Det var en sommarnatt 1959
Jag var knappt nio år den sommaren 1959. Vi smågrabbar pratade inte om annat än om matchen med stort M som skulle ske natten den 27 juni i Madison Square Garden i New York. Alla höll givetvis på att ”Ingo” skulle vinna mot Floyd. Det var stort, obegripligt stort. Det var större än sommaren före då Sverige spelade VM-final i fotboll mot Brasilien eller när Kurre Hamrin rundade i Tysklands försvar och nätade i semin. Stort, men det här var större.
För mig döpt till Ingemar precis som Ingo var det dock lite dubbelt. Naturligtvis blev man kallad Ingo och var väl lite stolt över det för vilken smågrabb ville inget hellre än få lite av Ingos sken över sig även om det var bara tack vare att morsan hade varit förälskad i en halvkänd skådis Ingemar Palin någon gång på 40-talet innan hon träffade farsan och blev på smällen.
Natten var varm precis som hela sommaren 1959. Det var hett som i en bakugn när halva släkten samlades kring vår rörradio av märket Luxor för att höra Lars-Henrik Ottoson som på uppdrag av Philips referera matchen över en telefon som vi hörde på Radio Luxemburg. Detta då SR inte ville sända pugilismen i radions enda kanal.
Jag kommer ihåg den gemensamma vansinniga lycka som vi kände när det var ett faktum att Ingo hade knockat Floyd i den tredje ronden. Hela Sverige var vaket denna natt.
Att heta Ingemar efter den här natten var inte oproblematiskt för en liten tanig kille. Det blev både en och annan äldre kille som ville ge en snyting för att på grund av namnet. Låt vara hur som helst Ingo var en hjälte för oss grabbar och på hösten var det inte bara jag utan många andra grabbar i som sökte sig till boxningsklubbarna i landet för att börja boxas. Jag tröttnade snart på att få stryk även om det var i en ring. Det var inte min grej.
Ingemar Johansson dog i natt. Vårt lands störste idrottsman. Foppa, Stenmark, Borg och alla andra får ursäkta att bli The Champ var och är det största. Once a champ always a champ som det heter i boxningsvärlden. Den värdigheten kunde ingen ta ifrån, aldrig och det är också hur Ingo; Ingemar Johansson, kommer att kommas ihåg. Arbetargrabben från Göteborg som blev den störste av dem alla!
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Dagens foto
Låt Lollo stanna!
Lollo är en vanlig tjej i tonåren som vilja leva ett vanligt tonårsliv med skola, kompisar och allt annat som hur tonårstiden till. När man är 17 år ska livet leka, då ska man inte behöva se sig över axeln och vara rädd hela tiden. (Se dagens Östgöta Correspondenten.)
Men Lollo kan inte göra det. Hon har gått under jorden eftersom hon hotas av utvisning. De svenska myndigheterna har tittat i sina regelverk och i sin s.k. visdom kommit fram till att hon inte får stanna. Skälet är att hennes pappa ska utvisas och då har Lollo ingen anknytning till Sverige. Lollo får istället nu vara rädd för sin skitstövel till pappa och oförstående myndigheter.
Men nu är problemet inte så enkelt, även om regelnissarna på det stora statliga verket vill inbilla oss det. Lollo är född i Sverige, hon talar bara svenska och hon har växt upp här. Hennes pappa som hon har bara livrädd för har misshandlat henne och ytterligare syskon och hon har bott i skyddat boende. Nu tycker myndigheterna att eftersom hon inte är svensk medborgare och pappa ska utvisas så får inte heller Lollo stanna kvar. (Hade Lollo fötts i USA hade hon varit amerikansk medborgare.)
Man blir förbannad, man blir ledsen och blir irriterad på fyrkantigheten. Man förundras över byråkratins brist på empati och man kan inte annat än tas sig för pannan på grund av den totala brist på logik som presenteras från fyrkanterna på Migrationsverket.
För deras logik, förvriden som den är, säger att ett barn ska utvisas till ett land där hon inte kan språket, där hon inte har några sociala rötter eller släktingar och hon ska göra det tillsammans med sin plågoande!
Hur står det till på Migrationsverket? Har inte handläggare och generaldirektör det minsta av empati och humanism i sin arma skalle. Generaldirektör Dan Eliasson säger att praxis gör att hon kan får stanna kvar. Ändra då praxis, visa lite medmänsklighet och glöm prestigen. Ni har tänkt fel, var då karl nog att ändra ett dåligt beslut istället för att förstöra Lollos liv!
Under tiden hoppas jag att Lollo får allt stöd hon kan få så hon kan hålla sig gömd!
Försäkringskassehaveriet
Det största haveriet politiskt sett för Reinfeldts regering är sjukkasseeländet. Jag personligen har varit så lyckligt lottad att jag knappast haft en enda sjukdag på vet hur lång tid. Men skulle man bli sjuk så är det ju uppenbarligen risk att en längre sjukskrivning kan leda att man får gå ifrån hus och hem.
Vem har då ansvaret för att det ser ut som det gör och att en så viktig del i det sociala skyddsnätet inte fungerar efter det har satts på anorektiskt kost av borgerligheten och före dem klåfingriga politiker av annan kulör.
Yttersta ansvaret har givetvis Reinfeldt men han smiter som vanligt in i skuggorna för att låta den empatibefriade och knappast den mest begåvade i regeringskretsen socialförsäkringsminister Husmark som tror att var och en som lyfter några kronor från försäkringskassan är en tjyv och bandit.
När sjuka människor inte får sin sjukkassa är det ett haveri. Det är också en felprioritering när försäkringskassans personal främst ska ägna sin tid åt att misstänka att alla är halvkriminella istället för att se till att försäkringskassan fungerar som det sociala skyddsnät det ska vara.
Man blir förbannad när man läser om människor vars hela tillvaro slås sönder för att försäkringskassan idag fungerar som en sovjetisk byråkratapparat. Eller som det Augusts Strindberg beskriver i Röda Rummet Kollegiet för utbetalande av ämbetsmännens löner:
Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades (alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien taga regeringens försvar.
Han började med en historik över manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: 'En ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!' Två minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han! Och det blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet, segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning.
Det kom dock en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få något göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk. Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades med högtidligt allvar och allt vad jag vördade som stort och berömvärt häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov.
Men så illa kan det väl inte gått med Försäkringskassan?
Till sist……
Äntligen blir det av – jag får äntligen se Bruce Springsteen Live. Tack vare min förre kollega ME som fick fatt på biljetter! Tack för den!
Jag fick ge mig till sist så nu finns jag på nytt på Facebook!
Två nya större projekt har satts igång idag: En turné med Ola Magnell och Sanna Carlstedt och jobbet med årets 1:a maj CD Med hjärtat till vänster III. Följ länkarna för vidare info!
Dagens foto
Bruce Springsteen Waiting For A Dream - Den första recensionen?
Bruce Springsteens "Waiting For a Dream" sedan länge förväntade platta finns äntligen ute. Tidigt, i vart fall, om man förbokat den på Ginza för då kom den redan idag (23 januari) istället för det av Columbia bestämda 26 januari så det är mycket möjligt att det här är den första recensionen av plattan.
Mina förväntningar var högt ställda efter de senaste plattorna som Springsteen har släppt. Devils & Dust, Magic och Seeger-session-plattorna har varit riktigt, riktigt bra. Så när den länge föranmälda Working On A Dream äntligen släpps så är det stora krav som den möts av.
Låtlistan är 11 spår utom delux-varianten som också har den prisbelönta The Wrestler med och en 40 minuters dokumentär som jag inte hunnit att titta på ännu.
Spåren i korthet:
Outlaw Pete; 8 minuters drama om grabben som föds på resan västerut och blir brottsling. Tung rock med en oemotståndligt stick. (Kiss-fans i USA beskyller Springsteen för låtstöld av sticket.) det finns t.o.m. en liten nickning till Morricones filmmusik i slutet och till Den onde, den gode & den fule.
My Lucky Day; En riktig Springsteen låt om vanliga amerikaners liv. Clemons blåser livet ur lungorna precis som i fornstora dagar.
Working On A Dream; En annan Springsteenare som har alla möjligheter att bli en klassiker. Ovanligt poppig med en melodislinga som stannar i huvudet. En kommande jättehit!
Queen Of The Supermarket; vardagskärlek i en typisk Springsteen-ballad med en Jersey-girl-känsla. En av mina favoriter.
What Love Can Do; en mörk text till en ganska ettrig melodi som gungar fram. Plattans svagaste tycker ja.
This Life; Annorlunda för att vara Springsteen. Det låter nästan som en sen 1960-talsballad från Paul & Barry Ryan! Även denna ganska poppig. Melodins glättighet konstraterar mot textens relativa dysterhet.
Good Eye; Blues a la R.L. Burnside med munspel och ett frenetiskt tramp i rytmen. Grym.
Tomorrow Never knows; Americana –stuk, en låt som Rodney Crowell skulle gilla.
Life Itself; en blivande klassiker, en Springsteen när de är som bäst. Bra text och en melodi med boss-stämpel – en höjdpunkt på albumet.
Kingdom Days; Ytterligare en melankolisk ballad av Springsteen-snitt. Påminner lite om vad del Shannon skulle ha gjort rättvisa om han hade levat.
Surprise Surprise; en popsnörelåt som smittar av sig ju mer man lyssnar på den.
The Last Carnival; lite av Nebraska revistited. Akustisk (nästan) melankoli av den modell som bara Springsteen kan göra till sådan skönhet.
Sammanfattningsvis en av Springsteens lättare plattor men inte för den skull ointressant. Tvärtom, en riktigt bra platta men som har några svaga spår men det uppvägs av istället några höjdare och ett antal blivande klassiker.
Bonusspår; The Wrestler, en av Springsteens bästa låtar som är helt enkelt underbar.
Kanonsnyggt omslag med texter och allt plus en kärleksfull minnesteckning av den avlidne Dan Federici. Mixningen är klart annorlunda än de spår som finns exempelvis på youtube, så troligtvis kommer de spåren från någon tidigare testpress. Ett tack till Ginza som skickade ut albumet redan innan den 26. Det räddade helgen.
PS Glöm inte att rösta på Kulturbloggen i Aftonbladets omröstning om årets bästa blogg!
Lördag PS PS Idag recenserar Aftonbladet plattan, men jag var först!!
Dagens Foto
Kultur och politik
Kultur är politik. Kultur och politik hör ihop. Det finns helt enkelt ingen kultur som inte har några som helst koppling till politik. Inget märkligt för allt i livets olika skeden har politiska implikationer på ett eller annat sätt.
När Obama blev president Obama igår så var kulturen väl synlig. Aretha Franklin sjöng, det var diktläsning och det var sång och musik. Obama har också haft ett gediget stöd från kulturvärlden i sin kampanj och för sina visioner om en bättre värld. Se bara denna underbara video med Springsteen och Pete Seeger.
Här hemma så drabbades, välförtjänt vill jag påstå, den borgerliga kulturutredningen av ett tredje avhopp när Susin Lindblom, Dramatikerförbundet tröttande och tog sin Mats ur skolan. Av det lilla som har läckt ut från utredningen så verkar den mest handla om departementets inre arbete och sponsring som svaret på allt som tynger kulturvärlden.
Själv har jag bidraget till den svenska kulturdebatten genom den artikel som bl.a. LO-tidningen, Dala-Demokraten har publicerat som diskuterar arbetarrörelsens kultursyn. Rosemari Södergren och hennes Kulturblogg på Arvid Falk har haft vänligheten att uppmärksamma mina tankar. (Glöm inte att rösta på Kulturbloggen för att den ska vinna årets bloggpris i Aftonbladets omröstning.)
Lyssnar mest på för ögonblicket:
Rodney Crowell ”Sex & Gasoline” (Yep Roc)
Crowell är alltid bra, han släpper aldrig en dålig eller ointressant platta. Inte heller denna. Eftertänksamt, melankoliskt och känslosamt. Bra americana och ett alldeles nödvändigt inköp! Klassikern Phil Everly medverkar vilket inte försämrar saken.
Brian Wilson That Lucky Old Sun (Capitol)
En positive överraskning. Wilson känns på tå och levererar California-känsla som han inte lyckats med på mycket länge. Bra låtar och bra arrangemang. Van Dyke Parks ande svävar över sång-cykeln som också blir Brian Wilsons egensinniga kärleksförklaring till hans Kalifornien.
Thelonius Monk Original Album Classics (Columbia)
Fem av Thelonius Monks bästa LP i repro i Columbia/Sonys återutgivningsprogram. Hur mycket backkatalog som kommer ut men dessa fem från 1960-talet är klassisk jazz med Monks lekande pianospel. Cool jazz när den är som bäst.
Bruce Springsteen Waiting For A Dream (Columbia)
Ja, jag vet att den inte har släppts än men flera spår finns på Youtube bland annat den makalösa Outlaw Pete. Det skall också finnas en bootleg redan som enligt uppgift inte har samma spår som slutprodukten. Vi får se den 27 januari under tiden lyssna på Outlaw Pete, Waiting For a Dream och Queen Of The Supermarket. Är resten av CD lika bra blir det en högtidsdag den 27 januari!
www.ordochkultur.se (mängder av uppdateringar och erbjudanden till nya och gamla kunder)
Politisk darwinism
Svenska Dagbladet tillhör på sin ledarsida en av de mest marknadsfundamentalistiska i svensk press. Dras ledarskribenter ser sällan några problem med marknadsekonomin. Det finns inga regniga dagar där inte utan allt som händer är positivt på ett eller annat sätt. Här råder en politisk drawinism istället för klarsynthet.
Ett bra exempel på detta är dagens signerade ledarartikel av Sanna Rayman ”Kriser är en livsbetingelse” citerar hon Dick Kling av de ideologiserande ekonomerna på Timbro. ”kriser är en livsbetingelse som man egentligen ska bejaka” säger självsäkert kling. Det budskapet måste glädja alla 10.000-tals som har varslats och snart kommer att tillhöra krisens arbetslöshetsarmé med allt vad det betyder.
Centerpartisten Annie Johansson menar att politiskt är det inget alternativt att inte göra något. Hon fortsätter vad man kan ana viss vånda säga att om man vill ha fortsatt ”liberala reformer” efter 2010 i vart fall. Underförstått helst skulle hon helst politiker inte göra något utan låta marknaden sköta sig själv. Det vill säga en marknadsliberal politik där vanliga arbetare och tjänstemän får ta smällen av marknadens dvs. kapitalismens, misslyckande.
Det är lätt att vara marknadsliberal politiker och vinna stöd när högkonjunkturen boomar men när de kapitalistiska kriserna och lågkonjunkturerna slår till blir det lite mer svårt. De otacksamma tjänstejoner kräver att samhället ska bidra så de inte hamnar i fattigdom och elände som annars blir marknadspolitikens konsekvens om den inte regleras på något sätt.
Reinfeldts regeringen är inte pigg på att reglera marknadsekonomin utan måste varje gång tvingas till av verkligheten att bedriva någon form av krispolitik. Ideologi-ekonomen Kling menar att staten och politiken egentligen inte skall lägga sig utan det är medborgarna som ska ta stöten. De ska spara och planera så de klarar när krisen slår till som den alltid göra i ett kapitalistiskt samhällssystem.
De lågavlönade, redan arbetslösa som inte kan med bästa vilja i världen spara då? Vad ska ske med dem. Det har varken Kling eller Johansson svar på. Svaret är nog att det bryr sig inte varken Timbro, Centern eller Reinfeldt om. Inte heller Svd:s ledarsida då de är helt förblindade av sin fundamentalistiska tro på marknadskrafternas förmåga. Vi andra är mer skeptiska – visa av erfarenhet.
Jan Troells välförtjänta triumf
Jan Troells originalmanus singerat av Jan och manusförfattaren Niklas Rådström
Jan Troell ägde Guldbaggegalan. Prisregnet över Maria Larssons eviga ögonblick var helt rättvist. Att sedan Mikael Persbrandt äntligen prisades också var ett lika självklart. Helt förtjänt hyllades Jan Troell vill jag påstå. Troell är Sveriges främste folklige berättare inom filmen. Ingen har lyckats fånga den vanliga människan i så poetiskt och övertygande på film som Jan Troell. Jag mötte Jan för några år sedan när jag var LO:s kulturpolitiskt ansvarige. Vi förde samtal med producenten Göta Film och vid dessa samtal var både Jan Troell och manusförfattaren Niklas Rådström med.
Sorgligt nog slutade inte dessa ”förhandlingar” med att LO gick med som finansiär vilket om man ska vara efterklok var kanske ett misstag. LO kanske skulle ha tagit ett annat beslut än det som togs då.
Maria Larssons eviga ögonblick är en fantastisk framgång och slutpunkt(?) på en makalös framgångssaga inom svensk film. Hur som helst har jag ett starkt minne med mig av att möta och samtalen med Jan då 2006.
Att föra en kulturdebatt i Sverige är inte det lättaste. Kulturen sitter trångt mellan kommersialism och trångsynthet och inte minst kortsiktiga ekonomiska beslut. Regeringen tror att allt löser sig med sponsring och arbetarrörelsen och vänstern är ganska otydlig för att inte säga ambivalent i sin kultursyn. Detta har jag försökt att diskutera i ett par inlägg på senare tid ibland annat veckans LO-tidning. Artikeln finns också för den intresserade på LO-tidningens webbsida.
Kan det bli fred?
Den humanitära katastrofen på Gaza-remsan fortsätter. Israels fullskaleangrepp på Hamas är också ett fullskaleangrepp på palestinierna som nu befinner sig i en gettoliknande situation inte olik den som Polens judar befanns sig i när nazisterna angrepp Warszawas getto under andra världskriget.
Israel skapar sitt eget monster när de på detta urskiljningslösa metoder slår till mot Gaza City, sjukhus, skolor och andra institutioner, bostäder osv. Det är ett närmast totalt krig som Israel genomför mot Gaza.
Brutaliteten kan jämföras med falangisternas i södra Libanon under inbördeskriget kring 1980 då slakten på palestinier pågick som värst.
Israels problem är att genom sin oförmåga att komma till förhandlingsbordet skapar sitt eget monster då desperation och hopplöshet döper nya självmordsbombare och våldsmän. Inte heller har saken blivit bättre under president Bush tid i Vita Huset. Tvärtom, Bush s.k. krig mot terrorismen har gett Israels mer extrema politiker fria händer och därmed mer ved på våldsspiralens eviga eld.
Israel är en unik statsbildning. Den är en skapelse av kolonialismens sista dagar och av det dåliga västerlandets samvete som av politisk feghet inte försökte stoppa förintelsen. Feghet och en tendens att se åt något annat håll när Europas judar skickades till förintelselägren. Dessa två skapade staten Israel. En stat som till stora delar skapades och döptes i våld och blod. Stern-ligan är välkänd och deras terrorism som inte står efter dagens islamistiska terrorister i grymhet och fanatism.
Kan det bli fred i regionen? Troligtvis inte så länge ingen förmår att tvinga Israel och Hamas till förhandlingsbordet oavsett vad de tycker om varandra. Israel är en verklighet men Hamas har ett utbrett stöd bland palestinierna och så länge inte Israel inte inser det kommer våldet att regera och blodet flyta i regionen.
Det är lätt att starta krig sa en vis man men det är ett helvete att avsluta dem. Israel räknade med att vara ”klara” med sin aktion på Gaza när Obama svärs in som president. Det kommer säkerligen inte vara möjligt. Det innebär att Obama direkt får et utrikespolitisk prövning som nyvald president.
(Jag har varit upptagen med annat under den senaste veckan så därför har det inte blivit mer skrivit, beklagar detta!/Ingemar)
Dagens foto
Slut på juleländet
Ja, då alla helgerna över och det är dags att verkligen sätta tänderna i 2009 och få något gjort. Det är väl inte så att jag har befunnit mig på sofflock sedan december utan har väl jobbat till och från. Faktiskt det är bra med dödperioder som julhelgerna för då kan man få annat gjort som inte hinns med under vanliga arbetsveckor.
Julmaten är uppäten, julgrannen barrar så det hörs och man är genuint trött på julsånger och jultomtar. skönt att saker och ting återgår till det normala. Men visst finns det en fördel att hela Sverige står still i nästan tre veckor p.g.a. helgdagar var och varannan dag man hinner göra en del som man inte hinner annars.
Att vara sin egen innebär att man har hela ansvaret självklart men samtidigt är det ett stort plus att kunna styra sin dag och sitt jobb helt efter eget huvud. Så under helgerna har exempelvis firmans hemsida fått en rejäl uppdatering som var behövlig och en hel dela annat har gjorts.
Nu börjar istället jakten på uppdragen och utförandet av de som är på gång. Att gå från anställning till eget företagande är egentligen inte speciellt svårt. Klagosången från olika organisationer och politiker har väldigt lite med verkligheten att göra. Visst fasen är det lite pappersjobb men det mesta är ganska enkelt och när det är väl gjort så är det klart.
Fackförbundstidningarna är ofta läsvärda. I varje fall visar medlemsundersökningar som de gör att medlemmarna uppskattar sina tidningar. Min son som pluggar till att bli flygplansmek är med i Transport så han får Transportarbetaren. En tidning som jag själv hade en gång i tiden och är en genuint läsvärd tidningen. Intressanta intervjuer utifrån medlemmarnas verklighet, arbetsplatsreportage, ingående och insiktsfulla artiklar om den fackliga verkligheten för Transport.
Rosemari Södergren skriver på sin blogg att hon fått på skallen för att hon bloggar om kultur på s-bloggarna. Man kan fundera på hur kan ha en sådan inskränkt syn så att socialdemokrater inte välkomnar kulturpolitik och kultur mitt i det politiska bloggandet. Obegripligt som jag ser det kulturen är en sådan stark kraft så den borde inte ses över axeln. Men tyvärr finns ett sådant stråk inom delar av arbetarrörelsen och kulturrådslaget inom partiet har varit lindrigt sagt tamt. (Andra som har kommenterat det magsura utbrottet är Eva Hedesand Lundqvist.)
(F.ö. Se mitt inlägg i frågan på s-forum.)
Det är inte utan man saknar en engagerad kulturminister av modell Bengt Göransson (s) för idag är kulturpolitik ett undantagsområde i politiken. Det har reducerats till en fråga om Stockholmsinstitutioner och kostnadsposter i budgetar, inte ett uttryck för människans skapelseförmåga. Undertecknad har själv lyckats få in en debattartikel om kulturpolitiken i Aktuellt i Politiken (AiP) så jag har i vart fall försökt att bidra att hålla brasan levande.
Cynism och borgerlig politik
”Alla varsel går inte till uppsägning” och ”det finns jobb” är några av Reinfeldts glada budskap till alla som nu hotas av arbetslöshet. Alla de tiotusentals som har fått se vad det trodde var hyfsat säkra jobb förvandlas till varsel och uppsägningar sedan höstens finansturbulens tycker nog att det här låter som ett hån i paritet med folkpartisten Per Ahlmarks beramade ”lycka till” till de som förlorade sina jobb på Erikssons fabrik i Olofström på slutet av 1970-talet.
Det finns jobb bara man anstränger sig är det borgerliga synsättet. Att detta sedan inte är sant för då skulle det inte finnas arbetslöshet. Arbetslöshet är en del av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalismen behöver och måste ha en viss grad av arbetslöshet för att fungera. Kort sagt, de arbetslösa blir regulatorn i ekonomin.
Personligen har jag tillhört de som alltid lyckats komma ner på fötterna. Jag har varit med flera nedläggningar, nedskärningar och struktureringar. Det var det åkeri jag jobbade på under nästan 15 år som gick i konkurs, det var Posten som bolagiserade och det var nu senast LO som p.g.a. ekonomi tvingades att skära ner kansliet med 30 %.
Jag har jobbat med arbetslösa, förhandlat och stöttat folk så de ska hitta nya jobb. Jag har sett tragedier och upplevt enskildas sorg över att vara överflödiga. Kapitalismen och arbetslöshet kan vara så utsäglig grym mot den enskilde på ett sätt som Reinfeldt, Littorin, Borg och Olofsson inte kan begripa i sin skyddade värld.
Arbetslösheten är det största enskilda hotet mot var och en. Arbetslöshet tar bort stabilitet, det tär på självförtroendet och det är ekonomiskt ett enormt vågspel för den enskilde. Vi vet tack vare omfattande forskning att arbetslöshet leder till sjukdom, det leder till för tidig död, skilsmässor ökar och skapar social misär. (En forskning som regeringen Reinfeldt lade ner som en av sina första beslut.)
Den enskilde tappar ofta självkänslan och tappar självförtroendet och hamnar i en negativ trend som leder till att ökade svårigheter att hitta ett nytt jobb. Allt negativt leder till en självuppfyllande profetia och minskar möjligheterna att komma tillbaka i jobb.
Ekonomiskt innebär arbetslöshet ett enormt vågspel speciellt om den enskilde har en ekonomi där skulder har en stor del. Nyblivna husägare brukar drabbas extra hårt. Så var det 1990-talets kris och vi kommer att se samma sak under den kris som nu sveper in över västvärlden.
A-kassan har en dubbel betydelse för löntagarna. Den skyddar mot lönedumpning genom att den som har drabbats av arbetslöshet inte tvingas till att konkurrera om de jobb som finns med att sälja sin arbetskraft för lägre lön än den som är avtalad. Alltså de som fortfarande har jobb har intresse av en hög a-kassa. För det andra så garanterar a-kassan att den som blir arbetslös inte tvingas rasa ner i fattigdom där allt som har byggts upp under många år av arbete förloras.
”Alla varsel går inte till uppsägning” och ”det finns jobb” var några av de käcka och snusförnumstiga uttalande som kom från Fredrik Reinfeldts väloljade mun förra året när krisen var ett faktum. Två cyniska uttalande som inte har så mycket med verkligheten att göra. För faktum är att många varsel går till uppsägning och att det inte finns jobb åt alla. Så fungerar kapitalismen och så har den alltid fungerat. Med en socialt ansvarig politik kan man dock tygla den vilda marknaden och det har Sverige lyckats med under många år. Ända sedan 1930-talets social och politiska elände har de ekonomiska kriserna kunnat hanteras utan social katastrof men som det ser ut nu är risken överhängande för det motsatta.
10.000-tals t.o.m. 100.000 och fler jobb är i fara. Hela branscher hotas och ingen ser slutet på den globala kris som hotar kapitalismen och världsekonomin. Konsekvenserna för stater, enskilda och samhället kan vi bara ana. Har Reinfeldt förstått det eller är han bara en cynisk högerpolitiker bland andra som egentligen inte bryr sig?
