Folkrörelserna är döda ?
Det är en del dystergökar som påstår att folkrörelserna är döda. Då har det aldrig varit på en fotbollscup inomhus en söndag i slutet av mörkrets månad november. Här går en hel massa människor upp vid 5-6 på söndagsmorgon för att åka ett par eller fler mil för att spela fotboll i en dragig och halvt utkyld gympasal mitt i ingenting.
Folkrörelse, viss lever folkrörelserna och framför allt lever idrottsrörelsen. Man kan naturligtvis undra hur det är möjligt. Den vanligaste förklaring varför exempelvis fack och politiska partier inte samlar samma skaror som för säg 25 år sedan är att folkrörelserna har utkonkurrerats av exempelvis kabel-TV och att människor har blivit bekväma.
Men det kan ju inte stämma för samma konkurrens som politiken och facket är utsatta för är ju idrotten i än högre grad utsatt för. Exempelvis i går visades samtidigt tre matcher från högsta brittiska fotbollsligan, Nascar, golf och friidrott samtidigt på burken men i alla fall kommer flera hundra till middle-of nowhere för att titta och delta i en fotbollscup.
Alltså enlig all logik så beror inte exempelvis de politiska partiernas medlemstapp och allt färre aktiva på konkurrensen från kommersiella media eller att annat tar upp intresset. Svaret är med andra ord inte så enkelt. Jag tror att det är att söka på ett annat plan. Det handlar istället om demokrati och möjligheten att de facto påverka.
De politiska partierna och även folkrörelser som facket har blivit allt mer professionaliserade. De består i allt högre grad av betalda arméer av specialister som har det tidigare folkrörelsearbetet på entreprenad.
Med andra ord det som gjordes av engagemang görs nu mot pekuniär ersättning. Politik och fack har blivit ett yrke på ett annat sätt än vad det ursprungligen var. Men i o m det har det blivit längre mellan makten och de som inte kan utöva makten för att allt färre ges möjligheten att delta i det arbetet. Det blir med andra ord allt svårare att påverka och var delaktig.
En god vän på engelska TUC sa klokt vid ett tillfälle att facket och folkrörelserna är inget annat än organisationer som bygger på frivillighet och engagemang. Försvinner den försvinner också folkrörelsen. Med andra ord demokratin blir svagare i takt med att de betalda arméerna tar över och blir fler.
Det är också orsaken varför 100-tals personer åker ut till ingenstans en november söndag. Idrottsrörelsen har inte glömt vad den är byggd på; frivilligt engagemang.
Moderaternas framtid - medelklassens hegemoni
I dag börjar Moderaternas framtidskonvent. Här ska (m) förklara hur man vill framtidens Sverige skall se ut. Exakt hur det ska bli är fortfarande höljt i dunkel i vart fall för vanligt folk som inte kan betraktas vara medelklass eller välbeställd överklass i storstädernas rikaste förorter.
För i materialet inför konventet finns knappast något nämnt om hur livet skall gestalta sig för en metallare, kommunalare eller tjänsteman med sin hemvist i Unionen. De enda som nämns är storstädernas medelklass och deras intressen. Kort sagt en medelklassens politiska, ekonomiska och moraliska hegemoni.
Inget att förundras över eftersom moderaterna är i rak nedstigande led politiska ättlingar till Margret Thatchers medelklassdröm, Tony Blairs New Labour långt mer än till den gamla mossiga Carl Bildt-högern. Till skillnad från Carl Bildt styrs inte Reinfeldt, Borg och Littorin av ett primitivt traditionellt höger-sossehat utan de har en vision om ett medelklassens tolkningsföreträde av hur samhället skall utformas.
Det är fel, menar jag, att utmåla (m) som ett traditionellt högerparti utamn de är ett medelklassens parti. Bakom detta ligger naturligtvis analysen att det är medelklassen som är samhällsbärarna. Tyvärr samma samhällsanalys som har stort inflytande i även övriga partier.
Det är också detta som gör att man ser arbetarklassen som några som måste tas hand om, som måste har både piska och morot och som är okunnig (lågutbildad), lat (utnyttjar bidrag) och inte den klass som producerar varor och mervärde genom sitt dagliga arbete.
Moderaternas framtidskonvent kommer att bli en orgie i amerikaniserad retorik och sammetsögon typ Reinfeldt. Vilket samhälle kommer det att bli med fortsatt moderat regeringsinnehav är det möjligt att vi kan skönja i Storbritannien. Ökade klyftor och en medelklass som har tagit monopol på politiken. Svaga fackföreningar och därmed en arbetsmarknad som är precis så ”flexibel” och otrygg som det behövs för att hålla löner och villkor nere till medelklassens goda.
Till sist…..
Såg i bladet att socialdemokraterna har blivit kvinnornas parti medan moderaterna har blivit männens parti. Kanske inte att förundras över eftersom både (s), SSU och LO leds av en majoritet kvinnor. Inget ont i det men det kan kanske upplevas som att män inte göre sig besvär. Alltså en omvänd kvinnodiskriminering. OBS, jag säger kan upplevas så från en del män kanske framförallt bland (s) kärnväljare.
Fredag kväll snart och dags för lite musiktips:
Seal Soul (WEA)
Den här plattan har jag spelat som tokig de senaste veckorna. Bland det bästa av modern soul som jag hört på flera år. Bara den ljuvliga versionen av A Change Gonna Come är värd vartenda öre.
Fleetwood Mac Shrine `69 (Ryko)
Jag såg Peter Green´s Fleetwood Mac live 1968 och 1970. Ett brilliant och underskattat band med fixstjärnan Green som motor. 1970 fick Greens sitt berömda nervsammanbrott och har aldrig lyckats hitta tillbaka till sin brillians som gitarrist och låtskrivare. Den här koncerten från turnén 1969 i USA skiljer sig från andra inspelningar från samma tid genom att här spelar gruppen en del låtar som tidigare aldrig funnits på varken vinyl eller CD.
Shirley Collins And The Albion Country Band No Roses (Sanctuary)
Jag fick tips om denna helt ljuvliga platta för någon vecka sedan och till min glädje fanns den på Amazon för under 50-lappen. Det här är folkrock modell UK. Shirley Collins har den mest underskattade brittiska kvinnliga folksångsrösten någonsin. Jag ryser av välbehag när jag lyssnar på detta mästerverk.
Lightnin´ Hopkins Mojo Hand (Fire)
Texas främste blues-songster och säkerligen den flitigaste I studion. Det finns banne mig hundratals med plattor inspelade under hans liv. Mojo Hand gjordes 1960 på lilla Fire och sålde säkerligen så pass lite att det blev ytterligare en spik i bolagets ekonomiska likkista. Den är extra intressant för här möter vi Hopkins med ett elektriskt band och det blir grymt bra klassisk elektrisk blues. Finns numera utgiven på CD av Universe.
PS. Den senaste veckan har det helt enkelt inte funnits tid att samla sig och skriva något. ev. förväntansfulla läsare får ursäkta den gångna tystnaden.DS
Trevlig helg!
Efter Lissabon
I kväll tar riksdagen beslut om att ratificera Lissabonfördraget. En majoritet kommer att acceptera fördraget för att de uppfattar det som bättre än det gamla från Nice som styrt EU fram till nu. Från både anhängare och motståndare har man hävdat antingen himmel eller helvete beroende på uppfattning om EU.
Mycket kan EU anklagas för, men en sak har EU fört med sig och det är att det varit fred mellan Europas stora länder längre tid än någonsin i vår gemensamma historia. Bara detta talar för EU oavsett vad man tycker om både dess byråkrati, klåfingrighet och överstatlighet eller för den skull dess nyliberala politik för i detta nu.
Vad som förvånar mig efter alla år inom fackföreningsrörelsen är den uppgivenhet som har visats upp i fråga om Lissabon-fördraget. Det har varit som om facket inte kommer att kunna kämpa för sina medlemmars intresse om fördraget genomförs. Det måste vara helt feltänkt för Lissabon i sig förhindrar inte facklig kamp och hur skulle den kunna göra det.
Arbetarklassen har alltid ända sen den manifesterades som klass slåss för sina intressen, sina löner, sina villkor och sina rättigheter. Detta oavsett om det funnits Lissabonfördrag eller inte. Naturligtvis kommer så ske även i framtiden men villkoren kommer att ändras. Lissabonfördraget ändrar inte det faktum att arbetarklassen har sina klassintressen och de kommer även att finnas framgent.
Så när vissa hävdar att kollektivavtalen (faktum är att det var en uppfinning av SAF på 1920-talet) är dödsdömda i o m Lissabon, Laval, Ruffert och andra domar i EU-domstolen. Jag vill påstå att det är nys som utgår från att fackföreningsrörelsen lämnar walk-over i sin intressekamp gentemot kapitalet. Om fackföreningarna mot all förmodan gör så lär inte arbetarklassen göra det utan kommer att hitta nya vägar att kämpa för sina intressen.
Så Lissabon eller inte det förändrar inget fundamentalt, men det förändrar vissa förutsättningar men bara om facken och arbetarklassen själva tillåter det ske. Vad som kan komma ur ett Lissabon utan social stadga är ökade konflikter och skärpta motsättningar mellan arbete och kapital. Självklart blir arbetarrörelsens uppgift bli att slåss för en social stadga som lagstiftningsvägen säkrar löntagarnas rättigheter och bli ett starkt vapen mot högerns våta dröm om ett marknadsliberalt Europa. Det är bara att ta upp den striden nu och inte sen.
Läget är egentligen helt lysande med en kapitalism som inte kan klara sig och uppenbarligen håller på att haverera. Uppgiften är att formulera en politik som balanserar arbete och kapitalets intressen på ett sätt som säkrar välfärd och fred.
Uppdatering; nu ikväll har riksdagen sagt ja till Lissabonfördraget med en kompakt majoritet. det innebär att arbetarröreslen har att agera enligt förutsättningarna.
In i dimman eller ut...
Var finns kritiken av kapitalismen? Är det bara Göran Greider som vågar och har det intellektuella bagaget som behövs för att våga och kunna kritisera den kapitalism som nu håller på att kasta världen in i en kris som är i nivå med 1929 års krasch.
(Se även några andra undantag från tysthetens norm Bengt Silverstrand och Olle Svenning)
Det faktum att utan statliga ingripande skulle flertalet av västvärldens stora banker hade gått i konkurs, de galopperande varslen och hotet om en arbetslöshet som närmar sig och säkerligen kan bli två-siffrig. Att i det läget hålla tyst eller inte ens försöka sig på systemkritik av kapitalismens misslyckande och dess systeminbyggda brister.
Vad vi ser är den svenska vänstern grundläggande okunnighet. Varken socialdemokraterna eller vänsterpartiet förmår att föra en kritik och arbeta fram ett alternativ till det marknadsliberala misslyckandet. Saken blir inte bättre av en regering som slår alla rekord i passivitet. T.o.m. med Bush framstår som handlingskraftig jämfört med vår egen ministär.
Bob Crow, generalsekreterare för RMT
Bob Crow som är generalsekreterare för Storbritanniens snabbast växande fackförening RMT menade i en intervju som undertecknad gjorde med honom för några veckor sedan att den nationalisering som vi sett av banker i USA och Europa är ingen socialistisk nationalisering utan att regeringarna kommer att skänka tillbaka alltihop till ”the big fat cats” på nytt när läget har stabiliserat sig.
Vad som behövs menade Crow var att arbetarklassen och fackföreningsrörelsen tar strid för sina medlemmars rättigheter och börjar agera politiskt. Finns det något hopp frågade undertecknad?
Jo, visst finns det men det är inte Labour, svarade Crow. Man kan ställa samma fråga här hemma finns det något hopp om att arbetarrörelsen skall klara att formera ett intellektuellt och politiskt hållbart alternativ som ger hopp för alla de som nu förlorar sina jobb, sitt hopp och sin framtid medan Sverige styrs in i ett marknadsliberalt helvete där det blir penningpåsen som styr. (Hela intervjun kommer i Seko-magasinet.)
Den som måste ta initiativet i denna reformering av arbetarrörelsen är fackföreningsrörelsen. Här finns det en radikalitet som är i vilande och här finns kärnan till systemkritik. Men det är ett fåfängt hopp att tro att detta kan ske isolerat. Det måste till allianser i dess rätta bemärkelse med de som ser bristerna i dagens agenda. De som ser utvecklingens potentiella risker med depression, högerextremism och i nästa steg krig.
Den förra krisen parades med östblockets fall och ett blodigt krig på Balkan. Vilka länders befolkningar är det som står på tur att ridas av samma mara nu när utvecklingen allt tyder på att bli värre än 1990-talets kris?
Hur ska den moderna tredje vägens politik och samhällsvision se ut? Vem har svaret och vem vill bidra att forma det svaret? Vi är många som väntar, hittills, förgäves än så länge.
Startime: Jerry Lee Lewis
Sällsynt bildomslag från Sun-tiden
En av mina stora ”hjältar” har alltid varit Jerry Lee Lewis. Delvis för att han skiljde sig från resten genom att pianot var hans huvudinstrument. Det skiljde sig Jerry Lees R & R från resten. Men också att i ena stunden spelade han rock som i Whole Lotta Shakin´ Goin´ On för att på nästa spår spela en Hank Williams-ballad som Cold Cold Heart eller You Win Again.
Ytterligare en artifact från Sun
Jag upptäckte Jerry när jag var ca 10-11 år genom att min kusins bästa kompis brorsa (hängde ni med??!!) hade Jerry´s första LP. High School Confidential var det första låt jag hörde med honom på en gammal radiogrammofon där man kunde vända pick-up och spela 78-or. En London-platta med ett ljuvligt omslag. Den här lyssnade jag aldrig trött på och när jag hade äntligen råd köpte jag Jerry andra LP som hette Jerry Lee´s Greatest även den en mörkröd London-platta.
Lewis har varit extremt produktiv. Han har spelat in säkerligen gott och väl 100 LP. Om man ska rekommendera några ur denna rikhaltiga produktion så får det bli följande.
Jerry Lee Lewis (Sun 1957)
Debut-LP:n som fortfarande är närmast magisk.
Live at The Star-Club (Philips 1964)
Världens bästa live-platta? Inspelad på den ruffiga Star-Club I Hamburg. Inte en sekund av stillhet här inte. T.o.m. Your Cheating Heart känns som R & R.
Country Songs For City Folks (Smash 1965)
Jerrys återkomst efter några risiga år och en ny karriär inom country-facket börjar. Men, Jerry han ändrade inte ett dugg han bara fortsatte att lira precis som förut.
Young Blood (Sire 1995)
Ytterligare en comeback som är helt lysande. Kankse är Jerrys sista riktiga platta men väl värd att skaffa.
Slutligen en radioshow.
Live! (Silver Eagle 1997)
Så här lät Jerry under 1980-talet och det är en blandning av R&B, R&R och country. Utmärkt platta.
God kväll och ……. Keep on rockin´!
Singerad av The Killer himself
Mardröm
FOTO Ulf Sandberg
Måndag kväll. Sitter vid köksbordet med en kopp varmt té efter att ha varit i Norrköping på Fastighetsanställdas avdelnings repskap. Inte bara jag utan också Roland Janson och genomfört vårt seminarium – Den korsfäste arbetaren.
En monolog och ett seminarium om arbetarklassen bortspelad i politikens dans. Gensvaret var totalt. Vår kritiken mot nyliberalerna och deras uttolkare i regeringen Reinfeldt var utan reservation men även kritiken mot vår arbetarrörelsens oförmåga att bemöta deras politik.
Och, det är ett problem när exempelvis riksdagens sammansättning består av till 60 % medelklass och om man vill räkna generöst hela arbetarklassen representeras av 18 % med ett ursprung ur sagda klass.
Givetvis blir de politiska besluten därefter – de lär inte gå arbetarintressena tillmötes.
SIFO:s senaste mätning liknar en mardröm. (s) fortsätter att tappa tack vare Mona Sahlins missgrepp i förhållandet till (v). Än värre är att som det ser ut just nu klarar sig både (kd) och (sd) kvar respektive in i riksdagen. Det skulle om det blir verklighet innebära att det kan bli så att fascisterna i (sd) kan bli tungan på vågen i favör för en fortsatt högerregering.
Arbetarrörelsen och främst fackföreningsrörelsen måste vakna och ta sitt politiska ansvar. Det är dags att mobilisera till politisk verksamhet i förbunden. Om det inte sker så är risken uppenbar att vi sitter även 2010 med Reinfeldt som statsminister och stödd på fascister som då kan börja kräva politiska eftergifter, vilket de garanterat kommer att göra.
Ett hot att ta på allvar. Vilket också blev slutbudskapet på Fastighets avd 4 repskap.
Åldersfascism
Jag såg en annons för ett jobb som verkade intressant. Det var t.o.m. nästan identiskt med det jobb jag hade under ett antal år när jag var på LO. Jag tog mod till mig och ringde för att höra mig för om jobbet ifråga.
Det blev tyst i andre änden av luren. Stentyst. Så tyst så att man kunde ha hört en katt tassa över en tjock heltäckningsmatta. Det blev helt enkelt en total absolut tystnad. Vad hände, bröts linjen eller…
- Något problem?
- Tänker du söka?
- Ja, kanske är det något problem?
- Neeej, vem som helst får ju söka…
Tystnad
- …Men vi vill ha någon yngre.
Det är förbjudet att diskriminera någon p.g.a. kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung. Det betraktas som klandervärt och det med rätta att sortera bort människor från exempelvis jobbansökningar för att de är kvinnor, har annan hudfärg, kommer från andra världsdelar eller för att de har andra sexuella preferenser. Alla skall bedömas utifrån sina egna förutsättningar.
Men det verkar vara helt okay att inte bedöma jobbansökningar på kvalifikationer utan det sker efter ålder redan innan ansökan har skickats in eller ens skrivits. Du är körd, du är uträknad, du är oduglig, du är ointressant bara på grund av att du är äldre, dvs. över 45.
Jag är 58 år och har 7 år kvar innan folkpension. Jag har mer än 40 års arbetserfarenhet men den är intet av värde för jag är 58 år vilket är ett skäl nog att inte bedöma mig utifrån min kompetens och mina kvalifikationer.
Det här ett fenomen, ett samhällsfenomen som skapar problem. Förlorad kompetens och erfarenhet i arbetslivet. Bitterhet hos de som drabbas och en syn på icke-unga som för tankarna till brunare ideologier. Faktum är att när någon nått 40-årsdagen är intresset att anställa dem i det närmaste obefintligt.
Jag klarar mig personligen men är det samhällsekonomiskt sunt och vettigt att inte ta vara på arbetskraften och kunskapen som inte är ungdom? Har samhället råd med det?
Musik, musik och åter musik del 2
Här är några plattor som du absolut inte missa. Det är en blandning av bluegrass till gospelpåverkad soul/R&B men också ett av Englands bästa band från skiftet 1960-1070. Håll till godo!
Bill Monroe and the Blue Grass Boys Grand Ole Opry 1946-48 (CDR utan känt ursprung)
Enligt uppgift den enda inspelning som finns med original Blue Grass Boys vilket innebär att Flatt & Scruggs är med i bandet. Ljudkvaliteten är inte den bästa utankommer uppenbarligen från gamla acetater. Men musikaliskt helt underbar – det här är amerikansk country i sina barnaår. Några år senare kommer Hank Williams och sedan är bollen i rörelse. Det är en varm och äkta musik som är ingen som är intresserad av rötterna har råd att missa.
Sonny Boy Williamson Live at The Jazz House, Weisbaden Germany 1963 (Fontana Int.)
Två timmar CDR med OK ljudkvalitet. Fakta är att det här är den enda fullständiga konserten med Sonny Boy Williamson. Det är en Sonny Boy Williamson som är på lekande humör (han kunde vara skrämmande, läs bara vad Eric Clapton har sagt). Klart bra och värd att lyssna på och inse att vid sidan av Little Walter var Sonny Boy den störste på sitt instrument.
Chuck Willis I Remember Chuck Willis (Atlantic LP 1962)
Sorligt bortglömt R&B, R&R och en föregångare till modern soul. Här finns de flesta av hans få hits och ett antal andra pärlor. Bara What Am I Living For räcker för att hitta den här LP:n. Annars finns det en CD på Amazon som innehåller den här LP plus hans enda som kom medan han levde (Willis dog redan 30 år 1958). Klassisk Atlantic-R&B/R&R som är värd att stifta bekantskap med om man inte gjort det förut.
Gene Clark Aircrafts & More (Soundboard)
En inspelning som jag hittade på en skivmässa här i Linköping för några veckor sedan. Det är ”folkien” Gene Clark, inte Byrdsmedlemmen på den här inspelning från 1975. Här spelar Clark gamla standardlåtar men även några Byrdslåtar. En förtrollad timma från Byrds främsta regissör. Enkelt, naket och känslosamt. Bra, utmärkt visar på Clarks storhet.
Mavis Staples Live – Hope At The Hideout (Anti)
Den här plattan kom ut I samband med presidentvalet. Stark, grym och svettigt bra. Inte bara att Staples låter bättre och starkare än någonsin. Hon har också ett band som är tight och nästan som taggtråd inte bara gitarristen Rick Holmstrom som spelar en lika grym gitarr som Staples röst. De är som siamesiska tvillingar. Det blir inte bättre än så här. Bra versionen av Freedom Highway borde ge alla upptänkliga Grammy-priser. Nödvändigt köp!
Bob Dylan Tell Tale Signs Rare And Unreleased 1989-2006 (Columbia)
I tre olika versioner har den här den 8:e delen av The Bootleg Series. Det är också den snyggaste och mest påkostade om man köper £90 versionen med tre CD med en kanonsnygg bok som berättar om varje spår. Till detta kommer också en bok med alla kända 45 rmp omslag (singlar och EP!!). Kanonsnyggt och ett måste för varje Dylan-freak man kan hitta. Vad får man då för denna mindre förmögenhet: ratat material från Oh Mercy och framåt, Live-inspelningar och alternativversioner. Och som vanligt när det gäller Dylan så är det nödvändigt – allt är faktiskt så bra.
The Move Anthology 1966 – 1972 (Salvo/Fly)
62 spår med bandet som var banbrytande under hela sin existens. De flesta outgivna tidigare. Bandet som leddes av egocentrikern Roy Wood som med sin makalösa förmåga att skriva de här lättlyssnade låtarna med ibland märkliga teman; mentala störningar; mardrömmar eller hallucinationer. Kort sagt, brittisk psychedelia . Allt med starka och självlysande melodislingor. Sedan blir inget sämre av Woods speciella röst.
En nödvändig box med ett numera ganska bortglömt band som är värda ett bättre öde. Det här är minst lika bra som de bästa av de brittiska och mer kända banden som Beatles, Stones och Who. Sedan blir det inte sämre av att här är för första gången hela Marquee-inspelningen från 68 som kom ut i nedklippt version som Something Else EP:n på Regal- Zonophone och idag är helt omöjlig att hitta.
Mona, Lars, Maria och Peter: ta ert ansvar
”Det går dåligt för socialdemokraterna i opinionsmätningarna. En våg av besvikelse sköljer fram. Svaret måste vara att tydligt koncentrera den politiska debatten på den ökande arbetslösheten, de vidgade klyftorna i samhället och den sociala utslagningen.
Socialdemokratin måste ge bilden av ett annat Sverige och rättvisare Sverige. Just nu drunknar mycket i debatten om vänsterblockets regeringsalternativ. Effekterna av högerns politik kommer i skymundan. Det kan vi inte tillåta! ”
Det här inte mina ord utan den socialdemokratiske riksdagsmannen Peter Hultqvist från Dalarna. Peter beskriver med all önskvärd tydlighet problemet som orsakat Socialdemokraternas tapp i opinionen. Högern har lyckats att åter skriva dagordningen för politiken. De lyckas komma undan det politiska ansvaret för sin ansvarslösa politik som fördjupar krisen. De kommer undan ansvaret för den rekordartade ökningen av varsel och arbetslöshet.
Den politiska debatten har istället blivit fokuserad på Mona Sahlins taktiska misstag och felbedömningen att låsa ut vänsterpartiet. Ska oppositionen klara att vända på den påbörjade nedgången som beror på en ologisk avighet mot vänsterpartiet.
Det brådskar att (s), (mp) och (v) tar alla sitt ansvar och enas om det viktigaste; att bli av med högerregeringen Reinfeldt. Lyckas det inte ta det ansvaret så är det inte på grund av Reinfeldts regering har väljarnas förtroende utan på grund av att inte oppositionen inte har varit moget att ta det gemensamma ansvaret att möta väljarnas önskemål om en radikalare politik.
Det är ett tungt ansvar att ta om man inte lyckas. Resultatet blir för vanligt folk katastrofalt. Det blir de arbetslösa, de sjuka och alla som inte gynnas av högerns politik.
Det var bloggarna som vann presidentvalet åt Obama
Det blev ingen sensation i USA-valet. Barack Obama vann en övertygande seger. Detta betyder att Bush-epoken är slut och amerikanarna kan återfå ett hopp om framtiden.
När jag var i USA för några år sedan och hela familjen tog inpå ett Holiday Inn i Bristol på gränsen mellan Tennessee och Virginia så hände följande som kan lite beskriva hur amerikanarna i gemen sett på sin mest impopuläre president kanske någonsin.
På kvällen skulle vi äta middag och på hotell fanns det Tv-apparater överallt. När den nationellt sändande kanalen meddelade att presidenten skulle hålla ett tal till nationen om läget i Irak så byttes helt plötsligt alla TV-apparater kanal till en lokal kanal som körde en variant på någon frågesport.
När vi fick tillfälle frågade jag servitrisen om varför de hade bytt kanal istället för att visa presidentens tal så blev svaret något överraskande:
- Vi bryr oss inte eftersom han inte bryr sig om oss. Vem hade då tagit beslutet? Jo, säger servitrisen glatt - det var hotelldirektören.
En märklig, men talande händelse och historia.
Men varför vann nu Obama. Han hade givetvis en makalös väl fungerande organisation. Exempelvis hela AFL-CIO (amerikanska LO) ställde sig bakom honom. Facket är inte lika starkt i USA som i Sverige men inom vissa branscher är fortfarande facket relativt starkt. De ställde sin organisation. Medborgarrättsrörelsens avläggare gjorde det samma, men framförallt ligger svaret till framgången i att detta var det första valet som avgjordes på nätet. Obamas organisation på internet och alla bloggare som drev en intensiv kampanj för först registrering och sedan för Obamas kandidatur och hans politiska program är det som fällde avgörandet.
Det var bloggarna som fick minoriteterna, de svarta, hispanics, immigranter med medborgarskap osv. att först registrera sig sedan att rösta som fällde avgörandet. USA-valet 2008 kommer därför att gå till historien som det första valet där internet fällde avgörandet.
Det är dags för vänstern i Sverige att inse att bloggandet och nätet är ett kraftfullt politiskt verktyg. Men för att det skall fungera behövs lite organisation och kunskap men det finns samtidigt några bra men trevande exempel på att använda bloggen som verktyg i exempelvis det fackliga arbetet.
TCO-förbund som FTF använder denna form av kommunikation för att nå sina medlemmar. Likaså har LO på sin hemsida en ungblogg. Men det saknas fortfarande en samlad strategi för nätet. Det är det som behövs och det saknas fortfarande. Men den dag som arbetarrörelsen, facken och folkrörelserna kan samla sig kring en sådan – då förändras det politiska landskapet för gott.
PS! Här hittar du en föreläsning och utbildning för bloggande.
150 år efter inbördeskriget......
Idag väljer USA en ny president. Allt tyder på att Barack Obama blir USA:s förtioandre president och inte bara det utan den förste icke-vite presidenten. Det sker nästan 150 år efter det blodiga inbördeskriget. Det sker också nästan på dagen 40 år efter mordet på Martin Luther King. Det har i sanning varit en lång väg fram till att USA:s svarta befolkning har fått fullt erkännande och acceptans som medborgare.
När detta skrivs har valet precis börjat och ifall valet nu inte befläckas av en ny valteknisk skandal som stjäl segern för Obama som skedde när Bush vann i Florida med några hundra röster så är det en historisk händelse. Nu ska man inte tro att USA:s politik eller USA kommer att förändras över en natt eller att det blir en total omsvängning av politiken. Men det finns ett antal frågor där förändringar kommer att ske.
Den viktigaste är att arvet sedan Reagan nu bryts och den nyliberala ekonomiska politiken har förutsättningar att förändras. Med det följer att chansen finns att äntligen får amerikanarna något som liknar en allmän sjukförsäkring. Obama har lovat att lyfta bort de anti-fackliga lagar som gör det svårt för att inte säga omöjligt för fackföreningsrörelsen att organisera och kräva avtal. Obama har också lovat att avsluta krigsvansinnet i Irak under sin mandatperiod.
Men det viktigaste ändå är att med Obama får USA tillbaka en framtidstro efter år med reaganeconomics. Misslyckas Obama möta de enorma förväntningar som ligger på honom så blir effekten den motsatta.
Amerikanarna vill se förändring. De är trötta på kriget, de är trötta på de trötte och misslyckade Bush. USA vill se förändring. En afro-amerikansk president kommer att betyda att inte bara den svarta befolkningen utan alla minoriteter får en röst för sina intressen och kommer förhoppningsvis ett steg närmare lika rättigheter med resten av USA:s befolkning.
Hur som helst, väljs Barack Obama i natt till USA:s förtioandre president är den en händelse som har Kennedystatus. Det ger hopp om framtiden i USA och därmed för hela världen. Detta utan att för den skull tro att USA förändras i socialistisk riktning, men ett litet steg mot ett mer rimlig värld kanske.
Till sist…….
Östgöta Correspondenten visade igår i en ledare bevis på borgerligt själsliv och borgerlighetens diskreta charm: ”Arbetslösheten väntas öka, och alla inser att det skulle kosta väldigt mycket att höja a-kasseersättningarna.” Med andra ord vi vill inte betala för andra som blir arbetslösa. Bättre kan inte den borgerliga egoismen uttryckas – är det inte charmigt, så säg!
