EU-valet - ett ställningstagande
Kan du tänka dig att inte rösta i riksdagsvalet nästa år? För de allra flesta framstår det som en dålig idé, bara tanken på att inte rösta till riksdagen, landstingen eller kommunerna är inget som en majoritet uppfattar som ett bra alternativ.
Den 7 juni är det ett viktigt val. EU-parlamentet är de facto minst lika viktigt för demokratin. Mängder av frågor har idag ett europeiskt och internationellt perspektiv och då välja att inte rösta framstår som mindre välbetänkt. Det handlar om snart alla politikområden. Inget land är en ö längre utan alla är beroende av varandra och detta ännu mer i kristider som dessa.
Spelar det någon roll vem man röstar på i EU-parlamentsvalet. Det är ju i alla fall här hemma som de viktiga besluten tas. Att resonera så innebär att man tänker helt fel. Precis som det spelar roll vem som sitter i kommun- eller landstingsfullmäktige och bestämmer så är det viktigt vilken regering vi har. Det är få som säger emot.
Men när det gäller EU-parlamentet påstår vissa att det inte spelar någon roll för det är ”andra” som bestämmer än parlamentet. Det är alla byråkrater och kommissionen som bestämmer menar en del som säger att de inte ska rösta den 7 juni. (Självklart ingen eller ingen är perfekt men man måste ta ställning utifrån vad som finns att välja mellan även i ett EU-parlamentsval.)
Men det är fel sätt att resonera. För visst är det skillnad mellan höger och vänster i EU-parlamentet. Det gäller synen på kollektivavtalen, synen på vilka frågor som EU skall besluta i och det gäller viktiga saker som lagstiftning där EU-parlamentets beslut direkt får betydelse för vår egen riksdag.
Vill du ha en radikalare politik än den som Reinfeldt för här hemma ska du rösta rött i EU-valet för ett EU-parlament som domineras av högern i Europa motverkar möjligheterna att driva en rättvis politik efter vårt eget val 2010. När Reinfeldt har fått beröm av Sveriges kommissionär så är det ett mått på att högern för en helt annan EU-politik än socialdemokraterna. Att Margot Wallström var nöjd med Reinfeldts högerregering som har varit väsentligt eftergiven till signalerna från Bryssel än vad socialdemokraten Göran Persson var är inga positiva nyheter.
Vill du ha ett större nationellt inflytande över EU då är det helt fel väg att inte rösta eller att rösta på borgerliga kandidater. Det finns ytterligare ett viktigt skäl att rösta och att rösta på röda kandidater. Vid ett lågt valdeltagande blir det lättare för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna att komma in. Likaså tokpartier som Piratpartiet eller extrema grupperingar att få plats i Bryssel. Vid lågt valdeltagande eller röstning på fel kandidater så hjälps de in i parlamentet.
Jobben är viktigaste frågan i EU-valet säger socialdemokraterna. De borgerliga partierna säger att det är lura väljarna för arbetsmarknadspolitik och sysselsättning är nationella frågor och åt det kan EU inte göra något.
Vilket resonemang. De borgerliga partierna har inte varit speciellt aktiva när det gäller att motverka effekterna på arbetsmarknaden av Lavaldomen eller andra för löntagarna och arbetsmarknaden negativa domar i EU-domstolen.
Det är väl snarast så att Reinfeldt och andra borgerliga politiker inte ser på EU med ett socialt perspektiv som socialdemokrater gör. EU behöver inte med nödvändighet vara en marknadsliberal union där löntagarna och jobben får stå tillbaka för marknadens kortsiktiga vinstintressen.
Socialdemokraterna vill se ett socialt Europa där arbete och sociala villkor är viktigare än marknadens kortsiktighet. Borgerliga EU-anhängare ser på EU med ett visionslöst perspektiv där inget går att förändra. Hade socialdemokraterna samma uppgivna syn på EU så skulle vi inte se på EU som en möjlighet för en bättre värld och ett jämlikare Europa.
Jobben först innebär också att argumentet att det spelar ingen roll om man eller vem man röstar på i EU-valet faller. De borgerliga kandidaterna kommer att acceptera status quo och har inga ambitioner om ett bättre Europa för andra än kapitalet och högerns politiska ambitioner. Därför blir din röst på de socialdemokratiska kandidaterna viktig. Den gör skillnad för ett rött Europaparlament betyder att löntagarnas intressen får större tyngd och det finns en motkraft mot marknadskrafterna i Europa.
Bara frågan om de fackliga rättigheterna har under de senaste åren blivit en europeisk stridsfråga där Europas höger sätter marknaden och konkurrensen före löntagarnas rättigheter. Vi har sett hur flera domar i EU-domstolen har inneburit en press mot våra framförhandlade avtal och rättigheter. Laval eller Vaxholmsfallet är ett tydligt exempel på hur EU sätter kapitalets intressen för löntagarnas rättigheter. Med den tolkning som EU-domstolen gör kan det bli svårt för att inte säga omöjligt att hävda svenska kollektivavtal i Sverige vilket kommer att leda till i värsta fall lönedumpning. På längre sikt sämre löner och villkor för alla på arbetsmarknaden.
Idag har EU-parlamentet en borgerlig majoritet. Om efter valet den 7 juni det fortfarande är en borgerlig majoritet i EU-parlamentet innebär att löntagarnas rättigheter minskar i betydelse och de rättigheter som vi har idag kan vara borta eller kraftigt försvagade om några år.
Om du tänker rösta i riksdagsvalet 2010 så har du ingen anledning att inte rösta den 7 juni i EU-parlamentsvalet. Jag har den uppfattningen att man ska rösta, man ska rösta rätt (dvs. inte mot sina egna intressen) och därför bör man rösta rött. Själv kommer jag att kryssa Göran Färm som jag upplever som den mest gedigne av de socialdemokratiska kandidaterna.
Veckans foto
Musik, musik och åter musik
Lördageftermiddag, städningen klar och maten aväten. Dags att skriva lite grand och eftersom det är lördag varför inte om några nyligen utkomna plattor som är väl värda att lyssna till. Allt med musik från 1940-talets R&B till nyutkomna och nyinspelad.
Green Day “21st Century Breakdown” (Reprise)
Det tog fem år innan Green Day lyckades prestera en värdig uppföljare till ”American Idiot”. Den förra plattan var en svidande uppgörelse med Bush USA och det är väl ingen som vill påstå att 21st Century Breakdown är något annat än en politisk manifestation från det amerikanska punk och rackbandet. Rolling Stone skrev i sin recension att var t.o.m. ambitiös än förra plattan. Den som tog till sig "American Idiot" kommer att göra samma med "21st Century Breakdown" och dess civilisationskritik.
Bob Dylan ”Together Through Life” (Columbia)
På “Modern Times” som kom 2006 fanns en politisk nästan övertydlig kritik av Bushland i exempelvis ”Working Man Blues # 2”. Samma övertydlighet finns inte på denna root-inspirerade platta med sina New Orleans-rytmer, dragspel och sväng. På ett sätt är den här ”Together Through Life” en mer Dylan-platta än den förra. Politiken finns där men den dylanska mystiken som lämnar mycket till lyssnarens fantasi är väsentligt mer närvarande. Särskilt intressant är den limiterade upplagan med en DVD där Roy Silver intervjuar Dylan – en upplevelse vill jag lova. (Också medföljer en CD med en sändning av Dylans radioshow samt en fullformatsaffisch.)
”Let´s Get The Party Rockin´ - The Brunswick 8400 Series” (GVC)
“Love Is A Waling Thing – The MGM 55000 Series” (GVC)
Två samlingar med svåråtkomlig R & B, gospel, doowop och ”black ballads”. Inspelningarna är från sent 1940-tal och tidigt 50-tal. Det mesta har varit oåtkomligt på CD förut utan har man villat komma över dessa ädelstenar har lyssnaren varit hänvisad till 78-or eller vinyl-bootlegs. engelska GVC har gjort en kulturgärning när de samlat hela MGM 55000 serien på en CD och Brunswicks 84000-serie till stor del. Vad får man sig till livs; grymt bra låtar som är ursprunget till 1950-talets R & R. Den som kan sitta still och lyssna på det här måste vara döv!
Alexis Korner´s Breakdown Group ”Blues From The Roundhouse” (GVC)
Det tog 50 år innan den här från 1957 utgivna debutplattan från engelsk R & B:s gudfaders kan äntligen bli tillgänglig för en bredare publik. Jag har sysslat med musik i snart 40 år på olika sätt, som samlare, handlare och samlare och lyssnare igen men har aldrig ens sett plattan. Orsaken är lätt att inse; den kom ut i 99 ex 1957 och endast en handfull existerar idag. Den är alltså brittisk blues heliga graal. Korner hade en förkärlek för country-blues och det här var skiffle-tidens UK. Det märks framförallt på en del av bonusspåren (21 stycken), men det är en uppseendeväckande bra platta med tanke på när och under vilka primitiva omständigheter den var inspelad. Än mer den stora behållningen är att engelsk munspelsblues mästare Cyril Davis får stort utrymme. Den förre hamnarbetaren som sedermera dog 1963 i cancer visar vilken mästare han var på sitt instrument.
Grateful Dead ”Winterland 1973 . The Complete Recordings” (Grateful Dead Productions/Rhino)
November 1973 spelade Grateful Dead tre dagar på San Franciscos ”Winterland”. Som vanligt bandade de allt och det är de dryga 9 timmar som nu har kommit ut på CD. Allt i lysande ljudkvalitet och den makalösa musikaliska vitalitet som The Dead besitter vid den här tiden. Bandet är efter Pigpens död på väg från den rena psychedelian till en ökad inspiration från amerikansk root-musik. Växelspelet mellan Jerry Garcias gitarr och Bob Weirs kompgitarr (världens bästa kompgitarrist?) är imponerande. Spelet inom bandet och dynamiken som skapas är utan motstycke i rockens historia. 9 timmar kan låta mycket men det är bara en härlig musikupplevelse med höjdpunkter som den 35 minuter långa Dark Star som får sin definitiva version här. Ingen av de tre konserterna från denna vinpinade novembervecka för drygt 30 år sedan är lika. Det är musikalitet på hög nivå! Boxen kommer att finnas tillgänglig vad jag förstår endast under en begränsad tid liksom den föregående ”Fillmore 1969”-boxen som idag byter ägare för makalösa pengar.
(Plattorna kan i vissa fall vara att hitta i Sverige men de finns på www. amazon.com.)
Sjuka skönhetsideal
Det finns en närmast devot beundran för vad som kallas kroppslig skönhet i västvärlden . Det är ett sökande efter någon slags perfektionism. Det tar sig ibland närmast obscena uttryck som när fotomodeller, skådespelare och andra får sina foton ”justerade” i photoshop för att uppfylla det gällande skönhetsidealet.
I gårdagens Metro berättades om Sabina som när hon var 15 år började knapra amfetamin för att bli smal! Hennes kille tyckte hon var ”tjock” och därför började hon använda tungt knark. Man kan undra hur det står till hos hennes kille som tillåter sin flickvän knapra speed för att uppfylla hans och medias s.k. skönhetsideal.
Den arma Isabel hade helt fallit för vansinnigheterna som de av kommersiella krafter påbjudna skönhetsidealet. Skadligt för hälsan, inte naturligt sett ur perspektivet hur en ”normal” människa ser ut och ytterst destruktivt sett i perspektivet hur det har fungerat för tjejer mindre svag självbild som Sabine.
Undertecknad skulle väl hotas av utrotning sett till skönhetsidealen som gäller just nu, 100 pannor plus, gråhårig och östgöte samt man. Det innebär att man bryter mot det mesta av idealen. Men jag kan ta det, för mig är det inget större problem och det får inte mig att börja stoppa i mig knark som den arma Sabina.
Det är ett stort ansvar som de kommersiella krafterna tar på sig när ungdomar förmås att följa vansinniga skönhetsideal. Det är en perverterad människosyn som drabbar unga människor som inte har sin egen självbild klar för sig. Vad vi ser när ungdomar och för den delen även vuxna försöker bli som idealbilden är inget annat än en tragedi som inte bara är meningslös utan också naturvidrig.
Agenda: oppositionen är alternativet till högern
Partiledardebatten i Agenda var ett fall framåt för oppositionen mot högerns regeringspolitik. För första gången framstod oppositionen som ett vänsteralternativ. De tre på vänsterkanten; Sahlin Wetterstrand och Ohly framstod som mer samspelta i sin opposition mot den politik som nu håller på att splittra det svenska samhället än mer än någonsin i modern tid.
Självklarheter som att pensioner inte skall betala straffskatt eller att arbetslösa skall tvingas från hem och hus när arbetslöshetsspöket grinar fick tydliga signaler att det är en politik som skall ändras om det blir regeringsskifte om drygt ett år. Ett tydligt och välkommet besked som bl.a. upprör högerpolitikens kolportör Expressen till den milda grad att de nästan kvävs i sin upprördhet i dagens ledare.
Självklart kommer högerns politik att kosta när en mer rättvis politik skall praktiseras. Det kommer att kosta skattehöjningar men med tanke på de ca 200 miljarder som den sittande högern har dragit undan från skattebasen så vad kan väntas om det skall finnas någon möjlighet att täta de av högern skapade ökade klyftorna.
Rättvisa är aldrig gratis och inte heller solidaritet. Det ligger i dess natur att fördelningspolitik måste ha en förlorare och en vinnare. Men den stora vinnaren är samhället, vårt gemensamma samhälle, där sammanhållningen ges en möjlighet ånyo. Högerns egoism har haft sin tid men den kan mycket väl vara slut nu.
Sverige är en av de sista nyliberala bastionerna i västvärlden. När de flesta andra regeringar på ett eller annat sätt pläderar för inskränkningar och regleringar av kapitalismen så ställer sig regeringen Reinfeldt utanför dessa strävanden i sällskap med rövarbaronerna i Ryssland och Kina. Ett sällskap som borde kännas tveksamt även för borgerliga politiker som vår höger här hemma.
Veckans foto
Är Volvo på väg till Belgien?
Håller den svenska fordonsindustrin att haverera totalt. Det finns anledning att fundera kring om så är fallet. Det finns flera skäl till detta. Det första är att det redan nu sker ligger stora varsel och att redan har flera tusen anställda redan förlorat sina jobb. När jobben är borta så är det snart när omöjligt att återvända till status före krisen.
Det andra skälet är situationen för SAAB där det finns risk för en oseriös köpare slaktar företaget och tar med sig företagets kunskaper till en annan tillverkare. SAAB är också den svenska biltillverkare som har missköts mest och inte har skött sitt varumärke. Olika inriktningar, olika nischer och en oklar bild av vad SAAB är för bil egentligen. Orsaken ligger naturligtvis i det olyckliga ägandet från GM. Att tillhöra GM-familjen innebär helt enkelt ett industriellt självmord. Vilket nu vi ser hända.
Den starka delen med framtidsmöjligheter är Volvo och egentligen skulle ingen behöva vara speciellt orolig för Volvos varumärke i framtiden. Men genom framförallt genom regeringens fördröjande och centerpartistiska långbänk kan Volvo vara på väg bort från svensk horisont.
I dagens upplaga av DI finns uppgifter på att Volvos ledning nu samtalar med Belgiens regering om lånegarantier vilket är förutsättningen från EU. Den svenska regeringen och då ytterst Maud Olofsson har stängt den dörren utan skall avvakta vad Ford i USA tänker göra med Volvo som varumärke.
Med andra ett moment 22 som innebär att Sverige kan få bevittna hur Volvo flyttar produktion och utveckling till Gent. Volvo hamnar utanför svenskt inflytande och i Göteborg försvinner jobb. En utveckling som industripolitiskt skulle få stora konsekvenser på längre sikt. Forskning och utveckling skulle med detta hamna utan Sverige då både SAAB och Volvo skulle bli utlandsbaserade företag fullt ut. SAAB är troligtvis redan förlorat och nu är eventuellt Volvo PV på väg att gå samma väg.
Att den tunga fordonstillverkningen också har enorma problem är utan tvivel. Scania och Volvo har tappat stort i produktion på grund av finanskrisen. Båda företagen borde kunna övervintra men det är troligtvis beroende av regeringens agerande. Hittills har inte Maud Olofsson visat något som helst intresse för varken personbils eller tunga fordonsindustrins problem. Detta medan andra länder regeringarna har gått in med stora stöd för att rädda sin industri.
Regeringen Reinfeldt verkar däremot endast vara intresserad av att den s.k. marknaden skall lösa problemet själv – låta Volvo och SAAB antingen gå i putten eller försvinna i krisens flodvåg. Men spelar det någon roll om de försvinner. För de ca 140.000 människor och deras familjer innebär det arbetslöshet. För forskning och teknik utveckling skulle det innebära en viktig del av svensk industriell forskning skulle tappas med stora följder på både kort och lång sikt. Sverige skulle helt enkelt bli en svagare industrination men konsekvens en lägre tillväxt kunskapsmässigt och ekonomiskt.
Maud Olofsson och regeringen Reinfeldt spelar ett oerhört högt spel som i slutänden blir inte bara löntagarna utan också statskassan och vi alla som får betala med en lägre tillväxt och en fördjupad industrikris. Vi kommer helt enkelt att bli åtskilligt fattigare. Högerns osynliga och frånvarande industripolitik är ett helt enkelt ett hot mot vår allas framtid. Sämre ekonomi, högre arbetslöshet och en fördjupad ekonomisk kris är vad vi får betala för högerns politik.
Gud bevare oss från Maud Olofsson
Vem är Sveriges mest katastrofale politiker. Eller vad ska man säga när endast 2 av 28 möjliga och av regeringen budgeterade miljarder har använts för att stötta fordonsindustrin så den kan överleva den aktuella svåra krisen. Eller att de 5 miljarder som var avsatta för underleverantörerna har omgärdats med sådana omöjliga krav att ingen kan söka dem.
140.000 löntagare minst är beroende av fordonsindustrin för sin dagliga försörjning men det verkar inte bekymra näringsminister Maud Olofsson. Att fordonsindustrin också representerar en industriell spetskompetens har heller inte landat hos bäverkvinnan Olofsson. Tvärtom det verkar vara något som nästan glädjer henne när en viktig del av svensk industri går överstyr med svåröversiktliga följder för framtiden.
Maud Olofsson må vara en osedvanligt okunnig politiker men hon är en målmedveten högerpolitiker där varken vanligt folks situation har någon betydelse eller vad som sker med samhällets utveckling så länge det är till nytta för hennes ideologiska käpphästar – bäverpolitiken.
140.000 jobb som nu riskerar att försvinna och en stor kunskapsbank med den. Regeringen är troligtvis den första borgerliga regeringen som är direkt industrifientlig. En märklig kombination. Högerregering och industrifientlig, det känns främmande och tarvar på ett svar. Finns det några vettiga skäl varför Reinfeldts högerregering de facto ägnar ringa uppmärksamhet åt industripolitiken. För det första har den ingen industriminister vilket i stort sett varje regering oavsett färg haft tidigare. Han har utsett en näringsminister som har gjort märkliga uttalande som tyder på en djup okunskap om industripolitik och industrins betydelse för välfärd och tillväxt.
Ett skäl kan vara att regeringen faktiskt tror att industrins betydelse för tillväxten är över. En uppfattning som delvis Olofsson fört till torgs genom sitt ideliga idisslande om servicenäringarna som framtidens allena saliggörande arbetsmarknad. I Olofssons värld verkar det vara framtiden att vi klipper håret av varandra, torkar och städer hos grannen och serverar på kvarterskrogen.
Problemet med denna syn är att servicenäringarna är beroende av industriproduktions tillväxt och existens då det är bara industriproduktionen som producerar mervärde. Dvs. det är endast när malmen blir plåt, när plåten blir karosser osv. som människans arbete prdoducerar mervärde vilket är grunden för tillväxten.
Maud Olofsson verkar ha fångats i sin egen mytologi om det industribefriade samhället. Det skulle kunna förklara varför bara 2 av 28 miljarder till fordonsindustrin har använts. Behövs inte industrin varför se till att den överlever, vi ska ju i alla fall bara klippa, hår, servera och städa i bäverkvinnans Sverige.
Veckans foto
Calmfors förstår sig inte på högerns politik
Visst är det synd om ”Tofsen” Anders Borg. I går fick han på tafsen (ursäkta vitsen) av sitt egna ekonomiska råd då professor Calmfors sågade regeringens krispolitik, eller rättare regeringens totala brist på krispolitik. Calmfors och de andra nationalekonomerna menade att den rätta politiken idag för att inte det ska gå helt åt helsicke är att spå på ekonomin med 15 miljarder i år och 30 miljarder nästa år.
Pengarna skulle inte gå skattesänkningar som man kanske kunde vänta sig utan till höjd a-kassa, förstärka kommunernas ekonomi osv. förslag som starkt påminner om de av högerblaskorna SvD och DN utskällda socialdemokratiska förslagen.
Konjunkturinstitutet kom för någon vecka med liknade tankar så nu är regeringen förbaskat ensam om sin uppfattning. När t.o.m. Calmfors och hans kollegor vill tillfälligt höja taket för statens utgifter så är regeringens ideologiska renlärighet utsatt för en veritabel storm av kritik för sin saktfärdighet och passivitet.
Men är det verkligen saktfärdighet och passivitet eller är det medveten politik från Anders Borg med ett väl uttänkt och kalkylerat syfte.
Låt oss fundera på vad är högerregeringens syfte, vad vill de uppnå. De vill helt enkelt göra en ”thatcher” i Sverige. Dvs. deras syfte är att förändra välfärdsstaten till en välståndsstat för de som är enligt deras sätt att se det är förtjänta därav. Med andra ord en välståndsstat för över- och medelklass och då särskilt i storstäderna.
För att lyckas krävs en väsentligt svagare arbetarrörelse och det kan bara uppnås om fackföreningsrörelsen försvagas. Och med det resonemanget blir den s.k. passiviteten förstålig. Den blir t.o.m. ur Borgs perspektiv en klok politik. Om arbetslösheten får galoppera upp i höjderna försvagas facken och får stora problem att klara inte bara sitt fackliga uppdrag utan också försvagas i politiskt hänseende. En av arbetslöshetschock försvagad fackföreningsrörelse innebär ett försvagat socialdemokratiskt parti.
Om facken får händerna fulla med att behålla sina medlemmar p.g.a. arbetslösheten, t.o.m. massarbetslöshet, gör att det blir svårare att försvara och argumentera för bandet socialdemokraterna och facket. En thatcher, en försvagad arbetarrörelse, en försvagad opposition mot högerns politik.
M.a.o. sett ur ett borgerligt strategiskt perspektiv är regeringens politik väl genomtänkt och följer en uppgjord strategi där arbetslösheten blir ett viktigt verktyg i högerns genomförande av sin thatcherisering av Sverige. En hög arbetslöshet blir helt enkelt en bra politik sett ur regeringens perspektiv.
John Coltrane - en introduktion
För några år sedan skrev jag en introduktion till Miles Davis för nybörjare. En av de musiker som stod Miles närmast och som han hade en omfattande samarbete med under många år var John Coltrane.
Tänkte nu försöka ge en introduktion för ”nybörjare” till denne särling och genialiske ensamme vandrare i jazzens värld.
John Coltrane föddes 1926 och dog drygt 40 år gammal 1967. Coltrane började sin musikerbana redan 1946 som medlem av Miles Davis band. Coltrane skulle senare få sparken på grund av sitt accelererande heroinmissbruk.
Coltrane var en sökare, han var mer av en musikalisk filosof kan man säga som skapade jazzmusik som blev allt mer svåråtkomlig för den som inte var känslomässigt mottaglig för hans tonspråk.
För mig har Coltrane varit en lisa för själen i mörka stunder i livet. Han har fungerat som en helande kraft när energin har ebbat ut och hans musik har givet upplevelser och ett djup som fp musiker oavsett genre har kunnat förmedla. Vid sidan av Miles Davis och några få andra är Coltrane en av jazzens största och kanske den störste bland innovatörerna när det gällt att utveckla jazzen till en konstart.
Här är några tips på plattor som är värda att stifta bekantskap med för den som inte lyssnat på Coltrane tidigare. Han var oerhört produktiv (fullständig diskografi finns här) men här kommer några få exempel:
Förutom hans samarbete med Miles Davis (se länk)
Hans egensinniga utveckling fick först utrymme på Atlantic kring 1960 där han gjorde ett antal lysande plattor. (Hans samlade inspelningar på Atlantic finns i på en Box som Rhino/Atlantic gav ut 1995.)
My Favorite Things (Atlantic 1960)
Ole´ (Atlantic 1961)
Coltrane Plays The Blues (Atlantic 1960)
Tre fantastiska plattor som både kritiker och publiks uppskattning. Fortfarande dock förhållandevis ”normal” modern jazz. Den som gillar Miles Davis under samma period kan utan problem lyssna på Coltrane med stor glädje och behållning.
1961 bytte han bolag och skrev på för Impulse! Som var ABC-Paramounts jazzetikett. Här kom Coltranes musik att utvecklas i allt mer avant-gardistisk väg. Hans musik blev allt mer själslig och för många allt svårare att förstå och då även ta till sig.
A Love Supreme (Impulse 1964)
Coltranes mästerverk. Ett mästerstycke i skönhet och själslig närvaro. Skivan är en vandring i plågad människas inre som inte finns motsvarighet kanske i hela moderna musiken. A Love Supreme är så överlägsen det mesta som har komponerats eller spelats in under hela 1900-talet som gör allt jämförelser blir meningslösa.
Expression (Impulse 1967)
Kom som postumt som en epitaf över John Coltrane bara någon månad efter hans tragiska bortgång i levercancer sommaren 1967. Det var också den första platta jag köpte med Coltrane. Spåret ”Ogunde” har samma skönhet som nästan når upp till A Love Supremes sökande.
Thelonious Monk Quartet with John Coltrane Complete Live At The Five Spots ( Gambit 2006)
Till sist det fanns ett rykte om att de konserter som Coltrane gjorde 1958 ihop med Thelonius Monks kvartett hade spalts in. Det var ett rykte som tidigt blev bekräftat men på grund av kontraktsskäl och det faktum att tejperna försvann hade få hopp om att få lyssna på spelningarna från New York-klubben The Five Spots. Så var det ända fram till 2006 då tejperna hittades, felmärkta på en vind. De kom som en dubbel-cd samma år.
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Sverige"demokraterna" avklädda ända in på bara kroppen i Sydsvenskan
Att SD är lite korta om huvudet är ganska välkänt men att de är så korkade som dagens artikel i Sydsvenskan visar är helt underbart.
Läs nedanstående länk från Sydsvenskan och få ett gott skratt så här inför helgen. Tala om ofrivillig satir!
"UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"
www.kulturochpolitik.se
Veckans foto
www.ordochkultur.se
CUF är hallick åt porrindustrin
Att Centern och Centerns ungdomsförbund utmärker sig på ett uppseendeväckande och många gånger pubertalt primitivt sätt är ingen nyhet. Att Stureplanscentern står för den mest fackföreningsfientliga politiken i Sverige för ögonblicket vet de flesta men att samma ungdomsförbund skulle hylla sexslaveriet i form av prostitution är något överraskande.
Tydligen har Centerns ungdomsförbund svalt den gamla gubbsjuka myten om den lyckliga horan.
”- Vissa är kära, vissa är kåta, vissa vill bara ha pengar. Det är väldigt individuellt och jag tycker inte det är något en annan människa ska lägga sig i överhuvudtaget”, säger den klämkäcka Hanna Wagenius, som är ordförande för CUF i Jämtland–Härjedalens.
Bara en totalt okunnig person kan uttrycka sig på detta sätt om prostitution. Man skulle kunna säga att Hanna Wagenius på det här sättet springer porrindustrins ärenden. CUF som hallick är en motbjudande tanke men uppenbarligen verkar ungdomsförbundet inte ha något emot det. Det märkliga är att partiet inte har tagit avstånd ifrån Wagenius och andras motbjudande uppfattning. Det räcker annars att studera vilken undersökning som helst som handlar om prostitution så står det klart att den s.k. "lyckliga horan" är istället en oftast sexuellt utnyttjad tjej med svåra drog- och/ eller alkoholproblem från arbetarklassbakgrund.
CUF utmärker sig i nyliberalismens bottenslam och visar upp ett känslokallt anlete och sprider ultraliberala myter. Eller är det så att de första som ska ta anställnings i CUF:s horhus är libertinerna från CUF eller försöker ungdomsförbundet fixa en reträttplats åt Maud Olofsson?
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
På grund av angrepp på min familj på denna blogg har jag beslutat att framtida kommentarer kommer att modereras och först godkännas innan publicering. Beklagar detta men verkligheten kräver det.
Högerns smutsiga kampanj
Vi är många som kommer ihåg hur Olof Palme utsattes för en borgerligt regisserad kampanj på sin tid. Han t.o.m. anklagades indirekt för att vara rysk spion. Palmekampanjen hade säkerligen en betydelse för det senare mordet på honom. Borgerliga skribenter, ledarsidor och politiker piskade upp en närmast hatstämning i vissa kretsar mot Olof Palme. I många borgerliga sympatisörers ögon var han det värsta de kunde tänka sig – en adelsman som blev socialist, dvs. en ur deras perspektiv sann klassförrädare.
Det fanns likheter i kampanjerna mot Palme och sedermera mot Göran Persson. Det fanns skäl att kritisera Perssons politik men det som blev mediernas huvudmål var hans person. Persson kom att framställas som en fetlagd, manschauvinistisk mobbare i borgerliga media. Tidningar som DN och SvD excellerade i angrepp på Persson. Buffel, osympatisk på alla sätt. När han fotograferades var det ur ett underifrånperspektiv så att hans rondör framträdde och kopplingen medelålders fetlagd pamp och politiker gjordes.
Mycket av kritiken mot Olof Palme och Göran Persson hade inte med deras politik att göra. Den var tydlig, de hade en transparant dagordning. På olika sätt, med olika målsättningar men ändå tydlig, ingen kunde sväva i okunskap om vad som varken var Palmes eller Perssons politik.
Det senaste året har en ny eller ska vi säga nygammal liknade kampanj regisserats från högerhåll. Nu är det istället Mona Sahlin som är måltavlan. Det är inte svårt att se likheterna i kampanjerna. Underliggande finns ett hat mot socialdemokrater i allmänhet och det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Skälet är naturligtvis politiskt, ett försvagat (S) innebär fortsatt borgerligt politiskt innehav och att borgerligheten kan fortsätta sin samhällsomvandling av Sverige till en marknadsliberal modell.
Det är ur detta perspektiv man ska se på den ihållande beskrivningen av och kampanjen mot Mona Sahlins person som opålitlig, ytlig, okunnig, svag ledare osv. Borgerligheten med dess megafoner på DN, SvD och Expressen bryr sig mindre om vilken politik som nu växer fram gemensamt inom oppositionen. Skillnaden är att oppositionen söker sig fram till en gemensam politik trots skillnader i synen på flera viktiga frågor medan den s.k. alliansens politik har hela vägen varit ett moderat diktat med en utlovat plats vid köttgrytorna för de övriga borgerliga partierna.
”De tänker inte som vi” sa en god vän till mig när vi diskuterade högerns strategier. Sant, vänsterns problem är att den förutsätter att högern tänker som de själva. Sanningen är att inom politiken finns ingen hederskodex, bara Machiavellis grundprincip att det är makten i sig räknas oavsett hur den tas eller fås. Har man som högern det som moralisk grundprincip blir kampanjerna mot Palme, Persson och nu Sahlin naturliga inslag i den politiska praktiken. Smutsigt, men ändamålet helgar vilka medel det än är. Det är makten, härligheten och hela kungadömet som är insatsen. Det blir också bara en vinnare och det vet högern så väl om.
(FOTO: Christoffer Göransson)
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Grattis på 90-dagen, Pete Seeger!!!!
Det är få förunnat att bli levande legender. Om man på köpet är 90 år så kanske att vara en levande legend inte är helt orättvist. Ibland används epitet ”levande legend” utan egentlig teckning, det kan räcka med att ha varit lite halvkändis för att bli levande legend i vissas ögon.
När det gäller Pete Seeger är dock ”levande legend” högst välmotiverat. Seeger är nära förknippad med amerikansk arbetarrörelse, med medborgarrörelsen, han var pionjär bland miljöaktivister, fackföreningsagitator, låtskrivare, vårdare av amerikansk folklig tradition och mycket annat.
Med Almanac Singers (med var bl.a. Woody Guthrie och Lee Hays) under 1930-40-talen så sjöng han och skrev sånger om arbetarklassens eländiga situation. Han sjöng in sig inför McCartys oamerikanska senatsutskott där han vägrade visa någon som helst medgörlighet eller att vika sig för fascisten McCarty utan stod upp för yttrandefrihet och demokrati.
Som framträdande personlighet i medborgarrättsrörelsen skrev han om den gospel som skulle bli rörelsens främsta musikaliska vapen ”We Shall Overcome”. Seeger blev sedan alltmer uppmärksammad för sitt miljöengagemang och då specifikt den svårt nedsmutsade Hudson River där han bor i Beacon N.Y. sedan många år.
I dag firas Pete Seeger med en stor gala i Madison Square Garden i New York på sin 90:e födelsedag. Det är en kämpe, en legend och en stor medmänniska som hedras på detta sätt.
Jag har ett speciellt minne förknippat med Pete Seeger. När jag var på LO så hade jag ansvar för kulturpolitiken. Inför kongressen 2002 ville jag ta över Seeger till kongressen. Reaktionen i LO-huset var allt annat än entusiastisk. En del hade svårt att se vad värde det skulle ha att flyga över honom till kongressen. Nu blev det inte av men jag ångrar inte att jag försökte men beklagar att mina dåvarande kollegor inte förstod Pete Seegers betydelse och hoppas de nu förstår vilken upplevelse de missade.
För den som inte lyssnat på Seeger finns det massor av plattor, mycket är tillgängligt på CD. Det är allt ifrån barnvisor till kampsånger och traditionell folkmusik från skilda delar av vår värld. Här är några tips.
A Link In The Chain (Columbia Legacy)
Allt från barnvisor till politiska protester, en bra introduktion
Brothers & Sisters (Roots)
Politik och folksånger
If I Had A Hammer (Naxos)
Tidiga fackföreningssånger med olika grupper.
We Shall Overcome! (Columbia Legacy)
Den klassiska konserten I från sommaren 1963 som blev en av medborgarrättsrörelsens stora manifestationer.
I Can See A New Day (Columbia vinyl)
Min favoritkonsert med Seeger och kanske den mest politiska.
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Den Andre maj
(Foto: Ingemar E. L. Göransson)
Första maj 2009 blev inte bara en dag ovanligt vackert väder utan också en dag då det på många ställen var fler i tågen och på mötena. Även om en liten grupp AFA-provokatörer buade åt LO:s ordförande Stockholm och blöjnassar kastade Tobleroneomslag efter partiordförande så blev Första maj kanske den vändpunkt som socialdemokraterna behöver för att ta valet 2010.
Högerskribenter har anklagat surt (s) att gå till vänster med det politiska budskap som blir allt mer tydligt; en a-kassa som är en omställningsförsäkring; rättvisa åt pensionärerna; satsning på utbildning istället för passiv arbetslöshet. Så långt så bra; ju tydligare (s) och oppositionen blir desto bättre. Sahlin och partiets strateger på Sveavägen 68 börjar kanske inse att chansen att vinna 2010 är inte att närma sig högern utan att mobilisera arbetarväljarna. För närmar sig (s) storstädernas räddhågade medelklass så tappar man kärnan av möjliga vänsterväljare.
I dagens SvD försöker sig Lena Hennel på en disciplin, analysera vad som är (s) kärnväljare. Hon misslyckas när hon menar att de är bara 700.000 totalt. Jag hade för mig att LO har ca 1,5 miljoner aktiva medlemmar (dvs. i jobb eller arbetslösa). Till detta kommer arbetarpensionärerna med ca 500.000 och TCO-medlemmar som har likartade arbeten och arbetsvillkor med LO-medlemmar; dessa är ca 300.000. Utöver dessa finns det flera hundratusen invandare och andra som inte kommit in på arbetsmarknaden. Kort sagt, (S) och (V):s kärnväljare är minst tre gånger Hennels s.k. analys.
Mobilisering av dessa och en politik som svarar mot deras önskemål ger valseger. Ett närmare till mitten gör istället att en stor och avgörande del stannar hemma på valdagen. Alltså socialdemokraternas möjlighet är att göra valet 2010 till ett klart och tydligt klassval.
(Foto: Maria Nyman Stjärnskog)
Första maj i Skurup där jag var tillsammans med Roland Janson och genomförde vårt seminarium ”Den korsfäste arbetaren” innehåll även en portion av kritik. En kritik som även förre LO-distriktets talare Claes Block tog upp. Känslan av ett gap mellan arbetarrörelsens ledning och medlemmar har blivit så tydligt och är ett större hot än alla AMF-affärer. Eller som Roland Janson utryckte det på seminariet i Skurup "ska man äta ihop med Svenskt Näringslivs blåhökar som Tunhammar så måste man ha en lång sked".
Samma tema är Ingemar Lindberg, tidigare LO-utredare, inne på i en debattartikel i LO-tidningen:
”Faran uppstår om fackliga ledare helt förknippar sin självbild med ”samförståndsandan” och dess institutioner eller med lojaliteten med ett politiskt parti.” Kort, uppfattar medlemmarna att ledningarna för arbetarrörelsen är mer en del av eliten än av deras egen verklighet så blir turbulensens stå stor som den blev i samband med AMF.
Att några trotskistiskt influerade fackligt aktiva som Göte Kildén skriver upprop eller några AFA-gaphalsar buar på Norra Bantorget har ingen eller ringa betydelse. Men om känslan av en fackligt och politisk elit som främjat sig från medlemmarna så är det ett reellt hot.
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
