Ta fast tjuven, men den rätta helst
Debatten kring AMF fortsätter. Det behövs för de misstag och tillkortakommande som varit har drabbat inte bara pensionärer och blivande pensionärer som hade sina pengar hos AMF:s huvudmän och den årliga stämman att hålla räfts och rättarting i. Låt vara hur det är med styrelsens ledamöters ev. slarv eller misstag är en sak för AMF. Den diskussionen kommer att fortsätta och det är bra. Den behövs om inte annat för att får LO att nu till sist skapar sig en policy vad det gäller sitt engagemang så att LO-pensionärer får så bra pensioner som det är möjligt.
Men under de senaste dagarna har ett populistiskt drag börjat skönjas. Ett ganska illavarslande tecken på att nu försöker högerns tribuner att göra arbetarrörelsen principiellt ansvarig för alla bonusar och sky-high pensionsavtal. Nu låter man de verkliga tjuvarna komma undan genom att ropa ”ta fast tjuven” och peka i fel vädersträck. Men tjuven springer inte mot Norra Bantorget utan mot Blasieholmen efter att genat genom Rosenbad.
Expressen, denna populistblaska, ”avslöjar” att LO:s ledning får pension. Den förvånade och uppbragte skribenten meddelar att de får även en hög pension men var slaskbladet Expressen inte talar om är att LO:s ledning har förhållandevis höga löner. Inte höga i förhållande till näringslivets toppar men höga i förhållande till LO-förbundens medlemmar. Sant, LO:s ledning får bra pensioner men de är inget uppseendeväckande jämfört med exempelvis ett kommunalråd, en riksdagsman eller en hög statlig tjänsteman. Näringslivstoppar spelar ju i en helt annan division som välkänt är.
Populismen består i att utmåla LO:s ledning och andra inom arbetarrörelsen som halvskumma, näriga halvskurkar. Felet man gör att man inte tar hänsyn till att hög lön ger hög pension. Låg lön ger låg pension. Det är orättvisan, låga löner och låga löner ger låg pension. (Vad får en skrivkuli på Expressen i pension efter 35 år; kanske 3 – 4 miljoner om han eller hon blir 80 år.)
Vem är då den som har ansvaret för de låga löner för vanliga jobbare och löntagare. Den uppenbara är givetvis arbetsgivarna som hävdar låga löner som nödvändiga för löntagarna skall motiveras till arbete. En facklig rörelse som försvagas får allt svårare att motsätta sig och föra en kamp värd namnet mot arbetsgivarnas intresse av låga löner och därmed som en konsekvens låga pensioner.
AMF-historien handlar egentligen om makt. Just nu om handlar det om maktutövning riktad mot fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen. Så när LO:s representanter går på en blåsning, godkänner i styrelsen ett osannolikt pensionsavtal och missar att ställa rätta frågorna så spelar det i händerna på de krafter som vill se en försvagad fackföreningsrörelse. Då blir AMF-rabaldret lättare att förstå - handlar det i slutänden om politik.
Man får inte vara blåögd och tro det bästa om människorna för att travestera Strindberg. Strindberg skrev också följande om idealister.
”Men tiden går med sina tunga steg och driver människobarnen för sig i skaror. Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro, det mulnar i horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans kretonggardiner börja slå, cigarröken svävar orolig av och an, fönstren stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett avlägset sus; en regndroppe, tung som ett blyhagel, slår på det belgiska fönsterglaset, kanariefåglarne skrika, stormen är här! Han knäcker georginerna i första stöten, bryter av de blekperuker och gör en ärtreva av lövkojor och astrar; kålhuvena trycka mot jorden som skrämda harar och ämna låta stormen gå över; men han går icke över, utan bläddrar i deras blad som i en kupongbok och han river ut vartenda ett och strör dem omkring som agnar.
Giv akt, kålhuven, när det blir storm härnäst!”
(Det nya riket sid 68 Bonniers Stockholm)
Våra idealister inom rörelsen borde inte ha duckat och givet akt när AMF-stormen var som starkast, tyvärr blev det inte så och därför hamnade LO i sin värsta kris någonsin. Politik är en smutsig hantering och inser man inte det så blir stormen svår att härda ut vilket om inte annat AMF-historien visar i all sin prydno.
Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!
Stor konsert av Thåström i Linköping
Skulle det vara möjligt för Thåström att återskapa den känsla av alienation, dystopi och individens utanförskap som har präglat hans plattor under ett antal år. Skulle det vara möjligt var det som jag funderade mest på när sonen och jag tog platser i Sporthallen i Linköping. En sporthall som hade förvandlats till en förhållandevis intim klubb när mörkret föll. Detta förstärks av bandet med gitarristerna Conny Nimmersjö och Pelle Ossler där toner vrids och vänds, slits och massakreras till oigenkännlighet.
Och just det mörkret, frånvaron av starka strålkastare utan avmätt sparsamt ljus i kombination med ett utmärkt balanserad PA. Stämningen som detta skapar och den intensitet som Thåström manar fram i sin närvaro på scenen gör att man lyckas skapa en spegel av de senaste av Thåströms skivor.
Thåström idag är en bild av ett samhälle där känslan av att stå utanför och i konstrast till ett allt kallare och mer kliniskt samhälle. Avskalat av värme och närhet till människorna i sin omgivning. I Thåströms värld är alla sin egen seglandes ö, isolerad inte av självval utan av utvecklingen.
Thåströms musik blir därför en spegling av Sverige 2009 och det är ingen vacker bild. Den är kall, den är deprimerande och den blir djupt dystopiskt. Ska man leta influenser så får et bli Velvet Underground och Scott Walker sina mörkaste stunder. Det är samma djup, samma förtvivlan och samma hjärtskärande ensamhet.
Jag har sett många konserter genom åren. En del har etsats sig i minnet; Pink Floyd Plymton Green, Canned Heat Stockholm 1968, Georgie Fame på Ronnie Scott, Blues Band i Hammersmith, Muddy Waters & Johnny Winter tilsammans i London och Roky Ericson på Hultsfred är några som är oförglömliga och veta fasen om inte Thåström Linköping 2009 hör till samma klass.
FOTO: Ingemar E. L. Göransson
(För recension av Thåströms senaste "Kärlek är för dom" se här.)
Vi blir alltfler som vi se en annan kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
Vem droppade AMF-affären?
Vem tjänar på det? Så menade en lärare jag hade på en facklig utbildning för många år sedan. Med det menade han att det är sällan politiska beslut eller aktiviteter saknar ett syfte. Det är alltid någon som tjänar på dem. De är alltid till någons fördel. Och, den frågan måste man alltid ställa sig för att förstå vad som sker och varför. Det är inte utan att den, i vissas uppfattning låt vara infama, frågan har poppat upp gång efter gång de senaste dagarna.
Orsaken är naturligtvis AMF-affären och Wanja Lundby-Wedins agerande och turerna kring det hela. Att det hela har skadat LO:s trovärdighet och kastat in LO i sin kanske värsta vecka någonsin under organisationens mer än sekellånga historia. Att någon har tjänat på det som hänt är uppenbart precis som att det har lika uppenbart skadat inte bara LO utan hela fackföreningsrörelsen och även helt oförskyllt socialdemokraterna.
Det kan bli lite lättare att förstå varför det sker just nu och inte för ett halvår sedan eller om ett halvår om man inser att det finns en anledning varför AMF-historien blev rubriker just nu, just denna vecka.
Regeringen hamnade i en politiskt svår situation när oppositionen kunde anklaga regering för att införa bonusar i det statliga företagen genom det politiskt sätt slarviga misstaget att lyfta det principiella förbudet mot bonusar i statens egna företag. Olofssons och Borgs argument för statliga direktörers bonusar hade blivit en politisk belastning.
I går skulle det vara en debatt i riksdagen kring bonuskulturen. Det såg ut som en ”slam-dunk” för oppositionen men resultatet efter de gångna dagarnas turbulens blev istället en fis i senvinter blåsten. AMF-turerna vred vapnet ur händerna på oppositionen helt enkelt.
Inte bara att regeringen under samma vecka backar och tar bort bonusarna utan de får chansen att visa på att LO minsann beviljar höga pensioner. LO och LO:s ordförande blev helt enkelt offerlammet som p.g.a. lämnade blottor rädda regeringens nederlag och opinionsförlust i en för vänstern hemmafråga. Detta oavsett sakfrågan och LO:s ordförandes tillkortakommande och misstag.
Så, frågan är nu vem droppade AMF-bomben? Vem var spindoktorn på regeringskansliet? Vi får aldrig reda på det. För det är väl ingen som tror att journalisterna hittade historien på egen hand, utan det är självklart att någon med kännedom droppade historien.
AMF-historien visar på att politik är ett smutsigt spel och att valrörelsen blir ett veritabelt krig om makten där ingen barmhärtighet kommer att visas. Det blir ett bakgårdsslagsmål där allt är tillåtet.
Glöm inte namninsamlingen för en bättre kulturpolitik "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK" .
Missade du styrelsekursen, Wanja
Jag har suttit ett antal styrelser genom åren. Det har varit allt från föreningsstyrelser över folkbildningsorganisationer till arbetarkommunens styrelse. En sak man har fått lära sig genom åren är att man har ett absolut ansvar för de beslut som tas i styrelsen om man inte reserverar sig mot besluten.
När Wanja Lundby-Wedin nu säger att hon inte har förstått, att hon har blivit förd bakom ljuset eller vad nästa ursäkt blir för de beslut som hon faktiskt under ett antal år skrivet sitt namn under inger det tyvärr ingen trovärdighet.
Det är faktiskt styrelsens absoluta ansvar att ta reda vad man skriver under och det är den enskilde styrelsemedlemmens egna absoluta ansvar att göra så. Det kan man aldrig när man sitter i en styrelse komma undan. Därför blir också LO-ordförandens försvar och förklaringar allt tunnare ju mer de upprepas. För det är elementa som lärs ut första dagen på styrelsekursen.
Historien är ett tecken på den ideologiska svaghet som finns inom arbetarrörelsen och resultatet av 30 års ideologisk inmatning från högern. T.o.m. fackföreningsrörelsens tyngsta och viktigaste namn upprepar direktörernas mantra att det måste se ut så här med skyhöga löner och bonusar för att man skall kunna rekrytera toppnamnen till företagen.
AMF-historien är sorglustig men framförallt oroande då den visar på den ideologiska svagheten som finns inom arbetarrörelsen, det saknas helt enkelt ideologisk och politisk kompass, precis som när partiföreträdare menar på fullt allvar att det är medelklassen som är viktigast ur ett valstrategiskt perspektiv.
AMF-historien visar också på ett annat fenomen. Oförmågan att hantera krissituationer. WLW reste enligt uppgift till Köpenhamn för att fira en födelsedag och hoppades troligtvis att det skulle blåsa över medan istället det blev värre än någonsin. Det första budet när det gäller krishantering är att säga sanningen, hela sanningen och inget annat. Att söka ducka eller slingra sig undan är lönlöst – allt blir värre av det.
Glöm inte namninsamlingen för en ny kulturpolitik värd namnet ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK.”
Regeringens politik är medveten inget "misstag"
”Regeringens passivitet för oss raskt till den avgrund som kallas massarbetslöshet, utslagna industrier och småföretag och nedmonterad vård och äldreomsorg. Vi riskerar att hamna i en långvarig depression som kan orsaka större skador än nittiotalskrisen
Regeringen ursäktar sin handlingsförlamning med att den vill vårda statsfinanserna. Med det är just det den inte gör. Statens budget underskott växer snabbt till liten nytta på grund av de stora skattesänkningarna. Stimulanseffekterna av sänkta inkomstskatter är nämligen blygsam: ungefär hälften används till import av konsumtionsvaror och skapar inga jobb i Sverige.”
Så här beskriver LO-tidningens politiske kommentator den kloke Martin Lindblom konsekvenserna av regeringens politik. En i alla stycken utom på en punkt helt korrekt beskrivning både vad det gäller vad som händer och vad som kommer att bli konsekvensen av Reinfeldts politik. Som sagt, utom på en punkt.
Regeringen är inte passiv och den är inte handlingsförlamad. Politiken är ideologiskt betingad och det är träffande som en god vän uttryckte det; ”De tänker inte som vi”. Regeringen vill inte bedriva en någon krispolitik. De vill inte ha någon aktiv arbetsmarknadspolitik och de ser krisen som en möjlighet för att förverkliga sitt politiska mål; ett annat Sverige utan jämlikhetssträvande och utjämning. De vill helt enkelt återskapa sitt idealsamhälle där packet vet sin plats och överheten bestämmer.
Och vad är inte bättre verktyg än en försvagad arbetarklass, en fackföreningsrörelse utan muskler men som är bunden av de avtal som de respekterar medan arbetsgivaren använder arbetslösheten som vapen för att förskjuta makten på arbetsplatserna.
För vad blir annars konsekvenserna när 25 % av IF Metalls medlemmar hotas av att bli arbetslösa, när byggnadsarbetarna är snabbt på väg mot 15 kanske 20 % arbetslöshet och organisationsgraden i servicefack som Hotell & Restaurang och Handels rasar som en gråsten i Vätterns svarta vatten.
Verktygen för att komma hit har varit en usel a-kassa som pressar löntagarna mot lägre löner. Ett Svenskt Näringsliv som medvetet sänkte huvudavtalsförhandlingarna för att möjliggöra det politiskt att försvaga arbetsrätten så det blir olagligt att kräva kollektivavtal på arbetsplatser utan medlemmar, förbjuda sympatiåtgärder och riva upp turordningsreglerna och i praktiken återinföra § 32 och arbetsgivarnas totala herravälde på arbetsplatserna. Krisen blir regeringen Reinfeldts viktigaste bundsförvant för att lyckas med sitt mål att förändra Sverige till det marknadstält där allt går att köpa och sälja, även välfärd för den som kan betala och arbetskraft till lägstbjudande. Det gamla råa klasssamhällets återinförande helt enkelt.
Mot högerpolitiken hjälper varken med böner, fromma förhoppningar, besvikelser utan arbetarrörelsen står inför sin största utmaning och hot sedan 1930-talet; en väl organiserad högerregering i allians med arbetsgivarintressena hotar allt som har byggts upp sedan 2:a världskriget. Klarar arbetarrörelsen den striden eller ska Sverige gå samma väg som Storbritannien? Strategin och resultatet finns att studera för den som vill, men de som väljer att blunda får ett tungt ansvar att bära.
Glöm inte bort att skriva på "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK" om du är missnöjd med regeringens kulturutredning!
Kultur behöver inte vara gapig som Mede
Kan kultur vara stillsam, tystlåten men samtidigt angelägen, roande eller oroande. Eller måste kultur vara högljud, gapig och allmänt irriterande för att höras, noteras och märkas. Jag kan inte låta bli att fundera på det här efter att ha faktiskt följt melodifestivalen. Inte för jag har uppskattat musik. Den är mest maner, stulna låtar (som exempelvis Snälla, snälla)och mest glitter. Inte är det mycket av musikalisk upplevelse, men låt vara som det vill det.
Vad som har varit slående är den höga volymen – missförstå rätt jag menar inte den faktiska volymen men den osynliga volymen. Allt verkar vara tvunget med att höja tonläget för att konkurrera med sig självt som fenomen. Exempelvis Petra Mede som programledare med sina plumpa mensskämt riktat till de yngsta deltagarna, sitt illskrikande och allmänt barnsliga attityd som en femåring som vill få de vuxnas uppmärksamhet.
”Svaga argument – höj rösten” påstås en politiker ha skrivet i sitt talarmanus marginal. Det är inte utan man tror att Mede hade skrivet det var och varannan sida i sitt manus under fela melodifestivalsserien. För maken till gapande, skrikande och högljudda oroliga skämt har jag sällan hört. Plumpt, irriterande och högljutt – inget annat.
Till sist några tips om värt att lyssna på:
Billy J. Kramer with The Dakotas Do You Want To Know A Secret? (EMI)
Lite bortglömd Liverpool-pop men som är värd att åter göra bekantskap med. Den här 120-låtarssamlingen innehåller allt som Kramer spelade in på Parlophone då det begav sig mellan 1963 – 1983. En hel del har inte funnits tillgängligt förut. Tyngdpunkten ligger på tiden fram till 1970. Vanlig enkel merseypop modell Beatles, Fourmost och Gerry & The Pacemakers.
The Seigel-Schwall Band The Complete Vanguard Recordings (Vanguard)
Det vita bluesbandet med Corky Siegal och Jim Schwall gjorde fyra LP på legendarisk Vanguard mellan 1966-1970. Vid sidan av Paul Butterfields olika upplagor av hans band är Siegel-Schwall det bästa och mest autentiska bluesbandet dominerat av vita musiker i USA vid den här tiden. Vi ska vara medvetna om att blues var fortfarande i slutet av 1960-talet en svart affär och vita bluesmusiker sågs med skepsis från både originalen och publiken. Siegel-Schwall tillsammans med Butterfield var ett undantag då de hade en verklig känsla för musikformen.
Liam Clancy Yes…Those Were The Days (Dolphin)
Clancy bröderna var irländare men flyttade till USA. Liam Clancy är den mest kände av dem och hans betydelse för irländsk musik i allmänhet och folkmusik i synnerhet kan inte underskattas. En livslång gärning i musikens tjänst. Han har blivet en legend och har varit oerhört produktiv inte bara som en av Clancy Brothers utan också som soloartist bl.a. några fantastiska plattor på Elektra. Den här irländska samlingen är en utmärkt introduktion till en av Irlands stora konstnärer.
B. B. King One Kind Of Favor (Geffen)
B. B. King trots 80 år plus är fortfarande synnerligen produktiv. Här på den senaste plattan har han återvänt till sina bluesrötter och den som har lyckats att få King att låta nästan som på 1950-talet är ingen annan än producenten T-Bone Burnett. Här blandas Blind Lemon Jefferson med Howlin Wolf och Little Walter. En av Kings bättre plattor på ett antal år. Inte så påkostat, inte så nite-clubbigt utan mer down-to earth.
Glöm inte namninsamlingen för en bra kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
Högern kan inte föra annat än högerpolitik
Finns det anledning att förvånas över att vitt är vitt, att en ko producerar mjölk, att natten är svart och att högerpolitik är högerpolitik? Jag kan låta bli att förvånas över att socialdemokraterna envisas med att fråga sig varför högerregeringen står passiv och tittar på när jobbkrisen förvärras. Det är lika förvånande som att eld brinner och vatten flyter; kort sagt det är själva essensen i regeringens politik. Det är ingen misslyckad politik, tvärtom det är deras största seger hittills.
Ikväll ska Mona Sahlin debattera med Fredrik Reinfeldt och Sahlin kommer givetvis att försöka nagla fast Reinfeldt vid det faktum att februaris varsel på 16.000 är lika med ett all-time high. Tyvärr kommer Sahlin att misslyckas genom att det inte är ett misslyckande för den borgerliga politiken – det är en framgång!
För högerregeringen ger jobbkrisen och arbetslösheten enorma möjligheter att genomföra sin borgerliga kontrarevolution. Nu skapas det mentala läge som gör att allt blir möjligt sett ur deras synvinkel. Nu blir det borgerlig skördetid. Skatterna kan ytterligare sänkas, lagstiftning i arbetsgivarnas intresse och en ökad privatiseringsvåg av det som har varit vårt gemensamma.
Arbetslösheten är Reinfeldts enskilt viktiga vapnet för att knäcka facket och därmed i steg två kraftigt försvaga socialdemokratin. En svagare fackföreningsrörelse, knäckt av havererade a-kassor och kraftigt minskat medlemsantal innebär att möjligheten att upprätthålla och teckna nya kollektivavtal minskar väsentligt. Den onda cirkeln är skapad.
Reinfeldt har helt enkelt fått det chocktillstånd som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen fast i lightform. Det mentala tillståndet och den samhälliga situationen då allt blir möjligt.
Så länge inte socialdemokraterna och oppositionen inser att det här är kärnan i den borgerliga politiken kommer socialdemokraterna framstå som att vara på defensiven och inte det kraftfulla alternativ som ska rädda Sverige från högerns re-make av välfärdssamhället till ett välståndsståndssamhälle för en del men inte för alla.
Mona Sahlin måste säga sanningen i kväll – högerns politik är marknadens politik, marknadens ohotade makt. Varför då bekämpa arbetslösheten när den är Reinfeldts viktigaste bundsförvant? Det är vad som behöver sägas, men varför gör ingen det då?
Om man följer debatten på exempelvis s-bloggar ser man tydligt hur socialdemokratin har lurats att diskutera Mona Sahlins person och inte forma ett radikalt socialdemokratiskt alternativ till högerns strategi. Därför framstår socialdemokraterna som misslyckade och Mona Sahlin kan målas ut som en svag ledare och socialdemokratisk politik som ett icke-alternativ. Det faktum att socialdemokraterna och det röd-gröna alternativet är det enda möjliga och realistiska alternativet håller på att förloras genom att oppositionspolitiken har drivets precis dit Reinfeldt vill.
Regeringens politik är inget misslyckande, den är en framgång. De har lyckats att genomföra den politik de vill. Målet att marknaden skall ta över allt mer av det staten tidigare haft ansvar för som arbetarmarknads- och näringspolitik är nu marknadsanpassad. A-kassan, stöd för omställning, företagsstöd i branscher med problem är nu en marknadsfråga. Precis som regeringen vill, precis som regeringens politik syftar till. Icke-politik och marknadsherravälde. Högern är på väg att förverkliga sin dröm om ett samhälle var och en får klara sig själv. Gud ha barmhärtighet med den som inte klarar stålbadet för staten kommer inte ha det.
Det ingen anledning att förvånas över att vitt är vitt, att en ko producerar mjölk, att natten är svart och att högerpolitik är högerpolitik. Det är verkligheten, inget annat. Berätta om den ikväll, Mona!
Glöm inte att ansluta dig till ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” om du tycker att regeringens kulturutredning har brister.
Thåström har skapat en klassiker
CD:n är svart. Musiken är sedvanligt mörk. T.o.m. fotona är i dissonans på omslaget. Hela den nya plattan präglas av alienation, dystopisk melankoli och utanförskap. Inte ett politiskt utanförskap utan i dess riktiga bemärkelse; särlingens utanförskap, den självvalda isolationen från en oförstående värld.
Så här kan man beskriva Thåströms nya. Det första vi kan konstatera är att den är en naturlig fortsättning på 2007 års mästerverk Sällskapet. Vi möter på nytt Thåströms tunga musik med en bas som vandrar genom märg och ben. Men det finns en skirhet som tyder på en oerhörd sårbarhet. Musiken invaderar och röjer väg för reflektioner om uppväxt, hågkomster och kärlek.
Det är inte uppsluppet, nej det är ju Thåström, men det är med äkta känsla och intensitet som för tankarna till ett skrämmande och mytiskt landskap som finns ingenstans och överallt. Thåströms melankoli, hans cynism, hans utanförskaps och hans alienerade verklighet. det här en vuxen, medelålders mans tidiga bokslut över sitt liv fram till nuet.
Det är naket, det är gitarrer så låter nästan som en vinkelslip i ”Kort biografi med litet testamente”. Kärleksfulla sånger som ”Linnéa”, ”Kärleken är för dom” och ”Men bara om min älskade väntar” får samma svärta som bara Thåström kan ge det vackraste förhållande.
Nyckelspåret är ”kort Biografi med litet testamente” – ett magiskt nummer som tar grepp om lyssnaren och sedan släpps inte greppet någon gång så länge plattan pågår. Den tunga och distade musiken vägrar lämna någon oberörd.
Produktion av Ulf ”Rockis” Ivarsson och i vissa fall Niklas Hellberg liksom mixningen är mästerlig. Detta liksom hela plattan – en blivande klassiker.
Thåström ska ut på turné nu och lansera sin nya platta. Den 27 mars spelar han i Linköping. Det är något att se fram mot – jag lovar om det blir i nivå med ”Kärlek är för dom” blir det oförglömligt!
Dagens foto
Svenskt Näringsliv kallar på lagstifting mot facket
Diskussionerna och analyserna av varför det inte blev något nytt huvudavtal fortsätter. Det beklagas, det stönas och det uppvisas diverse förvånade miner lite här och där.
LO beklagar på sin hemsida att förhandlingarna misslyckades. Och med all rätt, det hade varit en framgång som den trängda Landsorganisationen behövt i den snåla högervinden. Men finns det någon anledning att bli förvånad, egentligen? Fanns det överhuvud några förutsättningar för ett nytt huvudavtal, egentligen?
Låt oss rulla tillbaka historien till när Saltsjöbadsavtalet skrevs. Sverige var i en djup ekonomisk kris och framförallt fackföreningarna agerade från en styrkeposition genom att de inte hade kontroll över alla strejker som pågick runt om i landet. Arbetsgivarna var i sin tur pressade av facket och arbetarnas (tjänstemännen hade inte strejkrätt) kampvilja.
1938 kom man överens och ett huvudavtal tecknades. Samma huvudavtal har sedan stärkts genom lagstiftning (men som är ofta dispositiv för att kunna vara flexibel i förhållande till arbetsplatsernas behov).
Hur ser det nu ut 2009. Arbetsgivarna gynnas av en djup ekonomisk kris men det är lugnt på arbetsmarknaden. Huvudavtalet fungerar även om det är 70 år gammalt. Kan verka märkligt men i grunden har inte förhållandet mellan arbete och kapitalt genomgått en grundläggande förändring.
LO och TCO var beredda att gå arbetsgivarna till mötes på många områden. Kort sagt, man var beredda att göra t.o.m. försämringar på vissa områden men inte att ändra de grundläggande maktfrågorna. Kort sagt, LO och TCO kunde inte gå med en förändring av maktbalansen på arbetsmarknaden vilket var Svenskt Näringslivs mål.
Skälet att Svenskt Näringsliv bröt förhandlingarna var inte förhandlingsovilja från den fackliga partens sida utan att Sverige har en högerregering som nu får tydliga krav på sig att förändra maktbalansen. Dvs. att göra en återgång till tiden med §32; arbetsgivaren sätt att leda och fördela arbetet, att anställa och avskeda helt enligt eget godtycke.
Den som följt media de sista dagarna har också sett att ropen på att förändra LAS ( ex DN och SvD) och beskära strejkrätten har ökat. Jag vill påstå att Svenskt Näringsliv aldrig hade avsikt att skriva på ett nytt huvudavtal utan nu lägger man pressen och kraven på regeringen att infria arbetsgivarönskemålen. Även om just nu, av taktiska skäl, Littorin säger att regeringen inyte tänker ändra lagstiftningen eller Borg med hög svansföring kallar Svenskt Näringsliv för tondöva så kommer de att lagstifta i arbetsgivarnas intresse senast under nästa mandatperiod om de vinner 2010.
GLÖM INTE ATT ANSLUTA DIG TILL PROTESTERA MOT KULTURUTREDNINGEN "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!
Dagens foto
Hur mår svensk rock - egentligen?
Hur mår svensk rock egentligen. Två nya plattor kan eventuellt vara ett sätt att ta tempen på hälsoläget. Finns det några nya fräscha idéer och infallsvinklar att finna i det som kommer ut. En sak kan man konstatera är att många band verkar hitta independent-bolag att komma ut på istället för de evigt gnällande stora som Universal, Sony osv. Två band. det ena helt på indie och det andra distribueras av Bonniers/Amigo.
De två plattor som jag har lyssnat in är helt olika. Den ena punkig och starkt influerad av The Clash, Buzzcocks och andra från den engelska punkens stora dagar. En musik som gjordes långt innan gruppmedlemmarna var ens födda. Den andra plattan är mer av pop/rock med harmonier av de mer intrikata slagen.
Den stora sömnen (Alley Cat)
Första spåret Förortsbarn låter som en låt av Clash. Sound, stressnivå, attack allt är The Clash i förklädnad. Texterna av dystopiska och det är väl inget under att Thorsten Flink läser dem på bonus-CDn. DSS debuterar med den här plattan men är inga nykomlingar. De har spelat med Familjen och har varit support för Buzzcocks på Way Out West. Det märks också. Men även Thåströms dystopiska texter går igen Stefan Randströms egna. Musikaliskt är däremot The Clash den stora förebilden.
Men räcker det för en debut. Det är inte dåligt, tvärtom det är tekniskt utmärkt och det är inte utan att man blir imponerad av det som görs i svenska studior numera. Hög kvalitet men i DSS fall kanske för perfekt och för opersonligt. Potentialen finns men bandet måste hitta sin nisch och inte luta sig för mycket åt sina förebilder.
Plattan är okey som debut men DSS kanske skulle mått bra av att vänta ett tag till med sin debut. Det hade i vart fall inte skadat.
Pats Nevadaflickan (Bon Jour)
Svensk pop-rock som inte sticker ut direkt utan smeker medhårs. Fina harmonier, bra instrumentalt men ganska opersonlig FM-pop. Hade jag hört den här radion hade jag inte lagt namnet på minnet eller jagat runt för att köpa den. En sak som också är typiskt för den här formen av svensk pop-rock är att alla sångare i de här bandet har en röst som låter som de inte kommit in i målbrottet ännu. Varför måste svenska band alltid ha sångare som låter en oktav över normalläget?
Plattan har bra arrangemang men saknar det som gör att den sticker ut. Melodislingorna är utan anmärkning men det är för slätstruket, tyvärr en debut som inte imponerar. Okay men inte nödvändig.
Hur mår då svensk rock och pop. Jo, då okey men lite mer kreativitet och jävlar anamma skulle inte skada. I vart fall om man ska döma av Den stora sömnen och Pats plattor.
Publicerad även på www.kulturbloggen.com ,
GLÖM INTE NAMNINSAMILNGEN "FÖR EN PROGRESSIV KULTUTPOLITIK"
Arbetsgivarna och regeringen fick som de ville - inget nytt huvudavtal
Enligt tidningsuppgifter i eftermiddag har förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden havererat. Arbetsgivarna har inte fått igenom de stora förändringar de har velat ha när det gäller turordningar och inte fått igenom de begränsningar när det gällt konflikträtten.
Det förvånar inte ett dugg att huvudavtalet inte blev en tumme ens. De fackliga företrädarna har försökt att gå arbetsgivarna till mötes på det ena området efter det andra för att få fram ett nytt huvudavtal som skulle ersätta det från 1938 år ännu gällande Saltsjöbadsavtalet.
Egentligen så ville nog inte arbetsgivarna inte ha något nytt avtal för de har en annan strategi i bakfickan. Det ringar ganska falskt i öronen också att höra Sven Otto Littorin beklaga att parterna inte kunde komma till ett nytt avtal.
Varför? Jo det stämmer perfekt med den strategi som högern har för att förändra Sverige. Man började med att haverera a-kassan för att försvaga facken i medvetenhet om en försvagad fackföreningsrörelse innebär en försvagad arbetarrörelse och därmed en svagare socialdemokrati.
Reinfeldt & Co. har istället siktet istället på att vinna makten i valet 2010 för att då i steg två i deras strategi för att förvandla Sverige till en marknadsplats där löntagarna har ringa inflytande och socialdemokratin ställs utanför den politiska makten för en lång tid.
Nu kan regeringen Reinfeldt med emfas och fejkad sorg i rösten efter valet 2010 meddela eftersom inte parterna kan lösa sina egna problem måste lagstiftning till och presentera en lag som förbjuder sympatiåtgärder, olagligförklarar krav på kollektivavtal på arbetsplatser utan fackliga medlemmar och politiskt beslutade minimilöner.
Och, på vems önskelista stod det överst – arbetsgivarnas och nu kommer högern att verkställa beställningen. Förhandlingarna om ett nytt huvudavtal var inget annat ett spel för opinionen. Facket står med Svarte Petter och alliansen, högern och näringslivet vann. Vem sa att Maggie Thatcher var död?
GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” !
Bokrean, Lenny Bruce och schlager-eländet!
Herre gud! Det har gått nästan en vecka sedan jag skrev något sist. Tiden har bara runnit i väg och det blev inte bättre av att vinterns influensa slog till och la gubben för fäfot!
Men nog om detta, bokrean gick uppenbarligen helt förbi många och inte undra på det. Dagens bokreor är inget mot vad det var för säg 20 år sedan. Då hämtade bokhandlarna upp överblivna böcker från lagret, förlagen rensade sina gömmor och det var inte allsköns krimskrams och nytryck som det blivit allt mer.
Inte är det heller billigt på bokrean utan rean har utvecklats till ett första klassens gescheft som man båda kan ha och mista.
Men en bok köpte jag Lenny Bruce: Let The Buyer Beware (Shout! Factory). Inte bara en bok utan hela 6 cd med urstå-upparen och hans humor. Förutom gott och väl sex timmar makalös samhällskritik, humor, satir och ironi så innehåller boken ett antal högintressanta essäer och lysande fotomaterial.
Lenny Bruce är geniet som irriterade 1950-60 talens USA med sina minst sagt frispråkiga humor. Frank Zappa spelade in Lenny Bruce på Berkeley i San Fransisco och gav ut hela framträdandet på en dubbel-LP. Omöjlig att hitta idag men finns faktiskt på Spotify.
Schlagerfestivals-eländet hade kvart- och semifinaler i lördags och mina feberdimmor trodde jag mig höra James Brown göra sin klassiska Please, Please, Please men när skallen hade kallnat visade det sig vara Caroline af Ugglas som imiterade Brown utan att skämmas det minsta. Annars var det sedvanliga som vi fick höra förutom Rico feat. Red Fox som lät och såg ut som hämtat ur en amerikansk film med 50-talsmotiv. En bra låt som vi lär väl få höra hela sommaren.
Slutligen, det har kommit en helt fantastisk nostalgitripp på 400 sidor i fyrfärgstryck: Rolf Holegård - The EP Book (Premium). Här finns varenda svensk EP inom pop, rock, blues EP avbildad, med alla upptänkliga uppgifter som vem skrev låten, skivnummer/bolag. Nostalgi men så jäkla snygg!
GLÖM INTE ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”! Gruppen med samma namn på facebook har närmare 300 medlemmar idag, otroligt!
Tre nyhetstelegram.....
Om någon tror att det är frid och fröjd med regeringspolitiken så borde dessa tre nyheter från idag ta den mest devote Reinfeldtsupporter ur den villfarelsen:
- Kommuner och landstingens ekonomi försämras med 0,9 miljarder för 2008, dvs 2009 lär bli attan så mycket sämre. I ett pressmeddelande från SCB beskrivs den allvarliga situationen.
- Riksgälden beskriver i ett annat pressmeddelande den ekonomiska situationen med idel röda siffror med en upplåning på ofattbara 160 miljarder i år och en arbetslöshet som närmar sig 10 procent.
- IF Metall tvingas höja a-kasse avgift med 175 kr till 300 kr på grund av den galopperande arbetslösheten inom industrisektorn.
Tre nyhetstelegram idag; tre beskrivningar av den misslyckade högerpolitiken där passivitet, oduglighet och marknadsfundamentalism har ersatt politiskt ansvar och förnuft.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK!”
Skjut inte på pianisten!
IF Metall får från olika håll kritik för sin uppgörelse med arbetsgivarna om permitteringslön. Många är rädda för att det ska sprida sig och innebär press på lönenivåerna och ett race mot botten. LO:s avtalssekreterare Per Bard konstaterar att det här är ingen långsiktig lösning.
IF Metall däremot har ingått ett avtal om permitteringslön hoppas att detta ska stoppa massuppsägningar i ett läge då den ekonomiska krisen har ett närmast galopperande förlopp. Egentligen finns det ingen anledning att kritisera IF Metall då de inte haft något val i den krissituation de är i. Bara det faktum att de tvingas höja a-kasseavgiften kraftigt nu när de ser hur arbetslösheten sätter månadsrekord efter månadsrekord.
Den socialdemokratiske arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Eric Österberg har fattat galoppen och menar att IF Metall avtal är konsekvensen av regeringens infama politik för att skapa en låglönearbetsmarknad. IF Metalls påtvingade avtal är konsekvensen av att den sittande regeringen har helt lagt ner all arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Regeringen är de som skall kritiseras och det har Österberg insett.
Österberg har rätt. För givetvis har regeringen, Timbro och arbetsgivarna planer för sin maktutövning. Ingen skall inbilla sig att inte Timbro och arbetsgivarnas hökar inte påverkar och lobbar på regeringen att ändra spelreglerna för relationerna på arbetsmarknaden. Genom att regeringen medvetet valt att inte bedriva arbetsmarknadspolitik, inte stötta industrin på olika sätt som andra länder och att sänka a-kassan till den sämsta i norden har också strategin lyckats.
Margret Thatcher på sin tid ville sänka den engelska industrin och hon lyckades. Thatcher ville skapa en lågavlönad service arbetsmarknad och hon lyckades och hon ville försvaga facket och har lyckades över hövan. Samma strategi ser vi nu hos Reinfeldt och kompani. Det är dags att avslöja strategin och för facken och arbetarrörelsen gå i offensiv mot politiken som leder till lönedumpning.
Men framförallt och för hela friden skjut inte på pianisten!
Till sist:
I går var undertecknad och Roland Jansson i Kristinehamn och genomförde vårt gemensamma seminarium ”Den korsfäste arbetaren”. Så här skrev LO-distriktet efteråt på sin hemsida:
”provocerade de närvarande genom att ifrågasätta engagemang, arbetsmetoder och om vi verkligen "gjort läxan". Har vi tänkt på hur vi ska arbeta framöver för att uppnå de politiska målen?.... Många deltagare fick sig nog en tankeställare under eftermiddagen.”
Intresserade av att boka seminariet kan gå in på Ord & Kulturproduktioner för ytterligare information.
Undertecknad har också gästat Kulturbloggen med ett inlägg om kulturutredningen. Se länk.
Glöm inte att skriva på och sprida ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Demokratin är hotad
Hotas vår demokrati av internet eller är hotet mot internet också ett hot mot demokratin. Kan man se den nya välviljan att skriva lagar som var och en sig kanske inte är så uppseendeväckande. Det är ju självklart att säkerhetstjänsten i respektive land skall bevaka säkerheten. Det är självklart att artister och upphovsmän skall ha betalt för sitt jobb likaså är det självklart att man måste hitta former för detta.
Alltså lagar som FRA, IPRED och ACTA kan vid första påseendet inte verka så speciellt märkliga men det är den sammanlagda bilden som ger något helt annat. I sitt sammanhang blir möjligheterna i lagstiftningen en önskedröm för wannabe-fascister som vill kontrollera sin befolkning och hålla koll på vad de tycker och tänker outsinliga och detta med juridikens välsignelse.
Vad som är än mer bekymmersamt är den framväxande sammanblandning av säkerhetspolitik och transnationella företags gemensamma intressen sammansmälter på ett sätt som vi har sett sedan 11 september. Vi har sett hur odemokratisk lagstiftning och odemokratiska möjligheter för att i en terroristisk noja och stämning som sprider sig över västvärlden. Att resa in i USA är en prövning idag. I Dublin har USA och FBI upprättat en egen avgångshall med egen säkerhetskontroll inne innanför det irländska säkerhetsskalet.
Det är obligatoriskt med fingeravtryck och fotografering av ögon osv när du ska in i USA. I sig inget märkligt men sammantaget med lagstiftning som ACTA där industrin ger tullen uppdrag att kolla din telefon, dina dokument i datorn, din mp3-spelare osv. Det ger myndigheterna obegränsad kontrollmöjlighet av dig som person och dina åsikter, bekantskaper, vänner och kontakter innan du ens är misstänkt något som helst brott.
De multinationella bolagen har länge önskat hitta ett sätt att kontrollera och styra internet. Vinstmöjligheterna är obegränsade och därför blir internet en våt dröm för bolagskapitalismen. Därför ser vi idag en ohelig allians mellan reaktionärer, wannabe-fascister, transnationella bolag som tillsammans försöker ta kontroll över den viktiga demokratiska frizon som internet utgör. Kinas och Burmas diktaturer förbjuder internet; odemokratiska politiker som Bush lagstiftade om undantagslagar och ekonomiska jättar lobbar för kontroll av internet på olika sätt.
Om man inte ser helheten villar man bort sig i detaljer och småsaker. Det är det som sker när riksdagens ledamöter röstar ja till FRA, IPRED och vad det lider till ACTA. Helheten som de saknar innebär att de bara ser detaljer och inte vad den sammanlagda helheten innebär – försvagad demokrati och hot mot demokratin.
Vad vi ser är inte en kamp om upphovsrätten utan en kamp om demokratin och yttrandefriheten. Det är helhetsperspektivet. Frågan om artisters och upphovsmäns rättigheter är inte liktydigt med de stora bolagens önskan om kontroll och ökade vinster. Likaså är yttrandefrihet inte samma sak som Orwells kontrollsamhälle. Om vi inte aktar oss så kommer vi att gå med baken före in i en kontroll, wannabe-fascism. Det borde skrämma fler än mig.
