Reinfeldt ser ut som att han pallat äpplen och torskat
På Dagens Nyheters förstasida i dag står Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors och ser ut som två skolungar ertappade med att palla äpplen. (Nu ikväll får man leta i DN:s arkiv efter FRA-artikeln - DN gör sitt för att inte Reinfeldt ska behöva skylta mer än nödvändigt med sitt nederlag.)
Reträtten som regeringen och då främst Reinfeldt fått göra vad det gäller den illa genomtänkta FRA-lagen är kanske något av det mest nesliga men även prestige- och förtroendeknäckande en svensk regering fått göra under många herrans år.
Här tvingade man igenom en lagstiftning som en klar majoritet underkände från början av högst goda skäl. Man körde över sina egna kritiker, man sket fullständigt i oppositionen och man rundade myndigheter och alla experter på ett uppseende nonchalant sätt. Regeringen och främst moderaterna visade upp en tydlig maktarrogant sida som kontrasterar bjärt mot talet om den lyssnade regeringen.
Nu gick det åt helvete om vi ska vara ärliga. Ungdomsgrupper, äldre väljare, alla från borgerliga sympatisörer till ultravänster sågade regeringens ”utredning” jäms med fotknölarna och plötsligen befanns sig Reinfeldt och hans allierade i frågan i absolut isolering.
Att det skulle gå åt helsicke kunde man räkna ut från början med tanke på den starka opinion som fanns även innan det framforcerade riksdagsbeslutet. Men att opinionen skulle vara så stark och organiserad räknade knappast Reinfeldt med.
Det finns två eller tre intressanta slutsatser att dra av FRA-debatten. Den första är att den sittande regeringen inte ger mycket för ordentliga utredningar det är tydligt men demokratiskt bekymmersamt för det innebär att riksdagen får dåliga och undermåliga underlag för sina beslut. Därmed är också risken för att dåliga och illa underbyggda beslut tas. Vi har sett detta flera gånger under mandatperioden; a-kassan där man får backa och nu FRA.
Det andra är att uppenbart inte fungerar partipiskan lika starkt längre på grund av den debatt som kan drivas i andra forum. Det är intressant att se hur för första gången i svensk politisk historia bloggandet och bloggare fäller i slutänden ett riksdagsbeslut som är riktigt dåligt från början.
Medborgarjournalistiken som bloggande är har de facto varit det som har organiserat kampen mot regeringens FRA-förslag. Det har varit en lösligt sammansatt kör av kritiker från olika utgångspunkter som faktiskt fått riksdagsledamöterna att våga bryta partipiskan och tvinga fram en förändring av FRA-lagen som inte kan ses som annat än en total reträtt från ursprungsförslaget som var ur demokratiskt synvinkel lika rumsrent som Stasis verksamhet på sin tid.
Det är roligt att ha kunnat bidra om än i det lilla till att ge Reinfeldt, Bildt och Tomhylsan Tolgfors en knäpp på näsan i FRA-frågan.
Det tredje perspektivet är nog riktigt belastande för Reinfeldt som i o m den här frågans behandling har tappat en stor del av det ev. förtroende han hade i ungdomsgeneration och säkert en stor del av valmanskåren. En förlust som är tveksamt om han kan återvinna innan mandatperioden är utgången. Omvändelse under galgen ser aldrig bra ut och det späder bara på misstroende.
Så Reinfeldt har all anledning att se ut som han har pallat äpplen och blivit ertappad med det samma. Pinsamt och inget som någon gillar att råka ut för. Men som den som pallar tar en risk att åka dit och Reinfeldt tog en risk och torskade så det stänkte om det!
Östgöta Correspondenten är missnöjd (alltid)
Östgöta Correspondenten är en bekymrad tidning. Var och varannan dag har man ledare där man utgjuter sitt missnöje med den sittande högerregeringen. Enligt Correns skrivkulier så är regeringen flat, den är feg, den är usel på att kommunicera och den är allmänt risig i sitt arbete att driva Sverige ut i marknadsekonomins yttersta träskmarker.
Till för några år sedan var Corren en rätt ordinär lokal högertidningen. Inget upphetsande eller utstickande. Tidningen som de allra flesta i mellersta och västra Östergötland har på sitt frukostbord var helt enkelt en ganska normal lokal eller regional högerdrake.
När sedan tidningen rekryterade en ny chefredaktör i Ola Sigvardsson som kom från allas högerdrakars fader Dagens Nyheter så blev steget lite mer åt DN-stuket till. Sedan något år så är Corren såld till Norrköpings Tidningar, en morgontidning som påminner om högerns publicistiska Attila.
Så nu får man varje morgon läsa ledare som beskriver regeringen likt ovan. Flat, feg, kommunikationsusel och allmänt risig, nästan socialdemokratisk.
Denna tidning är det enda alternativet i länet, i vart fall i praktiken, för Folkbladet (s) i Norrköping når inte ens 10 000 i upplaga och liknar mest ett lokalblad för sagda stad. Det skull sitta fint med ett politiskt alternativ till Correns och dagliga NTs litanior. Men man får trösta sig med att det kunde vara värre – regeringen kunde föra den politik som Correns ledarsida vill se och det vore t.o.m. värre än vad den gör.
PS Torbjörn Gustavsson är dock läsvärd och fortsätter att argumentera för en annan politik utifrån sitt perspektiv likt en katt bland högerhermelinerna.
A-kassefiaskot
A-kassans avgift sänks med 50 kr per månad (inte för alla ex Hotell & Restaurangfacket får ingen sänkning) för att stimulera återinträde i a-kassan enligt finansminister Borg. Tala om fiasko och ett indirekt erkännande att regeringens politik har varit ett totalt misslyckande. Det enda de har lyckats genom tricksandet med A-kassan har varit att 500 000 har lämnat a-kassan för att den har blivit för dyr för deras inkomster, för dålig och för den tappat sin solidariska finansiering. Nu riktar t.o.m. de mest trogna borgerliga skribenterna hård kritik mot Borg och regeringen.
Då ska man också ha i minnet att a-kassan var fullt ut självfinansierad innan högerregeringen satte tänderna i den för att sänka de redan välförseddas skatter med miljarder och åter miljarder i en karusell vi sett dess liknelse någonsin i svensk politik.
Ett misslyckande och ett fiasko är en korrekt beskrivning på det som skett. Om det inte vore så allvarligt skulle man vilja skratta åt eländet. Problemet är att det innebär att 10.000-tals människor kommer att stå utan försörjning när konjunkturen nu vänder neråt. Arbetslösa utan a-kassan blir tvungna att vända sig till socialen i sin kommun och där kommer utgifterna att rusa i höjden på ett sätt som vi inte heller sett liknelsen till.
Det är idag många kommunpolitiker som förbannar högerregeringens politik. En politik som kommer att ställa till stora problem i många redan fattiga kommuner detta oavsett om de har en borgerlig eller vänstermajoritet. Det är bara att beklaga kommunpolitikerna, de arbetslösa och de 500 000 som saknar a-kassa. Till Reinfeldt, Borg och Littorin är det bara att säga – vad vad det vi sa vi december 2006!
Sådan är kapitalismen
Det har varit en svettig vecka för älskare och dyrkare av den ofelbara kapitalismen. Det måste ha varit en mardröm för alla som tror att kapitalismen och marknadskrafterna är svaret på alla mänskliga behov. Kort sagt det som allt mer liknar en finanskrasch i USA och som hotar att kasta hela världen in i en ny recession har varit huvudrubrikernas fader under den gångna veckan.
Efter 23 månader av siffror som bara visat uppåt har kapitalistiska ekonomin börjat skaka. En ekonomisk historiker satt i en morgonsoffa och jämförde med 1929 års kris som ledde till depression, nazismens frammarsch och ett världskrig skrämmer naturligtvis.
Sedan sådan ”småsaker” som att den borgerliga högerregeringens politik kan spolas ner i närmaste politiska avträde är en sak. Reinfeldt & Co har bara att äta upp sina trosvissa hyllningar och sin övertro på marknaden. Verkligheten visar tvärtom. Misstagen från 1991 återupprepas med räntehöjningar, skattesänkningar och en allmänt med tiden i otakt politik.
Karl Marx skrev en gång att kapitalismen bär inom sig den mekanik som kommer att bli dess eget fall. Det verkar som han hade rätt i så motto att hans analys att kapitalismen kommer att få alltfler allt djupare ekonomiska kriser. Början av 1990-talet var det förra gången och nu ett decennium senare är det uppenbarligen dags igen.
Det skrämmer men det kanske för med sig i alla fall att högerns hyllande av den otyglade kapitalismen och övertron på de fria marknadskrafterna får sig en knäck och att alltfler inser att kapitalismen måste tyglas för att fungera och vara mänsklig.
Ett annat exempel på hur omänsklig kapitalismen kan vara är den kinesiska mjölkskandalen där girighet och total brist på empati och humanism gör att leverantörer av mjölk blandar in gift för att höja proteinvärdet på mjölken enbart för att tjäna några ynka guldslantar ytterligare. Dagens Nyheters allt annat än radikale ekonomiske krönikör Johan Schück skriver i Dagens Nyheter att den senaste veckans händelser i USA visar på en ”Hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och alltför högt risktagande”.
Det är inte utan man håller med skribenten och konstatera att den fria marknaden är livsfarlig för mänskligheten.
Expressens defatism kan vara både rätt och fel
Expressen hittar ibland ett korn av sanning. Annars är Expressen lite av det den gamle rabulisten och socialisten August Palm kallade den gula pressen. Dvs. en arbetarfientlig högerpress.
I sin ledare idag skriver Expressen i ett sällsynt ögonblick av klarsynt. Ledarsidan skriver ” I vissa avseenden har regeringen verkligen gjort bort sig.” Sedan pekar skribenten på a-kassan, fastighetskatten och inte minst debaclet kring FRA. Att sedan Expressen glömmer misslyckade för att inte säga omdömeslösa ministerutnämningar, skattefiffel, utmanade förändringar som ensidigt straffar fackliga medlemskap osv. må förlåtas och sättas upp på Expressens gula konto.
Vi vet alla att regeringen Reinfeldt har varit och är en ren högerregeringen även om den klätt sig i nya fjädrar och inte så lite liknade kejsarens nya kläder i modern tappning under valrörelsen.
Expressen visar också på en klarsynthet när den konstaterar att gapet mellan regeringen och oppositionen är fortsatt stort och det har ökat i de senaste opinionsundersökningarna. Vad däremot Expressen gläds åt är att socialdemokraterna tyvärr börjar låta som lite mer som borgarna i sin jakt efter en politisk identitet och försöken att anpassa politiken till verkliga eller inbillade krav från medelklassens storstadsväljare.
Veronica Palms utspel om integrationen för någon vecka sedan, halvt gjorda löften att inte ändra skatteuttaget av de som har pengar och en del andra frågor där (s) inte har blivit tydliga. Vad sedan (s) kärnväljare vill se för politik rimmar troligtvis ganska illa med den politik som sakta men säkert kommer ut från Sveavägen 68.
Det är också det som kanske är högerns och Expressens hopp. Att socialdemokratin söker sig mot mitten och medelklassen och glömmer arbetarväljarna i sin jakt på röstmaximering. En väg som troligen är farlig för det gör att försprånget till högerkoalitionen snabbt kan bli ett skimärt övertag som sedan parkerar sedan i lugn och ro på soffan valdagen 2010.
Expressen kanske hittade en sanning i sin ledare idag. Mycket möjligt, men lika mycket missade skrivarkulin en annan sanning i sin av motgångar fördunklade politiska analys. Hoppas de har fel och att socialdemokratin inte glömmer vems parti vi är. Ett sista citat från Expressens ledare ”Regeringen ser inte riktigt ut som en regering. Den låter inte heller som en.” Må vi hoppas att Expressen får rätt när man skriver ”Det förstärker intrycket av att Alliansen är en slags reservregering.” Jag kunde inte sagt det bättre själv.
(FOTO Christoffer Göransson)
Reinfeldt har fått försvarspolitiken till att bli ett valsänke
I dagens Svenska Dagbladet går till generalangrepp på regeringens försvarspolitik. Även regeringsmegafonen Dagens Nyheter gör samma sak på sin ledarsida idag. Man känner hur knivarna slipas av moderaternas försvarsvänliga krafter. Försvarsministern ”Tomhylsan” Tolgfors är måltavlan och hans märkliga och världsfrånvända politik. I och för sig Tolgfors är säkerligen inte den som utformat politiken utan Anders Borg är snarare arkitekten bakom skattesänkningar även om det innebar att svenskt försvar rustas ner.
I sak har kritikerna rätt när det gäller den ansvarslösa försvarspolitiken som bara har blivit en budgetfråga. Underskattningen av Rysslands ambitioner har bland andra den respekterade försvarsexperten Bo Pellnäs kritiserat i flera artiklar i SvD.
Det är en sida av kritiken mot regeringens närmast obefintliga försvarspolitik. Men det finns en andra sida som är t.o.m. mer känslig för moderaterna och Reinfeldt. Uppenbarligen har Reinfeldt än en gång visat ett bristande handlag i tillsättande av ministrar. Vem som helst med viss självbevarelsedrift hade inte valt att en vapenvägrare till försvarsminister då det måste uppfattas som direkt utmanade för officerskåren och försvaret.
För det andra att åter välja ett svagt politiskt kort för en av de mest centrala ministerposterna signalerar att Reinfeldt och hans ledarskap lämnar mycket i övrigt att önska. Det är direkt utmanade givetvis även för den interna oppositionen inom hans eget parti. Utnämningen kan t.o.m. uppfattas som nonchalans. Man kan också spekulera i hur omvärlden ser på regeringens försvarspolitik.
FRA och försvarspolitiken håller på att bli en riktig mardröm för Reinfeldt som väljer att ligga lågt. Förståligt om man inte vill undvika konflikt men det kan inte statsministern göra. Reinfeldt visar än en gång att han inte kan fungera som ledare för ens sin egen regering. Hur ska han då tro att han kan behålla förtroendet för sin regerings politik när han inte kan klara att hålla en klar linje ens på borgerlig hemmaplansfråga som försvars- och säkerhetspolitiken.
Så vad kan Reinfeldt göra. Egentligen inte mycket. Han kan knappast byta ut sin försvarsminister efter mindre än ett år på sin post. Han kan knappast gå in och korrigera politiken då det vore att sätta sig på sin egen minister. Hur han än gör så kommer Reinfeldt att utmana delar av sitt eget parti.
Förlorar högerregeringen valet 2010 så är Reinfeldts tid i rampljuset slut. Gammelmoderaterna kommer at göra processen med de s.k. nya moderaterna kort. Sanna mina ord, Reinfeldt håller på att bli en ny Yngve Holmberg. Finns det någon konsultjänst i Houston ledig?
"Tomhylsan" Tolgfors haveri
Inte trodde jag att jag skulle bli ”försvarskramare”. Inte trodde jag att politiken skulle bli så vriden så att det blir jag som anser mig tillhöra vänsterkrafterna i svensk politik skulle bli tvungen att framföra försvarsvänliga argument gentemot en högerregering men så är det nu.
Försvarsministern ”tomhylsan” Tolgfors har blivit tvungen att backa och skjuta upp försvarsbeslutet till nästa år. Vem vet, för att kanske begrava det under resten av mandatperioden. Försvarspolitiken har blivit ett problem för den av moderater ledda regeringen vilket måste vara lindrigt sagt uppseendeväckande.
Det finns minst tre problem med Reinfeldts regering och försvarspolitiken. Det första är underskattningen av Rysslands ambitioner. Det andra är att försvarspolitiken grundas på en minst sagt grund analys av den politiska situationen i Europa och i vårt s.k. närområde. Det tredje är risken av att ha en försvarsminister som tidigare har haft nära kontakter med Kreml och varit positiv till ryska ambitioner vad det gäller den ryska gasledningen kontra svenska intressen.
Alla tre dessa hänger ihop. Carl Bildt har eftersom han haft goda relationer till den ryska statsledningen genom sina kontakter och relationer med Gazprom och dess projekt med den numera famösa gasledningen till Europas fastland. En gasledning som ryssarna öppen sagt är ett militärt intresse.
Den analys som gjordes av det militära läget i Europa efter Sovjets kollaps kom fram till den nu, i vart fall, alltmer ifrågasatta slutsatsen att det fanns inget hot från öster gentemot Skandinavien och Europa. En analys som nu måste ifrågasättas med tanke på den instabilitet som är i det tidigare Sovjetunionen. Konflikthärdarna, nu senast Georgien är tillräckligt för att göra vem som helst nervös inför vad som kan hända framledes.
Och det är väl det som en försvarsanalys skall ta med i beräkningen. För det kan väl inte vara så att analytikern aldrig kunde se ens risken för konflikter inom det tidigare Sovjetunionen.
Så regeringen har gjort två avgörande misstag när det gäller försvarspolitiken. Det ena har de underskattat Rysslands ambitioner. Det andra är att man har gjort försvarsfrågan till en ren budgetfråga jämställd med vilken annan budgetfråga vilken som helst. Det tredje är att regeringen inte ens har sökt enighet över partigränserna och de politiska blocken kring försvarspolitiken.
Konsekvenserna ser vi nu. Försvarsminister Tolgfors får dra tillbaka sitt förslag. Dels för att inte framstå som totalt okunnig och totalt döv inför kritiken. För det andra för att rädda sitt och Reinfeldts skinn inom moderaterna där de gamla försvarsvännerna och av mer gammelmoderat skick nu slipar knivarna.
Ett pinsamt nederlag för regeringen Reinfeldt, en potentiell minering inom (m) och till skada för Sverige i omvärlden och dess uppfattning om Sverige vill och kan försvara sig. Och inte minst en skada för Sveriges förmåga att de facto försvara sitt territorium ifall det värsta skulle hända.
Använd inte högerns språk
Språket är vårt viktigaste kommunikationsmedel människor emellan. Att tala med varandra ger så mycket mer än att kommunicera över nätet, per brev eller i skrift. Talet är överlägset i att skapa relationer, förtroende eller misstroende, det talade ordet är helt enkelt vårt viktigaste instrument för kommunikation.
Det innebär också att vad och hur man säger saker har en avgörande betydelse för vilket intryck människan gör på sin omgivning. Så inte bara formen, dvs. hur man säger saker utan vad som sägs är av största betydelse.
I förra valet var högern jäkligt duktiga på att få fram sitt budskap och att med ett modernt ogräsord, sätta dagordningen. Det blev helt enkelt deras budskap som kom att bestämma hur väljarna uppfattade politiken. Det är också intressant att höra hur exempelvis fackligt aktiva efter valet säger att de inte kunde tro att högerministären Reinfeldt gjorde vad de gjorde. Helt enkelt, antingen lyssnade de inte eller annars hörde de inte vad som sas.
För vad sa den dåvarande högeroppositionen. De sa alliansregeringen inte om att de skulle bilda en moderatregering. De talade om bidrag när de egentligen förtalade om våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Det här är några exempel på hur språket kom att fälla ett avgörande för hur väljarna uppfattade politiken. Socialdemokraterna och resten av vänstern blev i retoriken bidragspartier inte partier som stod upp för gemensamma lösningar av tryggheten om någon blev sjuk eller arbetslös.
Medan (m) skuldbelade så klarade inte vänstern inte att förklara att det inte var bidrag utan rättigheter att få leva ett förhållandevis tryggt liv om eländet skulle visa upp sitt fula tryne. Likaså när arbetslöshet och sjukdom kom att kalas utanförskap så innebar det att de som var sjuka och arbetslösa just då inte bara var lata, de fick ju bidrag, de var också utanför samhället vilket trygghetssystemen just finns för att inte skapa.
Så högerns språk var en skickligt utformad strategi för att sätta människor, grupper och skikt i samhället mot varandra. En strategi för konflikt inte för samhörighet och gemenskap i samhället. Per Schlingmann, moderaternas pressekreterare, var mannen bakom en strategi som var lyckosam. Sedan när människor insåg vad den ledde till för politik så gick det som det gick.
Vänsterkrafterna (dvs., (s) och vänsterpartiet men även till en del mp) måste sluta tala om alliansen, alliansregeringen, återställare, utanförskap utan tala om saker för vad de verkligen är. Det är så viktigt för det är språket som avgör hur vi alla uppfattar verkligheten.
LO och kulturen
FOTO Ingemar E. L. Göransson
Den alldeles utmärkte metallaren och kulturkämpen Hans Björke skriver i ett inlägg idag om LO:s kultursyn. Björke är med rätta kritiskt till hur LO centralt har hanterat kulturpolitiken och de beslut som togs på LO-kongressen.
Jag själv var kulturpolitiskt ansvarig på LO fram till årsskiftet då en ny prioritering började gälla. LO:s styrelse (vilket är i princip lika med LO-förbundens ordförande plus LO:s ledning) lade ner kulturpolitiken som ett område där LO skulle vara aktivt.
Ett olyckligt beslut och ett i mitt tycke ett kortsiktigt tänkt beslut. För vad innebär det. Jo, LO kommer inte att ha synpunkter på den borgerliga regeringens kulturutredning; LO anser inte kultur vara ett verktyg i opinionsbildning och kultur är med styrelsens synsätt enbart en kostnad inte en tillgång.
Själv är jag inte kvar på LO men det innebär inte att min uppfattning har ändrats. Den dag beslutet togs var nog min tyngsta dag under alla mina år inom LO. Ett olyckligt beslut men det var styrelsens och det får de ta ansvaret för. Demokratiskt fattat, javisst, och naturligtvis deras rätt att fatta det utifrån styrelsens värderingar av LO:s verksamhet. Man ansåg helt enkelt att LO inte hade råd med kulturpolitik längre.
Jag förstår Hans Björkes frustration och kan bara hoppas att LO kommer på bättre tankar och inser att den fackliga kampen för ett bättre samhälle måste ske till musik, ord och med dans om så behövs. För var hade arbetarrörelsen varit utan Ivar Lo-Johansson och tjogtals andra författare; var hade demonstrationer och möten varit utan kittet som sången inneburit.
Var skulle dagens protester varit utan artister som Sanna Carlstedt, Plura, Stefan Sundström, Zinat och många andra som ställer sin begåvning och engagemang till förfogande i kampen mot högern och det nya klassamhället!
Min uppfattning är att kulturen och facklig kamp är ett tvillingpar – facket mår inte bra utan kultur och kultur behöver fackliga kampen.
Hurra, för fjärrvärmen!
Visst är det underbart med gemensamma lösningar. Det är egentligen en lysande idé att kollektivt lösa problem som vi alla möter. Det är en kanonidé med hemförsäkringen i fackavgiften. Det är lika brilliant att lösa sjukvården genom skatten så alla är får den sjukvård de behöver när de behöver den.
Kollektiva lösningar finns både i det lilla och i det stora. Det är utmärkt att lösa sjukvården och arbetslösheten genom att vi tillsammans solidariskt löser problemet som att bli sjuk innebär eller att bli arbetslöshet.
En annan sak som är bra med kollektiva lösningar är att ingen ställs utanför. Dvs. ingen ställs utan stöd om det kniper. Det som sociologen Walter Korpi kallade fripassagerarsyndromet; utan skattesystemets fördelningspolitiska effekter får samhället i alla fall med August Palms ord ”dra försorg om sina sjuka och till skada komna” om det vill kalla sig civiliserat.
Man kan också säga som folkhemmets ideologiska fader Per-Albin Hansson uttryckte samma idé:
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”
Ett annat sådant bra exempel är att få fjärrvärme indraget till huset. Det blir bättre, tillförlitligare och det blir också billigare. Det kan aldrig ta slut för matningen räcker mer än väl. Man riskerar alltså inte att plötsligt stå där under duschen i iskallt vatten för att tvättmaskinen, diskdito och tonårsbarnen har duschat slut på de 200 liter som fanns.
För några veckor sedan fick vi indraget fjärrvärme. Och herregud vilken skillnad, äntligen kan man njuta av varmt vatten när den nödvändiga reningsprocessen skall genomföras. Det går att ta sig ett bad på söndagsmorgonen även om dottern har somnat i duschen. Det är ingen risk för uppslitande gräl om vem som gjort slut på dyrbara varmvattendropparna.
Kort sagt, man kan ha en fullständigt hänsynslös orgie i varmbadande och duschande. Så säg inte att kollektivets lösningar är inget att ha. Leve kollektiva lösningar de är både effektiva, billigare och smartare!
Till sist……
The Silhouttes Get A Job (Ember CD)
R&R och doowop som är om arbetslöshet. En grupp som började med sin jättehit Get A Job 1958 som är en av de bästa doowop-låtarna från perioden och uppföljaren hette Heading For the Poorhouse. Den här CD innehåller alla 14 spår de spelade innan de la av 1960. Vem kan motstå?
Huey ”Piano” Smith & The Clowns Having A Good Time (Ace LP 1959)
Just det R&B New Orleans modell som är ”good time”. Kanonös och bland det bästa som från the Crescent City. Vet inte om den finns utgiven som CD. Min LP är lite sliten men vad gör det när Smith öser på så det står härliga till.
