Ingemars blogg

I förra veckan var undertecknad tre dagar i Liverpool. Tre dagar som ägnades åt en konferens med facken i nordvästra England och kulturarbetare om Liverpool som den kommande kulturhuvudstaden i Europa 2008. Det fanns mängder av idéer som kom upp till ytan.



Det var fackliga kamrater som John Coffey från transportfacket T & G på Nordirland som berättade om sitt arbete med att använda kulturen som ett sätt att överbrygga och bryta ner sekteristiska stämningar mellan katolska och protestantiska bussförare. Ett uppenbart framgångsrikt arbete som starkt bidraget till att skapa förutsättningar för att få slut på de religiösa konflikterna inom chaufförskåren i Belfast.

Undertecknad var där tillsammans med Anders Ohlsson från Teatermaskinen för att berätta om det internationella samarbetet mellan 6 länder fackliga företrädare, arbetare ute på arbetsplatserna och teatergrupper som tillsammans har jobbat tillsammans kring @work-projektet som delvis har finansierats med pengar från Kulturrådet i Sverige och eu-kommissionen.

Liverpool är idag en delad stad. Det pågår en byggboom men som mycket handlar om pengar från Whitehall i London. Öster om Mersey (floden som flyter genom Liverpool) därefter kommer stora områden där fattigdomen och arbetslösheten bredare ut sig på ett förfärande sätt. Här bor de som förlorade sin jobb när industrin rasade ihop under 1980-talet. Här finns det heller inget hopp om bättre tiden. Fortsätter man bussresan längre ut kommer man till de välmående medelklassområdena där inget av eländet och uppgivenheten finns som i de gamla arbetarkvarteren. Eller som en kollega sa inga nya varaktiga jobb för Liverpools arbetarklass blir det tack vare byggboomen utan arbetslösheten fortsätter att vara skyhög bland de tidigare industriarbetarna.

Liverpool har alltid varit en stad där musiken och kulturen har haft en stark position. De engelska facken har också alltid haft en klockarkärlek till kulturen och en det finns en stolthet över deras historia som är uppenbar. Sådant faktum som att fotbollen är en skapelse av arbetarklassen i Storbritannien och det faktum att det var arbetarna som startade Liverpool Fotball Club i 1892 märktes i diskussionerna om på vilket sätt facken skall synas 2008 under kulturhuvudstadsåret.

Naturligtvis var jag tvungen att söka mig till The Cavern och Matthew Street där Beatles spelade 275 gånger under de första åren av sin karriär. De tidigare ganska ruffiga kvarteren var idag snygga och ansade till turismens och turisternas goda. Utvecklingen liknar i mycket den som Soho i London har genomgått där slutet av 1960-talets ruffiga kvarter kring The Marquee, The Flamingo och andra kända klubbar i Soho idag är vattenhåll för medelsklassens välbeställda yuppies. Lite av sin själ har kvarteren onekligen förlorats men naturligtvis baksidan med sitt social elände är borta eller snarare har flyttat till förorterna både i London och Liverpool. Det är dock inte utan det känns lite sterilt när man vandrar där på onsdagseftermiddagen.

Fredagseftermiddag och det kan vara dags för några musiktips så här inför helgen. Varför inte återupptäcka eller upptäcka den lysande Graham Parker. En singer/songwriter som har med plattor under 25 år gått sin egen väg utan att snegla på tillfälliga trender. Parker har helt enkelt skriver förbaskat bra musik och hans texter om vardagslivet är ofta fyllda av kristallklara konstaterande och ibland reellt cyniska iakttagelser. Här kommer några som är värda att lyssna på ur hans rikhaltiga produktion. Sedan hade Parker världens bästa kompband under ett antal år i The Rumour vilket inte gjorden saken eller musiken sämre!

Howlin´ Wind (Vertigo 1977)

Heat Treatment (Vertigo 1977)

Ren och skär energi med ett antal suveräna texter. Tydlig pubrocks tradition som gör att det svänger och det är nästan omöjligt att sitta still.

Stick To Me (Vertigo 1978)

Innehåller klassikern Heat In Harlem, räcker som skäl att köpa den.

Producerad av Jack Nietzche och kanske GP:s bästa platta. Finns också som en live-version som gavs ut i USA som promo. Arista i USA gav ut båda på en CD som kom 1996 och finns fortfarande att få tag i på exempelvis Amazon.

The Up Escalator (Stiff 1980)

Mer vuxen radiorock fortfarande bra men inte i klass med Vertigo-plattorna.

Efter 1980 har Parker fortsatta att göra plattor av oftast bra kvalitet. Några som sticker ut är:

The Real Macaw (RCA 1983)

En nygift Parker som är på bästa humor. Långt mer optimistisk än någonsin. Några klassiker på Parkerhimlen finns med; You Can´t Take Love For Granted och Just Like A Man. Riktigt bra trots frånvaron av The Rumour

Your Country (Evangeline 2004)

En sen men intressant. Sparsmakad Parker som fortfarande engagerar.

Några Live-plattor med Parker som är att rekommendera är följande:

Live At Rainbow Music Hall, London 1979 (Vertigo 1979)

Tre utmärkta konsertplattor, men endast en är lagligt utgiven och det är Vertigo-promon Live at The Marble Arch. Den finns också tillgänglig på samlingscd:n "Vertigo" medan de två andra är det att leta efter på skivbörser eller liknade ställen.

Till sist

LHC i SM-final i hockey. Det är osannolikt och det största som hänt idrotten i Linköping. Se upp HV nu blir det fight! Annrs är det inte utan att det är en lite sur smak i munnen efter Färjestad-Kåberg anfall på LHC-backen Mikko Louma i går kväll som avslutade hans säsong med operation.

FOTO Ingemar E L Göransson

www.kulturochpolitik.se

Uppenbarligen har Svenskt Näringsliv problem med sig själva och sin egen självbild. Det är tydligt när man upptäckter när de svenska tidningarna slås upp på flyget tillbaka från England i går kväll. Svenskt Näringsliv förbjuder sin medlemsorganisation skriva på det avtal som man är överens med Handelsanställdas förbund om. Sug på den, alltså parterna, facket och arbetsgivarna är överens utan konflikt och utan några större konvulsioner om ett nytt kollektivavtal som är på tre år. Svenskt Näringslivs politruker och politiska fundamentalister säger nej - Ni får inte skriva på.

Konsekvensen blir helt enkelt att Handels har inget annat val än att varsla om konflikt mot en motpart som man är överens med och motparten handelsarbetsgivarna Svensk Handel står nu på knä utanför arbetsgivarborgen på Blasieholmen och tigger om att få skriva på. Men, nej förnuftet får inte stå i vägen för fundamentalistiska tokigheter från moderatkoryféerna på Svenskt Näringsliv.

Vad som är än mer märkligt är att den organisation som främst har krävt att avtalen skall skrivas lokalt eller i vart fall branschvis helt plötsligt uppträder som ett utskott o0ch eko av den ryska kontrollkommissionens dagar och pekpinnevis "ställer till rätta". Man kan bara konstatera att galenskapen och tokigheterna har tagit säte i svenskt Näringsliv på ett sätt som t.o.m. undertecknad knappast trodde var möjligt.

Vilka blir konsekvensrena av slika galenskaper. Jo vem kan lita på att framförhandlade avtal blir ingångna avtal verkligen kommer att genomföras när de nyliberala stalinisterna på Blasieholmen lägger si i. Med vilket mandat förhandlar SN:s medlemsorganisationer och hur länge kommer de att i offentlighet daskas på fingrarna och skämmas ut av översittarna i SN:s ledning? Och än mer vad har Svenskt Näringsliv och framförallt Urban Bäckström för trovärdighet efter det här själv(m)ålet?

Till sist.......

Mona Sahlin har vågat göra det som många har hoppats på men få vågade tro vara möjligt; hon har skickat ut arkitekterna bakom Perssons politik, Jan Larsson och Sten Olsson, från partiets innersta ledning. Ett vist beslut då dessa två är alltför mycket sammanknippad med den sifferexcersitiska politiken som var Perssons signum. Vill och ska Mona Sahlin kunna driva en mer socialdemokratisk politik grundad på solidaritet som huvudprincip hade det varit omöjligt att ha dem kvar.

Tiden går fort framförallt när man på resa. Den senaste veckan har jag varit ute på resa och sett två teaterpjäser som har varit av stort intresse. Den första var i onsdags i Göteborg då det var Folkteaterns uppsättning av Vivian Nielsens Demokrat som var en synnerligen viktig om inte lättillgänglig pjäs om demokratins villkor och dilemman.

Kim Lantz roll som den politiske rådgivare påminde inte så lite om Strindbergs Mäster Olof i sin cyniska maktsökande och maktförvaltande gestaltning. Demokrat för ett viktigt samtal och diskussion om var gränsen och möjligheterna går för demokratin och inte minst om hur makt och makt vunnen i demokrati kan missbrukas och tillåtas påverka demokratin i en negativ spiral.

I fredags återsåg jag Teatermaskinen @work som är en essay om arbete och arbetets villkor. En stark och omtumlande upplevelse där rockmusik, desperation och ironi möts på ett totalt annorlunda sätt. Det är högljutt, det är kraftfull och det är provokativt. En stor del av pjäsen tar sin utgångspunkt i de mest utsatta på och utanför arbetsmarknaden. De mest förtryckta och marginaliserade ges här en röst som tar dem på allvar och gestaltar med stor respekt.

Teater är en fantastisk kulturform då den kan förmedla känslor av olika slag på ett direkt sätt som bara mötet mellan människor kan ge. Det ger en tredimension upplevelse som är oerhört stark när teater är bra. Både Folkteaterns Demokrat och Teatermaskinens @work har dessa kvaliteter även om de är totalt olika till form och innehåll.

En annan form av teater har vi begåvats med under den sista tiden. Det är Erik Fichtelius dokumentärserie om Göran Persson. Min direkta tanke är, vilket eftermäle vill han ha när han har ställt upp på detta. Perssons märkliga agerande är ju självvalt. Det vi ser är vad Göran Persson vill att vi ska se inte något annat. Eftermälet kan inte bli annat än Persson måste lida av och påverkas av sin uppväxt i Vingåker där han mobbades och tyvärr visar upp tecknen på en människa som har påverkas i en tragisk riktning.

Det går inte känna annat än sorg över det som Fichtelius visar upp i sin dokumentär. Men samtidigt går det inte att frånkänna de som jobbade ihop med Persson under alla år inte gjorde något för att hjälpa honom att komma till insikt om den utveckling som Persson hade. Tystnaden kring honom är skrämmande men samtidigt inte ovanlig varken på arbetsplatser, i organisationer eller politiken. Mobbaren och översittaren är själv ett offer och tystnaden och fegheten eller rädslan att våga protestera skapar ofta tystnad och omgivningen ryggar tillbaka för konsekvenserna att försöka ta tag i ett sådant problem. Mänskligt måhända men djupt skadligt för alla.

I morgon bär det av till England och Liverpool för en kulturkonferens om fackligt arbete och kulturens roll. Det är inte utan att det finns en guldkant i jobbet ibland!

Till sist

LHC har 2 - 1 i matcher mot Färjestad. Vem kunde trott det i vintras?

Ikväll möttes för första de två alternativen i svensk politik efter valet i september. Fredrik Reinfeldt mötte Mona Sahlin i en första av säkerligen många politiska debatter. Det var en lågmäld men tydlig debatt där Reinfeldt mötte en debattör som förde debatten på Reinfeldts egna resonerande sätt. En på många sätt mer upplysande debattform än sluggervarianten.

Reinfeldt hade uppenbart svårt att möta Mona Sahlins resonerande argumentation kring a-kassan och blev svaret skyldig hur sämre villkor kan ge fler jobb. Reinfeldt blev också ställd när Mona Sahlin erbjöds sig att köpa jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkring mot att Reinfeldt släppte det mossiga förslaget om vårdnadsbidrag. Mona Sahlins debattstil omöjliggör för Reinfeldt att vinna martyrpoäng, vilket långsiktigt troligen är en större framgångsväg än att så ner honom i skosulorna.

Mona Sahlin som socialdemokratisk ordförande är ny i tonläget men inte i den solklara och knivskapa kritiken av borgarnas politik och deras systemskiftespolitik. Det är inte bara en ny situation med en kvinna som partiledare och ett uppenbart ökat kvinnoledarskap av partiet. Margot Wallströms återkomst till partiet var väntat och samtidigt ökar säkerligen kvinnor som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sitt inflytande med Mona Sahlin som ordförande.

Sammanfattningen blir därmed att den socialdemokratiska politiken kommer att få en tydligare feministisk inriktning men det finns andra delar av den inriktning som Mona Sahlin signalerade i sitt linjetal till kongressen. Man kan se talet som både en avslutning och en delvis ny inriktning på politikområden som har varit eftersatta under rekonstruktionens år av Sverige efter 90-talskrisen.

Det fanns en tydlig signal att partiet inte kommer att acceptera diskriminering i någon form oavsett om det gäller etniskt ursprung, sexuell läggning eller annat. Socialdemokratin under Mona Sahlin kommer säkerligen att driva ett antal förslag för att knäcka diskriminering på arbetsmarknaden som finns av utomeuropeiska invandrare eller andra som arbetsgivarna inte släpper in på våra arbetsplatser.

Söndagens tal gav även en signal om att den traditionella socialdemokratiska devisen av var och en efter förmåga år var och en efter behov kommer att få en tydligare plats i politiken. Den har funnits hela tiden men har inte varit synlig i politiken och därför kunde Reinfeldt gömma sin högerpolitik bakom en traditionell socialdemokratisk samhällsmoral. Samtidigt som egentligen handlar om att berika de redan rika istället skapa det kitt av stöd som exempelvis i arbetsmarknadspolitiken för att kunna ta de jobb som finns och finna den trygghet som en god a-kassa innebär.

Mona Sahlin förde ett intressant resonemang kring utrikespolitik som anknöt till Olof Palme och Sven Anderssons gärning vad det gällde solidaritet med de förtryckta i övriga delar av världen. Perspektivet där AIDS-frågan fick ett stort utrymme och Palestinafrågan lyftes för första gången på et årtionde av en socialdemokratisk partiledare. Perssons Israelfogliga linje fick även den sitt avslut liksom Perssons utrikespolitiska blindhet. Att låta Lennart Eliasson och Margot Wallström utforma partiets europapolitik är därför närmast genialt. Två internationellt högst trovärdiga politiker och diplomater är imponerande exempel på nytänkande från Mona Sahlin.

Det var symptomatiskt för den förändring av inriktingen av (s) politik när Mona Sahlin i söndags tydligt anknöt till Olof Palmes politiska gärning mer än till Perssons år. Ekonomi fick enbart ett kort passus utan Monas tal handlade istället om värderingar och ideologiska ställningstaganden. Detta tillsammans med uppspelningen ur ett av Olof Palmes mest klassiska tal gav en tydlig signal. Mona Sahlin tänker återerövra socialdemokratins själ. Om jag vore Reinfeldt skulle jag vara synnerligen orolig för framtiden.

www.kulturochpolitik.se

I dag lördag valdes Mona Sahlin som den första kvinnliga ordföranden för socialdemokraterna någonsin. En nödvändig utveckling för ett parti som kallar sig för feministiskt och som programmatiskt anser sig stå för jämlikhet, broderskap och rättvisa. Men det handlar också om att signalera och tala om att det är en socialdemokrati som vill och kan förändra den politiska utvecklingen efter 1, 5 decennium av först rekonstruktion efter den svåra 90-talskrisen men också att förvaltarperioden med inte ringa mått av stagnation i just kampen för jämlikhet, broderskap och rättvisa.

Göran Persson gör sin efterlängtade sorti. Han gör det efter ett på många sätt gott rekonstruktionsarbete där det politiska eftermäle kommer troligen att jämföra honom med den roll som Per-Albin Hansson fick ta på sig. Politikern som lyfte Sverige då ur 30-talskrisens kvicksand då förvärrat av ett klassamhälle av enorma mått. Rekonstruktionen som Persson fick göra av 90-talsmoraset återinförde delar av samma klassamhälle då socialdemokratin kom att sätta ekonomin som rättesnöret och ideologisk ledstång för rekonstruktionen. Därav det svidande nederlaget.

Mona Sahlin har två stora utmaningar. Att lyfta tillbaka socialdemokratin till den samhällsförändrade kraften där god ekonomisk utveckling och välståndsskapande för alla går hand i hand med en politik som skapar jämlikhet, broderskap och rättvisa. Då kommer det inte att duga med en politik som den gungstolspolitik som Per Nuder signalerade i sin tur igår när han sa att högerregeringens slakt på a-kassan kan inte en blivande socialdemokratisk regering göra något åt ? det blir för dyrt. Nuder som den sifferdemokrat han är bestämmer politiken efter plånboken ? alltså en fortsättning på den politik som ledde till en rekonstruktion av ekonomin men skapade ökad ojämlikhet, bröt sönder broderskapet och genererade ökade orättvisor.

Det är inte den politiska linjen som är framgångens politik om socialdemokratin skall åter bli den samhällsförändrade kraften som så väl behövs i globaliseringens tidevarv. Det är inte politik som ansluter sig till bankdirektörernas, kapitalägarnas och börsklipparnas behov och idéer utan en politik som grundar sig på ett enda i grunden synnerligen enkelt budskap. Enkelt i sitt innehåll men i sitt väsen och utmaning av det bestående ytterligt svårt då det kräver tålamod och ett stort politiskt mod. Att kräva alla människors lika värde och rätt i en tid då penningpungen styr politiken är en mäktig utmaning som ingen annan än en stridslysten och kampvillig socialdemokrati kan ta på sig.

Mäster August Palm formulerade i början på 1880-talet principerna för socialdemokratisk politik i sitt berömda tal i Malmö Vad vilja socialdemokraterna. Hans ord från då är lika aktuella idag och kan faktiskt ge dagens socialdemokrati samma ideologiska ryggrad som då Palm uttryckte dem:

De orden skulle kunna vara Mona Sahlins programförklaring på söndag morgon då hon kommer att hålla sitt linjetal till partiet. Men det kanske är för mycket att hoppas på?.

www.kulturochpolitik.se

Riksteatern reser omkring med ett nytt, självpåtaget,  uppdrag ? fackföreningsätarens.  Antingen har riksteatern fått någon form av nytt uppdrag under den nya högerregeringens vingar eller annars är det ett utslag av Lars Noréns märkliga syn på verkligheten. Vi vet ju hur väl det gick när han samarbetade med nazisterna som senare begick polismorden i Malexander. Han satte ju upp pjäsen 7:3 i tanken att deltagandet i pjäsen skulle göra nazister som Tony Olsson till bättre människor.

Nu har Riksteatern med Lars Norén i spetsen hittat ett nytt korståg ? fackföreningsätarens något solkiga korståg. Maciej Zaremba artikelserie i DN häromåret som hade som utgångspunkt att facket var rasistiskt och främlingsfientligt då man från Byggnads sida hävdade att även polska byggnadsarbetare ska ha samma löner som sina svenska kollegor. Inte som Maciej Zaremba hävdar en tredje del av vad kollektivavtalen ger normalt.

Byggnads tackade nej till att sponsra (tacka fan för det!!) och fackföreningsrörelsen som helhet tackade nej att delta då Zarembas pjäs liknar facket med en nazist som ska skjuta kvinnor och barn. Riksteatern beklagar nu att facket inte ställer upp på det av Riksteatern och Lars Norén påtagna uppdraget att dra i harnesk mot fackföreningsrörelsen. (Se även Peter Kennerfalks blogg.)

Lars Noréns borgerliga medelklassuppfattning om världen är fortsatt synnerligen bisarr. Först försök att omvända nazistiska gangsters sedan lägga sig platt fall för fackföreningsfientliga unionbusters. Det är konstnärlig frihet som heter duga! Sedan undrar Riksteatern varför fackföreningsrörelsen inte vill ha med eländet att göra. Surt äpple, eller vad?

Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag har på DN Debatt angripit Maud Olofsson för att ha driva en nyliberal politik visavi fackföreningsrörelsen och löntagarnas rättigheter. Ursäkta, höll jag på att säga god morgon. Var har Ullenhag varit under de senaste åren då Centerns utveckling till det mest nyliberala partiet i den borgerliga fataburen skett. Var befann sig Ullenhag när Olofsson ställde sig bakom försöken till undantags lagstiftning för unga på den franska arbetsmarknaden. Eller var befann sig Ullenhag under valrörelsen när Olofsson och mauderaterna hade helt tagit över de gamla nyliberala moderaternas tankegångar.

Orsaken till Ullenhags angrepp på centern är snarare tecken på splittringen inom den borgerliga s.k. alliansen men också på fenomenet borgerlig kannibalism. Erik Ullenhag ser hur hans folkparti sakta men säkert närmar sig panikgränsen på 4 % i opinionen samtidigt som moderaterna uppträder som det klart dominerande regeringspartiet där de tre övriga partierna alltmer reduceras till staffagefigurer i den såpopera som kallas regeringen Reinfeldt. De övriga tre partierna har också, vilket de nogsamt insett, reducerats till noll och intet inflytande på den förda politiken. Alltså dags för egna in och utspel för att inte helt försvinna ur mediabruset.

Ullenhags angrepp på Olofsson kan också ses som ett inlägg i den kamp som pågår om vem som ska komma efter Leijonborg. De socialliberaler som Ullenhag påstås vara mer befryndad med än den batonghöger som nuvarande partiledare är ledare för inom folkpartiet. Alltså Ullhag formulerar och formerar början på den offensiv som är att vänta i striden om ledningen av folkpartiet. Därmed blir också Ullenhags artikel indirekt en kritik av partiets deltagande i högerregeringen utifrån en socialliberal plattform. Sura äpplen med andra ord.

Margot Wallström är enligt DN på väg att få en viktig och framträdande roll i det socialdemokratiska partiet i.o.m. att hon kommer tillbaka från Bryssel i god tid för riksdagsvalet 2010. Inget att förundra sig över efter att ha betraktat en animositet som fanns mellan Göran Persson och Margot Wallström. För borgerligheten och för DN:s ledarsida måste detta uppfattas som ett klart hot då det innebär att socialdemokratin kommer att få i debatten två vältaliga debattörer med vilka herrar Borg, Reinfeldt, Littorin m.fl.  kommer att få det svettigt. Ett surt äpple om något!

FOTO Ingemar E L Göransson


Till sist.........

......................Stefan Sundström och Fjodor från gamla Ebba Grön var inne i Satellite Records studio i fredags och spelade in en ny helt suverän låt Nog fan finns det pengar. Du kan avlyssna den på myspace. Det var ett sant nöje att sitta och lyssna på deras arbete.

Den virtuella videojukeboxen "youtube" såldes till kommersiella intressen för ett tag sedan för fantasisumman av 1 miljard och nu börjar Googles köp av siten synas. En stor del av alla filmsnuttar har börjat försvinna eller tagits bort. Skälet till varför exempelvis Gilbert Becaud  "Et maintenent" och Castaways "Liar Liar" tillsammans med filmsnuttar med Rolling Stones och Kinks är att de var copyrightskyddade. De var, dessa kring 45 år gamla, var tejpade från flimriga TV-program för lika länge sedan. Det var alltså inte nya filmer som inte gått upp på bio eller nyinspelade plattor som det handlar om utan gamla annars inte tillgängliga filmsnuttar.

Den som känner till hur "youtube" fungerar vet att de inte går att ladda ner och sparas utan alla videosekvenser kan endast tittas på. Klåfingrigheten från upphovsrättsfundamentalisterna blir därför orimlig. De här filmminuterna fungerar snarast som reklamfilmer för respektive artist. Han eller hon får inte mer betalt om filmerna inte visas eller de formella upphovsrättsinnehavarna har givetvis inga planer på att visa dem eller ge ut dem på DVD.

Det hela handlar därför enbart om att visa maktspråk och in absurdum hävda upphovsrätten. Väl medveten om att det kan synas vara en märklig synpunkt att kritisera det här när undertecknad hävdar de fackliga rättigheterna och därmed upphovsmännens rätt till ersättning för sina verk. Men när tekniken kommer i konflikt med verkligheten måste verkligheten få råda. Vi kan inte förbjuda tekniken som gör alternativa distributionsvägar av kultur möjlig så kan inte upphovsrättsfundamentalister tillåtas krossa maskinerna så att säga.

När artisterna själva lägga ut sina egna verk på nätet för avlyssning eller t.o.m. för nedladdning så skadar det inte artisten/upphovsrättsinnehavaren men det beskär och på sikt hotar massmediekapitalet om de inte anpassar sig till verkligheten.

"Youtube" har hittills varit en rolig och en otrolig skattkista att gräva i. Här har man kunnat hitta den mest obskyra musikvideon och annat. Det har varit en väl avpassad kompromiss mellan upphovsrättsintressena och Internets nya möjligheter. "Youtube" har gjort det möjligt att visa upp publikt det som annars har varit omöjligt samtidigt som ingen faktiskt har förlorat på det. För ärligt talat vem vill köpa flimriga men charmiga och kulturhistoriskt intressanta videos? Som affärs idé verkar småskurenheten från fundamentalistiska klåfingriga googlemiljonärer  var fel ute, för att uttrycka sig milt!

Se även

www.kulturochpolitik.se

När LO 2001 genomförde sin stora förvalsundersökning  Valet är ditt så var skolan en av den viktigaste frågorna för LO-förbundens medlemmar. Frågan engagerade och bekymrade tusentals medlemmar. Det var i stort sätt ingen av de 28.000 som listade upp sina tre viktigaste frågor som INTE hade skolan med.

När sedan LO genomförde  Valet är ditt på nytt 2006 så var det samma bild; skolan var en av toppfrågorna. Orsaken är också uppenbar att så har varit fallet vid båda tillfällena. LO-medlemmar är också föräldrar och de vet att arbetarklassens barn och ungdomar är underdogs gentemot medel- och överklassens telningar.

När skolan inte klarar av att se och ta vara på arbetarklassens begåvningar så är det ett problem. När under en lång tid av år yrkesutbildningarna har nedvärderats, omedvetet men också medvetet så har det drabbat arbetarklassens barn och ungdomar.

Omedvetet när yrkesutbildning har ställts mot möjligheten till akademisk kunskap. Här har missuppfattningen att yrkesutbildning till yrken som målare, snickare, undersköterska, chaufför har blivit obsoleta i det s.k. IT-samhället så har också en omedveten devalvering av arbetarklassens yrken skett på ett för arbetarklassen negativt sätt.

Samtidigt har den borgerliga skolpolitiken varit en svart-vit spegelbild av den framtidsoptimerade bilden då den likaså nedvärderat arbetarklassens förmåga att ta till sig teoretisk kunskap. Så när skolminister major Björklund säger att de teoretiska kärnämnena ska bort från gymnasieskolan så är det en klasspolitik från det andra hållet.

Gemensamt är dock den okunniga och fördomsfulla synen på arbetarklassens kunskaper och förmåga att ta till sig kunskap. När socialdemokratiska skolpolitiker med medelklass bakgrund slår i sten att 50 % av var generation ska ha en akademisk utbildning så innebär det att man omedvetet säger att arbetarklassens mervärdesskapande yrken inte behövs. Det okunniga synsättet att det inte behövs människor som med sina händer producerar bilar, maskiner, flygplan, matvaror, genomför transporter eller tar hand om och vårdar sjuka eller gamla är lika okunnigt och fördomsfullt som borgerliga skolpolitiker som påstår att kunna engelska, svenska, matematik eller historia är onödigt och inte ens möjligt för arbetarklassens barn är lika verklighetsfrämmande som sin egen spegelbild i skolpolitiken.

När LO:s ordförande tillsammans med LR:s ordförande påpekar att det är ett bättre mått att sätta målet på att 50 % av alla yrkesarbetande skall genomgå en eftergymnasial påbyggnadsutbildning under sitt arbetsliv. När de vidare oblygt säger det självklara att yrkesutbildningarna på gymnasienivå skall leda självklart till jobb är det inget uppseendeväckande. Dagens situation är oacceptabel när över hälften inte får jobb på sin yrkesutbildning.

Men samtidigt har LO varit tydlig med att det inte innebär att kärnämnena ska skrotas från delar av gymnasieskolan.  Även i framtiden ska elektrikern ha möjligheten att längre fram i livet vidareutbilda sig till elektroingenjör eller undersköterska till läkare. Detta är än mer viktigt att påpeka när högeregeringen planerar att stänga ute arbetarklassens ungdomar från högskolemöjligheten och samtidigt bomma igen porten till vuxenutbildningen.

LO:s uppfattning tar vara på det bästa av båda världarna; en teoretisk grundkunskap som öppnar dörren för framtida högre studier och kvalificerade yrkesutbildningar samtidigt som man vill höja statusen och kvaliteten på yrkesutbildningar som sådana.

Facken inom LO med Livsmedelsarbetarförbundet som första man är ute och tecknar egna arbetslöshetsförsäkringar. Inte för att man vill utan för att de måste. Att inte göra det vore att lämna en stor del av sina medlemmar utanför den trygghet som a-kassan är om arbetslöshetsspöket skulle visa sitt fula tryne. Därigenom så har också Livs svarat upp mot det angrepp som regeringen Reinfeldt har gjort mot facket i ett försök att disciplinera löntagarna till lägre lägstalöner och på sikt lägre löneläge för främst LO-förbundens medlemmar. Inom LO pågår en snabbutredning som under våren skall lägga ett förslag som motverkar Littorins försämringar av tryggheten vid arbetslöshet.

Regeringen Reinfeldt har visat sig vara precis den högerliberala regering som facken varnade för inför valet i september. Tyvärr fanns det både en och annan som tänkte att de kommer inte att genomföra sin högerpolitik utan det blir som förut. Om vi nu ser på vad som skett sedan dess så är facit allt annat än uppmuntrande:

En sänkning av a-kassan, försämring av a-kassan, en sakta men säker uppslutning mot fackens möjligheter att bevaka avtalen (det är det som debatten om granskningsavgifterna handlar om), försöksballonger om proportionalitet i strejkreglerna, förbud mot sympatiåtgärder, förslag om att alla företag med mindre än 10 anställda skall undantags från arbetsrätten, nedrustning av arbetslivsforskningen, fördyring av det fackliga medlemskapet osv. I den ena frågan efter den andra så har löntagarnas rättigheter och intressen angripits. En del är bara förslag, försöksballonger eller redan förslag och beslut.

Regeringen visar inte heller någon större oro över usla opinionssiffror utan taktiken verkar vara att köra hårt och genomföra det ena impopulära beslutet efter det andra. Detta under de första två åren av mandatperioden för att sedan under de två resterande flirta vilt (och dyrt) med medelklassen och egoismen hos de löntagare som har det hyfsat bra. Om den här taktiken blir lyckosam är skrivet i stjärnorna för även om man brukar säga att väljarnas minne är kort så skall nog inte Reinfeldt & Co. UPA vara helt säkra på det.

Att fackföreningsrörelsen kommer att göra allt för att påminna om det som varit och skett under mandatperioden är självklart men samtidigt har en tydlig sprickbildning blivit tydlig inom alliansen. Den politik som genomförs är till 90 % moderaternas och de tre andra musketörerna får hålla till godo med smulor från det moderata smörgårdsbordet. Än så länge sitter Leijonborg, Olofsson och Hägglund likt snuggande men väluppfostrade hundar och med snålvattnet rinnande kring sina halvöppna käftar medan moderaterna vältrar sig i sitt överflöd på matbordet. Men allt eftersom deras opinionssiffror sjunker mot det magiska fyra procenten blir oron kring bordet allt större. Då kommer byrackorna att t.o.m. bita sin husse i benen. Reinfeldt bör nog komma ihåg att hungriga hundar biter värst.

Den utmaning som fackföreningsrörelsen och löntagarna är utsatta för kommer att besvaras. Facken vann debatten om a-kassan och Reinfeldt har inte sedan dess lyckas återta initiativet. Detta trots att socialdemokratin just nu liknar en föreställning av I väntan på Godot. Men när Godot dvs. Mona Sahlin har intaget scenen kommer den politiska debatten att åter bli levande och en synlig politisk opposition kommer att med opinionssiffrorna i ryggen skall börja mala ner den regering som idag liknar inte den eniga regeringsallians som vann valet utan en samling arroganta solister där dirigenten har fått hybris och inte bryr sig om varken noter eller  publikens upplevelse. Konserten idag liknar mer en kakofoni än ett samspelt kapell.

Till sist..................

        (Klicka på bilderna för större storlek)



..............................Min kära svärmor hittade en turistsouvenir, ett litet häfte med ett tiotal fotografier, i en låda. Bilderna var från Linköping. De var också från verkligen en förgången tid ? gissningsvis ca 1925 eller liknande. En närmast sakral stämning förmedlades i denna lilla samling fotografier från soliga dagar för ca 80 år sedan. Alla kommer att publiceras på min hemsida. Vet du något om dem så hör gärna av dig.

..............................Ett litet lästips Den lever for se av Per Forslund är en litet novellsamling som är väl värd att stifta bekantskap. En samling bra korta noveller skrivna av byggnadsarbetaren Per Forslund. Du kan beställa den här.

Besök även
www.kulturochpolitik.se

När Oscar Svärd vann Vasaloppet idag var det exempel på en lysande taktik som gav en välförtjänt seger. Det var en riktig nagelbitare som vi fick oss till livs när man låg där i sängen och bara njöt av Tv-underhållning när den är som bäst.

En annan spänning har varit att följa den amerikanska TV-serien "Murder One" som undertecknad köpte på Åhléns när de sålde ut de två första säsongerna. Har bara följt ettan än så länge men den var spännande, välspelad och intelligent skriven stycke av Tv-underhållning. Det har varit en fröjd att fördjupa sig i det amerikanska rättssystemet med alla dess märkliga turer och möjligheter.

En tredje form av spänning är att följa den Reinfeldtska kollapsen i opinionen. Regeringen liknar altmer de berömda bröderna Marx men saknar deras humor. Aldrig förr har väl så många haft så få att tacka för så lite som väljarna när det gäller Reinfeldts sympatikollaps. För något annat kan det knappast kallas när gapet mellan sittande regering och oppositionen ligger på närmast 17 procentenheter 56,3 mot 39,4 procent ? en historiskt opinionsmässig katastrof.

Min kära hemstad linköping utsattes för en annan form av spänning i fredags då vi invaderades av huliganer, s.k. hockeyfans som tog matchen mot LHC som ursäkt för att slåss, slå sönder och allmänt bära sig illa åt. De från intelligens och förstånd befriade typerna passade på sedan att på hemvägen slåss med varandra i brist på oskyldiga, LHC-fans eller poliser. Som min käre son lämpligen utryckte det ? Jävla puckon!

Ny vecka och med den spänning på gång. Under veckan genomförs premiären på det stora @work-projektet på Kulturhuset. Det blir föreläsningar, debatter och givetvis teater under tre dagar om arbetslivets villkor i ett nytt och förändrat Europa. På fredag skall er förbindlige delta i en kulturpolitisk debatt som en del av @work.

Dags att avsluta med lite spännande musik inför den nya arbetsvecka:

Jerry Butler The Very Best Of The Vee Jay Years (Charly )

"For Your Precious Love" är I min bok den bästa och mest innerliga av alla soul-ballader någonsin. Den här CD:n med hans bästa spår från Vee Jay-åren på mellan 1958 och 1965. Lyssna och njut!

Johnny Cash At San Quentin 1969 (Columbia/Legacy)

Äntligen hela konserten från 1969. Och inte bara det utan också Granada Televisions dokumentär finns med som en tredje skiva i form av en DVD. Den här definitiva utgåvan ger Johnny Cash spelning delvis en ny dager.

John D. Loudermilk "The Open Mind Of John D. Loudermilk" (OMNI/RCA Victor)

Loudermilk är den mest osannolike låtskrivaren jag vet. Började att skriva poplåtar typ Brill Building kring 1960. Därefter så började denna något egensinnige djupt religiöse låtskrivare författa små ögonblicksbilder av amerikanskt vardagsliv som "The Jones´"; "Brown Girl" eller "Ma Baker´s Little Acre". Alla de finns med på denna återutgivning av en obskyr 60-talsplatta. Samtidigt har mer kända spår som "Tobacco Road", och "Indian Reservation" lagts till. Tack för initiativet att ge ut denna platta som säkert sålde noll då och säkert inte mer nu.

Glöm inte

www.kulturochpolitik.se

För några dagar sedan dog sex personer och många skadades när två bussar krockade med varandra utanför Uppsala. En tragedi som skedde i dåligt och moddigt väglag. En egentligen onödig tragedi. Givetvis kan man kritisera vägen söder om Uppsala (har kört den själv några gånger) och säga att den i kombination med dåligt väglag är orsaken till att 6 människor fick sina liv avslutade i förtid.

Den 1 november förra året var vägen mellan Arlanda och Stockholm en mardröm. Natten då trafiken stod still och olyckorna var legio. En av huvudorsakerna var utländska långtradare med usla däck men det fanns även många svenskregistrerade tunga fordon som inte kunde ta sig fram på slät mark på grund av halkan. Eller rättare på grund av usla däck som inte gav något väggrepp.

Ett tungt fordon i Sverige behöver bara ha 1,6 mm mönsterdjup medan en personbil krävs att ha minst 3 mm. Inte bara det mellan 1 december och 1 april är personbilar tvungna att ha dubbdäck eller speciella vinterdäck för att få köra. Detta medan ett tungt fordon kan åka på 1,6 mm rullmönstrade däck (dvs. däck med ett mönster som enbart löper längsmed däcket slitbana).

Jag jobbade som lastbilschaufför under nästan 20 år och om det var något som åkarna sparade på så var det däcken. Det billigaste däcken köptes in och slets ut så långt det var möjligt oavsett väglag eller årstid. Jag skulle vilja påstod, eller vågar påstå att det inte är bättre idag då konkurrensen är större än någonsin i åkeribranschen.  Det sparas på däcken fortfarande och inget kommer åkarna att börja agera annorlunda då min erfarenhet efter alla i år i åkeribranschen (oavsett bussar eller lastbilar) så är åkare det snålaste form av entreprenörer som finns.

Det måste faktiskt till lagstiftning för att förhindra händelser som i Uppsala eller att tunga fordon inte kan röra sig på släta backen. Lagstiftaren, dvs. regering och riksdag, måste ställa krav på minst 3 mm mönsterdjup och ordentliga vinterdäck på även tunga fordon för att förhindra katastrofer och tragedier som den utanför Uppsala i veckan.

Transportarbetarförbundet jobbar aktivt för bättre trafiksäkerhet. Det var när jag körde en evig strid med åkarna om bra däck eller inte men oftast var det svårt att vinna den lokalt då åkarna har lagen på sin sida; 1,6 mm och inga krav på vintermönster.

Vågar högerregeringen göra något åt det här nu efter den gångna vintern eller lägger sig den död hund för åkeribranschen som tyvärr tidigare regeringar har gjort.

Till sist

LHC har vaknat - slutspelet fixat!!!!

Uselt av Djurgårdens s.k. fans att ställa till med kravaller efter förlusten i går kväll! Porta dom från fortsatta hockeyarenor.

Medelklassens våta dröm om egna pigor och drängar håller på att förverkligas ? Regeringen la fram sitt förslag om skatterabatt på ?hushållsnära tjänster? igår. Nu ska arbetarklassens kvinnor och en del män serva Reinfeldt och kompani när de vilar efter ett hårt dags arbete på Rosenbad. Det gamla klassamhället gör comeback.

Kulturdepartementet förslår i en promemoria den 20 februari att inga begränsningar skall finnas för reklam i radio och att TV-reklamen ska få vara upp till 12 minuter per sändningstimme. Undantag kan dock få göras för ännu mer reklam. Så nu kommer blöj, tvål, bank och annan värdelös reklam få ta ännu mer tid av TV-tiden. En positiv sak med det är dock att det blir mer tid för toabesök och kaffekokande.

Fortsatt strul på webblogg gjorde att det inte gått att lägga ut något flera dagar.  Äntligen publicerad efter flera dagar av trassel!! Uselt Webblogg!.

www.kulturochpolitik.se

http://ingemarblogg.webblogg.se/fotoblogg