Kloka ord inför Första maj
I morgon är det den Första maj och många tal kommer att hållas. Jag ska inte kommentera så här innan men bidra med ett par goda citat som har koppling till Första maj på olika sätt.
”-Jag försäkrar, mina damer, att det här är redan olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med ett dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! Och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska få äta potatis, så era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...”
August Strindberg Röda rummet 1879
”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten,samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga”
August Palm Nutidsbetraktelser 1885
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”
Per-Albin Hansson Första maj 1928
”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Snart är det 1:a maj
Om ett par dagar så är det dags för årets 1:a maj. Jag har själv demonstrerat sedan jag var en knatte då jag följde med morsan till nu. I år kommer att demonstrera och att jobba (se länk) i Skurup där undertecknad och Roland Janson skall genomföra vårt seminarium "Den korsfäste arbetaren".
1:a maj är en viktig dag då arbetarröreslen manifesterar sin dröm om ett bättre samhälle.
Jag tycker följande dikt är lämplig inför 1:a maj:
Att mötas åtta timmar
till samma nödtvång, samma gärning
och andas samma tjocka luft och utdunsta
likadana pärlor svett och syrlighet
och slå sig genom mörkret
till en vila skymtar,
börja dag när allt annat slutar,
att ha nattskift.
Då blir ingenting högtidligt
och ett ord, gemenskap kallat
alldeles för stort och slitet.
Stig Sjödin "Sotfragment"
Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"
Sverige sämst i klassen på arbetslivsforskning
I mitten av 1990-talet kom en bok ut som väckte stor uppmärksamhet: Jeremy Rifkin ”The End Of Work”. Rifkins tes var att arbetslivet stod inför en dramatisk förändring där datorisering och IT skulle på sikt (årtionden om man läser honom rätt) rationalisera en stor del av den tidens arbetstillfällen. Speciellt de manuella jobben dvs. arbetsuppgifter som inte krävde speciellt mycket utbildning.
Rifkin talade om att upp till 80 % av alla jobb på den amerikanska arbetsmarknaden riskerade att försvinna på längre sikt. Han pekade bl.a. på det faktum att mantimmarna för att tillverka en bil var då en bråkdel av vad den var när T-Forden tillverkades. Detta trots att moderna bilar är långt mer avancerade än T-Fordens konstruktörer kunde drömma om.
Om Rifkin har fått rätt eller inte låter sig väl vara osagt men han pekade på en sak; arbetslivets villkor håller på att drastiskts ändras. Det innebär att de kunskaper vi har om arbetslivet blir ålderstigna och långt ifrån ”state of the art”. Och när vi börjar förlora greppet över vad som sker bli vi också okunniga. Okunnighet är en förbannelse då okunnighet innebär att de beslut som tas inte har bästa möjliga förutsättning att bli rätt.
Felaktiga beslut leder också till ökade risker och i arbetslivet att människors arbetslivet helt enkelt kan bli livsfarligt om inte det forskas på arbetslivet. Sverige var fram till 2007 ledande nation i det här avseendet. Vi hade den främsta forskningen och bland de främsta forskarna som hade stor respekt i omvärlden.
Ibland kom de med obekväma rön. Obekväma för industrin eller för vissa delar av arbetslivet men deras forskning tjänade arbetslivet; den förbättrade villkoren för ett bra arbetsliv och de sparade både liv och lidande. Spjutspetsen var Arbetslivsinstitutet i Norrköpings industrilandskap. Tyvärr för forskningen var av någon anledning som egentligen är ganska obegriplig ett i dubbel bemärkelse rött skynke för borgerligheten. Så en av de första åtgärderna Reinfeldt gav åt sin s.k. forskningsminister Leijonborg var att lägga ner institutet och därmed lägga ner arbetslivsforskningen i Sverige.
Så från världsledande har Reinfeldt sett till att Sverige nu står i okunnighetens skamvrå – det är framsteg det.
Arbetslivet och trycket på förändring i arbetslivet är nu i krisens spår oerhört hårt. När 25 % av metallarna är på väg in i arbetslöshet så forskas det inte på vad som sker, det forskas inte på vad som kommer istället och därmed kommer samhället och forskningen inte att skaffa sig kunskap för framtiden.
Nedläggningen av Arbetslivsinstitutetet framstår allt mer som ett av de mest klåfingriga, kontraproduktiva, kunskapsfientliga dårskaperna den här regeringen har visat prov på. Ett rent ”stolleprov” för att prata med Astrid Lindgren. Korkat, dumt, kunskapsfientligt och enbart av ideologisk renlärighet motiverat och genomfört beslut. Arbetsgivare är felfria och arbetslivet är bara nyttigt och har aldrig skadat någon. M.a.o. ett storartat uttryck för den s.k. reinfeldtska arbetslinjen. Man kan undra hur många skadade människor det kommer att kosta. Troligtvis bryr sig inte regeringen om det för det var ju bara vanliga jobbare och det finns det gott om. Ett tag i vart fall om vi ska tro Rifkin.
Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"
Håller Sverige på att få ett två-partisystem ?
Håller Sverige på att bli en två-partistat. Går vägen över moderat kannibalism och ett närmare samarbete mellan partierna på vänsterkanten. Är det möjligt och inte minst är det önskvärt med en sådan utveckling. Vad skulle konsekvensen bli av en utveckling modell de anglosaxiska länderna.
Att det finns tendenser till att blockpolitiken håller på att utvecklas till ett inofficiellt tvåpartisystem är helt uppenbart. Moderaterna håller på att äta upp både Kristdemokraterna, Centern och kanske även på sikt Folkpartiet. Orsaken är delvis allianssamarbetet som minskar utrymmet politiskt för de tre övriga borgerliga partierna att profilera sig.
Men en annan orsak är också deras egen vilja att vara moderaterna till lags och den medelklass som de uppfattar som den starkaste politiska kraften. Det innebär att landsorten lämnas till sitt öde politiskt. Det innebär också att de lämnar ett vakuum som antingen får som konsekvens att borgerliga icke-moderatväljare kommer i ökad utsträckning stanna kvar på soffan och inte utnyttja sin röst.
För socialdemokraterna är trenden ett problem både för identiteten och för politiken. Situationen är ny att behöva organiserat samarbeta med (MP) och (V) eftersom högerpartierna har lyckats organisera en ”allians” vilket då tvingat (S) att anpassa sig till en ny situation.
Problemet är att skillnaderna eller slitningarna mellan de tre vänsterpartierna är större än på den borgerliga sidan. För det första (MP) är inget vänsterparti utan ett utpräglat medelklassparti med sina rötter i alternativrörelserna från 1970-talet med en-frågeinriktning fortfarande. De är i grunden ett tillväxtfientligt parti vilket är ett problem för (S) men också för (V). Likheterna mellan (S) och (V) är större än skillnaderna men det finns både historiska surdegar och reella konfliktungar mellan partierna. (S) har inget intresse av att låta (V) växa på sin bekostnad medan (V) vill framställa sig, med rätta numera, som ett icke-kommunistiska parti som är något radikalare socialdemokraterna. Men deras problem är att de inte har någon som helst förankring inom fackföreningsrörelsen. Dvs. samma problem som miljöpartiet.
Det som enat högerpartierna intill utrotning av kristdemokrater och centern har varit önskan om att koma i regeringsställning och att förändra Sverige från en välfärdsstat till en bland andra marknadskapitalistisk stat modell anglosaxiskt snitt.
Utvecklingen mot oligopol politiskt sätt är ett problem för socialdemokratin mer än för borgerligheten. Historiskt sett har fåparti system gynnat borgerliga intressen medan en partipluralism har gynnat arbetarrörelsen. Om man ser till hur makten har varit fördelad i länder med i praktiken fåpartisystem så är det ingen rolig läsning för varken vänstern eller arbetarrörelsen. Radikalism tenderar att marginaliseras till fördel för den högljudda medelklassens intressen.
Ett annat problem som uppenbarligen följer med fåpartisystem är en personfixering av politiken. Det gör partier som (S) där politiken historiskt varit överordnad personen medan högerpartier har traditionellt sett en större fixering vid person och i andra hand politikens innehåll. Det får till resultat att i ett samhälle som Sverige där media är till 90 % i borgerliga händer till att bli en fråga om personens tillgodohavanden eller tillkortakommande. Politiken tenderar att drunkna i en sådan malström.
Arbetarklassens politiska strävanden har misslyckats speciellt under de senaste 30 åren när nyliberalismen har tagit över den politiska dagordningen. Så för den reformistiska arbetarrörelsen är dagens utveckling ett stort problem.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Är du rosa eller blå Littorin?
"Den svenska arbetsrätten är priset för en stabil arbetsmarknad". Det är inte jag som tidigare fackligt aktiv som säger detta för de flesta insatta självklara. Den som säger det här är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i lördagens intervju i P1.
Visst, det visar en klarsynthet från Littorin när han inser att arbetsrätten och kollektivavtalssystemet är tillgodo för den svenska arbetsmarknaden och orsaken att vi har västvärldens lugnaste arbetsmarknad. Inget land har så få strejkdagar och så konflikter mellan arbetsgivare och löntagarna. Det är sant och det har också varit en bidragande orsak till att Sverige har utvecklats till ett av västvärldens bästa länder att växa upp i.
Men samtidigt får man ge akt på Littorins retorik för han menar att arbetsrätten är en orsak till att vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Littorin menar att arbetsgivarna är extra försiktiga när det gäller att anställda ungdomar som är oprövade p.g.a. arbetsrätten.
Frågan är om man kan lita på Littorin egentligen. Är hans make-over från blå moderat till rosa moderat äkta eller är det lika mycket taktik som övertygelse. Vem vet, egentligen. Det kan vara idé att fundera på hur mycket rosa Littorin egentligen är efter handhavandet av a-kassan. Hans politik jagade ut 500 000 ur a-kassan och gjorde det väsentligt sämre för övriga att vara med. Dyrare och sämre, det har varit regeringens och därmed Littorins politik.
För några månader havererade huvudavtalsförhandlingarna . Många satte stort hopp till att de skulle ge ett nytt huvudavtal som skulle ersätta 1939 års Saltsjöbadsavtal. Nu blev det inte så. Arbetsgivarna med hökarna i svenskt Näringsliv satte stopp för ansträngningarna vilket innebär att det 70 år gamla avtalet fortsätter att reglera förhållandena mellan löntagare och arbetsgivare på arbetsmarknaden.
Arbetsgivarna ställde sådana ultimata krav att facket inte kunde möta dem utan att lägga sig död hund. Men det innebar också att den politiska vägen blev den väg som arbetsgivarna valde för sina intressen. Jag skulle vilja påstå att svenskt Näringsliv inte ville ha ett nytt huvudavtal för att få argument att pressa regeringen och därmed den rosafärgade Littorin till politiska förändringar i just det arbetsrätten.
Arbetslösheten ökar fortare i Sverige än i andra länder vilket beror i huvudsak på att vi exportberoende mer än de flesta andra länder men argumentet är givetvis från Svenskt Näringsliv den vad man kallar rigida arbetsrätten.
De högljudda rösterna från de mest maktsugna inom högern och näringslivet höjs nu sedan kollapsen för huvudavtalsförhandlingarna; stoppa rätten till sympatiåtgärder, ingen självklar rätt till kollektivavtal på arbetsplatser utan fackliga medlemmar och försvagning av LAS.
Frågan kvarstår; kan och vill Littorin hålla emot när högerns och arbetsgivartrycket blir tillräckligt starkt eller blir då Rosa-Littorin på nytt Blå-Littorin. Det gav inte lördagsintervjun den 18 april svar på. Jag skulle inte sätta min lön på det är en sak som är säker.
Glöm inte att skriva på ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Tekniken går inte att stoppa
Domen mot The Pirate Bay har skakat om fildelningsdebatten ganska dramatiskt. Inte för att den kom som en överraskning men mest för den får konsekvenser som alla kanske inte räknat med.
Att det är olagligt med fildelning är väl en sanning med modifikation för det är ju inte tekniken i sig som är olaglig utan att sprida material som har en upphovsman hej vilt som är det olagliga. Formellt är det sant även en kopia av en CD för att använda i bilen eller att säkerhetskopiera det dyra dataprogrammet är olagligt men jag betvivlar att något kommer att någonsin bli dömd för det. Det är inte det fildelningsdebatten handlar om.
Problemet blev istället när en nyproducerad film eller ett dataprogram fanns på nätet innan det fanns i butikerna eller på biografen. Investeringarna, dvs. produktionen, hotas givetvis av motorer som The Pirate Bay. Nu kommer inte fildelningen att upphör, inte ens den olaglig, utan kommer att hitta nya former. Det är en konsekvens av The Pirate Bay-domen. För övrigt "fildelning" är inget nytt, det fanns från den dag då det gick att föra över ljud från en form till en annan; fonogrammet, grammofonskiva, radion, TV, rullbandet, kassett och nu internet. Inget nytt bara olika former och olika snabb distributionsform.
(En parantes är ju att rasisten och fascisten Carl Lundström får ta hela den ekonomiska smällen – intet ont som inte för något gått med sig som någon skrev på en blogg.)
En bra sak som kanske kommer ur hela Pirate Bay-röran är att industrin äntligen utvecklar nya former för distribution. Spotify är ett exempel på en sådan bra lösning. Förslagen om en bredbandsavgift modell avgiften som fanns på kassettband och finns på CD och dvd-skivor eller STIM-avgiften som kom till för att kompensera upphovsmännen när radion började spela musik på 1920-talet.
Tanken att allt är gratis, dvs. att kompositörer, författare och andra inte behöver pengar för att leva och skapa är en ultra-liberala klyscha utan någon som helst substans. Alla måste och ska ha betalt för sitt jobb och för det man skapar. Hur ska man annars kunna klara sig. Eller skall kulturellt skapande bara vara en syssla för redan förmögna?
Det stora hindret för att utveckla internet till en i positiv bemärkelse marknadsplats för att sprida kultur är de gamla distributionsformerna av kulturarbetarnas verk. Vi behöver inte CD-skivor för att lyssna på musik, vi behöver inte DVD som bärare av bild och ljud, vi behöver inte pappersboken för att läsa men vi behöver kulturen för berikar våra liv och är det som skiljer oss från djuret.
Utvecklingen har kommit olika långt inom olika kulturformer men tekniken kan ge oss tillgång till mer och bättre kulturupplevelser om de gamla distributionsformerna ges sin plats på det historiska museet dit de är på väg. Allt går inte att ersätta eller distribuera med varken gårdagens, dagens eller morgondagens teknik men tekniken kan öka intresset för kulturens mångfacetterade estrad.
Priset för utvecklingen ska inte betalas av kulturarbetare med sämre villkor utan av den motsträviga och till vissa delar redan obsoleta nöjesindustrin.
Anslut till protesterna mot regeringens kulturutredning. Skriv på "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"!
Arbetarrörelsens vilsenhet
Befinner sig Sverige och för den delen hela världen i den värsta ekonomiska krisen sedan 1929? Ja, troligtvis, men ingen kräver notan för hur det blvit som det blivit.
Den kapitalistiska marknadsekonomin är egentligen grunden till att det blir kris. Vad vi ser är en överproduktionskris, dvs. det produceras mer varor än vad det finns avsättning eller behov för. Ett exempel på detta är bilindustrins djupa kris. Världens bilproducenter tillverkar idag fler bilar än någonsin. Men marknaden för alla dessa bilar finns inte. I USA kan inte alla köpa en andra eller tredje bil utan istället kollapsar hela industrin när man tillverkar för många och fel fordon.
Jag var i Los Angeles för snart två år sedan. Staden med sina miljontalsinvånanare är en av USA:s biltätaste städer. I snitt har varje familj två bilar eftersom det inte finns någon kollektivtrafik för den sålde LA till bilindustrin på 1930-talet. Industrin köpte för att lägga ner och därigenom skapa en marknad för fler bilar.
Ett annat lika galet exempel är när amerikanska banker i princip på rot sålt lån till alla som ville ha plus många andra utan att försäkra sig om att det fanns någon form av säkerhet. Sedan spricker bubblan och den svarta sidan av marknadsekonomin, dvs. den oreglerade kapitalismen visar sig; ekonomisk kollaps och massarbetslöshet.
Arbetslösheten ökar nu i Sverige med en historiskt hög hastighet. Regeringen som trodde att bara vi sänker skatterna för medelklassen så är allt frid och fröjd har fått känna av hur deras politik har fördjupat krisen genom att stora grupper hamnar utanför de sociala skyddsnäten och att snart kommer trettiotalets välgörenhetsmadamer fram ur de dammiga gömmorna.
Socialdemokraterna och LO menar att det är ett gyllene tillfälle att utbilda arbetskraften som är arbetslös för de jobb som kommer när krisen vänder. Men det gjorde man under 1990-talet och trots det; arbetslösheten bet sig kvar och hamnade inte ner på de 1,5 % som var innan 90-talskrisen. Det finns faktiskt inget som säger att utbildning i sig skapar ett läge där arbetslösheten försvinner ur kapitalismens galleri. Visst, det är vettigare att utbilda än att inte göra något men det löser inte kapitalismens inneboende problem.
Varken socialdemokraterna eller facken har ett program för att ta strid mot roten för det onda – den oreglerade kapitalismen. För med en blandekonomisk modell som fanns under 50-80-talen så kunde politikerna och politiken reglera kapitalismens värsta avigsidor samtidigt som den tog tillvara grundläggande socialistiska tankar; jämlikhet, allas lika värde, utveckla arbetslivet, delaktighet, rättvis fördelning, utbildningssystem som tog vara på alla talanger osv.
I skuggan av krisen ser vi en vilsen arbetarrörelse som saknar idéer och tankar om hur framtidens samhälle skall se ut. Antingen lutar man sig tillbaka på en nostalgisk våg mot tid som flytt eller så anammar man delar av den borgerliga världsbilden.
Arbetarrörelsen behöver formulera sitt eget efter-marknadsfundamentalismens politiska program precis som när rörelsen formulerade efterkrigstidsprogrammet. Det senare lyfte Sverige och skapade det svenska undret och ett samhälle som troligtvis är det närmaste en demokratisk socialism vi har sett i vårt land.
Men vad finns nu? Ett taktiskt dribblande, en mediahypad politik och frånvaron av kompassriktning för framtiden. Klassinstinkten har förbytts mot en ängslig oro för vad som kan störa storstädernas medelklass svaga nerver. Därför tappar (S) i opinionen och i förtroende för när människor önskar och behöver framtidstro får de till intet förpliktande fraser och ett ängsligt mediasneglande. Det är arbetarrörelsens verkliga problem.
Glöm inte "UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK"
Något sena musikaliska påskkarameller
Annandag påsk efter en påsk som vädermässigt var helt underbar. I morgon börjar allvaret på nytt som min gamla sedan länge döda mormor sa. Med andra ord arbete och nya uppdrag. Med andra ord som vanligt.
Jag har varit extremt lat vad det gällt blogg och annat under påsken men va´ fasen det blir ju vardag på nytt. Det verkar också som om politiken varit väldigt lugn efter rabaldret kring LO:s ordförande och (S):s allt sämre opinionsläge. Media verkar helt enkelt inte haft något att skriva om. Och nu när jag tänker på det vad finns som är värt att skriva om som inte redan har sagts. Jo, det kommer säkerligen nya frågor eller gamla som behöver skrivas om; arbetslösheten försvinner inte, den ekonomiska krisen fördjupas och politiken blir allt mer polariserad. Jag såg att en tidning noterade att 27 % av alla artiklar som skrivs om (S) och Mona Sahlin är negativa jämfört med när Reinfeldt var i opposition för fyra år sedan var det bara 6 %. Förvånad hela pressen i stort är borgerlig och har hemortsadress på Rosenbad. Allt annat skulle förvåna mig istället.
Därför blir det lite tips om bra plattor som kan vara värda att låna ett öra till.
Sandy Denny ”Sandy” (Island 1972)
Fairport Conventions sångerska hade en makalös röst. Hon hade en känslighet som få har nått efter henne. Den här plattan inspelad bara något år innan hennes på tok för tidiga död (31 år) i en olyckshändelse var ett försök från hennes bolag att bredda hennes publik. Om man gjorde det vet jag inte men plattan är ett under av skönhet både vad det gäller framförande, arrangemang och låtval. Den känns som en Fairport Convention platta och givetvis är den det ex Richard Thompson och Dave Swarbrick är med.
Marianne Faithfull ”Easy Come Easy Go” (Naïve 2008)
Marianne Faithfull har inte haft det lätt. Först vara följd av ett rykte som Dave Davies i The Kinks kommenterade med ”jag är den ende som INTE har knullat Marianne”. Hon gjorde en del bra pop-singlar med hjälp av Andrew ”Loog” Oldham och Mick Jagger på 60-talet och försvann sedan in i heroinets helvete. Kom tillbaka med knock-out med sin legendariska Island-LP ”Broken English” kring 1977. En mörk skrämmande platta som i mitt punkepoken och visade upp vilken talang Marianne Faithfull egentligen var. Tillbaka in i dimmorna, teater dimmor nya plattor men inget som gjorde att hon stannat på radarn. Nu åter för några månader sedan en ny platta. Mörk, välarrangerad och med ett vuxet innehåll som visar att Broken English var ingen tillfällighet. En recensent skrev att den är en vuxen pop-platta. Kanske, men framför allt en lysande platta som växer in under huden. Stark, brinnande och förbaskat bra. Marianne är tillbaka, hoppas det inte dröjer 30 till innan nästa fullträff.
Frankie Ford Let´s Take a Sea Cruise (Ace 1959)
Det som är bra CD är att gör att svåra LP-plattor kan ges ut på nytt I sin originalform utan att det kostar en förmögenhet. New Orleans-rockaren Frankie Fords debut-LP kostar bortåt 2000 spänn i originalpressning men som Cd en 50-lapp och då behöver man inte höra raspet. Frankie Ford som var fortfarande bara 19 år när han hade en hit med Sea Cruise och då skulle det göras en LP medan det fanns intresse för Frankie en grabb från New Orleans och rejält påverkad av R&B, Fats Domino och hela New Orleans-scenen. Plattan är ett dokument över New Orleans-rocken/R&B från slutet av 1950-talet. Det svänger grymt och FF har skrivet flertalet låtar själv vilket inte var vanligt vid den här tiden. F.ö. Frankie Ford lirar än idag 50 år senare så han gjorde sin egen ”Sea Cruise”.
The Quarter After (Bird Song 2005)
Ett för de flesta okänt band från Kalifornien som gjort två utmärkta plattor. Den första är den här och kom ut 2005. Den andra kom förra året och jag skrev om den för ett tag sedan. Bandet är påverkat av den kaliforniska traditionen; Buffalo Springfield, Love, Jefferson Airplane osv. Bandet spelar en form av modern psychedelia. Stark instrumentalt, fina stämmor och lite drömska arrangemang. Några spår klockar upp mot 10-minutersvallen men utan att bli ointressant. Den som gillar ovan nämnda band kommer att älska The Quarter After. Deras två CD finns på amazon för den som är intresserad.
“White Winter Hymnals” (Uncut/Bella Union 2009)
Jag har skrivet det förut. Tidningarna Uncut och Mojo har en förmåga att göra bra CD-plattor som är bilagor till tidningarna. Den här som kom med det senaste numret innehåller 15 spår från Seattle-baserade bolaget Bella Union som har som mest kända band Fleet Foxes. Jag hade Fleet Foxes första platta som en av förra årets bästa rockplattor. Men, den här samplern visar att Bella Union har lyckats signa ett antal helt underbara band. Den som missar den här samlingen får skylla sig själv – det här är modern amerikansk rock när den är som bäst.
“I Can See For Miles” (Mojo)
Det finns mängder av wanna-be-Nuggets. De flesta är förutsägbara och innehåller det vanliga och i bästa fall ett par spår som borde inte har sett dagens ljus på nytt. Här är en blandning av grupper från hela USA från psychedelia-epoken. Music Machine ”People In Me”, flera International Artist-band men också obskyra låtar och band som First Crew On The Moon, The Mystery Trend och inte minst en av mina favoriter The Free Spirits med Larry Corryell från 1967 (Deras enda och superba LP finns som CD på Amazon.). Jazz-rock med psych i botten. En riktigt spännande samling. Kom bara med senaste Mojo.
Namninsamlingen ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Kunskap är det bästa medicinen mot Sverigedemokraternas smitta
Kan man med odemokratiska metoder bekämpa odemokratiska krafter. Jag har svårt att se hur man skall kunna lyckas med det. Den enda kraften för att bekämpa grupper som Sverige"demokraterna" är att man för det första förstår vad de står för och för det andra hur de tänker.
Under de senaste veckorna har radioprogrammet Kaliber avslöjat vad som är de riktiga Sverige"demokraterna" och vad de är för figurer. Bilden blir då något annat än Jimmie Åkessons polerade anlete och försäkringar om att SD är lika goda demokraterna som alla andra.
Men det var innan de hade sjungigt nubbevisor som hyllade mordet på Olof Palme eller öppet rasistiska och främlingsfientliga attityder. Kort sagt, Kalibers förtjänst var att de tog SD med brallorna nere och rasismen och de fascistiska värderingarna till alla att beskåda som genitalierna hos en halvfull blottare.
Det är många av oss som avskyr SD:s värderingar, deras bigotta uppfattningar och deras populistiska politik. En del ser dom som en isolerad politisk företeelse i Sverige utan möjlighet att påverka svensk politik mer än marginellt i enstaka kommuner där de demokratiska partierna inte kan enas om att hålla dem ute från allt inflytande.
Men sanningen är att SD inte bara är en del av en internationell främlingsfientlig rörelse utan också är en del av en fascistisk tradition som går tillbaka på 1920 och 1930-talens vänsterfascism och vänsternazism. Vänster i den betydelse att dessa grupper hade en vänsterfraselogi riktad mot ”kapitalet” och mot delar av borgerligheten. De tyska nazisterna hette ju också nationalsocialister vilket är ett minne från denna vänsterfascism/nazism.
De var främlingsfientliga, de var rasister och de var anti-kapitalistiska. Därför var de också särskilt farliga som vad Ture Nerman kallade ”folkförförare”. De utnyttjade orättvisor, sociala problem och stämningar bland vanligt arbetande människor och arbetslösa. SD är en del av denna tradition. De är rasister, främlingsfientliga, de är odemokratiska och de försöker utnyttja sociala orättvisor men menar att det är invandrare och ”främmande kulturer” som är orsaken.
Ska man förstå vad SD är så måste man känna till deras rötter och ideologi. På facebook finns en grupp, ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack, ”som vänder sig mot SD och vill stoppa dem från att komma in i riksdagen. Bra, att människor engagerar sig mot SD men det är också avgörande att man förstår vad man bekämpar.
"Jag vill bara göra ett förtydligande för den gruppen. Det har aldrig och kommer aldrig att accepteras någon typ av referenser till förintelsen eller till nazismen på 30-talet i den här gruppen. Den typen av argumentation leder endast att leda till man förlorar fokus på den verkliga frågan, främlingsfientligheten idag. Fortsatta diskussioner eller påpekanden kring detta kommer leda till uteslutning."
Så här skrev gruppen initiativtagare i ett meddelande efter undertecknat hade påpekat SD:s fascistiska rötter och politik. Ett märkligt synsätt. Förutom odemokratiskt så är det meningslöst att försöka bekämpa något som man inte vet vad det är. Det största hotet mot demokratin är okunskap än värre att inte vilja skaffa sig kunskap. Ska SD förhindras från att komma in i riksdagen måste man sätta sig in i deras politik och förstå deras taktik. För att inse och förstå den måste man skaffa sig kunskap, inte av taktiska skäl förtiga. Det är en väg som bara kan gynna brunspräckliga företeelser som Sverige"demokraterna".
Uppdatering 22.48:
Gruppen ovan har ändrat sitt regelverk så nu får man diskutera SD:s historiska arv. Ett bra beslut som bara kan berömmas.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK” – Skriv på om du delar uppropets innehåll.
Countrymusikens heliga graal
Tänk er att man skulle hitta över 50 tidigare okända inspelningar med Elvis från hans tidiga år. 54 inspelningar av högsta kvalitet gjorda för USA-radion, bortglömda och därför ohörda i över ett halvt sekel. Omöjligt säger du. Ja kanske, troligtvis kommer det aldrig att ske.
Men att hitta drygt 50 inspelning med den moderna countrymusikens fader Hank Williams är som att hitta den heliga gralen. Time-Life har skaffat sig rättigheterna till inspelningarna och en första av vad som enligt uppgift skall bli flera boxar har släppts. 54 låtar som spelades för den lokala radiostationen WSM i mellanvästern. Inspelningarna var en del av de radioshower som sändes på mornarna mellan 7.15-7.30 när bönderna hade mjölkat och skulle äta lite frukost.
Ljudkvaliteten är helt lysande med tanke på att acetaterna har legat undangömda mer än 50 år. De spelades nämligen in 1951 och ingen har hört dem sedan dess. Hank Williams och hans band är oftast på gott humör och gör sina inspelningar så seriöst som möjligt.
Vad får vi höra då? Naturligtvis Hanks hits vid den tiden; Hey Good Lookin´, och Cold, Cold Heart bl.a. men också gospel och standardlåtar. Ganska många covers som en lysande version av Cold Water, och Moon Mullicans I´ll Sail My Ship Alone för att nämna några.
Hank Williams var kanske den störste i countrymusikens historia. I vart fall har han varit den mest inflytelserike. Hans påverkan på amerikansk country, root-musik, americana och även rockmusik går inte att underskatta. Att då få höra över 50 nya inspelningar är en makalös upplevelse. Den som har minsta intresse av americana bör skaffa fram den här boxen.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Facklig-politisk samverkan står pall
Den facklig-politiska samverkan har varit kittet som hållit fack och politik samman under årtiondena. Det var t.o.m. uppe till beslut på första LO-kongressen 1898 att för fackliga organisationens medlemskap i LO att man också tvungen att var kollektivansluten till socialdemokraterna. Detta med insikt om att fackliga kampens räckvidd är begränsad så om man vill se ett bättre samhälle måste man agera politiskt också.
Facklig-politisk samverkan har också lika länge varit en nagel i ögonen på högern och de borgerliga partierna. Varje valrörelse har nyheten dykt upp på förstasidorna om fackets i allmänhet och LO:s i synnerhet bidrag till (S) valrörelse. Diskussionen är alltså inget nytt utan när den nu kommer i dagen i skuggan av AMF-historien så är det inget att förvånas över. De borgerliga tidningarna ser nu chansen att slå in en kil mellan partiet och LO. Delvis har (S) själva bjudit på möjligheten genom att Sahlin distanserade från Lundby-Wedin i lördags och faktiskt hade synpunkter på en intern LO-fråga; vilka styrelser som LO-ordföranden ska sitta i. Men samtidigt har LO själva bäddat för det här genom frånvaron av policy för sitt eget styrelsearbete.
Facklig-politisk samverkan har inneburit att arbetarrörelsen har hållit ihop medan samtidigt som facken och löntagarna har fått inflytande och kunnat påverka politikens utformning. Facklig-politisk samverkan har också inneburit en plattform för vanliga LO-medlemmar att kunna få politiska uppdrag. Framför allt på lokal nivå ute i kommuner och landsting. Det har också inneburit att deras verklighet har kunnat påverka politikens utformning genom att exempelvis undersköterskor och metallarbetares erfarenheter har blivit en del av den politiska vardagen.
Facklig-politisk samverkan har därför varit och är viktig för demokratin. Jämför med andra länder så saknas ofta vanliga arbetare i politiken utan den är en sak för den ”skolade” medelklassen. Här är lärare, läkare och tjänstmän långt mer dominerade än i svenska kommun- och landstingsförsamlingar.
Skulle det ske ett uppbrott och en skilsmässa mellan facket och socialdemokratin skulle det försvaga (s), försvaga och minimera det fackliga inflytandet i politiken och inte minst försvaga demokratin. Det är också syftet med de borgerligas ideliga angreppen på den facklig-politiska samverkan. Så de som agerar idag för att ett få ett brott mellan LO och SAP hoppas på en försvagad arbetarrörelse så Reinfeldt och högerns ska kunna sitta kvar i Rosenbad och förändra Sverige i riktning mot större skillnader både i levnadsförhållanden och i inkomster.
Högern hoppas lösa upp kittet som facklig-politisk samverkan är för arbetarrörelsen. Över 100 år av samverkan är dock inte beroende av vissa enskilda personer. Det är varken Mona Sahlin eller Wanja Lundby-Wedin som är garanten för fortsatt facklig-politisk samverkan utan den inom rörelsen breda insikten om att framgångsreceptet som förändrat Sverige från Europas fattige kusin till välfärdstaten Sverige idag fungerar även i nutid. Sedan kan högern och Expressen orera bäst de kan – de äger inte frågan utan den är arbetarrörelsens och ingen annan.
Skriv på namninsamlingen för en bättre kulturpolitik ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
(M) och Timbro håller på att göra Reinfeldt till en svensk Thatcher
Jag kan tänka mig att det var många socialdemokratiska politiker som fick lördagen förstörd. Uppvaknandet måste ha varit chockartat när Expressen och Demoskops väljarundersökning blev offentlig i går morse. Själv satt jag i bilen på väg ner till Öland tillsammans med hustrun för att tillbringa en dag i solen.
Det var lite av känslan av ”vad var det jag” sa som fyllde mitt inre. Inte för att jag gladde mig, jag hade så gärna haft fel och moderaterna hade fortfarande varit ett mindre parti än socialdemokraterna. Men samtidigt kan man inte tycka annat än det är resultatet av en lite självgod inställning och en politisk laizze-faire attityd som orsakat att moderaterna har, fortfarande enligt, Demoskop, vuxit med nästan 15 % under ett år samtidigt som (S) tappat ungefär lika mycket.
Katastrof, sa en gammal kollega som ringde mig. Katastrof är ordet sa Bull. Katastrof sa Bill. För hur ska man annars beskriva det historiska dyket från att ha haft upp till 10-20 % upp på högerregeringen under stor del av mandatperioden till nu ligga under med 5 %. Vad är då orsakerna till att oppositionen och främst (s) tappat så förtvivlat.
Bristen på trovärdig politik är en orsak. Mona Sahlin har haft en vänta och se attityd. Rådslagen ska göra sitt och så vidare. En berömvärd demokratisk inställning, men politik kan inte vara vänta och se och den kan heller inte definieras i en vi-är-emot-inställning som har präglat oppositionen. Vi är emot er räcker inte för att vinna över högern, men vad är oppositionen för har getts väldigt lite svar på. Det har hittills inte var lika tydligt som den negativa värderingen av högerns politik. Att vara emot högerns orättvisa politik är inte svårt, men oppositionen har väntat för länge med att tala om vad man är för.
Naturligtvis spelar AMF en roll i tappet. Det är svullna opinionssiffror som Expressen skrev igår på ledarsidan. Svullet av uppmärksamheten och hanteringen av AMF som LO haft. Men handhavandet i AMF:s styrelse blir som klister om det som uppfattas som om handlandet som strider mot vad man säger i ledande ställning och just det har en förmåga att hänga kvar kvar. Här kommer också säkerligen debatten om hur nära LO ska vara partiet. Om man går tillbaka historiskt så har LO före den nuvarande ledningen haft en viss rörelsefrihetsdistans till partiledningen men under senare år och framförallt sedan Mona Sahlin blev ordförande har Lundby-Wedin och Sahlin uppfattas i par. Därmed har också det som skitar ner den ene skvätter på den andre.
LO befinner sig i sin värsta förtroendekris kanske någonsin. Det syns också i Demoskops siffror. AMF håller på att bli en snara som kan fälla avgörandet i nästa val till högerns fördel. Hittills har LO-ordföranden haft förbundsordförandenas stöd men i o m tappet i Demoskop och växande missnöje bland fackligt aktiva ute i landet och medlemmarnas ilska kan man närma sig gränsen för hur länge förbundsordförandena kan klara att hålla emot. Telefonöverläggningen under eftermiddag kan tyda på att nervositeten inom LO är mycket större än vad som varit synligt utåt, bara det faktum att den fortsätter i morgon (måndag) tyder på att det finns mycket mer av kritik än vad som nått offentlighet.
Krisen finns på flera plan. LO:s interna kris som säkerligen har förstärkts av att organisationen har omorganiserats och 30 % av kansliets anställda har slutat medan många av de kvarvarande har fått byta arbetsuppgifter. LO-ordförandens tillkortakommande i AMF och andra mindre smickrande uppgifter som portionerats ut har heller inte varit till hjälp. Kritiken mot Lundby-Wedin är lika mycket ett drev mot LO för att slå kilar mellan fack och parti. LO har själv bäddat för det genom brister i sin egen strategi och nu verkställer högerns mediamegafoner Timbros strategi.
Det andra planet där krisen syns är den interna socialdemokratiska krisen med otydlig politik, svajig krishantering (Östros säger en sak – Sahlin en annan) och samtidigt den tidsödande frammejslandet av ett rött-grönt alternativ som det finns stora tveksamheter till intern i partiet.
Det är tydligt att det finns en strategi bakom det som sker. AMF blev en nyhet för två veckor sedan. En nyhet som håller mer än mer än fyra dagar är en sensation. AMF-historien var egentligen ingen nyhet (för den läskunnige har det varit känt sedan mitten av 2000-talet) utan en planterad strategi för att skapa en splittring inom arbetarrörelsen. När den efter två veckor fortfarande lever så släpps Demoskop/Expressens opinionsundersökning som visar ett dramatiskt tapp för (S). Man bör notera att Demoskop gjorde sin och Expressens undersökning parallellt med den planterade AMF-skandalen. Resultat; intern kamp inom arbetarrörelsen och Reinfeldt regeringen slipper ifrån att stå till svars för sin usla politik.
LO-ordförandens misstag blir härigenom också hennes fall oavsett om hon sitter kvar i morgon. Lundby-Wedin blir utan politiskt inflytande då starka delar av (S) vill ha bort henne och kritiken växer internt i LO med hennes ledarskap. Wanja Lundby-Wedin upplevs som en belastning inom rörelsen och därmed försvagas Mona Sahlin. Helt enligt moderaternas och Timbros spin-doctors – moderaternas framtida regeringsinnehav efter 2010 är därmed säkrat.
Allt detta spelar Reinfeldt i händerna när nu krisen slår till med full kraft. Detta oavsett högerns politik och den snabbt ökande arbetslösheten. Högern slipper undan och behöver inte möta kritiken för sin i alla stycken orättvisa och reaktionära politik.
Men lika stor roll spelar oppositionens brist på ett tydligt alternativ till högerpolitiken. Socialdemokraterna klarar uppenbarligen inte heller anstormningen från högermedias, Timbro och högeragitatorernas totala monopol i media. LO har ca 700-800 miljoner i sin mediafond. Den används inte men borde vara en tillgång för att lägga moteld mot högerns anlopp mot löntagarna och deras rättigheter. Inget sker och därmed lämnas också ett slags walk-over i valet 2010.
De senaste veckornas händelser och det som sker i morgon och de kommande dagarna kommer att avgöra valet 2010. Felaktiga beslut i arbetarrörelsen kommer att säkra Reinfeldts regeringsinnehav 2010 och kanske 2014. Reinfeldt är på väg att bli en svensk Thatcher.
Glöm inte ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”
Reinfeldt gillar arbetslösheten
Alla kräver det. LO, Svenskt Näringsliv, Konjunkturinstitutet, kommunerna och landstinget. Regeringen å sin sida skakar på huvudet och med illa dold skadeglädje meddelar att nästa år slår massarbetslösheten till och svensk ekonomi sjunker med ofattbara 4-5 % i år och minst lika mycket år. Arbetslösheten kommer att nå 12 % och det ett valår.
Reinfeldt blinka med sina cockerspanielögon och lägga huvudet på sned samtidigt som han säger att han tänker vårda statsfinanserna oavsett vad som händer. Alltså arbetslösheten, på ren svenska, skiter regeringen i för om man ska göra något blir man tvungen att öka statsutgifterna och även höja skatterna.
Nu är höjda skatter ett rött skynke för högern oavsett hur det ser ut med arbetslösheten. Huvudsaken att medelsklassen får behålla sina skattesänkningar medan de arbetslösa får klara sig bäst de kan. Cynismen i högerns politik är inte förvånande men i högsta grad utmanande.
Regeringen vill inte göra något arbetslösheten. Deras uppfattning är att det får lösa sig självt. Borg & Co. tänker troligtvis på följande sätt.
Vi har sänkt skatten för medelklassen och hyfsat välavlönade löntagare, t.o.m. LO-medlemmar. De vill behålla sin skattesänkning, sina tusenlappar och så länge de har sina jobb säkra så bryr de sig inte om de som blir arbetslösa. Regeringen räknar med att 30 års egoistindoktrinering från högern, Timbro och arbetsgivarna ska ge utslag i valet 2010.
Fungerar det? Det vet vi inte, men om det blir som prognoserna säger att den öppna arbetslösheten hamnar nästa år på 12 % så är situationen snart i nivå med 30-talets massarbetslöshet. Vad som också måste räknas med är det missnöje som kommer att blomma upp med politiken och politiker i allmänhet. Ett missnöje som gör att alltfler kommer att röstskolka och de som kommer att göra det är traditionella vänsterväljare då de har en större tendens att misstro politiken och politiker.
Så massarbetslösheten kan paradoxalt spela i händerna på Reinfeldt och ge oss en ny mandatperiod med högern. Inte en lysande framtid precis.
Skriv på ”UPPROP FÖR EN PROGRESSIV KULTURPOLITIK”!
