bobby Timmons.  Moanin´ tillhör den coola Blue Note-jazzens pelare och kan inte lämnas utanför min listning i varje fall.

De nästa fem kommer att listas under den kommande veckan.

http://www.kulturochpolitik.se/

FOTO Christoffer Göransson

Veckan som gick var då Odelberg gick, Björklund kom och facket förlorade ytterligare medlemmar. allt enligt högeralliansens planering. kort sagt en vecka där orosmolmen syntes väl.

Folkpartiet Batongliberalerna har avslutat sitt landsmöte. Björklund blev ny ordförande som väntat och Leijonborg trots sin nedsolkade kostym fick kongressens tacksamhet. Moral är ett tveeggat vapen. Den gäller uppenbarligen för alla utanför Folkpartiet men inom partiet är det mesta tillåtet bara det gagnar maktutövningen. Inget får störa högeralliansen, framförallt inte några moraliska betänkligheter vad det gäller sådana saker som lagbrott och illigala dataintrång. Att kräva av andra går ju bra men att hålla rent framför sitt eget partikansli är en annan sak.

Jag delar inte Mikael Odelbergs syn på försvaret men en sak måste faktiskt räknas honom tillgoda; karl har varit rakryggad och visat på en sällsynt egenskap i den sittande regeringen och det är civilkurage. När han inte längre kan stå för politiken tar han konsekvenserna av det och avgår. Sedan kan man undra hur omvärlden ser på att en av varje lands regerings viktigaste ministerposter, försvarsministern, innehavs av en lydig nickedocka och en vapenvägrare.

Facket förlorar medlemmar. Det var inget oväntat, det som möjligtvis är oväntat är att inte medlemstappet är värre än det är. För när lågavlönade deltidsarbetande ska betala sammanlagt 10 % av sin inkomst efter skatt till i huvudsak a-kassan på grund av regeringens politik kan det bara få konsekvensen att de inte har råd. Det är också tydligt var tappet var värst;  Hotell o Restaurangfacket och Handels. De två förbund som har flest lågavlönade deltidsarbetande medlemmar. Regering har och Littorin har därmed nått sitt tänkta syfte: se till att de lågavlönade inte är med i facket och då blir det svårare att hävda kollektivavtalen och därmed lägstalönerna. Resultat ökad lönespridning och en låglönearbetsmarknad växer fram där kortutbildade, ungdomar och invandare får klara sig själva. En cyniskt med väl genomtänkt politik. Öka klyftorna, sänk skatten för medelklassen och säkra maktinnehavet 2010. Ett smartare sätt att genomföra systemskiftet än Stureplans-Centerns konfrontationspolitik.
Läs gärna Ingvar Perssons insiktsfulla analys i Aftonbladet och fakta hittas i  LO-tidningens fredagsnummer (nr 27). Klicka på bilden nedan för full storlek.



Även undertecknad har fallit för frestelsen att synas i cyberspace - har skaffat ett eget konto på Facebook. Till vad nytta vete fan men vi får väl se. En notering; på Facebook finns bara konservativ, liberal eller ultrakonservativ och ultraliberal som politiska uppfattningar att ange i profilen. Alltså, socialister och socialdemokrater eller männikosr med vänsteruppfattningar kanske inte är välkomna????!!!!

www.kulturochpolitik.se

"Kulturministern Cecilia Stegö-Chiló har medvetet inte betalat sin TV-avgift på 16 år (!!!) närmare lagtrots går det inte att komma. Migrationsminister Tobias Billström har inte heller betalat på i hans fall 10 år (!!!) då han inte tyckt programmen var bra och att han ogillar public service (Expressen idag).  Handelsminister Maria Borelius brydde sig inte heller om att betala sin avgift när hon flyttade hem från England detta trots att hon äger 6 TV-apparater. Ett förbiseende?"

Så skrev jag i ett blogginlägg oktober för ett år sedan. Sedan kan man lägga till detta turerna kring Carl Bildt och hans optionsaffärer och eventuella jävsituation.

Idag avgår den likaså moderate försvarsministern Mikael Odenberg efter en konflikt inom regeringen. Det är Odenberg som kallar till presskonferens och meddelar att han har budat över sin avsägelse till den evigt frånvarande statsministern Reinfeldt.

Det är en örfil av monumentala mått när en regerings försvarsminister lämnar sin post på detta sätt. Än mer så när det är en moderat försvarsminister som gör det eftersom försvarsfrågan alltid varit högerns hemmaplan. Att då visa upp en sådan missämja inom högern i försvarspolitiken är utan jämförelse i svensk modern politisk historia. Sedan att det inte ens försöks varken från Odenberg eller Reinfeldt att över skyla med personliga skäl eller hälsoskäl. Tvärtom, med all önskvärd tydlighet visar Odenberg sitt missnöje och sin ilska över det sätt han har behandlats i regeringskretsen. Avgången efter mindre än ett års regeringsarbete visar därmed på stora problem och ett djupt liggande missnöje och tydliga motsättningar inom regeringen.

Det är en uppseendeväckande händelsekedja där det ena ministern efter den andra med medlemskap i högerpartiet finner för gott att lämna skutan. Stegö-Chiló, Borelius och nu Odenberg har alla lämnat sina departement. Billström och Bildt har fått utså mycken kritik och inte så lite av nesa men sitter fortfarande kvar. Gemensamt i alla dessa händelser och avgångar är att tystnaden från regeringschefen har varit närmast total. Det är som den gamle kommunistiske journalisten Nils Holmberg sa det är tyst som från sju dövstumsinstitut. Tystanden är bedövande, så tyst att det är historiskt unikt vill jag påstå. Aldrig har en regeringschef haft så lite intresse och vilja att styra sin regering. Och nu ifrågasätts även förmågan även från de mest devota beundrarna.

Kritik mot Fredrik Reinfeldt är idag också kraftig både från vapendragarna på Svd och DN:s ledarsidor. Det verkar som om de är i chocktillstånd och mellan raderna kan man läsa en undran om hur länge ska den här regeringen kunna sitta kvar med bibehållet förtroende. För alltfler blir det uppenbart att det inte är Fredrik Reinfeldt som är den starke ledaren i regeringen utan den verkliga makten i regeringen sitter i finansdepartementet och heter Anders Borg.

När sedan Fredrik Reinfeldt väljer att möta media idag kl 16.00 så är det en stukad och tydligt obekväm statsminister som håller låda om allt utan Odenberg. Det är ett bestående intryck att Reinfeldts så tidigare påstådda och omhuldade resonerande stil har förbytts mot ett pladdrande; en verbal diarré´ utan verklig substans. Intrycket är att Reinfeldt har uppenbara problem med att leda sin regering och har alltmer blivit gisslan för andras ambitioner.

Att Fredrik Reinfeldt saknar ledarkvaliteter är uppenbart och det är evident för alltfler. Det apspel som pågår inför delvis öppen ridå visar på hur ledarskapet i regeringen saknas och det kan få svåra politiska konsekvenser.

Detta kan möjligen fungera så länge Anders Borg förmår att slänga till de andra regeringspartierna deras små allmosor. Medan moderaterna i övrigt håller sig lugna med att de får vara regering i vart fall i ord.  Till gangnet har regeringen uppenbarligen utvecklats till ett transportkompani för Anders Borgs ambitioner. Hur länge kan Reinfeldts ministär hålla för det inre trycket är frågan. Den politiska situationen påminner i mångt och mycket om en tryckkokare där locket inte har skruvats på ordentligt. När eruptionen kommer är snarare frågan än om den kommer.

http://www.kulturochpolitik.se/

FOTO Ingemar E L Göransson

Författaren som 16-årigt mods 1966. (Okänd fotograf)

TV-serien Upp till kamp har fått lysande recensioner och det helt välförtjänt. Peter Birros manus har fångat tiden på ett sätt som jag inte trodde vara möjligt att göra 40 år efteråt. Likaså Mikael Marcimains regi och rollsättningen är på alla sätt helt utan anmärkning.

För den som upplevde och var med under dessa år så är det en bitterljuv upplevelse att se det första avsnittet. Dess eftertänksamma, dubbelbottnade berättarteknik som ger en resonemangsbotten till det som skedde och hur det skedde. Modsen var tidens punkare precis som raggarna var det 10 år tidigare. Ungdomskulturen kom med rockmusiken och ungdomar blev ungdomar inte yngre vuxna som tidigare. Att vara tonåring under 1960-talet var att åka i en emotionell berg och dalbana. Framtidstron allt var möjligt och den djupa pessimism som den politiska utvecklingen gav.

Kriget i Vietnam som kom att prägla hela ungdomsgenerationen och den känsla av radikalisering som kom efter 1950-talets politiska stabilitet och samhällsbygge i symbios med arbetsgivarna. Missnöjet som började växa bland vanliga jobbare över övervinster, brist på inflytande, fortfarande förfärande brister i arbetsmiljön osv. Allt detta som tillsammans med ungdomsrevolten, kulturrevolutionen i Kina och Sovjets invasion i Tjeckoslovakien, maj-revolt i Frankrike. Det var kort sagt en turbulent tid som inte så lite har paralleller i 1910-talets politiska tumult. I grunden ett likartat missnöje, en tid av uppbrott och ett period där musiken kom att spela en oerhörd stor roll i samhällets stämningsläge.

Upp till kamp börjar utmärkt och det ska bli ett sant nöje att se fortsättningen. För den som har missat första avsnittet finns det på www.svt.se .

Ser att regeringen Reinfeldt har fått på spenderbyxorna och slänger in tjugo sköna miljoner för att digitalisera Ingmar bergmans verk. Bland annat ska pengarna användas för att digitalisera hans arkiv och ta fram nya kopior av hans filmer. Med andra ord SF ska få sin affärsverksamhet finansierad av högeralliansen. Ett i sanning uppseendeväckande politiskt beslut. Regeringen ger därmed ett ensidigt ekonomiskt stöd till monopolföretaget på svensk filmmarknad.

Den tidigare nazisten Bergman med sin ibland ganska unkna människosyn fattar Reinfeldt och Adelsohn Liljeroths intresse. Att ställa detta mot läsfrämjande för tio miljoner genom En Bok För Alla är självklart inte möjligt. Borgerligheten behöver sina ikoner och vanliga arbetare och deras barn de behöver inte läsa för de ska jobba som tjänstehjon, avdragsgillt dock, i Djursholmarnas miljonärsgetton. De uttrycker sin "stolthet och tacksamhet över Ingmar Bergmans livsgärning", vi får förmoda det inkludera de mer än 10 år av övertygad nazist och den övermänniskosyn som finns i många av hans filmer. Man känner igen sina pappenheimare på gången brukar man säga.

www.kulturochpolitik.se