Lägg ner schlager-EM
Okay, då var schlagereländet avslutat. Drygt tjugo låtar skrivna av omusikaliska och tondöva låtskrivare. Att Charlotte Spirelli åkte på pumpen efter en total hype i svensk media. En usel låt framförd av en lika usel artist. Men nu var ju resten inte bättre. Tvärtom det var lika uselt och alltihopa utvecklades till en kavalkad av beräknande och totalt ointressanta schlagerlåtar.
Missförstå mig rätt. Även jag kan gilla schlager men det som den här tävlingen presterar är uslare än någonsin och grannlandsröstandet firar nya triumfer. Tävlingen har gjort sitt – lägg ner skiten och använd pengarna till något vettigt. Eurovision Song Contest har överlevt sig självt.
Den enda behållningen var Björn Gustavssons ironiska framträdande, resten var närmast en plåga.
Den nya arbetsmarknaden - känn dig blåst
(Metro den 19 maj 2008)
Sju ungdomar får inte ut sina löner eftersom nuvarande ägare inte kommer överens med den förre ägaren. Alltså personalen får ta stryk och t.o.m. tvingas låna för att klara sitt uppehälle. Det här står att läsa i dagens Metro. Arbetsgivaren som bär sig så här svinaktigt år är ägaren av Café Bruno Galeto i Stockholm. Så nu står sju ungdomar där med Svarte Petter i näven men inga pengar.
Jag höll på att säga välkommen till den nya sköna arbetsmarknaden som är så jäkla flexibel att man inte får någon lön. Men att arbetsgivaren skulle bli lottlös inbillar sig väl ingen. Arbetslivet och löntagarnas rättigheter har rullats tillbaka minst 50 år under senaste åren. Det har skett genom att kollektivavtalen har försvagats genom att i sin tur facken har försvagats tack vare sjunkande medlemssiffror.
Café Bruno Galeto har nämligen inget kollektivavtal och därmed finns heller inget skydd för de anställdas löner vid ägarbyte eller konkurs. Den statliga lönegarantin gäller nämligen inte utan kollektivavtal. Så nu när främst servicejobben allt oftare är på arbetsplatser där fack som Handelsanställdas Förbund och Hotell och Restaurangfacket (HRF) inte klarar att teckna kollektivavtal så blir händelser som denna allt vanligare.
Det var ett helsickes liv när drev igenom ett kollektivavtal på Wild & Fresh i Göteborg, det var ett ramaskri när Metall blockerade de religiösa sekters fabriker i Småland. Borgerliga politiker vill försvaga fackens ytterligare möjlighet att tvinga fram kollektivavtal. Konsekvensen av det blir Café Bruno Galeto. Arbetsgivare som vill fuska och jävlas med sin personal kommer att kunna göra det eftersom facken inte har verktyg att ta fighten mot dessa oseriösa lycksökare.
Den som drabbas är som i det här exemplet där ungdomar som måste låna pengar trots att de har jobb för att klara sina räkningar. Jag undrar när centerns Maud Olofsson, Frederik Federley och andra riddare av unionsbustingens orden rycker ut och försvarar arbetsgivaren på Café Bruno Galeto. För de lär aldrig ta ungdomarnas parti varken då, nu eller i framtiden. Den enögda arbetsgivarsynen förblir deras ideologiska kainsmärke.
Regeringens politik för att facken ska försvagas genom att den försämrade och dyrare a-kassan framkallade ett strömhopp från a-kassan som spillde över på medlemssiffrorna har lyckats. Just Handels och HRF är de som har tappat mest och organsationsgraden Nästa steg i samma unionbusting-politik är den obligatoriska a-kassan. Fackförenings och löntagarfientliga politiker behöver inte gå till fysiska övergrepp som i USA utan det räcker med finlir i departementet och riksdagen för att nå samma resultat på ett mer subtilt och mindre publikt uppseendeväckande sätt.
Det finns bara ett svar till arbetsgivare som bär sig åt så här: Den gamla devisen; organisera, organisera och åter organisera. Det finns inget annat svar.
Skrivkramp och fylld fläskfilé
Ibland tar det ett par dagar emellan möjligheterna att skriva. Ibland känns det som att det inte finns något att skriva om. Politiken är ofta förutsägbar och bjuder inte på några överraskningar. Att Littorin, Reinfeldt och Borg tycker som dom gör är ju välkänt och att oppositionen av socialdemokraterna, vänsterpartister och miljödito tycker något annat är heller ingen överraskning.
Att socialdemokraterna har problem att nå ut med sin politik är heller ingen nyhet. Mediebruset är idag inte längre ett brus utan ett pågående oväder. Vi bombarderas med medias signaler, trycksaker, sändningar och det är inte sällan det är genompolitiserat inte bara på ledarsidorna utan ofta ser det ut som DN där snart t.o.m. serierna är ett politiskt ställningstagande. Jag tackar min gud för att SvD lyckas hålla en rågång mellan ledarsidan och nyhetsrapporteringen som är oftast tydlig.
Kvällstidningarna ägnat sig mest åt skvaller och mindre åt nyhetsbevakning. Expressen är en journalistisk kloakråtta medan Aftonbladet i alla fall har några av landets bästa och intressantaste skribenter som Olle Svenning.
Alltså ibland är det svårt att motivera sig själv att sätta sig att skriva och kommentera i ett medielandskap av skvaller, övertoner och brist på journalistisk integritet. För vad finns att kommentar ibland.
Nu ska jag inte skylla bara på andra utan det finns alltid något som är värt att kommentera; vädret exempelvis. Sommar blev kort. Nog med det. Det går fan inte att skriva en blogg om uselt väder.
Så vad att göra. Skrivkrampen har för en gång skull få ett fast grepp om tangentbordet. Nej, jag lägger ner för idag och går istället och lagar mat.
Vad sägs om fyll fläskfilé och potatisgratäng. Ett hyfsat rödvin och en snaps till detta. Fyll fläskfilén med vitlök, torkade tomater, vanlig gul lök, färsk chili och riven ost. Allt hackas och blandas ihop till en smet. Bind ihop med bacon och in i ugnen i ca 15 minuter.
Det är bättre än att skriva ett ointressant blogginlägg som ingen vill läsa i alla fall.
(Publicerad söndagkväll p.g.a kö på webblogg.)
www.kulturochpolitik.se
Farväl min käre vän!
I dag stod annonsen där i tidningen. Annonsen som inte var oväntad men ändå fruktad. Sjukdomen och sorgen hade tagit Gunnars liv.
Gunnar Kjellgren var min vän och mycket kär sådan. Han var ofta i mina tankar men under det senaste året har det varit svårt att nå honom på grund av hans svaga hälsa. Det ena gav det andra och till sist orkade inte hans kropp längre och i onsdags lämnade Gunnar oss andra i sorg och saknad.
Gunnar mötte jag när vi tillsammans var aktiva fackligt i Statsanställdas Förbund senare SEKO. Vi kämpade tillsammans mot det vi tyckte var fel. Vi hade samma uppfattning om vart politiken och samhället var på väg. När jag läste dödsannonsen kom jag och tänka på tiden då kämpa tillsammans och med andra fackliga kamrater stod i opposition mot Postens och statliga företagens utveckling. Vi kritiserade privatiseringsivern hos politikerna efter all vår förmåga.
Men jag kommer också ihåg alla skratten, historierna och samtalen om framtiden vi hade. Kommer ihåg när du undrade vem som fotokopierade dina mackor och la tillbaka dem i ditt fack tillsammans med jättelika fotokopior. Jag log åt minnet av dina märkliga pizzor utan tomatsås och pålägg.
Tänkte även på oron över ditt eviga kaffedrickande, cigaretterna och ostmackorna trots din svåra diabetes. Gunnar du var en vän, en kamrat och en kämpe. Du har gjort ditt nu, vi andra är kvar och vi saknar dig så vansinnigt mycket.
Farväl Gunnar och tack för att du fanns; du blir aldrig glömd!
