Ingemars blogg

Valet 2006 ställde och ställer frågan om framtiden på sin spets. Utmaningen skulle kunna formuleras på följande sätt:

Är det möjligt att hitta en politik som garanterar ett solidariskt samhälle där jämlikhet och allas möjlighet till att förverkliga sina drömmar finns? Är det möjligt och önskvärt med en politik som minskar istället för att öka klyftorna? Och inte minst av allt vad händer om en sådan politik inte är möjlig eller önskvärd? Hur kommer samhället se ut om klyftorna får istället öka mellan klasser och skikt, mellan storstad och landsort, mellan unga och gamla, mellan etniska grupper och mellan ett allt mer välförsett mellanskikt och lågavlönade arbetare?

De här frågorna finns all anledning att fundera kring. Vilka ideal vilka visioner finns idag för att nå fram till det samhälliga Samarkand. Eller är idéerna, visionerna och ideologerna döda som Herbert Tingsten förgäves påstod på 1950-talet. Har de ersatts av ett pekuniärt betraktelsesätt där inte politikerna formulerar politiken utan det är de statliga politiska tjänstemännen, de politiska sekreterarna, byråkraterna i de statliga verken och departementen som har tagit sig det uppdraget. Alltmedan demokratin och den demokratiska processen tappat sin betydelse och där de folkvalda reduceras till ett transportkompani. Är det så att det är den välbeställda armén av medelklass i den politiska tjänstemannaeliten som formulerar politiken utifrån tänkta modeller som i allt väsentligt hämtar sin näring i nyliberal tankegods.

När högeralliansen vann valet i september, knappt men ändå, så var det en chock för många socialdemokrater. Det oerhörda hände att socialdemokratin förlorade ett val när allt gick åt rätt håll. Det hade aldrig hänt förut. Vid tidigare valförluster hade det varit när ekonomin var på väg ner. Nu skedde det när Sverige var uppe på fast mark och där tillväxten var historiskt på väg mot ”all time high”.

Att i det läget förlora regeringsmakten måste få till konsekvensen att en del av ovanstående formulerade frågor ges någon form av uttömmande svar.

Det finns i min mening egentligen fyra viktiga motsättningar i samhälle av Sveriges modell.

Av de här är de tre sista de minst viktiga, inte oviktiga men det är motsättningen mellan arbete och kapital som är den viktigaste basen för samhällets förmåga att hålla samman eller slitas isär i svårartade tvister. Tvister och djupa samhällskonflikter som i slutänden kommer, om de inte kontrolleras och ges en plattform för motsatslösande och balansgivande lösningar och överenskommelser skapa ett samhällsklimat av konfrontation och konflikt.

De övriga tre motsättningarna är beroende av vad som händer på arbetsmarknaden. Blir balansen förändrad så kommer också de tre övriga motsatsparen att förändras och skärpas.

På svensk arbetsmarknad har alltsedan Saltsjöbadsavtalet det funnits en sådan balans. Parterna har balanserat sina intressen på ett för svensk politisk och ekonomisk utveckling mer än gynnsamt sätt. Tillväxten har varit god och människornas möjligheter att förverkliga sina drömmar har hela tiden förbättrats genom utbildning, trygghet i arbetslivet och på ålderdomen. Men detta kom att ändras genom den svårartade depressionen på 1990-talets början. En depression som var delvis hemmatillverkad genom en i alla stycken korkad politik från nyliberalerna i Bildts ministär. Vägen upp ur det Bildtska moraset var nu 15 år senare i stort sätt avslutad och den fulla sysselsättning finns inom räckhåll.

Det första: den nya regeringen Reinfeldt gör är att infiltrera i den delikata balansen mellan arbete och kapital genom att i grunden angripa a-kassan. Detta genom de förändringar av a-kassan som innebär att en stor del av löntagarna ställs utan inkomstskydd värt namnet på en allt mer osäker arbetsmarknad. Besluten (a-kassan, försvagningen av facket genom ekonomiska straffåtgärder, skrotningen av arbetsmiljöutbildningarna, slakten på arbetslivsforskningen för att ta några exempel) sammantaget kommer att innebära att lägstalöner kommer att successivt sjunka och en låglönearbetsmarknad kommer att skapas.


Vi kommer att få se ett ango-amerikanskt ”working poor”-fenomen även i Sverige vilket i sin tur ökar pressen på hela arbetsmarknaden. Det blir konsekvensen när alla vet om man faller ut från arbetsmarknaden kan man tvingas att gå ifrån hem och hus för att klara sig även om man får ett nytt jobb. Även högavlönade arbetare som inom Pappersindustri, Metall eller Byggnads är därmed utsatta för ett rejält hot.

Då finns det bara två vägar antingen acceptera lägre lönenivåer eller ta strid. Allt tyder på att facken har inget annat val än att ta strid. Situationen liknar andra påtvingade konflikter (som storlockouten 1909, Metallstrejken eller 1980 års storkonflikt) Konsekvensen av detta blir fler konflikter, mer motsättningar och en ökad obalans mellan arbetsmarknadens parter. Kort sagt konflikten mellan arbete och kapital skärps och med den de tre övriga motsättningarna.

De borgerliga politiken kommer med andra ord att skapa ett samhälle där konflikterna ökar och där möjligheterna till att förverkliga positiva svar på de i inledningen ställda frågorna kraftfullt kommer att försvåras - vilket också är målet med högerpolitiken.

Då ställer sig frågan om hur ska socialdemokratin formulera ett svar på den borgerliga strategin. Det första är att man måste inse att borgerligheten har valt vapen och det innebär att socialdemokratin måste följa med i den upptrappning som nu sker på arbetsmarknaden som har syfte att knäcka fackföreningsrörelsens förmåga att driva kampen på arbetsmarknaden och åter söka balans mellan arbete och kapital. Problemet är att kapitalet genom Svenskt Näringsliv, Företagarna och andra som Timbro söker striden och vill ha strid.

För det andra måste Socialdemokraterna därför göra allt för att försöka formulera ett alternativ som är trovärdigt till den högerborgerliga politiken. Den måste troligtvis innefatta ett samarbete med övriga partier på vänsterkanten; vänsterpartiet och miljöpartiet.


Socialdemokraterna måste också förnya sin organisation och göra den mer slagkraftig, man måste bli bättre på att ha en levande parti och opinionsbildande kraft på lokal nivå som i kommunerna, bostadsområden och ute på arbetsplatserna. Medlemsvärvning och aktivering av medlemmarna måste vara vägen tillbaka för att kunna skapa grunden för en politik som leder till att människor känner att det finns möjlighet att förverkliga framtidsdrömmarna oavsett om det handlar om att utveckla sig i sitt arbete, utbilda sig eller söka lyckan på annat sätt.

Politiken måste innehålla ett hållbart alternativ för att skapa full sysselsättning; att försvara löntagarnas rättigheter på en allt mer instabil arbetsmarknad; att skapa balans mellan parternas intressen och allt detta inom ramen för de tvångströjor som den ekonomiska verkligheten som en självständig nationalbank, EU-medlemskapet och en ökad integration av Europa. Men även ett globalt solidaritetsperspektiv och en hållbar miljöpolitik måste finnas med i ett sådant alternativ.

Priset för att misslyckas med denna utmaning är alltför stort då det innebär att den svenska modellen och samförståendet och inte minst att allas möjligheter till att förverkliga sitt liv oavsett ursprung eller klasstillhörighet annars kommer att bli enbart en dröm utan verklig substans och möjlighet. Sverige skulle i grunden förändras.


Ett misslyckande och ett fortsatt nyliberalt regeringsinnehav efter 2010 innebär att Sverige förvandlas till ett nytt nyliberalt experimentverkstad som Nya Zeeland var på 1980-talet. Spåren förskräcker.

Jag var väl 13 eller 14 år första gången jag upplevde James Brown. Ja, just upplevde James Brown för jag var på bio och såg långfilmen The T.A.M.I Show som var en konsertupptagning där mängder av soulen och rockens stora uppträde.

Bland illustra artister som The Supremes, Chuck Berry, Marvin Gaye och Bo Diddley fanns även tonårsidoler som Jan & Dean, Lesley Gore och Rolling Stones och Gerry & The Pacemakers.

Men det som gjorde störst intryck på mig var James Brown med sitt teatraliska utspel och sanslösa tryck i uppträdandet. Det var som en spark i mellangärdet som satt kvar även efter biografen hade lämnats och sakta stegen styrdes mot föräldrahemmet.

Dagen efter besökte jag Speldosan som var en av två skivbutiker i Linköping vid den här tiden och där Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens pappa) hade en lagerhållning långt utöver vad andra skivbutiker hade vid en här tiden.

Mycket riktigt han hade några plattor med James Brown & The Famous Flames. Första LP:n ”Please, Please, Please” på den legendarisk lila London-etiketten köptes och här börjar undertecknads kärleksaffär med James Brown och hans musik.

Under julen gick James Brown bort i en ålder av 73 år. Inte mycket att säga om men hans musik har haft en enorm betydelse för den afro-amerikanska identiteten och för den svarta musikens utveckling under de nästan 50 år Brown har funnits på scenen.

För vad vore amerikansk soul utan spår som balladerna ; ”Please, Please, Please”, ”Try Me”, ”Lost Someone” för att ta några exempel.

Vad vore funken utan “Cold Sweat”, “Soul Power”, “Papa´s Got A Brand New Bag” eller “I Got You”?

Vad skulle svart identitet vara utan ”Say It Loud – I´m Black And Proud”, ”Hey, America” och ”Living In America”.

Mer tydliga politiska ställningstagande som ”King Heroin”, ”Don´t Drop Out” eller ”Funky President (People It´s Bad)” har också haft en stor betydelse.

Bredden i James Browns produktion är otroligt omfattande och imponerande. Man behöver inte gilla allt men det finns tillräcklig bredd för att förklara hans enorma förmåga hänga kvar i publikens medvetande oavsett trassligheter i hans privatliv med fängelsevistelser, knark och annat mindre smickrande. James Brown är en ikon och har varit en förebild för svart identitet och sjävrespekt men även en av de stora trendsättarna i amerikansk musik.

(Fotot från Apolloteatern är tagit av Chuck Stewart)

Till sist…….

De tio viktigaste James Brown-spåren:

Please, Please, Please – här börjar det.

Papa´s Got A Brand New Bag – den första funklåten

Say It Loud – I´m Black And Proud – spårer som blev ett slagord i de svartas kamp i USA

King Heroin – Musikhistoriens bästa anti-drog-sång alla kategorier

Don´t  Be A Dropout – James Browns viktiga budskap till svarta ungdomar i amerikanska skolsystemet

Night Train – instrumental R&B möter soulmusiken

I Got You (I Feel Good) – den som inte dansar är döv eller tondöv

Only You – Platters klassiker ges en grymt soulful klädsel som lämnar originalet i dammet

It´s a Man´s Man´s Man´s World – den mest politiska inkorrekta om förhållandet mellan könen

Living In America – James Brown talar klarspråk om hur det är i det svarta America

Några skivtips:

James Brown 40th Anniversary Collection (Polydor 2-CD 1996)

Innehåller i stort alla hits.

James Brown Sings Raw Soul (King 1967/Polydor CD 1996)

En av de få riktigt välgenomarbetade LP:na från 1960-talet, Innehåller bl.a. ”Don´t Be A Drop-Out”

James Brown Live At The Apollo (King 1962/Polydor CD 2004)

Världens bästa live-platta?

James Brown I Got You (King 1967/Polydor CD 2002)

Den ultimata danspartyplattan

James Brown Live At The Apollo Vol II – De Luxe Edition (Polydor 2-CD 2001)

Innehåller 19 minuters version av It´s A Man´s Man´s Mans World! Inspelad 1967.

Julafton.

I dag kommer både snälla och mindre snälla få sin julklappar. En tradition som lockar till att själv börja leka jultomte så bloggen idag får bli något av julklappsutdelning till både förtjänta och oförtjänta mottagare.

Om vi skulle börja med vår ”kära” högerregeringen. Ingen vill nu 4 månader efteråt kännas vid att de rösta in dem i Rosenbad utan de tittar ner i backen och mumlar något ohörbart medan vederbörande skrapar med foten. Till dessa väljare med ångesten sipprande fram i pannan ges en tankeställare för att de inte åter skall leka med rösträtten och få en regeringen som ingen vill ha.

Fredrik Reinfeldt belönas med en strålkastare så att han åter blir synlig. Snart behövs ett inslag i TV 3:s Efterlysning för han skall återfinnas.

Maud Olofsson ges en rymdresa, gärna i orbit runt närmaste planet där hon troligtvis gör minst skada som kommunikationssatellit.

Lars Leijonborg, denne titan och Nixons efterföljare ges boken Bernsteins/Woodwards Alla Presidentens män så han kan lära hur det gick för hans förebild i konsten att genomföra mörkläggning av sina politiska skummiteter.

Göran Hägglund ges en pinoccionäsa som belöning för sin iver att privatisera akutsjukvården helt tvärtemot alla vallöften.

Sven Otto Littorin ges löntagarnas ilska över hans arrogans och målmedvetna nedrustning av löntagarnas trygghet oavsett om det gäller a-kassan, arbetslivsforskning eller arbetsmiljöutbildningar.

Borelius, Chilo-Stegö och allt vad dom heter dessa nyliberala fuskare ges en kurs i laglydnad och samhällsansvar på ABF.

Carl Bildt han fick ett eget utrikesdepartement som bas för sina privata oljeaffärer – han behöver inte mer förutom vårt förakt för hans medvetna sammanblandning av sina och Sveriges intressen.

Svenskt Näringsliv har redan fått sin julklapp – en hel lydig regering som har inget annat än arbetsgivarintresset för sina ögon.

Göran Persson ges en munkavel för att han inte ska lägga sig i vem som blir (s) näste ordförande.

Socialdemokraterna ges som parti en förhoppning om att någon i partiet ska ha så mycket ruter i sig och kampvilja att han eller hon träder fram och vill bli partiledare.

Per Nuder ges självkritik så att han inte vill bli partiordförande.

Fackföreningsrörelsen får som julklapp kampvilja och beslutsamhet att klara striden för medlemmarnas rättigheter även när vi har en löntagarfientlig regering.

Dagens Nyheter, detta nyliberala propagandablad ges en journalistutbildning så de kan åter lära sig skillnaden mellan politiska ledarkommentarer och journalistisk bevakning av nyheter.

TV3, TV5 och allt vad de kommersiella Tv-kanalerna heter ges ett gott omdöme vilket de allt mer saknar i sitt programutbud.

Sveriges Radio och Sveriges Television får ett paket med kraft och tålamod för att motstå högerns kommersialiserings- och insnöpningsförsök av public service.

Kulturarbetarna som inte antingen är slumpvis gångbara på ”marknaden” eller anställa på de statliga kulturinstutitionerna  ges tyvärr inget annat än sämre tider, inte av undertecknad men av den borgerliga kulturpolitiken. Jag skulle vilja ge dem massor av jobb då kulturen är den verkliga odlingen av det mänskliga sinnet.

Jag har vunnit en tavla. Ja det är sant. Jag vann en oljemålning av konstnären Sivert Jonsson på jobbets konstlotteri. ”Pika pika” heter den och är en liten väldigt trevlig målning av den fine målaren från Sundsvall, numera Täby.

Nu är det julafton alldeles snart. Bara om några dagar så inbryter denna helg med full kraft och varför inte ett förslag på den bästa julmusiken, enligt undertecknad dock.

1.Elvis Presley Blue Christmas (RCA Victor 1957)

Elvis gör den första julplattan någonsin och startar en ny trend där alla ska göra julplattor. Men Elvis Christmas album är fortfarande det bästa – inget snack om saken.

2. Bruce Springsteen Santa Claus Is Coming To Town (Columbia 1985)

Bossen ger sig på den gamla Frank Sinatra-hiten som Elvis även gjorde cover på julplattan. Springsteens version har dock ett sju helsikes tryck i versionen som inte Frankie Boy hade.

3.James Brown Merry Christmas Baby (King 1965 ?)

Från James Browns julplatta från mitten av 60-talet då han var som bäst. Grymt funkigt och ett verkligt julparty i Charles Browns R&B klassiker

4.Chuck Berry Run Rudolph Run (Chess 1958)

En annan julhit med en absolut ljuvligt korkad text egentligen men det gör inget för de flesta jullåtar brukar vara ganska så korkade på det området!

5.David Bowie & Bing Crosby Peace On Earth/Little Drummer Boy (RCA 1977)

Ursprungligen Bing Crosbys idé (han dog en månad senare f.ö.) och blev en härlig duett mellan två av underhållningsvärlden stora. Perfekt timing och underbar singel.

6. Mahalia Jackson Silent Night (Apollo 1950-talet)

Bättre och vackrare har aldrig denna julsång spelats in. Man behöver inte vara religiös för att njuta av Jacksons mästerverk.

7.Solomon Burke Silent night/Christmas Prayer (Savoy 1982)

Ytterligare en religiös skiva från det lilla Savoy-bolaget i USA och en mäkta obskyr en. En liten julpredikan som får lyssnaren att inse att det inte är långt mellan gospel och soul-musiken.

8. Adolphson & Falk Mer jul (Air 1983)

Så bra så bra – den bästa ironiserandet över den kommersiella baksidan av julen. Håller än!

9. Anders F Rönnblom Det är inte snön som faller (Mercury 1981)

En poet om julen. Bitande och manar till eftertanke.

10. Phil Spectors Christmas Album (Philles 1963)

Den ultimata julplattan. Kitchig, rolig, lysande och förbannat kul! Bara Darlene Love räddar allt till att bli så mästerligt.

God jul!!

39.000 gick ut på gatorna, 270.000 har skrivit på protestlistor och löntagarna misstror regeringen. det är facit av konflikten kring a-kassan.

FOTO Ingemar E L Göransson

Borgarpressen har varit upprörd sedan i torsdags förra veckan då 39.000 i första hand LO-medlemmar manifesterade sin ilska och sitt stöd för en bra a-kassa. Bara i Stockholm deltog totalt ca 18.000 personer i olika protester under torsdagen. Närmare 270.000 har skrivit på protestlistorna ute på arbetsplatserna och på Internet.

Imponerande siffror i sanning men samtidigt vet de flesta av oss att högerregeringen inte kommer att backa från sitt förslag. Inte för att det är bra, väl utarbetat och utrett enligt alla konstens regler utan för att det är en grundbult i deras löntagarfientliga politik. Löntagarna ska sättas åt med syftet att splittra upp lågavlönade och arbetslösa, deltidare mot välavlönade och hög och välutbildade. Det yttersta syftet är att skapa den våta dröm som högern har om en splittrad arbetarklass där egenintresset sätts främst istället för klassintresset. Vinnaren blir givetvis arbetsgivarna som därmed kan till en sett i totalen låg kostnad kan pressa lönerna neråt och öka arbetsgivarnas vinster.

Kort sagt, vi talar om en ren och klar klasspolitik där vinstintresset, egenintresset hos borgarna och arbetsgivarna börjar med a-kassan. Sedan kommer arbetsrätten och kollektivavtalen, de gemensamma socialförsäkringssystemen ersätt med individuella försäkringar hos privata försäkringsbolag. Att detta kommer att leda fram till det systemskifte som är det borgerliga hoppet, det systemskifte som är så efterlängtat av borgerligenheten i Sverige.

De omfattande manifestationerna, det hundratusentals namnen, det upprörda rösterna de kämpande sångerna och de uppkäftiga kulturarbetarna som var på gatorna den 14 december 2006 har bara börjat kampen mot ett nyliberalt systemskifte. Fackföreningsrörelsen sa nej till politisk strejk den här gången. Det var helt rätt för om facket hade gått ut i politisk strejk i försvar för a-kassan vad hade vi haft för vapen när kollektivavtalen och arbetsrätten angrips nästa gång.

I Frankrike stod det skrivet på väggarna 1968 ”La lutte continue” – kampen fortsätter – det är precis vad som kommer att ske under hela mandatperioden – Kampen fortsätter även om a-kassan blir ett förlorat slag i kriget om rättvisa och jämlikhet.

Är medelklassen världens eller enbart sitt eget centrum? Det är en fråga som är viktig att ställa sig när man ser självbilden medelklassen ger av sig själv i den politiska debatten. T.o.m. Socialdemokratin diskuterar hur medelklassen skall vinnas. Inte hur arbetarklassen skall återvinnas utan just hur medelklassen skall vinnas för att den politiska makten skall säkras.

Fel utgångspunkt egentligen för medelklassen är inget annat än överklassen in spe. Man längtar och trängtar efter den upphöjelsen till att betraktas som överklass och därmed fjärmas från arbetarna som medelklassen betraktar som ointelligent (få har höga skolor); lat (behöver ”incitament” för att arbeta) och överhuvud ganska misslyckad då den inte tillhör strävsamma och strävande medelklassen. Sedan är arbetarklassen i medelklassens ögon allmänt oborstad och dess höga röster skär i den känsliga medelklassens förfinade öron.

Alla som läser det här så är detta delvis skrivit med en penna doppad i vitriol men det finns faktiskt inte lite av sanning i denna beskrivning av medelsklasens egocentricitet. Medelklassen visar den tydligt i a-kassefrågan. A-kassan skall fungera inte som en inkomstförsäkring under en övergångsperiod och därmed ge trygghet utan som ett strypkoppel där den arbetslöse skall antingen vänjas vid försämrade villkor på en av medelklassen skapad tjänstemarknad med usla löner och dåliga villkor eller helt enkelt socialt och ekonomiskt strypas.

För det är just det som sker med moderaternas a-kassa som den är föreslagen. Misslyckas den arbetslöse hitta ett jobb som blir det socialbidrag med tvångsarbete i kommunen. Alltså välj mellan lågavlönad tjänstehjon eller påtvingat slavarbete för att klara livhanken men på en synnerligen usel nivå.

Inte undra på att facken protesterar, inte undra på att löntagarna känner oro inte undra på att det moderata angreppet på löntagarna och då främst arbetarna inom LO:s avtalsområden känner sig direkt hotande.

Allt beroende på en politik där medelklassens uppblåsta självbild sätter måttsocken för villkoren för arbetarklassen. Håll distans och sträva mot överklassens värld är grundtesen för Reinfeldt, Littorin och Borg i deras politiska strävanden.

Till sist……

…………..När stiger någon socialdemokrat fram och säger jag vill och jag kan leda partiet och återvinna förtroendet? Vem gör det utan att snegla på mediautspel och pressklipp utan för att han eller hon har en politisk idé och en tanke hur Sverige skall bli mer rättvist och jämlikt på alla områden? Vem vågar och vem vill? Jag vill se en politiker, en ideolog, en folktalare, en retoriker och en inspiratör som kan lyfta partiet över teknokraternas och partigängarnas inskränkta världsyn.

..................Hittills har över en kvarts miljon arbetare protesterat mot moderaternas a-kasseförslag, gör det du också - namninsamlingen pågår till den 20 december.

Folkpartiet är inte så lite i gungning. Vem som helst skulle ha fått myror i byxorna och känt att jorden gungade under honom när t.o.m. den egna etikkommisionen bestående partivänner klart och tydligt säger det alla redan vet: Lars Leijonborg försökte sig på en mörkläggning efter dataintrånget i somras i SAPnet.

Lille Lars ljög och slingrade sig inte bara för media, den socialdemokratiska partiledningen utan också för det egna partiet! Han uppträdde som en sentida Richard Nixon och därmed förbrukade allt förtroende som eventuellt fanns. Idag är det bara de lydiga i partistyrelsen som stödjer honom – och de har ett egenintresse för de sitter lika löst som partiledaren om Leijonborg får gå.

Men inte Lars Leijonborg, denne riddare för lag och ordning, hårdare tag, och allmän rättning i ledet. Han, Lars Leijonborg, står över sådant han är ”untouchable” likt en maffiaboss som står över alla sådana futtigheter som att leva efter det man kräver av alla andra.

Men detta lämnas inte opåtalat då flera framträdande folkpartister nu kräver Leijonborgs avgång. Men de kräver inte bara en Leijonborgsk ändalykt utan också en förändring av fp.s hela politiska linje nu när hela gänget kring Leijonborg har fläckats ner av skandalen som intrången i SAPnet innebar. Partisekreterare, informationschef , ungdomsförbundet och nu även Leijonborg har utpekats eller åtalats i denna modern svensk politiks mest klantiga politiska skandal.

Problemet är vad händer med alliansen om socialliberalerna gör comeback i (fp). Kan ett socialliberalt fp i längden sitta och vara valboskap åt den moderata riksdagsgruppen? När nås deras politiska smärtgräns eller kan (fp) ta hur mycket stryk som helst. Vad händer om och när 4 %-spöket börjat materialiseras.

Lars Leijonborg är en belastning för (fp) men också en nödvändig kugge i moderaternas maktanspråk. Moderaterna behöver ett lydigt folkparti och det är inte garanterat utan Lars Leijonborg och hans danska politik. Förtroende eller inte. Lars Leijonborg är därför en nyttig idiot för högerregeringen.

I dag (torsdag) vid lunchtid har 263.000 skrivit på LO:s protestlistor mot högerregeringen Reinfeldts angrepp på a-kassan. 165.000 varav 90 % har gjort det ute på arbetsplatserna. Det är ett styrkebevis av fackföreningsrörelsen och borde stämma till eftertanke från Littorin, Borg och Reinfeldt. Ska de sätta sig i en situation där det blir en avgrund mellan facken och den politiska makten. Eller ska regeringen bita i det sura äpple och inse att man har helt missbedömt löntagarna och deras stöd för en a-kassa som ger trygghet när arbetslivet förändras.

I går samlades totalt 40.000-tals löntagare på mängder av manifestationer för en bra a-kassa över hela landet. Det skedde till musik, sång och korta tal. Skriv på protestlistorna även du om du inte gjort det hittills!

Tipset är dock att a-kasseupproret är bara början på en formidabel kraftmätning mellan löntagarna och den mest impopulära högerregeringen sedan Hammarskölds dagar i början av förra seklet. Löntagarnas förtroende för Reinfeldts högerregeringen är slut vad det gäller fackföreningsrörelsen.

Till sist…….

…………….Belastningen Anna Sjödin envisas att sitta kvar som SSU-ordförande. Det är både pinsamt och korkat att inte inse när det är dags att gå. Förtroendet är inget formellt utan förtroende är en färskvara som man enbart kan förtjäna. Inse det och gå för SSU:s skull och även för din egen skull, Anna!

.

Det måste vara ett elände att vara statsminister just nu. Att heta Reinfeldt och ha haft en höst som mest liknat en mardröm kan inte vara avundsvärt.

Först gå och vinna valet på en politik som egentligen ingen ville ha. De som röstade in Reinfeldt och moderaterna i Rosenbad var partibytarna som röstade MOT Göran Persson och inte FÖR Fredrik Reinfeldt och övriga i högeralliansen.

Reinfeldt lyckas att utse ett antal ministrar som gjorde att ministären Reinfeldt mer kom att likna KRIS; (Kriminellas Revansch I Samhället); svarta löner, svarta barnflickor, löner långt under kollektivavtalen, fusk med avgifter och licenser. Listan på solkiga interiörer kan göras längre men detta är nog för att göra även en cockerspanielögd högerledare ganska skakig. I vart fall borde göra det.

Sedan har vi också konfrontationen med fackföreningsrörelsen där långt över 100.000 löntagare, arbetare och tjänstemän på olika listor skrivit sin protest mot högerministärens angrepp på a-kassan men även protester mot raserandet av arbetslivsforskningen, Arbetsmiljöverket och AMS har hörts i debatten.

Moderaterna som lovade före valet att inte sälja ut akutsjukvården låter nu Göran ”kd” Hägglund göra detta genom att stopplagen och kravet på ett akutsjukhus i offentlig regi i varje landsting tas bort.

Avtalsrörelsen är också ett bekymmer när bolagsdirektörerna likt giriga småtjuvar roffar åt sig allt de kan få medan löntagarna krävs på återhållsamhet. Missnöjet växer också på arbetsplatserna när samma direktörer ges skattesänkningar och skattebefrielse på sina förmögenheter och jättevillor.

Opinionen var heller inte varit nådig mot högeralliansen sedan valdagen. Trenden är tydlig – svenska folket vaknade upp till det de egentligen inte ville ha men fick p.g.a. av socialdemokratins svårighet att formulera sig, Perssons personliga impopularitet. Resultatet syns nu i varje opinionsundersökning. Högeralliansen befinner sig på sluttande plan och fortsatt konfrontation är att vänta. I dag hade socialdemokratin och vänstern vunnit valet med betryggande siffror

Faktum är att ingen egentligen gillar högeralliansens politik. Ingen utom de mest ideologiska borgarna på SvD, DN och Expressens ledarsidor.

Protesterna fortsätter och Reinfeldts regeringen framstår allt mer som den minst populära på decennier i svensk politik. Hur länge håller det innan alliansen krackelerar och nyval blir ända utvägen? Hur mycket stryk tål folkpartiet och kristdemokraterna innan den inre oron i dessa partier är ett faktum?

Om inte Fredrik Reinfeldt har ont i huvudet ännu så lär han få det om det skall fortsätta som det börjat. Och då, lär varken besvärjelser, cockerspanielögon eller Alvedon hjälpa det är en sak som är säker.

Till sist…..

…………..i kväll har hittills över 85.000 namnunderskrifter på protestlistor kommit in till LO mot regeringens a-kasseförsämringar. Skriv på om du inte gjort det redan!

………….den chilenska demokratins slaktare Pinochet har avlidit. Mänskligheten har därmed blivit av med en av sina mest avskyvärda diktatorer utan att han fick sitt rättmätiga straff. Många hoppas att han må brinna i helvetet då den jordiska rättvisan inte nådde honom.

Två veckor kvar till julafton. Det finns inte tillstymmelse till julstämning; ingen snö, ingen kyla men det sörjer vart fall undertecknad inte över men två veckor kvar – året har bara rusat fram. 2006 kommer också att kommas ihåg inte bara för klimatdiskussionen utan även för att det var det året svenska folket genomförde en folkomröstning för eller emot Göran Persson och på kuppen vart sittande med en högerregering som har börjat sitt de små stegens väg mot systemskiftet på arbetsmarknaden.

Ett systemskifte som ska skapa öka klyftor och ett splittring av löntagarna där de väl etablerade med god utbildning och höga inkomster ställs mot de lågutbildade, lågavlönade timanställda inom en tjänstesektor som skall betjäna de förra.

Det som nu sker med a-kassan är det första steget tillsammans med nedläggning av arbetslivscentrum, halvering av Arbetsmiljöverket, gigantiska skattesänkningar för villaägare och förmögna, slaktning av AMS och skrotning av vuxenutbildning och yrkesutbildning för vuxna. Ett sannskyldigt systemskifte som sedan kommer att förändra förhållandet mellan arbete och kapital till de senares fördel. Nästa steg kommer att bli ett angrepp på arbetsrätten då inte högerregeringen kommer att skapa några nya jobb utan arbetslösheten kommer att fortsätta att ligga högt.

På torsdag den 14 december manifesterar fackföreningsrörelsen över hela landet (så här ser det ut hos dig) sitt stöd för a-kassan mot högerns angrepp. Det kommer att ske till ackompanjemang av musik. Mängder av artister och andra kulturarbetare kommer att delta över hela landet. Leo, Jesper Oldenberg, Triple & Touch, Py Bäckman, Sanna Carlstedt, Mikael Wiehe, Ronny Eriksson, Douglas Unger, Midnight Scrapers, Plura & Carla (från Eldkvarn), Roland Janson, Ewa Carlsson och Ewert Ljusberg är några som kommer att stå på scener runt om i landet tillsammans med fackföreningsfolk till stöd för en fungerande a-kassa. Det är en imponerande och viktigt att stämma i bäcken för annars riskerar vi att rusa in i en mardröm där den svenska modellen kommer att bytas ut mot en angloamerikansk arbetsmarknadsmodell där löntagarna reduceras till utbytbara verktyg i produktionen.

Hittills har nästan 50.000 undertecknat LO:s namninsamling medan 53.000 harundertecknad andra pågående protestlistor. Dvs. att över 100.000 svenskar har protesterat mot högerns angrepp på löntagarnas a-kassa och trygghet. Reinfeldt borde lyssna, om inte annat för de faktum att han ska försöka regera de kommande 3 år och 9 månader. Att göra det och samtidigt vara i konflikt med löntagarnas organisationer kan knappast ge ett gott samarbetsklimat som alla regeringar behöver med arbetsmarknadens parter.

Till sist………..

……………….Det öppna kriget inom kristdemokraterna i Linköping fortsätter. Säga vad man vill om det kristna sinnelaget men det innehåller inte lite av småaktighet, maktfullkomlighet, baktaleri och personliga vendettor. I vart fall som kristdemokraterna har uppfattat budskapet i Linköping.

 

Veckans ”hembrända”.

1. Patti Smith Gandhi
(från ”Trampin´” Columbia US 2004)

Punktanten kan fortfarande. Detta 9-minuters suggestiva äventyr är minst lika bra som allt hon gjort förut.

2. Anthony Hamilton Ain´t Nobody Worryin´
(från ”Ain´t Nobody Worryin´” Sony /BMG US 2006)

Modern deep-soul när den är som bäst.

3. Sanna Carlstedt Önskelistan
(från ”Det e jag som är Sanna” Satellite Sve 2006)

Slår inte denna genomsympatiska kombination av Janis Joplin och Cornelius Vreeswijk så ska jag äta upp min stetsonhatt!

4. Ray Charles I Can´t Stop Loving You/Born to Lose
(Karusell Sve single 1962)

En av mina första singlar och fortfarande så fryser jag när jag hör den.

5. Midnight Scrapers Eldorado
(från den kommande  CD-debuten “Fast Side- Slow Side” Popmate Sve 2007)

Rolling Stones i svensk tappning. Men fasen så mycket mer spännande. Sensationellt bra – nästa års genombrott i stor stil. Jag lovar! (Tack Patrik för att CD:n!)

6. H.P Lovecraft The White Ship
(från ”H. P. Lovecraft” Philips LP 1967)

Amerikansk psychmusiks mesta episka inspelning. Blir aldrig fel. Fortfarande ett mästerverk.

7. Snooks Eaglin Mean Old World
(från ”Snooks Eaglin New Orleans Street Singer” Smithsonian Folkways US 2005)

En ung Eaglin (1959) som sjunger skjortan av många väsentligt äldre bluesfarbröder.

8. Peps & Blues Quality Sweet Mary Jane
(från ”Svensk jazzhistoria Vol. 10” Caprice Sve 2005)

Tidigare ej utgiven radioinspelning som är väsentligt funkigare och mycket bättre än LP-versionen.

 
9. John Mayall with Eric Clapton They Call It Stormy Monday
(från ”Bluesbreakers” Decca UK 2006)

Äntligen utgiven med rent ljud. Claptons absolut bästa gitarrsolo från den här perioden (1966).

10. Bernt Rosengren kvartett Fria improvisationer
(från ”Svensk jazzhistoria Vol. 10” Caprice Sve 2005)

På äventyr i jazzvärldens improvisationsverkstad. 15 minuter grundat på turkiska folkmelodier. Även denna ej tidigare utgiven radioinspelning.

Sakta men säkert växer kritiken inom socialdemokraterna. Mitt partis lokala ordföranden vill se att partiet driver en radikalare politik samtidigt som de riktar hård kritik mot Göran Perssons fögderi.

Skälet är enkelt. Redan under valrörelsen fanns det ett stort missnöje med hur regeringskretsen underskattade och glömde sysselsättningen till förmån för det fortsatta upprepandet att det ordnar sig med jobben. En politik som inte vann eller ens förtjänade trovärdigheten då arbetslösheten ligger långt från full sysselsättning. Likaså det är inte en bra situation när en mycket stor del av lågavlönade kvinnor hålls nere av ett undersysselsättningsok. Att inte få jobba full tid utan tvingas till färre timmar innebär att möjligfheterna till en god inkomst reduceras.

Detta vet väljarna, det vet handelstjejerna, det vet servitriserna, kockarna, lagerarbetarna, de timanställda osv. Alla vet detta och de genomskådade Göran Perssons retorik Därför röstade de i protest på alliansen. Inte för att de skulle få det bättre men för att visa sitt missnöje med Perssons och partiets ledande personligheter och hur de skötte politiken. Det var konformismen, denna förbannade tysthet, gjorde att vi förlorade valet. Det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att nu säga vi skulle fört en annan politik och retorik. Men det är bättre att låta vågen komma nu när dammluckorna har öppnats än att fortsätta att låtsas som inte har hänt.

Nu kommer oavsett dåliga samveten, kritiken som är i mångt och mycket berättigad upp i ljuset. Därför kritiserar de lokala arbetarkommunsordförandena Göran Persson och de fact hela gruppen kring honom av spindoctors, strateger, taktiker, talskrivare, tjänstemän och andra i Perssons krets för valnederlaget, idélös politik, budgetveto och tystnaden som fick råda framförallt den sista mandatperioden.

Men för att travestera Strindberg sa; vädra ut och släpp in frisk luft. Lyssna på gräsrötterna. De vet vad de talar om. Återupprätta socialdemokratin som det radikala reformistiska parti som det alltid varit – då finns möjligheten för att återta inte bara regeringsmakten utan framförallt förtroendet för partiet som samhällsomdanade kraft där rättvisa och solidaritet är något med substans och inte bara troskyldiga vackra ord på 1:a maj!

Till sist…………

…………………borgerliga ledarskribenter gläds åt att 37 % av väljarna tycker regeringen gör ett bra jobb. Märkligt var det inte 49 % som röstade på dem?

Man tycka det är antingen ganska korkat och märkligt att moderaterna tar efter Stalins och Maos politisk praktik när man utlyser en tävling som skall utse Sveriges bäste arbetare. I Stalins och Maos förvridna samhällen var individen inget  men samtidigt en viktig symbol för de politiska strävandena. Det fanns med andra ord en politisk ideologisk tanke bakom att utnämna veckans arbetare eller Sovjetunionens arbetare. Likaså i Kina; individen var egentligen betydelselös men av största betydelse för kollektivet som exempel.

Det är i grunden samma syn på individen som ligger bakom som ideologisk grundfåra när a-kasse-Littorin på detta studentikosa sätt utlyser tävlingen om Sverige bäste arbetare. Individen som exempel för kollektivet. Framgången som exempel för de icke framgångsrika i örtagården, de misslyckade ska ha en lyckosam att se upp till som exempel. Det är egentligen andra sidan av den extrema individualismen som nyliberala står för. Var och en får klara sig och de som går under var inte tillräckligt starka för att klara kampen för tillvaron.

Moderaternas tilltag att utnämna Sveriges bäste arbetare är inget annat än ett uttryck för avskyn för kollektivet och arbetarnas och löntagarnas gemensamma styrka genom gemensam organisering. Påhittet uttrycker också ett förakt för arbetarklassen som per definition enligt högern är misslyckade både som kollektiv men framförallt som individer. De kan och har inte lyckats och därför behöver exemplet. Precis som Mao och Stalin resonerade. Individen är ingen individ utan en nyttig idiot för starkares politiska och samhälliga ambitioner. Stalin och Mao skulle bygge kommunismen och moderaterna skall bygga det nyliberala marknadshimmelsriket.

Till sist……..

…………….allt fler skriver på LO:s och förbundens namninsamling mot a-kasseförsämringarna. Gör det du också; 15.000 har gjort det på några få dagar!

…………….ABF har tagit initiativet till en protestlista mot regeringens beslut att ta bort de fria entréer till de statliga museerna. Ytterligare en namninsamling som du bör skriva på.