Ett tilltufsatt LO går till kongress
Lördag morgon och klockan är inte mer än drygt 6.30. Varför vara uppe vid denna okristliga tid (för att vara lördag morgon). Jo om någon timma går mitt tåg till Stockholm och LO-kongressen. Den 26 ordinarie LO-kongressen i organisationens historia. Men även den viktigaste kongressen kanske någonsin då organisationen befinner sig i kris eftersom den marknadsliberala strategin uppenbarligen har fungerat. Men att LO:s kongress är viktig vittnar om inte annat dagens ledare i DN om.
Medlemstappen hos ingående förbund är över 130.000 under det sista året. Att tappa så mycket tar på givetvis självförtroendet och hos LO har det visat sig tydligt eftersom organisationen har varit tyst i stort sett ända sedan regeringsskiftet. Facken togs uppenbarligen på sängen av att den borgerliga regeringen genomförde den politik de vann valet på.
De sista dagarna har dock LO syns i media. Kampanjen riktad till borgerliga politiker för att de ska ändra sig vad det gäller sjukförsäkringen har upprört borgerliga politiker. Vad annars. Man måste väl som politiker stå upp för de beslut som man vill genomföra även om konsekvenserna var långtidssjuka kommer att bli förödande.
Idén om att rikta sig till motståndaren är i sig smått genial eftersom de som redan delar vår uppfattning behöver inte övertygas. Målet har redan nåtts för LO:s del frågan har kommit i centrum och LO har tagit plats i samhällsdebatten för första gången på flera år.
LO börjar sin kongress nu idag lördag. För mig blir den fjärde kongressen. Det blir också min sista eftersom när kongressen släcker ner på onsdag. Efter att allt plockats ner och fraktats bort från Folkets Hus på Norra Bantorget åker jag hem till Östergötland och slutar mitt jobb på LO-kansliet.
En konsekvens av den borgerliga politiken möjligen eftersom medlemstappet innebär att vi är ganska många som lämnar våra jobb på LO och kommer att göra något annat. Jag blir min egen men kommer att fortsätta i princip att göra samma sak som förut men som konsult.
Lördag morgon solen skiner som om den har fått glädjefnatt, sommaren är här och motsättningarna mellan höger och vänster i svensk politik skärps. Vad kan annat ske i den nya sköna nyliberala värld vi befinner oss i. Ska andra värden som solidaritet, gemenskap och rättvisa ha en chans att stå emot högerns anlopp. Det handlar ytterst LO:s 26 ordinarie kongress om.
Littorins skyr den offentliga debatten
Det är en närmast bisarr situation och den skulle givetvis kunna ge undertecknad hybris om det hela inte vore så uppseendeväckande.
I några inlägg (se här och här) har jag kommenterat arbetsmarknadsministerns märkliga prioriteringar vad det gäller att möta kritiken mot hans politik. Kritiken mot försämringarna av a-kassan; massflykten från a-kassorna som en följd av samma politik; nedskärningarna av arbetsmarknadspolitiken som försvårar omställningen till andra jobb; nedläggningen av den viktigaste forskningsresursen kring arbetsmiljön som skedde när Arbetslivsinstitutet stängdes; nedskärningen av medlen till arbetsmiljöombudens utbildning trots att dödsfallen och olyckorna ökar kraftigt på våra arbetsplatser; det allt igenom korkade förslaget om statlig a-kassa osv.
Allt detta vill oppositionen diskutera men Sven Otto vill inte möta sina kritiker i det offentliga samtalet – det räcker med riksdagen tycker Sven Otto och går på hockey istället.
När kraven och kritiken ökar i styrka kommer så blir Littorin som den minister han är tyst som en sju dövsstumsinstitut som den gamle kommunisten Nils Holmberg träffande sa för länge sedan. Littorin vägrar svara journalisterna på Sveriges Radios Studio Ett; han vägrar diskutera med oppositionen men han ägnar kraft åt undertecknads blogg. Varför kan man undra? Jag har inget svar, men känner mig inte speciellt lycklig över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins uppmärksamhet. Varför, jo den är faktiskt uttryck för en brist på respekt för de folkvalda och väljarna som vill se en offentlig debatt kring arbetsmarknadspolitiken.
Littorin har känt sig besvärad av att jag har kallat honom en besserwisser men vad kan man säga om en politiker som är så säker på sin sak att han inte ens vill debattera offentligt. Han har inte uppskattat att jag jämfört hans uppträdande med en tjurig treårig som stampar i golvet när han inte får som han vill. Sven Otto Littorin uppskattar inte heller att bli beskriven som arrogant men vad är han annars när han inte svarar på journalisternas frågor och vägra halsstarrigt att debattera utan ägnar sin tid åt att besvara min blogg istället.
Nu säger någon givetvis, precis som också jag trodde, att det är inte Littorin som har svarat. Möjligen en pressekreterare eller annan skrivkuli. Om så vore fallet så har Littorin i alla fall godkänt svaren. För vad jag kan se av loggen så kommer svaren från arbetsmarknadsdepartementet. Men än mer, för några dagar sedan fick jag bekräftat av en väl insatt journalist att det faktiskt var Littorin själv som hade skrivet det första inlägget och inget tyder på att det inte är så i det andra fallet då uppgiven e-postadress är den samma.
Ett i sanning intressant perspektiv; Littorin besvarar min blogg bara inom en timma i båda fallen. Det säger lite om Littorins prioriteringar som minister; det säger mycket om hans arrogans och det säger också än mer om Littorins respekt för de folkvaldas och oppositionens krav på offentlig debatt.
Littorin surfar runt
I dagens Studio Ett (Sv Radio P1) ironiserade programledaren över det märkliga faktum att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tar sig tid att surfa på nätet och leta efter vad som skrivs om honom på olika bloggar. För drygt en vecka sedan skrev undertecknad ett litet inlägg om det faktum att Totto inte hade tid att svara oppositionen på frågor om hans politik. Detta inkräktade på hans tid för att gå på hockey med sin son.
Inslaget konstaterade att Littorin undviker att diskutera sin arbetsmarknadspolitik. Oppositionen är rejält kritiskt mot Littorins eviga duckande att diskutera sin politik i offentlighet. Även borgerliga politiker är kritiska till att Littorin undviker att debattera i offentlighet. Eller som Sven-Erik Österberg sa i inslaget att om inte Littorin trivs med sitt ämbete så bör han fundera på om han ska fortsätta.
Tja, det är något som alla småbarnsföräldrar har att leva med. Tiden räcker inte till. Än mindre om hans politik som skapar en lågbetalt arbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna får fullt genomslag. En arbetsmarknad där det behövs både två och tre jobb för att klara sig. Precis som servitrisen Juliet Almeda Conlin som jag träffade i Los Angeles och intervjuade. Två jobb och en lön på 25.000 i månaden. En lön som ska betala mat, hyra och avgifterna till sjukförsäkring osv. Då blir det svårt att få det hela att gå ihop. I den jämförelsen framstår Littorins problem som ett lyxproblem värdigt en arrogant besserwisser till högerpolitiker som tror att han har svar på alla frågor.
I ärlighetens namn vore det bättre att han använde sin arbetstid att respektera den folkvalda riksdagen än att surfa runt och svara på bloggar som min. Möjligen kan man se det som ett tecken på att bloggarna börjar få en politisk betydelse även i Sverige.
Barnungen Totto stampar i riksdagshusets golv när de besvärande frågorna kommer och gnäller när oppositionen pekar på konsekvenserna av hans politik. Valda han inte själv att bli minister, eller?
Är Miljöpartiet trovärdiga i en vänsterregering
Kan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet bilda en koalition efter valet 2010? Många var förvånade över att de fyra borgerliga partierna kunde klara det. Men de lyckades genom att de lät sig dompteras av ett parti- moderaterna som lyckades skaka av sig sin gamla dammiga image som tokhöger.
Klarar de tre partierna till vänster om den imaginära mitten samma sak? Eller är motsättningarna i sakfrågorna för stora? Vilka frågor kan de klara utan större konvulsioner internt? Det finns ganska många frågor där det finns all anledning att sätta upp frågetecken.
Aftonbladet konstaterar idag att :
"Ändå är det långt kvar innan miljöpartiet är ett trovärdigt regeringsparti. Det är skillnad mellan budgetsamarbete och det kollektiva beslutsfattandet i en svensk regering där alla statsråd måste stå för de gemensamma besluten."
Här ligger kanske också den största stötestenen då miljöpartiet hittills agerat som ett av Machiavelli maktteoretiska tankar påverkat i sin praktik. När man å ena sidan gör upp kring budget med de påtänkta koalitionsbröderna för att samtidigt göra upp om försämringar av arbetsrätten och om en arbetskraftinvandring helt format efter arbetsgivarintressen. Sådana här dribblande kan knappast göra varken Sahlin eller Ohly helt entydigt entusiastiska över ett koalitionssamarbete med Wetterstrand och Eriksson. Frågan är naturligtvis kan man lita på Miljöpartiet när det kommer till den praktiska regeringspolitiken.
Om nu (mp) själva har skapat denna grogrund för misstänksamhet och tvivel så är Ohlys vänsterparti ett annat problem. Inte för (s) i första hand utan för (vp) själva. Partiet behöver ta plats för att inte ätas upp av stora socialdemokraterna. Vänsterpartiet må ha många goda idéer och röner ett förhållandevis stort stöd bland LO:s medlemmar som uppfattar dem som ett vänstersamvete när från tid till annan (s) styr åt höger eller mitten för att bli medelklassens första partival.
För frågan om förhållandet till fackföreningsrörelsen är den största stötestenen för en vänsterkoalition. Tillåts (mp) att agera lika fackföreningsfientligt som skedde när det gällde arbetsrätten och nu vad det gäller att införa en a-kassa som liknar högerregeringens förslag där de kallar detta ”arbetslivsförsäkring” men som innebär ett förstatligande av a-kassan. Det kan aldrig fackföreningsrörelsen acceptera därför blir detta ett enormt problem för en tänkt koalition.
Men vad är alternativet; ska Reinfeldt få fortsätta sitt arbete på att förändra Sverige till ett marknadshimmelrike för de redan starka och rika. Medan resten får leva och försörja sig på en låglönearbetsmarknad.
Problemet plågar säkert Mona Sahlin men det borde vara en signal till både Ohly och Eriksson/Wetterstrand att besinna sig. Vänsterns behov av profilering och Miljöpartiets konfrontation och machiavellistiska politik är de största hindren för en möjlig vänsterkoalition som alternativ till högerns allians.
Till sist……
Det är tragiskt att se Sören Wibe hamna i knät på det politiska skämtet Junilistan. Tragiskt, Wibe hade behövts inom socialdemokraterna.
Lägg ner schlager-EM
Okay, då var schlagereländet avslutat. Drygt tjugo låtar skrivna av omusikaliska och tondöva låtskrivare. Att Charlotte Spirelli åkte på pumpen efter en total hype i svensk media. En usel låt framförd av en lika usel artist. Men nu var ju resten inte bättre. Tvärtom det var lika uselt och alltihopa utvecklades till en kavalkad av beräknande och totalt ointressanta schlagerlåtar.
Missförstå mig rätt. Även jag kan gilla schlager men det som den här tävlingen presterar är uslare än någonsin och grannlandsröstandet firar nya triumfer. Tävlingen har gjort sitt – lägg ner skiten och använd pengarna till något vettigt. Eurovision Song Contest har överlevt sig självt.
Den enda behållningen var Björn Gustavssons ironiska framträdande, resten var närmast en plåga.
Konstitutionell konfrontationspolitik
En märklig debatt som varit under veckan har rört grundlagen. Eller rättare, förändringar av grundlagen. Här utmärker sig borgerligheten med att vilja tvinga igenom en förändring med skilda valdagar och ökat inslag av personval. Det kan finnas argument för och emot även om de flesta forskare har uppfattningen att det inte skulle öka utan devalvera valens betydelse framförallt vad det gäller kommun och landstingsval.
Låt dock vara som det vill med det. Det är istället två andra saker som är mer intressanta i sammanhanget. Det första är att de borgerliga med moderaterna i spetsen är beredda att köra över minoriteten i riksdagen trots att grundlagsändringar kräver två riksdagsbeslut med allmänt val emellan för att vara giltiga. Alltså förankringen inom och mellan riksdagens partier är en nödvändighet för att en sådan förändring skall kunna ske och demokratiskt säkerhetsåtgärd för att Sverige inte skall kunna bli en vad en (s)-politiker kallade en ”bananrepublik” där viktiga beslut rörande konstitutionen kuppas igenom.
De borgerliga partierna är i alla fall beredda att välja konfrontationens väg vad det gäller konstitutionella frågor vilket är uppseendeväckande. Men än mer märkligt är Miljöpartiets agerade. Samtidigt som man kräver att bli tagna på allvar som ingående i en eventuell s-v-mp koalition efter ett nederlag för högeralliansen så agerar man tillsammans med samma konfrontationsvilliga allians. Ett i sanning märkligt agerande som kan tolkas som att man utan skrupler kan byta sida och helt plötsligt bli ett blått miljöparti.
Lite musiktips så här då på fredagskvällen:
Gary Farr & The T-Bones "Dem Dem T-Bones" (Magic Records Frankrike)
Lilla Magic gav ut den här plattan redan 1995 och den innehåller alla spår som det här ganska okända engelska R&B-bandet spelade in på mitten av 1960-talet. Gary Farr (f.ö. son till den engelske europamästaren i weltervikt). Farr var ingen oäven sångare och bandet gjorde några riktigt bra inspelningar som inkluderade en hopplöst sällsynt EP.
Bob Dylan "Highway 61 Revisited Again" (Bootleg av okänt ursprung)
En sensationellt intressant platta där ett antal överblivna versioner och spår från Dylans bästa och kanske viktigaste platta finns. Två totalt olika versioner av "Can you Please crawl Out Your Window" exempelvis kan göra vilken Dylan-intresserade grön av avund och en "Desolation Row" som är väsentligt lösare i konturerna än den som finns på den officiella plattan. Ska vara överfört från en förkastad acetate enligt uppgifter på nätet. Leta leta!!
Åsa "World In Color/A Thousand Stars" (Musicgarden CD-single)
En debut av en ung svensk tjej som har bott I USA ett antal år. Jag mötte henne när jag satt och åt lunch på Folkungagatan i Stockholm. Hon kom i sällskap med stå-upparen Zinat som jag har jobbat anlitat för LO:s del flera gånger. "World in Color" är en riktig sommarhit medan "A Thousand Stars" känns lite mer anonym. Men World In Color har jag spelat åtskilliga gånger under veckan. En lovande debut.
Till sist…..
Då var beslutet tagit. Jag slutar på LO och börjar som frilansare. Kulturproduktioner, skrivande och mycket annat får bli min grej i framtiden. Ord & Kulturproduktioner heter min firma som efter sommaren då LO som varit min arbetsplats i 10 år blir historia. Har t.o.m. skapat embryot till en hemsida!
Eftersom det inte ännu går att pinga sina inlägg på s-bloggar sedan webblogg ändrat sin script eller vad så syns jag inte där inte längre. hoppas det löser sig snart.
Trevlig helg!
Den nya arbetsmarknaden - känn dig blåst
(Metro den 19 maj 2008)
Sju ungdomar får inte ut sina löner eftersom nuvarande ägare inte kommer överens med den förre ägaren. Alltså personalen får ta stryk och t.o.m. tvingas låna för att klara sitt uppehälle. Det här står att läsa i dagens Metro. Arbetsgivaren som bär sig så här svinaktigt år är ägaren av Café Bruno Galeto i Stockholm. Så nu står sju ungdomar där med Svarte Petter i näven men inga pengar.
Jag höll på att säga välkommen till den nya sköna arbetsmarknaden som är så jäkla flexibel att man inte får någon lön. Men att arbetsgivaren skulle bli lottlös inbillar sig väl ingen. Arbetslivet och löntagarnas rättigheter har rullats tillbaka minst 50 år under senaste åren. Det har skett genom att kollektivavtalen har försvagats genom att i sin tur facken har försvagats tack vare sjunkande medlemssiffror.
Café Bruno Galeto har nämligen inget kollektivavtal och därmed finns heller inget skydd för de anställdas löner vid ägarbyte eller konkurs. Den statliga lönegarantin gäller nämligen inte utan kollektivavtal. Så nu när främst servicejobben allt oftare är på arbetsplatser där fack som Handelsanställdas Förbund och Hotell och Restaurangfacket (HRF) inte klarar att teckna kollektivavtal så blir händelser som denna allt vanligare.
Det var ett helsickes liv när drev igenom ett kollektivavtal på Wild & Fresh i Göteborg, det var ett ramaskri när Metall blockerade de religiösa sekters fabriker i Småland. Borgerliga politiker vill försvaga fackens ytterligare möjlighet att tvinga fram kollektivavtal. Konsekvensen av det blir Café Bruno Galeto. Arbetsgivare som vill fuska och jävlas med sin personal kommer att kunna göra det eftersom facken inte har verktyg att ta fighten mot dessa oseriösa lycksökare.
Den som drabbas är som i det här exemplet där ungdomar som måste låna pengar trots att de har jobb för att klara sina räkningar. Jag undrar när centerns Maud Olofsson, Frederik Federley och andra riddare av unionsbustingens orden rycker ut och försvarar arbetsgivaren på Café Bruno Galeto. För de lär aldrig ta ungdomarnas parti varken då, nu eller i framtiden. Den enögda arbetsgivarsynen förblir deras ideologiska kainsmärke.
Regeringens politik för att facken ska försvagas genom att den försämrade och dyrare a-kassan framkallade ett strömhopp från a-kassan som spillde över på medlemssiffrorna har lyckats. Just Handels och HRF är de som har tappat mest och organsationsgraden Nästa steg i samma unionbusting-politik är den obligatoriska a-kassan. Fackförenings och löntagarfientliga politiker behöver inte gå till fysiska övergrepp som i USA utan det räcker med finlir i departementet och riksdagen för att nå samma resultat på ett mer subtilt och mindre publikt uppseendeväckande sätt.
Det finns bara ett svar till arbetsgivare som bär sig åt så här: Den gamla devisen; organisera, organisera och åter organisera. Det finns inget annat svar.
Skrivkramp och fylld fläskfilé
Ibland tar det ett par dagar emellan möjligheterna att skriva. Ibland känns det som att det inte finns något att skriva om. Politiken är ofta förutsägbar och bjuder inte på några överraskningar. Att Littorin, Reinfeldt och Borg tycker som dom gör är ju välkänt och att oppositionen av socialdemokraterna, vänsterpartister och miljödito tycker något annat är heller ingen överraskning.
Att socialdemokraterna har problem att nå ut med sin politik är heller ingen nyhet. Mediebruset är idag inte längre ett brus utan ett pågående oväder. Vi bombarderas med medias signaler, trycksaker, sändningar och det är inte sällan det är genompolitiserat inte bara på ledarsidorna utan ofta ser det ut som DN där snart t.o.m. serierna är ett politiskt ställningstagande. Jag tackar min gud för att SvD lyckas hålla en rågång mellan ledarsidan och nyhetsrapporteringen som är oftast tydlig.
Kvällstidningarna ägnat sig mest åt skvaller och mindre åt nyhetsbevakning. Expressen är en journalistisk kloakråtta medan Aftonbladet i alla fall har några av landets bästa och intressantaste skribenter som Olle Svenning.
Alltså ibland är det svårt att motivera sig själv att sätta sig att skriva och kommentera i ett medielandskap av skvaller, övertoner och brist på journalistisk integritet. För vad finns att kommentar ibland.
Nu ska jag inte skylla bara på andra utan det finns alltid något som är värt att kommentera; vädret exempelvis. Sommar blev kort. Nog med det. Det går fan inte att skriva en blogg om uselt väder.
Så vad att göra. Skrivkrampen har för en gång skull få ett fast grepp om tangentbordet. Nej, jag lägger ner för idag och går istället och lagar mat.
Vad sägs om fyll fläskfilé och potatisgratäng. Ett hyfsat rödvin och en snaps till detta. Fyll fläskfilén med vitlök, torkade tomater, vanlig gul lök, färsk chili och riven ost. Allt hackas och blandas ihop till en smet. Bind ihop med bacon och in i ugnen i ca 15 minuter.
Det är bättre än att skriva ett ointressant blogginlägg som ingen vill läsa i alla fall.
(Publicerad söndagkväll p.g.a kö på webblogg.)
www.kulturochpolitik.se
Barnungen Littorin
Littorin är sur. Han tycker inte om att få besvärliga frågor från oppositionen. Littorin tycker att han är utsatt för en kampanj. Häpnadsväckande att höra från ett ansvarigt statsråd och än mer häpnadsväckande med tanke på den retorik som hans eget parti praktiserat och praktiserar fortfarande. Fredrik Reinfeldts eviga papogejeserande riktat till Mona Sahlin; vad och med vem. Eller hur var det med svartmålningen av Sverige före valet 2006?
Littorin uppför sig som en tjurig 3-åring som inte får det som han vill. Han stampar i riksdagsgolvet och är tjurig för att oppositionen har fräckheten att ställa frågor om hans misslyckade politik. Att riksdagens revisorer har kraftig kritik och alla vänder sig mot förslag som att införa en obligatorisk a-kassa bekymrar inte lille Totto.
Att a-kassorna har förlorat 100.000-tals medlemmar och försämrats lik en av inflation drabbad sydamerikansk ekonomi bekymrar inte heller tjurige Totto. Om inte det hänt vore så allvarligt och kommer att få så allvarliga följder för enskilda där fattigdom är en reell risk likväl för hela svenska samhället ekonomi med en sämre fungerande lönebildning med ökade problem på arbetsmarknaden skulle man skratta åt eländet.
Men lille barnungen Totte är tjurig och irriterad för att han inte kan gå på hockey när han vill det. Men för hela fridens skull - Littorin svara på oppositionens frågor och sluta svamla det eviga mantrat om moderaternas imaginära jobbpolitik.
Borgarna tar inget ansvar för kulturpolitiken
I tisdagskväll var det kulturdebatt i Norrköping. Ett samtal snarare än en uppskruvad debatt. Deltagarna var många kulturarbetare i Östergötland och människor som jobbat med kultur och folkbildning under många år. Från politikerhåll deltog (kd)-politikern Lars Eklund och Anne Ludvigsson var socialdemokratisk representant.
I mycket var alla närvarande överens om exempelvis kulturs betydelse i samhället, både för människors upplevelse men också som tillväxtlok. Den stora skillnaden var snarast att när Anne talade om tillgänglighet så innebar det att alla oavsett omständigheter skall ha möjlighet till att nås av kulturen.
Eklund som den alliansbroder han är ville inte tala om den kulturpolitik som högerregeringen driver som har mottsatt effekt. Att fria entré-reformen har inneburit att väsentligt färre besöker de statliga museerna; att läsfrämjandets villkor har försämrats för vuxna efter att En bok för alla förlorade sitt statsbidrag; att kultur på arbetsplatserna raserades när Kultur i arbetslivet i stort sätt likviderades som projektkonto osv.
Eklund verkade snarast ha uppfattningen om man bara sänker statsbidragen till exempelvis folkbildningsorganisationerna och regionteatrarna så kommer de att producera ännu mera kulturverksamhet än tidigare. Sedan att verkligheten inte blir sådan bekymrade inte Lars Eklund nämnvärt.
Samtalet/debatten var inom ramen för Norrköpings ansökan om att bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Och varför inte Norrköping har en spännande historia och en fantastisk statsmiljö med det gamla industrilandskapet intakt. Här finns Arbetets Museum och Stadsmuseet; här finns de gamla industrierna omvandlade till moderna utbildningsinstitutioner och företag inom högteknologin vid sidan av små verkstäder.
Det skedde i Liverpool som i år är europeisk kulturhuvudstad. Att kultur är en enorm kraft det är om inte annat den gamla bomullshuvudstaden Memphis, Tennessee ett lysande exempel på. Från en sliten slaskig sydstadshåla har staden i dag ett vibrerande musikliv och hela staden svänger av rock, gospel, blues och jazz. Museer, nöjesställen, konserter i varje gathörn och turister som mångdubblar Memphis har gett en tillväxt utan like i södern. Musiken tillsammans med att vara medborgarrättsrörelsens har satt Memphis på kartan på ett positivt sätt.
Kultur är ingen kostnad kultur är en investering i människor och framtiden. Tyvärr förstår inte likar som Lena Adehlson Liljeroth och Lars Eklund detta utan för dom är kultur en kostnad och/eller en utsmyckning på vardagens bekymmer. Kan (s) äntligen komma till en genomtänkt kulturpolitik där 1974 års kulturpolitiska grundprinciper växas samman med villkoren för kulturen som de ser ut idag på 2000-talet kan det bli riktigt, riktigt bar. Jag tänker i vart fall delta i det kulturpolitiska rådslaget som nu kommer.
Åter till tisdagens möte i Norrköping; för regionen, den fjärde storstadsregionen skulle det bli ett lyft framåt och det skulle ingjuta framtidshopp och optimism. Oavsett det så är kulturpolitiken förlorad med en kulturminister som snarare är en minister för Bonnierskoncernens intressen än kulturlivet. Att sedan ha politiker som Lars Eklund som likt den berömda apan varken hör ser eller talar gör inte saken bättre. Vi andra får ta ansvaret för högerblocket kommer inte att göra det.
Socialdemokraterna på rätt väg
Socialdemokraterna och Mona Sahlin har haft ett öppet partistyrelsemöte där (s) jobbpolitik har diskuterats.
Man kan konstatera att socialdemokraterna har tagit åt sig av valnederlaget och söker nu en ny identitet. Problemet med den nya politiken är att den liknar ganska mycket alliansens utom på några områden; arbetsrätten och synen på skattefrågan.
Sahlin signalerade ingen uppgivenhet eller vilja att skrota arbetsrättens grundläggande rättviselinje. Att det skulle bli möjligt med en arbetsgivarnas diktat på arbetsmarknaden är därmed uteslutet även vid ett regimskifte 2010.
Det andra är att socialdemokraterna fortsätter att hävda en solidarisk finansiering av den offentliga sektorn och välfärdsystemen. Inget av de mest rabiata småföretagarna eller nyliberalerna inom arbetsgivareföreningen och näringslivet fick därmed något gehör för sina synpunkter därvidlag.
Att sedan Sahlin och (s) vill göra det lättare visavi byråkratin är ingen negativt. Inte heller att forskning och yrkesutbildning även i vuxen ålder ges utrymme är något negativt.
Borgerlighetens förakt för vuxnas behov av fortsatt utbildning är inget annat än en ideologisk klassläsning och en vilja att skapa en daglönararbetarklass som kan fungera som en konjunkturregulator. Varför nu högerns olika spöken som Maud Olofsson, Anders Borg, Per Schlingmann och Dagens Nyheter lättvindigt bräker som vanligt att socialdemokraterna bara ägnar sig åt AMS-politik säger mer om högerns verklighetsförankring än om (s) politik.
Naturligtvis är det inget fel med att ungdomsskolan verkligen rustar för det kommande arbetslivet med kunskaper men också ett självständigt tänkande och fostrar fria individer. Men att från det gå till att ingen behöver vidareutbildas eller t.o.m. ändra inriktning på sitt arbetsliv och därmed måste ges möjligheten till ny yrkesutbildning.
Högerns förakt för vuxnas behov och inte minst förakt för arbetares förmåga att ta en andra chans i livet är inte bara sorglig utan också högst tveksam då det gör att samhället och därmed vi alla missar talanger och duktiga människor.
(s) förändringar i jobbpolitiken är ett steg i rätt riktning. Det är också bra att politiken lämnar stort utrymme för parterna att komma överens istället för att detaljstyra på deras bekostnad och frikänna dem från ansvar för hur arbetsmarknaden skall fungera; med justa villkor, kollektivavtal och balans mellan parternas olika legitima intressen.
1968 del 1
I dagarna är det 40 år sedan studenterna i Paris revolterade mot den då allt mer impopulära de Gaulle-regeringen. Krigshjälten och nationalhelgonet de Gaulle framstod för den unga generationen av fransmän som passé och i vägen för en i deras tycke nödvändig förändring av det franska samhället.
Studenterna började men krisen blev total när även de franska arbetarna och löntagarna anslöt sig med egna krav på förändringar av det cementerade klassamhället. Det som hände i Frankrike var bara en följd av vad som varit i luften under flera år ? 1968, symbolen för radikalismens vind genom västvärlden.
Symbolerna för 1968 är många; Martin Luther King, Vietnamkriget, San Fransisco, vänsterns dominans i politiken, bränning av amerikanska flaggor, kårhusockupationen, demonstrationer, tokerier som rebellrörelsen i Uppsala och mycket annat.
Om man ska förstå det som hände och den stämning som präglade världen kan det vara en god tanke att fundera på hur det upplevdes av oss som tillhörde den generation som har kallas 68-generationen.
Jag föddes 1950 i en arbetarfamilj med en fackligt och politisk aktiv socialdemokratisk sömmerska. Min morfar hade också varit politiskt aktiv och min mormors pappa hade aktivt varit med och grundat Metallindustriarbetarförbundets första avdelning på Storebro Bruk i början på seklet. Politiken fanns hemma i familjen som bestod av tre generationer, mormor, morsan och under tecknad. Fackföreningsmöten med handelsklubbens styrelse på Domus var vanliga hemma i köket och det kom också att prägla uppväxten; samhällsengagemanget var en naturlig del av barna- och ungdomsåren.
1968 gick jag andra året på gymnasiet. Taskiga betyg från grundskolan förpassade mig till ekonomisk linje där de politiska konfrontationerna med unghögerns ätteläggar blev legio. Som arbetarunge blev man tvungen att vässa sina argument. Utrikespolitikens händelser med ett allt mer eskalerande Vietnamkrig och den tredje världens allt intensivare frigörelseprocess från kolonialmakterna.
Detta tillsammans med känslan av förnöjdhet i folkhemmet och den tilltagande önskan om förändring. Otåligheten med borgfreden mellan arbete och kapital som låtit arbetsgivarna behålla större delen av makten över arbetslivet bådade för 68-generationens radikalism.
Vi ville förändra och ville förändra nu. Eller som Jim Morrison skrev i sången "When The Music´s Over" We want the world and we want it now! Över hela världen fanns denna känsla i 1960-talets uppbrott med efterkrigstidens tacksamhet mot USA. Frågorna började ställas och många av dem blev obesvarade.
Det som hände 1968 var en total förändring av samhället och samhällsdebatten. Det påverkade politiken. Det påverkade kulturen, musiken, mode. Det öppnade ögonen för att det fanns en värld utanför vår eget instängda Sverige, Norden eller Europa. Vi ville se mer än Tomelilla och Treriksröset. Vi ville möta människor från andra länder och kulturer. Vi ville förändras.
Den här känslan och viljan till förändring kom att successivt genomsyra hela samhället. Det kom att förändra vår syn på oss själva och vår plats i det globala perspektivet. Här börjar helt enkelt den mentala globaliseringen. Men till skillnad från den ekonomiska globalisering vi upplever idag var 1968 års globalisering en inkluderande förändring, ingen skulle exkluderas; alla skulle få plats och del i det samhälle som drömmen var. Oavsett hudfärg, kultur eller språk - alla människor hade helt enkelt samma värde och betydelse.
Men det som hände 1968 kom att förändra inte bara en generation utan en hel värld. Det som hände 1968 var helt enkelt den naturliga logiska följden av den politiska uppmarsch som skett under hela 1960-talet. Det var och preludiet till den politiska hantverk som kom att prägla Sverige när det började feja i de mörka vrårna i folkhemmet och debatten om demokratin skulle nå även arbetslivet några år senare.
Sommarsemester i maj!
Fantastiskt att ha lyckas pricka in en semestervecka när vädret banne mig är bättre än hela förra sommaren. Solen skiner i kapp med den stigande värmen och det känns kanon att det äntligen blivit nästan sommar. På köpet redan i början av maj.
Det ger tid att göra en del hemma men också att läsa, lyssna på musik och bara vara. En tidskrift som jag uppskattar mer och mer är den makalösa Riksettan som ges ut av OK-förlaget. En tidskrift som är helt enkelt helt ljuvlig i sin fullt seriösa nostalgiska attityd men också dess seriösa syn på populärkulturen och framförallt den framväxande bilismens tidsepok under 1950-60-talen. I det senaste numret finns en intressant artikel om hur det är att köra den legendariska Route 66 från Chicago till Las Angeles. En artikel handlar om konstnären och illustratören Bertil Hegland som gjorde i det närmaste vartenda omslag till varenda ungdomsbok och för att inte glömma alla Manhattan-pockets.
I bokväg läser jag två böcker på samtidigt. Lee Childs Dubbelspel som vanligt handlar om den egensinnige f.d. militärpolisen Jack Reacher. Mega-spänning som är värd att läsa. Faktiskt en av de mest intressanta amerikanska deckarförfattarna idag. Inte helt politiskt korrekt alltid men suveränt skrivet.
Den andra boken är Sverker Lindströms uppgörelse med den olympiska rörelsens kryperi för diktaturer genom åren. En avslöjande bok är Det stora sveket och som bekräftar att den olympiska rörelsen har inga moraliska betänkligheter att krypa diktatorer oavsett vilken politisk etikett de har. En högaktuell bok som är ett måste att läsa om man vill förstå debatten om och kritiken mot de olympiska koryféerna.
Den som gillar musik och vill hamna i ett nirvana av lycka bör surfa in på http://concerts.wolfgangsvault.com . Här finns det över 1300 live inspelade konserter från främst promotorn Bill Grahams (skall inte sammanblandas med den fundamentalistiske prästen med samma namn) gigantiska arkiv som aldrig kommer att kunna ges ut av kontraktsskäl . Eller vad sägs om att flertalet av all de spelningar som gjordes på Grahams Fillmore West och east finns här. Tyngdpunkten ligger på 1966 till slutet av 1970-talet. Men det finns åtskilligt senare. Det bästa är att det är gratis och det är helt lagligt. Ljudkvaliteten är soundboard i de flesta fall. Det enda man behöver gör är att registrera sin mailadress och börja lyssna.
Vad sägs om konserter med Jimi Hendrix från 1968, Grateful Dead från 1966, Jefferson Airplane eller t.o.m. extremt ovanliga inspelningar med The Electric Flag och Moby Grape. Till det mängder av blues med Muddy Waters, Freddie King osv. det är bara att sätta sig att lyssna. Däremot går det inte att ladda ner musiken men i vissa fall kan man köpa den för en billig penning.
De senaste dagarna har jag lyssnat nonstop på den mest otroliga gig som aldrig fått spridning annars om det inte vore för wolfgangsvault.
Som sagt det är underbart med tidig sommarsemester.
Till sist......
Kan inte låta bli att kommentera den liberala ungdomspolitiker som hälsar sossar med att skrika Sieg Heil! och göra nassehälsning. det säger lite om hur det står till på övervåningen. Man kan nog konstatera att med såna politiska påläggskalvar så är Folkpartiets framtid ganska dyster! om inte annat gav uppträdandet ett ansikte åt dumheten och den politiska analfabetismen.
FOTO Ingemar E L Göransson
Har rättvisa och jämlikhet någon framtid?
I dagens Aftonblad för den ofta mycket intressante Olle Svenning en diskussion om paradoxen att allt medan arbetarklassens situation i spåren av globaliseringen försämras så går den åt höger. Jobben blir allt mer fordeniserade å ena sidan medan samtidigt å andra sidan klyftorna inom klassen och mellan olika arbetargrupper ökar.
Politiskt har det fått konsekvensen att i Italien ökar arbetarklassens stöd för fascistiska Lega Nord och i Sverige röstade över 10 procent på moderaternas egoistiska höga visa 2006. Vänster förlorar i inflytande genom att arbetarna lockas av högerns olika skiktningar och samtidigt marginaliseras arbetarklassens viktigaste organisation facket.
Den ideologiska kapitulationen från delar av vänsterns och fackens ledarskikt gav förre Metallordförande Göran Johnsson uttryck för i veckan när han sjöng globaliseringens och marknadsliberalismens lov i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. (Med vänstern menas i artikeln de partier som står till vänster om de rent borgerliga partierna; i Sverige dvs. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.)
Tydligare kan inte vänsterns ideologiska vilsenhet åskådligöras. Ekonomismen har ersatt politiken. Marknaden har ersatt det sociala samhällsprojektet på ett sätt som blir allt större problem för en samhällsutveckling mot jämlikhet och jämställdhet. Vi går allt tydligare mot ett samhälle där allt blir en fråga om marknaden och där allt får ett pris.
Vill vi nu ha det så här. De flesta vill nog inte det men problemet, dilemmat, är att det finns inget trovärdigt alternativ som uppfattas som just trovärdigt av bredare kretsar av löntagare. Arbetarklassen har lämnats på stationen när tåget mot framtiden gått. Vänstern både internationellt och inte minst nationellt är förvirrad och saknar som Olle Svenning skriver genomarbetade alternativ till högerns marknadsliberala politik.
Konsekvens blir ökade klyftor, ökade motsättningar mellan olika grupper och minskad räckvidd för vad politik kan göra. Men därmed också minskad räckvidd för demokrati och givetvis blir därmed vissa mer jämlika än andra för att tala med George Orwell.
Det odemokratiska samhället håller på att sakta men säkert växa fram i takt med arbetarklassens disorganisering och politikens marginalisering. Vi ser hur marknadskrafterna allt mer avgör vad som är vår lott och rättighet som medborgare. Vi ser hur demokratins trovärdighet minskar i o m att alltfler främst arbetare antingen röstar på högerextrema, nationalistiska och främlingsfientliga partier eller helt enkelt stannar på sofflocket.
Hur har det då kunnat bli så här? En viktig orsak är att i takt med marknadsliberalismens ökade inflytande så har också medelklassens politiska intressen allt mer fått utrymme. Medelklassens intressen har alltför länge fått domptera även vänsterns politik. Rekrytering till vänsterns olika partier har dominerats av medelklassen precis som medelklassen har allt mer blivit synonymt med den offentliga byråkratin. Vänsterpartierna i brist på analys och politisk kompass har också sneglat allt mer mot mitten och därmed lämnat arbetarklassen och dess politiska behov bakom sig. I Sverige bidrar vänsterns oförmåga att skaffa sig verktyg för opinionsbildning. Det finns ingen arbetarpress och närvaron på webben är inte speciellt framgångsrik än så länge för att ta några exempel. Detta samtidgt som det blir allt mer uppenbart att utan ekonomiska resurser är kampen om opionen förlorad på förhand.
Det är mer tydligt ute i Europa än i Sverige. Det är uppenbart i Danmark och viss mån Norge. Hittills har svenska politiska förhållanden inte påverkas på samma avgörande sätt som i Danmark exempelvis. Det har berott på att de svenska facken har varit så pass starka med över 80 procents organisationsgrad. Men nu när den minskar och om den minskar ytterligare mot en europeisk nivå då kommer vi att se en parallell till europaförhållanden inte bara på arbetsmarknadens villkor utan också på den politiska arenan i Sverige.
Ett skrämmande perspektiv som kommer att få ödesdigra konsekvenser även för i "ankdammen" Sverige och kan komma att slå sönder vår dröm om ett bättre liv och ett rättvisare samhälle. Olle Svennings artikel i Aftonbladet är därför viktig att reflektera kring. För vår nutid men inte minst för vår framtid om det skall finnas en sådan för alla inte bara de rikaste och den självgoda självspeglande medelklassen. Det var väl någon som sa att alla skulle med, eller hur?
Demokratierna sviker Kinas oppositionella
Märkligt vad flata vi är i väst inför den kinesiska diktaturen. Det är snart bara Jan Myrdal och Lars Leijonborg som öppet hyllar regimen medan resten av politikens etablissemang antingen håller tand för tunga eller bara blundar för den kinesiska statsledningen repression mot oliktänkande.
När den sovjetryska statsledningen bar sig lika dant åt så var det med rätta ett skrivande och protesterande. Men naturligtvis Sovjet var ingen stor marknad för västvärldens varuproducenter. Det fanns helt enkelt inga snabba stålar att håva hem därifrån.
Nu gäller det Kina och här finns den snabbast växande marknaden i kanske hela världen. Om då oliktänkande skickas i avskyvärda fängelsehålor, om tibetaner skjuts på gatorna eller om journalister tystas med fängelser och tortyr liksom de 10.000 bloggare som har enligt Aftonbladet tystats genom av deras bloggar helt enkelt släckts ner.
Kina uppmärksammas nu på grund av att det nu är bara veckor innan OS ska starta i Peking. Världens idrottsmän skall dit och tävla om gyllene medaljer och outsinlig ära. Men inte bara det de kommer att bidra med att ge glans till en av de mest hårdhänta diktaturerna i världen. Precis som skedde exempelvis vid Berlin-OS 1936. Hitler vann goodwill på demokratiernas flathet inför naziväldets skådespel.
På samma sett som det sker nu. Demokratierna är över hövan hovsamma gentemot den kinesiska diktaturen och låter inget störa OS-spektaklet. Därigenom får också demokraterna blodstänk på sina händer och kommer att ha ett stort ansvar i vad som händer de kinesiska oppositionella som fängslas och möter en oviss framtid. Allt medan spelen går vidare och affärerna frodas. Politikens cynism kan inte bli tydligare.
Är (s) alternativ på 1:a maj: "Plaskdammar åt alla" och "Nationellt handlingsprogram mot mördarsniglarna"?
(FOTO Ingemar E. L. Göransson)
I ett gråkallt och allt annat än gästvänligt väder var det 1:a maj demonstration i Linköping även detta år. Ovanligt många hade trotsat det usla vädret trots att Norrköping-Linköping i år hade sitt huvudsakliga firande i Norrköping med musikfest och annat på flera håll i stan.
Kritiken mot regering var stark naturligtvis men på något sätt var parollen i Linköpings 1:a majtåg ett tecken från skyn om det ideologiska tillståndet "Plaskdammar åt alla" ett tecken i skyn på vårt partis svaghet att bjuda högljutt, kraftfullt och väl ideologiskt genomtänkt motstånd mot högerregeringens systemskifte på område efter område. Arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och den fortsatta jakten på arbetslösa och sjuka.
När partiet gör en stor affär av mördarsniglarnas framfart samtidigt som exempelvis i Linköping socialbidragen har fördubblats och ungdomsarabteslösheten dramatiskt har ökat tack vare regeringens högerpolitik.
Var är krigsförklaringen mot anloppet mot löntagarna; var är Mona Sahlin i kritiken. Varför är fackföreningsrörelsen så tyst när det nu gäller. Nu när den sista striden verkligen verkar stå för dörren. Vi har förlorat det ideologiska initiativet (förhoppningsvis tillfälligt bara) och sitter på bänken och ser hur högern regerar i dubbel bemärkelse. Detta trots det stora missnöjet och misstron med högerpolitiken.
Gapet mellan blocken är jättelikt men samtidigt, i vart fall enligt, SIFO går det personliga förtroendet för respektive partiledare högerns väg. En paradox men en viktig sådan. Oppositionens ledarskap är otydligt och osynligt. Att oppositionen leder så starkt beror snarast på svenskarnas grundmurade övertygelse om att solidaritet och att kollektivet bättre kan lösa våra gemensamma problem än egoismens höga visa som Firma Reinfeldt U.P.A. skrålar för full hals.
Den dag då den övertygelsen börjar ifrågasättas då är folkhemmet och dess tanke om att alla ska ha plats även i finrummet som Per-Albin Hansson skrev en gång helt överspelad och historia. Det kan gå fortare än vad vi tror är jag rädd. sedan sitter vi där och med Olle Adolphssons "tycker skjortan är vrång"!
