Ingemars blogg

Valet 2006 ställde och ställer frågan om framtiden på sin spets. Utmaningen skulle kunna formuleras på följande sätt:

Är det möjligt att hitta en politik som garanterar ett solidariskt samhälle där jämlikhet och allas möjlighet till att förverkliga sina drömmar finns? Är det möjligt och önskvärt med en politik som minskar istället för att öka klyftorna? Och inte minst av allt vad händer om en sådan politik inte är möjlig eller önskvärd? Hur kommer samhället se ut om klyftorna får istället öka mellan klasser och skikt, mellan storstad och landsort, mellan unga och gamla, mellan etniska grupper och mellan ett allt mer välförsett mellanskikt och lågavlönade arbetare?

De här frågorna finns all anledning att fundera kring. Vilka ideal vilka visioner finns idag för att nå fram till det samhälliga Samarkand. Eller är idéerna, visionerna och ideologerna döda som Herbert Tingsten förgäves påstod på 1950-talet. Har de ersatts av ett pekuniärt betraktelsesätt där inte politikerna formulerar politiken utan det är de statliga politiska tjänstemännen, de politiska sekreterarna, byråkraterna i de statliga verken och departementen som har tagit sig det uppdraget. Alltmedan demokratin och den demokratiska processen tappat sin betydelse och där de folkvalda reduceras till ett transportkompani. Är det så att det är den välbeställda armén av medelklass i den politiska tjänstemannaeliten som formulerar politiken utifrån tänkta modeller som i allt väsentligt hämtar sin näring i nyliberal tankegods.

När högeralliansen vann valet i september, knappt men ändå, så var det en chock för många socialdemokrater. Det oerhörda hände att socialdemokratin förlorade ett val när allt gick åt rätt håll. Det hade aldrig hänt förut. Vid tidigare valförluster hade det varit när ekonomin var på väg ner. Nu skedde det när Sverige var uppe på fast mark och där tillväxten var historiskt på väg mot ”all time high”.

Att i det läget förlora regeringsmakten måste få till konsekvensen att en del av ovanstående formulerade frågor ges någon form av uttömmande svar.

Det finns i min mening egentligen fyra viktiga motsättningar i samhälle av Sveriges modell.

Av de här är de tre sista de minst viktiga, inte oviktiga men det är motsättningen mellan arbete och kapital som är den viktigaste basen för samhällets förmåga att hålla samman eller slitas isär i svårartade tvister. Tvister och djupa samhällskonflikter som i slutänden kommer, om de inte kontrolleras och ges en plattform för motsatslösande och balansgivande lösningar och överenskommelser skapa ett samhällsklimat av konfrontation och konflikt.

De övriga tre motsättningarna är beroende av vad som händer på arbetsmarknaden. Blir balansen förändrad så kommer också de tre övriga motsatsparen att förändras och skärpas.

På svensk arbetsmarknad har alltsedan Saltsjöbadsavtalet det funnits en sådan balans. Parterna har balanserat sina intressen på ett för svensk politisk och ekonomisk utveckling mer än gynnsamt sätt. Tillväxten har varit god och människornas möjligheter att förverkliga sina drömmar har hela tiden förbättrats genom utbildning, trygghet i arbetslivet och på ålderdomen. Men detta kom att ändras genom den svårartade depressionen på 1990-talets början. En depression som var delvis hemmatillverkad genom en i alla stycken korkad politik från nyliberalerna i Bildts ministär. Vägen upp ur det Bildtska moraset var nu 15 år senare i stort sätt avslutad och den fulla sysselsättning finns inom räckhåll.

Det första: den nya regeringen Reinfeldt gör är att infiltrera i den delikata balansen mellan arbete och kapital genom att i grunden angripa a-kassan. Detta genom de förändringar av a-kassan som innebär att en stor del av löntagarna ställs utan inkomstskydd värt namnet på en allt mer osäker arbetsmarknad. Besluten (a-kassan, försvagningen av facket genom ekonomiska straffåtgärder, skrotningen av arbetsmiljöutbildningarna, slakten på arbetslivsforskningen för att ta några exempel) sammantaget kommer att innebära att lägstalöner kommer att successivt sjunka och en låglönearbetsmarknad kommer att skapas.


Vi kommer att få se ett ango-amerikanskt ”working poor”-fenomen även i Sverige vilket i sin tur ökar pressen på hela arbetsmarknaden. Det blir konsekvensen när alla vet om man faller ut från arbetsmarknaden kan man tvingas att gå ifrån hem och hus för att klara sig även om man får ett nytt jobb. Även högavlönade arbetare som inom Pappersindustri, Metall eller Byggnads är därmed utsatta för ett rejält hot.

Då finns det bara två vägar antingen acceptera lägre lönenivåer eller ta strid. Allt tyder på att facken har inget annat val än att ta strid. Situationen liknar andra påtvingade konflikter (som storlockouten 1909, Metallstrejken eller 1980 års storkonflikt) Konsekvensen av detta blir fler konflikter, mer motsättningar och en ökad obalans mellan arbetsmarknadens parter. Kort sagt konflikten mellan arbete och kapital skärps och med den de tre övriga motsättningarna.

De borgerliga politiken kommer med andra ord att skapa ett samhälle där konflikterna ökar och där möjligheterna till att förverkliga positiva svar på de i inledningen ställda frågorna kraftfullt kommer att försvåras - vilket också är målet med högerpolitiken.

Då ställer sig frågan om hur ska socialdemokratin formulera ett svar på den borgerliga strategin. Det första är att man måste inse att borgerligheten har valt vapen och det innebär att socialdemokratin måste följa med i den upptrappning som nu sker på arbetsmarknaden som har syfte att knäcka fackföreningsrörelsens förmåga att driva kampen på arbetsmarknaden och åter söka balans mellan arbete och kapital. Problemet är att kapitalet genom Svenskt Näringsliv, Företagarna och andra som Timbro söker striden och vill ha strid.

För det andra måste Socialdemokraterna därför göra allt för att försöka formulera ett alternativ som är trovärdigt till den högerborgerliga politiken. Den måste troligtvis innefatta ett samarbete med övriga partier på vänsterkanten; vänsterpartiet och miljöpartiet.


Socialdemokraterna måste också förnya sin organisation och göra den mer slagkraftig, man måste bli bättre på att ha en levande parti och opinionsbildande kraft på lokal nivå som i kommunerna, bostadsområden och ute på arbetsplatserna. Medlemsvärvning och aktivering av medlemmarna måste vara vägen tillbaka för att kunna skapa grunden för en politik som leder till att människor känner att det finns möjlighet att förverkliga framtidsdrömmarna oavsett om det handlar om att utveckla sig i sitt arbete, utbilda sig eller söka lyckan på annat sätt.

Politiken måste innehålla ett hållbart alternativ för att skapa full sysselsättning; att försvara löntagarnas rättigheter på en allt mer instabil arbetsmarknad; att skapa balans mellan parternas intressen och allt detta inom ramen för de tvångströjor som den ekonomiska verkligheten som en självständig nationalbank, EU-medlemskapet och en ökad integration av Europa. Men även ett globalt solidaritetsperspektiv och en hållbar miljöpolitik måste finnas med i ett sådant alternativ.

Priset för att misslyckas med denna utmaning är alltför stort då det innebär att den svenska modellen och samförståendet och inte minst att allas möjligheter till att förverkliga sitt liv oavsett ursprung eller klasstillhörighet annars kommer att bli enbart en dröm utan verklig substans och möjlighet. Sverige skulle i grunden förändras.


Ett misslyckande och ett fortsatt nyliberalt regeringsinnehav efter 2010 innebär att Sverige förvandlas till ett nytt nyliberalt experimentverkstad som Nya Zeeland var på 1980-talet. Spåren förskräcker.