Sommarteater 2
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Har skrivet det tidigare. Sommarteater är riktigt roligt. T.o.m. teater är en plåtlada där den näraliggande stambanan hörs väl när X2000 drar förbi i 200 km i timmen.
Platsen är givetvis Norsholm vid Göta Kanal mellan Linköping och Norrköping och teatern är Pernilles korta frökenstånd uppsatt av Göran Sarrings Norsholms komediteater. Pjäsen som är ursprungligen skriven av Ludvig Holberg på 1700-talet. Nyöversatt och bearbetad till en rolig och på många sätt tänkvärd förväxlingskomedi om kvinnors situation när äktenskap och kärlek handlade om affärer och inget annat.
Bengt-Otto Ottossons huvudperson Geronimus är en gniden gubbe som upptäcker att hans fostersons älskade är god för en icke oansenlig summa pengar. Så istället för att fria på fostersonens vägnar friar han för egen del. Och här börjar en karusell av förvecklingar i ett ökat tempo.
Göran Sarrings uppsättning är riktigt rolig och den är en uppsättning väl värd att besöka. Den har en annan tyngd än exempelvis Stefan & Kristers buskisföreställningar för här blandas humor, fars med ett underliggande stråk av allvar.
Och faktiskt plåtladan, glömmer man och frånvaron av traditionell scen gör närheten till skådespelarna gör att upplevelsen blir än mer nära och intim. En rolig och tänkvärd teaterupplevelse i en fantastisk sommarkväll i juli 2008 som den bara kan vara i Sommarsverige.
(Biljetter finns att boka på www.sarring.se .)
(Viktigt information: från och med nu inför jag moderering på min blogg. Skälet till det är att det har börjat komma in en hel del märkliga, inbland t.o.m. antisemitiska kommentarer och jag vill inte se sådant på min blogg. Beklagar, men garanterar att det är inte åsikter jag inte kommer att släppa fram utan vill bara hålla rent ur ett journalistiskt perspektiv. Jag är också ansvarig för kommentarerna rent juridiskt och vill inte behöva ta ansvar för vad högerextremister eller andra stollar kan få förs sig att föra fram på min blogg. Hoppas du som läsare har förståelse för detta.)
Har du synpunkter på det här blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du maila till [email protected]
Glöm inte att följa Max Gustavsons Samirs fortsatta äventyr i FRA-Sverige 2013; www.samircomics.com
Varför så tyst?
I dag skriver 8 fackledare från TCO på Aftonbladets debattsida. De angriper, med rätta, diskrimineringen som sker av homo- och bisexuella på arbetsplatserna. Det är självklart att ingen skall utsättas för mobbning eller annan kränkande behandling på grund av sin sexuella läggning. Att påstå något annat eller ha uppfattningen att det är korrekt att kränka någon människa över huvud taget är i sig i vart fall för mig otänkbart. Naturligtvis är det också för facket och fackliga ledare oavsett om de är ordförande i TCO som Sture Nord eller en klubbordförande eller skyddsombud på en arbetsplats i någonstans i vårt avlånga land.
Det är bra att facket är tydligt när det gäller diskrimineringsfrågorna. Alla människors lika värde är en röd tråd i allt fackligt arbete. Det spelar ingen roll vilka sexuella preferenser du har, vilken hudfärg du begåvats med eller etniskt ursprung. Det har ingen betydelse för ditt människovärde.
Men samtidigt finns i TCO-ledarnas artikel ett drag av politisk korrekthet. För var har det fackliga ledarskapet funnits det sista året när arbetsplatsolyckorna och framförallt dödsfallen galloperat iväg mot nya sällan skådad omfattning. Det har helt enkelt varit en förfärande ”utveckling”.
Låt oss påminnas om den 15-åriga flickan som föll ner från ett tack då hon inte hade livlina; chauffören som klämdes ihjäl i Åtvidaberg för att han utförde arbetsuppgifter ensam där de bort varit två; byggjobbaren som ramlade ner på grund av att det saknades skyddsräcke eller nu senast katastrofen i Kista där entreprenören hade ändrat ritningarna och därmed försvagat konstruktionen av någon outgrundlig anledning. Alla dessa händelser har tagit människors liv.
Fackets roll är att ta till vara medlemmarnas intressen. Facket ska kämpa för att arbetslivet inte ska vara varken diskriminerande eller livsfarligt. Ingen ska behöva gå till jobbet varken för att bli mobbad eller riskera att skadas eller t.o.m. dö.
Var har de fackliga debattörerna varit när människor har dött på jobbet under sommaren och sedan högerregeringen dragit ner på sina ambitioner vad det gäller arbetsmiljön. Det har tyvärr varit lika tyst som på det de berömda sju dövstumsinstituten.
Det kan kanske uppfattas som grått och tråkigt och inte lika förlåt, sexigt, att diskutera arbetsmiljö. Men vem ska göra det om inte facket gör det. Det handlar också om facklig trovärdighet. För med vilken rätt kritiserar debattartikelns författare diskriminering utifrån sexuellt bigotteri när man är tyst om den arbetsmiljö som tar samma fackföreningsledares medlemmars liv?
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Missa inte Samirs äventyr i det nya FRA-övervakade Sverige: www.samircomics.com
Äntligen, Karadzic gripen!
Utanför Kakanj, Bosnien-Herzegovina. (Foto: Unga Örnar, Östergötland)
En av europeisk historias mest avskyvärda personer har äntligen gripits. Det gäller den s.k. presidenten i Republika Srpska Radovan Karadzic. Karadzics krigsförbrytelser är av en sådan dignitet att de möter alla jämförelser från exempelvis andra världskriget. Hans främsta merit är massakrerna i Srebenica för nästan exakt 13 år sedan då alla pojkar och män mejades ner av Karadzics och överbefälhaven Ratco Mladic. Inte heller ska glömmas hans skuld i terrorbeskjutning av Sarajevo-borna under hela kriget.
Nu har den avskyvärde bloddrypande Karadzic gripets av serberna själva men fortfarande är Mladic på fri fot. Det har varit möjligt att gripa Karadzic på grund av att EU ställt tydligt ultimatum till serberna om de ska kunna bli EU-medlemmar måste krigsförbrytarna lämnas ut till krigsförbrytardomstolen i Haag.
Jag befann mig i Bosnien några år efter krigsslutet på uppdrag av Unga Örnar som jag var ordförande för i Östergötland. Vi var bland annat i en liten stad Kakanj men även i Sarajevo och andra städer som hade drabbats oerhört hårt av striderna. Det var ett land som var sönderslitet av det som hänt och de rutinmässiga övergrepp som hänt. Men samtidigt ett fantastiskt land där dess skönhet stod i än bjärtare konstrast till vad som skett under inbördeskriget.
Morden, tortyren, våldtäkterna – allt med en precision och utstuderad grymhet från främst serberna och deras irreguljära trupper. Känslan av förtvivlan och sorg över allt elände vi fick höra och få vittnesmål om var tillräckligt för att sömnen skulle bli störd under en lång tid.
Men samtidigt fanns en annan sida – en vänlighet och gästfrihet mitt i allt eländighet, trasighet och sorg. De resor som jag gjorde i Bosnien har stannat i mitt minne som oförglömliga och därför är glädjen desto större när överbödeln äntligen har fångats in – 12 år för sent men i alla fall.
Hans straff kan bara bli ett – livstid. Egentligen är han om någon förtjänt av det straff han skulle få om han släpptes ut på ett torg i säg Srebrenica.
Har du synpunkter på blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du e-posta till [email protected]
Missa inte Samirs äventyr i det nya FRA-övervakade Sverige: www.samircomics.com
FRA skapar kreativitet
Som vanligt när överheten bär sig åt så växer ett folkligt motstånd fram. Ett exempel på detta är serietecknaren Max Gustavsson som har idag startat en serie riktad mot FRA-lagen. Folkligt missnöje skapar kreativitet som synes.
Max har låtit mig publicera nedanstående seriestrippar! Lysande och riktigt träffande!
För att följa Max Gustavssons serie Samir gå in på http://www.samircomics.com
Har du synpunkter på blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du e-posta till [email protected]
www.ordochkultur.se
FRA-lagen blir Reinfeldts Waterloo
Aftonbladet skriver idag att regeringen Reinfeldts sommarstrategi har gått åt skogen. Vad Aftonbladet skriver om är den strategi som Reinfeldt hade för att lotsa igenom sitt allt mer impopulära förslag om ett carte blanche till FRA och försvarets underrättelsetjänst.
Jag är den siste som menar att försvaret och underrättelsetjänsten inte ska få syssla med signalspaning eller hålla koll på potentiella risker för riket och vår allas säkerhet. Det är inte det frågan egentligen gäller. Att FRA eller andra underrättelseorgan ägnar sig åt spaning på främmande makt eller avlyssnar potentiella risker inom landets gränser är inte märkligt. Egentligen vore det mer märkligt om man inte gjorde det.
Förut har det behövts någon form av juridisk behandling av sådana beslut, dvs. om SÄPOs eller andra underrättelseorgans, om avlyssning av personer eller organisationer. Att SÄPO och andra varit flitiga på området är ingen hemlighet. Man hade koll på ultra-vänstern på 1970-talet, tyska terrorister som Bader-Meinhof-ligans sympatisörer och andra som kunde eventuellt kunde vara farliga på sikt.
Jag är exempelvis helt säker på att gänget kring stalinisten Frank Baude i Göteborg var ordentligt under uppsikt. Så när en ledande s.k. revolutionär ville köpa en Porsche för att kunna genomföra snabba våldsaktioner så kände säkert SÄPO väl till detta.
Man har säkert också dagens högerextremister under rejäl koll så med all säkerhet ger signalspaningen besked om deras planer allt från var de lättar på tarmen till irriterande s.k. manifestationer. Det ska också underrättelseorganen göra – det är deras uppgift i ett demokratiskt samhälle. Allt för att vi andra ska kunna känna oss trygga och säkra. Men allt detta kräver någon form av demokratisk kontroll och juridisk säkring.
Så hela cirkusen kring FRA är lindrigt sagt märklig. Det finns frågor som inte har besvarats och kräver sitt svar innan regeringen får upp frågan på nytt i riksdagen med risk att förlora. Varför drev moderaterna igenom ett beslut om FRA som regeringen visste inte hade knappt minimalt stöd i kammaren?
Ville Reinfeldt blikda försvarsvännerna inom (m)?
Det kan som jag ser det bara finnas tre skäl till detta. Det första möjliga skälet att moderaterna kände sig tvungna att blidka den egna kritiska opinionen av försvarsvänner som har ifrågasatt både minister Tolgfors och den icke-traditionella försvarspolitiken. En opinion inom moderaterna som också aldrig har förlåtit den behandling som Anders Borg gav den förre försvarsministern Mikael Odenberg. Det skulle kunna förklara Reinfeldts agerande. Men ett sådant övertaktiskt agerande mest för internt bruk håller nu på att bli en bumerang där när returen nu kommer riskerar att istället spräcka den omsorgsfullt hopsatta regeringen.
För när splittringen väl har börjat och nu först folkpartiledamöter (men även vissa moderater)känner alltmer ett behov att profilera sig så kan priset för taktikspelet bli en regeringskris. Samtidigt är det inget som förvånar eftersom moderaterna och Reinfeldt ofta under mandatperioden behandlat de övriga partierna som valboskap för de moderata ambitioner.
Har regeringen en inofficiell utrikespolitik?
Den andra möjliga förklaringen kan vara att Bildt som utrikesminister lovat president Bush att förändra svensk lag för att Sverige skall bli en godkänd allierad i USA:s krig mot terrorismen. Nu vore det inte första gången som Sverige går USA-intressen till mötes. Det skedde under kalla kriget – vem har glömt Catalinaaffären 1952 då flygvapnet spionerade på Sovjet på amerikansk beställning. Med en sådan lag som FRA-lagen skulle Sverige vara välkommen i den amerikanska sandlådan och vara med att leka.
Om det är en USA-beställning är det uppseendeväckande för det innebär att Sveriges regering för en officiell utrikespolitik och en inofficiell dito. Det skulle kunna stämma också med tanke på delar av regeringens önskan att närma sig NATO.
Föraktar (m) riksdagsarbetet?
Den tredje möjliga orsaken till hela FRA-frågans hantering är den sittande regeringens allmänt kända förakt för normalt riksdagsarbete med utredningar, remissförfarande, överläggningar och utskottsbehandling. Det är i sig inget att förvåna sig över för regeringen har satt sig i sinnet att ta chansen och köra över minoriteten i riksdagen likt en Montezumas hämnd. Risken är naturligtvis att beslut som tas inte håller mer än mandatperioden ut och politiken blir som en slänggunga och oförutsägbar. Politiken kommer helt enkelt att sakna uthållighet om man som moderaterna praktiserar stridsvagnstaktiken – vi kör över och söker inte långsiktiga hållbara politiska lösningar.
Vilken av orsakerna som gäller eller om det är en blandning av alla tre är svårt att säga. Men resultatet kan bli dramatiskt för regeringen. Skulle man förlora FRA-frågan så blir konsekvenserna omfattande. Regeringen skulle förlora sin majoritet och en regeringskris kan vara ett faktum där ett parti hoppar av på grund av det inre trycket. Folkpartiet kan då också förlora hela sitt stöd i exempelvis skolan som man har i breda kretsar. Moderaterna skulle få ännu större inre konvulsioner och det är inget som då säkrar Reinfeldts framtid som moderatledare. Det finns säkert många gammelmoderat som skulle ta chansen att ta över och ge igen för Reinfeldts re-make av partiet.
I ett sådant uppbrottets läge skulle säkert både Kd och centern bli tvungna att hävda sina partiegoistiska intressen och profilera sig. Då är också den borgerliga sammanhållningen ett minne blott. Likaså inte bara en eventuell valseger 2010, kanske till och med försvinner för ett årtionde framåt. Borgerligheten har en gång visat sig inte vara regeringsduglig i det långa loppet eller ens en mandatperiod.
Reinfeldts Waterloo?
Napoleon var säker på att segra vid Waterloo. Men den i förskott uttagna segern blev Napoleons slutgiltiga nederlag och innebar att Europas historia blev en annan än om Napoleon hade segerat. Napoleon lät sitt storvuxna ego ersätta hans militära omdöme. Att jämföra statsministern med Napoleon är dock att ge moderatledaren för stor kredit. När Napoleon var en genial miltär strateg så är Reinfeldt en medioker taktiker.
Reinfeldt kan ha tagit sig över vatten över huvudet när han övertaktiskt forcerade igenom FRA-lagen sommaren 2008. Reinfeldt bäddar än en gång för en vänstermajoritet i valet 2010. Själv får han då leda en i praktiken expeditionsministär. Själv blir lille Freddie vad amerikanarna kallar en lame duck resten av mandatperioden.
Har du synpunkter på blogginlägget, förutom att kommentera nedan, kan du e-posta till [email protected]
Bra med sommarregn!
Jaha, då regnar det igen. Det verkar som om det normala sommarvädret i år består av lika delar moln och H2O. Även om det innebär att man blir blöt om man visar snaggen utanför dörren har det några fördelar det svenska sommarvädret anno 2008.
Vädret bli en ursäkt att stanna inne och läsa, lyssna på musik och se på bra film. Här är några sådana rekommendationer från er bekvämt nedsjunkne skribent i vilfåtöljen.
Att läsa:
August Strindberg: Röda rummet (Aldus)
Svensk litteraturs mesta mästerverk som nu visas på TV i den klassiska filmatisering från 1969. TV-serien är lysande men boken är än mer njutbar. Läs och njut av mästers språk och hans infama satir. Men glöm inte romanerna Svarta fanor (Aldus) och Götiska rummen (Oktober) som båda hänger samman indirekt med Röda rummet.
Jack London Järnhälen (Arbetarkultur)
Jack London är en djupt underskattad författare och Järnhälen är hans bästa stund. En bok om fascism innan begreppet fanns och en bok som i grunden är optimistisk i sin samhällskritik. Iblnad undrar man om London besatte en kristallkula för den samhällsbeskrivning han bygger sin roman på är otäckt nära den som sker idag.
Olof Stapledon De sista och de första människorna (Delfin)
Den märkligaste roman jag läst. En till sitt yttre s-f men en djupt filosofisk roman om människan och människans möjligheter. När man börjat följa mänsklighetens utveckling i Stapledons skildring känner man en fascination inför den märkliga episka berättelse som Frans g. Bengtsson beskrev som ”ett verkligt epos, med horisont bakom horisont i det oändliga och med outtömliga förråd av stoff.”
Barbara W. Tuchman Det stolta tornet (Månpocket)
I den boken skildrar historikern Tuchman de 25 år som föregick utbrottet av 1:a världskriget med minutiös detaljrikedom. Med skarp politisk analys och en mästerlig litterär förmåga skapar hon en läsupplevelse utanför det ordinära. Tuchman var en lysande författare liksom en lika skarp forskare inom det historiska gebitet.
Att se:
Förföljaren (USA 1956)
John Wayne i sin bästa roll och en av de västernfilmer som har flest bottnar. Tiden är efter inbördeskriget och Ethan Edwards är en man som hatar indianer. Det blir inte bättre när han finner sina släktingar massakrerade av ett band indianska krigare. De tar också med sin familjen två flickor. Under den långa jakten får vi följa hur Edwards förändras i sin uppfattning av indianer. En viktig film regisserad av nestorn John Ford och i grunden en allt mer humanistisk film.
Elisabeth (USA 1998)
Cate Blanchett slår det gnistor kring i den här skildringen av Englands 1500-tal. Detaljrikedom, lysande skådespel och magnifika scenerier. Den närgångna skildringen av den som skulle skapa den brittiska stormakten och det sedermera imperiet.
Markurells i Wadköping (Sverige 1968)
Den klassiska TV-serien med en makalös Edwin Adolphson, en ung Ulf Brunnberg, Tor Isedal och inte minst den numera nästan bortglömda Eva Dahlbeck. En alltigenom lyckad filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman om en faders besatthet och småstadens småaktighet. En film om den riktiga överklassen och uppkomlingens villkorade närvaro i samhällsgemenskapen.
Hammett (USA 1982)
Francis Ford Coppolas hyllning till film noir-genren som bygger delvis på författaren Dashiell Hammetts eget liv som privatdeckare i 20-talets San Fransisco. Med Coppolas väl dokumenterade sinne för detaljer och noggrannhet så blir den här filmen en utsökt pärla i Coppolas produktion. Likaså en spännande och intelligent deckare av noir-snitt. Väl värd en åskskur!
Att lyssna på:
Black Cat Bone Barbed Wire Sandwich (Decca UK 1970)
Bortglömd brittisk blues från 1970. Ett brilliant band i stil med Chicken Schack. Tung, gitarrdominerad och riktigt bra Bandet gjorde bara denna platta och försvann i vart fall från min radar. Fanns återutgiven på CD av See For Miles som konkade vilket gör att t.o.m återutgåvan är svår att hitta.
Texas Tornados Zone Of Our Own (Reprise US 1991)
Doug Sahm, Hughie Meyers, Freddy Fender och Flaco Jiminez hobbyband. Underbar blandning av tex-mex, mexikansk schlager, blues, rock & roll och country. På den här plattan finns originalet till Jerry Williams Did I Tell You. Hela plattan är en orgie i må-bra-musik.
Duane Eddy & The Rebels Have Twangy Guitar Will Travel (Jamie Us 1958)
Master of twangy guitar första Lp från 1958. Producerad av Lee Hazlewood (RIP). Det speciella sounded fick Eddy genom att stämma ner gitarren. Det gav ett antal hits som Rebel Rouser som finns på denna platta.
Richie Allen Stranger From Durango (Imperial US 1963)
En studiomusiker som var inte utan betydelse för surf-musikens genombrott. Jag vet inte mycket om honom och har inte några fler plattor än den här LP:n. En riktigt bra instrumentalplatta från trummisen Sandy Nelsons gitarrist.
Rötmånad
Rötmånad är det nu. Enligt folktron så kunde de mest märkliga saker hända då. Och visst händer det rysligheter även i vår moderna tid.
Med risk att bli tjatig så konstaterar jag att arbetsplatsolyckorna och arbetsplatsdöden fortsätter att fara fram som en veritabel farsot. I går hände ytterligare en ny allvarlig olycka där en byggnadsarbetare dödades och flera skadades allvarligt.
Olyckan blir på nytt en dags rubriker, försäkringar utbetalas (om det fanns kollektivavtal) och i ”bästa” fall blir den syndande arbetsgivaren lagförd och får lite böter som bestraffning. Men ingen tar upp det grundläggande problemet.
Vad vi ser nu är konsekvensen av nedskärningarna i arbetsmiljöarbetet. Nedskärningarna i resurser till arbetsmiljöverket och givetvis försämringen av utbildningen av arbetsmiljöombud. Att den sittande regeringen har ett oerhört stort och tungt ansvar när vecka efter vecka människor dör ute på våra arbetsplatser verkar inte bekymra någon.
Jag har inte sett några upprörda artiklar på DN:s debattsida från fackliga ledare; inga dramatiska reportage från Janne Josefsson eller politiker som har tagit till brösttoner mot det faktum att människor dör helt i onödan på jobbet varje vecka just nu. Att det sker en allt mer accelererande arbetsplatsdöd verkar inte ens märkas i den offentliga debatten.
Var är du Wanja, Mona och ni alla andra? Var är regeringen? Var är Yrkesinspektionen? Var är Arbetsmiljöverket? Var är journalistkåren? Var är alla som borde ta arbetsmiljöfrågorna på största allvar men är alltför tysta när det dör människor varje vecka ute på våra arbetsplatser.
En annan för rötmånaden lämplig ryslighet (dock av en annan dignitet) eller rättare sagt företeelse är Fun mobile. Det är ett företag som med en otydlig marknadsföring på sin hemsida lurar främst unga människor till att prenumerera på rättigheten att ladda ner exempelvis ringsignaler. Vad de flesta inte inser är att de kommer att få tre SMS per vecka till det hutlösa priset av 15 kr per SMS. När du väl har gått på löftet om gratis ringsignaler (som egentligen kostar 45 kr/vecka) eller kring 2500 kr per år. En av mina ungar lät sig luras och det tog en hel förmiddag att få stopp på skiten. Nu anmäler jag fun mobile till KO för vilseledande marknadsföring.
Reinfeldt verkar också ha fått sin rötmånadshistoria. Jag menar givetvis FRA-historien. Inte nog med att den är minst sagt tveksam ur demokratisk och medborgerligt perspektiv. För vem accepterar att underrättelsetjänsten helt utan regler ska kunna läsa min e-post, avlyssna min telefon eller kolla mina bankkonton. Detta oavsett om jag är en potentiell säkerhetsrisk eller en helt oförvitlig medborgare.
Medborgerliga rättigheter kan inte hanteras hur som helst och utan respekt av en regering som det har skett nu. Visst tusan måste säkerhetstjänsten bedriva signalspaning, det är självklart men det skall ske efter regler och i juridisk ordning.
Problemet för Reinfeldt är att frågan till stor utsträckning blivit en generationsfråga. Därför dyker nu högerregeringen bland unga väljare. Varken för unga eller gamla är högern ett bra alternativ. Risken är tyvärr att det är partier som Sverige”demokraterna” som kommer att tjäna på FRA-schabblet. Så konsekvensen av FRA-historien kan bli att regeringen (m) hjälper SD in i riksdagen 2010.
Rötmånad, rötmånad, rötmånad då påstås att vi då kan få se kalvar med två huvuden och andra rysligheter. De behövs inte det räcker med arbetsplatsdöden, Fun mobile och FRA. Det är eländen nog. Det behövs inte mer.
Vill du förutom kommentera nedan det här blogginlägget kan du nå mig på [email protected]
"Vi för kriget mot tåget"
"I´m fascinated by the demise of the major record companies. I love the way they´re committing suicide.
I never thought I would live to see this and I hope live long enough to attend every one of their funerals."
"De blev fullständigt tagna på sängen. Rullade lättjefullt vidare i sina välkända gamla hjulspår och missade helt det digitala tåget."
Två citat från de senaste veckorna. Två citat som bra beskriver det paradigmskifte som pågår inom musikbranschen. Citaten beskriver också hur allt fler ser på skivbolagen som kulturlivets dinosaurier, på utdöende och vars epok är över. Musiken lever men den hittar nya kanaler att nå sin publik.
Det första citatet är från en intervju med Al Kooper, den närmaste legendariske amerikanske organisten, sångaren, låtskrivaren och in-house producenten på amerikanska Columbia. Kooper har 50 (!!!) år i rockbranschen allt från The Blues Project, Blood, Sweat & Tears över producerande och låtskrivande och egna grupper och spelningar över hela klotet. Citatet är f.ö. hämtat från Record Collector no 351 (juli 2008).
Det andra citatet kommer från Sv. Musikerförbundets förbundstidning Musikern (2/2008) och det är Kjell Arvidsson som skriver detta i en artikel med den lämpliga rubriken Skivbolagen som försov sig. Arvidsson är inte nådig i sin kritik av skivbolagen och jämför med hur notförlagen bemötte fonografen för drygt 100 år sedan.
Sanja Tandan i sin tur menar att skivbolagen inte bara hoppade på det digitala tåget försent utan också började för krig mot tåget. Nu är inte Tandan vem som helst i skivbolagsbranschen utan tidigare vd för Warner Music. Alltså en av bolagens främsta företrädare i Sverige som så här kritiskt ser på det som skedde på 1990-talet och som kom att bädda för nedladdningsexplosionen.
Idag är det inte bara Al Kooper som vällustigt iaktar skivbolagens dödskamp utan artister Radiohead och Prince erbjuder nedladdning. Bruce Springsteen släpper 4 spår från Göteborg nu på onsdag på sin hemsida. Bossen släppte för övrigt redan 2005 Devils & Dust-singeln för fri nedladdning på nätet. Jag skrev om detta redan då.
Så, skivbolagens begravning hinner nog Al Kooper med innan hans tid är ute.
För övrigt…..
När jag var i London för några veckor sedan hade jag några timmar över och åkte upp till Camden Town för att strosa och kanske shoppa lite. Numera finns tyvärr inte gamla Rock On kvar där man kunde finna allt och lite till i vinyl och senare även CD.
Men Camden Market och Camden Lock vid Chalk Farm Road är fortfarande ett Eldorado för den som letar efter intressant musik. Dessa två CDr-plattor hittade jag där för en 50-lapp styck:
Neil Diamond Live At Croke Park, Dublin
Hela koncerten från juni med den drygt 70-årige Diamond. Inspelad i publiken men med en helt okay ljud än vad man förvänta sig av denna typ av inspelning. Men framför allt en helt fantastisk koncert och det förlåter det tekniska tillkortakommandet. Jag har lyssnat gång på gång på dessa drygt två timmar som är helt förtrollande. Neil Diamond har fått ett djup och en skaparglädje som han saknat under 20 år.
Leonard Cohen Live At The Sony Center, Toronto
En inspelning av en brilliant konsert med ett lika utmärkt ljud. Uppenbarligen tagit från mixerbordet för ljudkvaliteten är nästan helt perfekt. Musiken likaså. Cohen är så cool och så makalös så att recensenten Jane Stevenson skrev att man ville gråta av lycka. Jag har lyssnat på och läst Cohen ända sedan 1960-talets första plattor och diktsamlingen Beautiful losers. Men jag kan inte påminna mig att jag upplevt honom så nära så under huden varande som i den här inspelningen.
Var man kan hitta dessa har jag inte en aning. Jag köpte dom som sagt av en tjej på marknaden på Camden Lock.
Synpunkter på detta inlägg (om du inte vill kommentera här) kan du om du vill skicka på [email protected]
Arbetsplatsdöden
Under två somrar när jag jobbade på LO svarade jag ungdomar på Lunarstorm och under ett drygt halvår hade jag ansvaret för att de som skrev och ringde till LO:s hjälptelefon 020-56 00 56. På somrarna hade det ofta varit frågor om vad och inte vad unga människor kan göra på en arbetsplats. Ofta, alltför ofta, stötte jag på arbetsgivare som gav själva f-n i vad som var tillåtet. Ungdomar jobbar inte sällan vid maskiner som potentiellt är livsfarliga; på höga höjder eller med saker som de helt enkelt inte har utbildning för. Utbildning som skulle undanröja de flesta risker. De jobbade ofta utan arbetsledning eller handledning. Allt för att arbetsgivaren skulle tjäna mesta möjliga kulor på sina sommarjobbare.
Sedan kom till detta alla som jobbade med att ha ansvar för pengar trots att de kanske bara var 13-14 år, felaktiga arbetstider eller felaktiga löner och frånvaro av anställningsbevis och semesterlön som det stipuleras i kollektivavtal och lagstiftning.
I går dog en ung flicka på 15 år inför ögonen på sina kompisar och släktingar då hon jobbade helt utanför lagar och regler. Hon ramlade ner från ett tak och avled omedelbart. En fullständigt onödig olycka. En tragedi där en ung människa som knappt hade börjat sitt liv och förlorade det tack vare att en arbetsgivare gav f-n i lagstiftning och regler.
Det mest tragiska är att det var helt onödigt. Och än mer hon kommer inte vara den sista, tvärtom det var den tredje dödsolyckan på arbetsplatser i Sverige som skett på en vecka. Jag har skrivet tidigare om det här. (Se här och här.) Arbetsplatsdöden är en galopperande farsot som följer i spåren på den borgerliga regeringens nedrustning av arbetsmiljöbevakningen, nonchalans och maxtolerans mot arbetsgivare som inte bryr sig om annat än vinster, utdelningar och bokslut.
Vad som än mer är att det verkar som ingen bryr sig. Tidningarna skriver några rader men ingen skriker att nu får det vara nog. Var finns alla gaphalsar som brukar bli blå i huvudet bara någon säger eller antyder något negativt om Maud Olofsson eller högerregeringens politik i övrigt. Var finns de självspeglande nyliberalerna som brukar dra i harnesk mot inbillade och verkliga sossemisstag.
Fredrick Federley och andra – det dör människor ute på våra arbetsplatser i ett allt snabbare tempo. Mona Sahlin och Wanja Lundy-Wedin var finns de politiska förslagen för att stoppa arbetsplatsdöden innan samhället helt tappat kontrollen över det som sker.
Hur många till ska behöva dö på jobbet innan någon vaknar?
Svart fredag
I går eftermiddag kring 15.00 förlorade en familj sin make och pappa. Ytterligare en arbetare fick sätta livet till i en arbetsplatsolycka när en chaufför blev ihjälklämd av ett två tons husblock skulle lastas om från en lastbil till en annan lastbil.
Olyckan skedde i Åtvidaberg i Östergötland. Omständigheterna kring olyckan kommer att utredas av polis enligt Östgöta Correspondenten. När undertecknad jobbade som yrkeschaufför gjordes aldrig sådana här lyft ensamt utan man var minst två för att minimera riskerna med tunga kranlyft.
Ytterligare en arbetare som fått sätta livet till i en accelererande spiral av allvarliga arbetsplatsolyckor. Det sker i skuggan av en allt sämre arbetsmiljö där resurserna har minskat under den sittande högerregeringen.
Arbetares liv är av mindre betydelse och värde än medel- och överklassens skattesänkningar.
(Se även tidigare inlägg.)
Hurra för sommarteatern!
Sommar, sommar, sommar!
Det betyder ledighet, sol och värme men också sommarteater. Många möter teater just på sommaren när man är ledig och har tid att gå på teater. Teatern flyttar ut i den svenska sommarkvällen och människor kommer i tusental till exempelvis Stefan och Kristers produktioner och har jäkligt kul.
Sedan kan ju kulturskribenter och teaterkritiker sätta näsan i vädret och oja sig över vad de kallar ytlighet och lättköpta skratt. Måhända att sommarteater oftast är ganska mainstream men mycket ofta är den välspelad och en viktig del i svenskt kulturliv. Att sedan inte de stora institutionerna inte flyttar ut och möter människor där de är deras fel inte publikens.
Göran Sarring t.h. funderar över hur jobbet att förvandla plåtladan till en teater ska gå till.
Den förre teaterchefen på Östgötateatern Göran Sarring och Norsholms Komediteater sätter för andra året i följd upp en sommarproduktion i lilla Norsholm. Här mitt i sommaridyllen mittemellan Linköping och Norrköping ett stenkast från Göta kanal skall under fyra veckor Ludvig Holbergs Pernilles korta frökenstånd spelas i vad som måste vara Sveriges fulaste plåtlada.
I dag började jobbet att förvandla plåtladan till en teater. En imponerande uppgift att förvandla detta till en fungerande sommarteater. Men det är också lite av charmen med sommarteater. Att mitt i det omöjliga i försigpåarnas värld göra detta omöjliga. Givetvis kommer det att gå; givetvis kommer de 130 i publiken få ett gott skratt och en teaterupplevelse att ta med sig in i vintermörkret.
Båtklubbens vinterlada innan den blir teater.
Ett annat perspektiv på fenomenet sommarteater är att det skapar jobb inte bara för teaterarbetare som skådespelare, ljus och ljudfolk utan också sommarjobb åt ungdomar på respektive ort. Så sommarteater är inte bara teaterupplevelse utan också det skapar jobb.
Så har du vägarna förbi Norsholm mellan 25 juli – 17 augusti så gå på teater. (Se här för detaljer om biljetter o.s.v.)
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
Reinfeldts och Littorins ansvar för de ökade arbetsplatsolyckorna
Åtta gruvarbetare blev igår inlåsta i Malmberget på 1250 meters nivå. En brand i gruvan gjorde att de var i livsfara. Nu slutade det hela lyckligt och ingen kom till fysisk skada. Händelsen var en av många arbetsplatsolyckor som skett i en allt mer accelererad omfattning under de senaste åren. Det har varit byggnadsarbetare som fallit ner från obefintliga byggställningar, det har varit trafikolyckor i samband med arbete och som häromdagen då en arbetare krossades av ett betongblock.
Ökningen av arbetsplatsolyckor har varit påtaglig sedan Reinfeldt tillträdde som statsminister. Detta är givetvis ingen tillfällighet utan en följd av en nedvärdering av arbetsmiljöarbetet som har skett med högerregeringen. Ett av de första besluten som togs var att lägga ner den enda forskningsresurs värd namnet som fanns i Sverige med fokus på arbetsmiljöfrågorna; Arbetslivsinstitutet. Den andra åtgärden var en dramatisk nedskärning av statsmedlen till arbetsmiljöverket och finansieringen av arbetsmiljöombudens utbildning.
De här besluten har fått en omedelbar konsekvens med sämre arbetsmiljöbevakning, färre inspektioner och nedlagd forskning. Detta innebär självfallet att det blir sämre utbildade arbetsmiljöombud och färre inspektioner ute på arbetsplatserna. Därmed ökar risken för både omedvetna och medvetna brott mot arbetsmiljölagen och reglerna som skall skydda löntagarna mot sjukdom och skada. Nu ökar också på nytt både arbetsskadorna och än värre de fatala olyckorna. Människor dör helt enkelt på jobbet och de dör onödigt som en följd av regeringens politik. Politiken har inneburit att människor skadas i värsta fall för livet eller förlorar det för alltid.
Arbetsmiljön är en av de viktigaste frågorna inte bara för fackföreningarna utan lika mycket för seriösa arbetsgivare. För när oseriösa klippare till arbetsgivare börjar konkurrera med löntagarnas hälsa så blir det en omöjlig situation. För är det meningen att vi ska riskera livet när vi jobbar. Ska vi behöva ta onödiga risker för att arbetsgivaren ska göra lite större vinst. Är helt enkelt inte människors hälsa och liv mer värt. Arbetsmiljön borde vara en av de viktigaste frågorna även för politiker i alla partier men för högern är det uppenbarligen inte det – arbetares och löntagares liv och lem är mindre värda i deras ögon.
Det finns en uppenbar cynism i regeringens politik när det gäller synen på arbetsmiljön. Det är inte utan att man kan säga utan att överdriva att regeringen kallt kalkylerar med att sämre arbetsmiljö ger större vinster och därmed utrymme för större skattesänkningar för medel- och överklassen. Regeringen Reinfeldts arbetsmiljöpolitik är inget annat än en ren klasspolitik. Vill man vara riktigt brutal (och ärlig) skulle man kunna påstå att Reinfeldt, Borg och inte minst Littorin har ett antal människors liv på sitt samvete på grund av deras brist på arbetsmiljöpolitik.
