Ingemars blogg

Hur står det till i huvudet hos en del arbetsgivare? Är det helt okay att utnyttja och blåsa sina anställda? Hur tänker man när man lurar, ljuger och blåser personalen med ett enda syfte vad jg förstår att tjäna lite mer pengar än om man hade varit just.

Varför jag frågar beror på att jag i mitt jobb på LO har bl.a. som uppdrag att svara ungdomar på deras frågor på Lunarstorm. Och det är inte få som ställer sina frågor. Det är allt mellan 50-200 frågor per dag på Lunar och till detta kommer alla telefonsamtal och mail till 020. Och det är uppenbart att arbetsgivarna i vissa fall har satt i system att blåsa, lura och utnyttja ungdomar som sommarjobbar eller har sitt första jobb. (Se Aftonbladet här.)

Här är några exempel på vad s.k. "seriösa" arbetsgivare tar sig för. Påstår att anställningsbevis inte behövs. Andra påstår att man måste provjobba gratis allt från några dagar till 14 dagar. Ungdomar har inte rätt på semesterersättning påstår andra stjärnor på arbetsgivarhimlen. Att ställa sexuella "krav " på tjejer är inget främmande för vissa arbetsgivare att tjejen ska få eller behålla jobbet. Att inte betala ut överenskommen lön, övertidsersättning eller andra tillägg som OB är heller inget ovanligt. Det är inte heller ovanligt med löner som ligger på en bråkdel av vad kollektivavtalen ska ge.

Likaså att ge höga fan i arbetstidslagen som när en ung grabb hade jobbat nästan 200 timmar under en period av 19 dagar helt utan ledighet är ett annat exempel på det konsekventa utnyttja som vissa arbetsgivare ägnar sig åt. Inte heller att sätta ungdomar på sådana jobb som de inte får utföra enligt arbetsmiljölagen

Jag vet naturligtvis efter många år som fackligt aktiv att de flesta arbetsgivare sköter sig men det är på tok för många som bär sig åt som skurkar och banditer. Som är oärliga och blåser okunniga ungdomar på deras löner, rättigheter och bär sig allmänt åt som en samling skitstövlar. Tyvärr verkar den senare kategorin arbetsgivare bli fler, i vart fall är det mitt intryck.

LO har under många år haft sin hjälptelefon 020-56 00 56 och sedan drygt ett år varit på Lunarstorm och i år slås alla rekord vad det gäller både telefonsamtal och inte minst e-post på Lunarstorm.

Det är inte utan man skäms när man ser hur det går till ute på arbetsplatserna. Facket behövs det är inget snack om saken.

www.kulturochpolitik.se

Ingmar Bergman har avlidit. Den världsberömde regissören lämnade jordelivet vid 89 års ålder.  Nu överöses också hans minne med stora ord. Alla ställer sig in i hyllningskören så tiden kanske inte är korrekt att hysa en annan uppfattning, eller en delvis annorlunda mer kritisk syn på Ingmar Bergsmans verk.

Låt mig först slå fast att Bergman är den ojämnfört störste regissören inom filmen att beskriva medelklassens ångest inför dess strävan att nå nya klassmässiga höjder men också dess skräck för att proletariseras och lämna medelklassens ställning i klassamhället. Här spelar också in medelklassens religiösa grubblerier i ett samhälle där de trängs mellan en överklass som söker upprätthålla sin position medan arbetarklassen försöker förbättra och förstärka sin position. Detta kan synas vara en kontroversiell syn på Bergmans filmkonst men den är inte oviktig då filmkonsten saknar ofta just det klassmässiga perspektivet.

I svensk film finns det undantag i Jan Troell (och före honom Stampe Faustman) som också har nått stora framgångar både konstnärligt och hos kritikerna. Publiken har också strömmat till Troells filmer genom åren och välförtjänt gjort dem till publiksuccéer.  Bergmans filmer har sällan nått samma publikframgångar och många har haft svårt att ta till sig Bergmans medelklassångest och många gånger psykologiska djupsinnigheter.

Detta innebär inte att Ingmar Bergman har varit en föregångare genom årtiondena. Han var den förste som tog upp mobbning som ett ämne för en film, Hets i slutet på 1940-talet. Han vågade låta en komediant få en bärande roll i sitt stora arbete om döden och människornas förhållande till det oundvikliga i det Bergman lät Nils Poppe spela en central gestalt i Det sjunde inseglet. Och inte minst Ingmar Bergman gjorde Sveriges om inte världens första roadmovie i Smultronstället. Vi kan inte heller lämna den storartade  Fanny och Alexander.

Vi ska inte heller glömma fotograferna Sven Nykvist och innan Nykvist Gunnar Fischer som hade en enorm betydelse för Bergmans skapande. Deras unika känsla och blick för ljuset och det fotografiska skapandet bidrog starkt till bergmans konstnärliga skapande och utveckling.

Minnet av Ingmar Bergman blir dock regissören som ägnade sitt konstnärliga liv åt skuld, död och medelklassens ångest. Han gjorde det mästerligt och det gör honom till en av Sveriges stora filmgestalter.

www.kulturochpolitik.se

Så då var man tillbaka hemma i Sverige igen. Efter 740 mil på europeiska vägar så kändes det faktiskt ganska skönt att rulla ut på Öresundsbron i torsdagskväll och sikta Malmös nya siluett med Rotating Torso till vänster, Köpenhamn bakom sig och Öresunds vatten runt om sig.

Den som har rest är att ha något att berätta sa en vis man en gång. Och så sant, när man har bilat genom i stort sett hela Västeuropa så finns tusentals saker att berätta. Hur Normandies minnesmärken från de allierades invasion präglar hela kusten med stora krigskyrkogårdar där en hel generations unga män ligger begravda som ett resultat av extremism och hat. Eller hur i dag nästan pastorala stränder för femtio år sedan vad platsen för fruktansvärda blodbad då de första allierade satte in sitt samlade anfall den 5-6 juni i skydd av atlantens totala mörker.

Eller om den mirakulösa Bayeux tapeten som berättar om slaget vid Hastings 1066 som förvandlade William Erövraren till kung över England och Europas mäktigaste man.  Men alla andra historier eller berättelserna om maten, vinet och Calvadosen. Jag skulle kunna berätta om all den konst som finns utmed de spanska vägarna, jättelika statyer av modernistiskt snitt eller om Barcelonas häxbrygd av gammalt och nytt av smaklöshet och makalösa gator och gränder. Om soldränkta avenyer och de små smala gränderna i den gamla staden Barcelona. (För den som vill se läsa och se mer följ länken här.)

Skulle även kunna berätta om evinnerliga vägtullar i Spanien och Frankrike men också om de smidiga autobahn som tar en från plats till plats nästan utan problem (undvik Köln bara).

Det innebär att det är dags att börja blogga på nytt. Det har faktiskt varit skönt att ta semester även från detta nöje under några veckor. Jag ser också att diskussionen om En Bok för Alla har gått vidare i Sverige. I en artikel av författaren Göran Palm i Aftonbladet den 19 juli var hans kritik förödande för regeringen. Likaså är Pelle Anderssons artikel på samma tidnings kultursida den 20 juli som visar att de 10 miljoner som har gått till läsfrämjande planeras av kulturministern att slängas i förlagskapitalets skattkistor för att stödja förlagens översättningskostnader.

En fördelningspolitik som inte kan sägas vara annat än en genuin högerpolitik. Ta från de fattiga och ge till de rika är parollen uppenbarligen på kulturdepartementet. Det lär finnas att skriva om under hösten det är inget att tveka om.

Den som rest har en historia att berätta som sagt men det kommer att finnas mer angelägna historier att både berätta, avslöja och publicera under det kommande året. Jag ska göra vad jag kan ? det lovar jag.

Till sist......

Dags att återknyta kontakten med Specials den engelska ska-gruppen som hade stora framgångar under 1980-talets början. Deras singelsamling Stereo-Typical är inte bara heltäckande utan helt enkelt lysande, den har också spelats nonstop under semesterresan. "Ghost Town" är fortfarande minst lika aktuell som då.

Äntligen har jag börjat läsa Stieg Larssons Millenium-trilogi. Mästerligt och vilket språk ? synd att hans liv blev så kort bara.

Hittade Doug Sahms platta Gypsy Tea Room äntligen. En perfekt partyplatta som är så jäkla svår att hitta.