2007 - hur gick det?
Författaren på en parkbänk i Kalifornien november 2007.
FOTO Peter Törnblom
Varje årsskifte brukar alla sammanfatta det som hände. Man brukar analysera och skriva en massa om det som skett.
Jag tänkte bara nämna några värst , störst, bäst osv som är min uppfattning. Håll till godo!
FOTO Christoffer Göransson
Årets politiska comeback står Mona Sahlin för. Från ingenstans till 48 % i förtroendebarometern från SIFO.
Årets politiska dykning är Fredrik Reinfeldts för när folket insåg vad hans politik gick ut så tappade inte bara hans regeringen majoriteten med en hastighet påminnande om en gråsten kastad i sjön utan också han själv störtdök i förtroende.
Årets gaphals är Maud Olofsson (c) som skriker värre än en uppskrämd kalkon. Hennes politik är lika gapig som hon själv.
Årets mest korrumperade svenske politiker är utan tvekan Carl Bildt. Mannen som tror att hans ministeruppdrag är till för hans egen plånboks skull.
Årets mest underskattade utrikespolitiska hot är Vladimir Putin vars ambitioner kopplade mest rövarkapitalistiska dito inte ska underskattas.
Årets politiska civilkurage står Mikael Odelberg (m) som vägrade att vika sig för den moderata partipiskan utan stod för sin uppfattning.
Årets Thatcher är Sven Otto Littorin som lyckades sänka den fackliga organisationsgraden med 5 %-enheter och orsaka att 4000 fackliga medlemmar gick ur facket med den enkla åtgärden att genomföra en historiskt sett gigantisk höjning av a-kassan. Bakom flinet hos Littorin storskrattade Thatcher.
Årets politiska grimma sitter på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) och hålls i av Bonniers-koncernen. I beslut efter beslut har kulturministern gynnat Bonniers intressen på det mest uppseendeväckande sätt.
Årets fredshot är den amerikanske presidenten Bush och hans politik som för världen allt närmare en totalkatastrof.
Årets äntligen mitt i centrum av debatten - klimathotet! Nu är det bara det värsta nyliberalerna som tror att det fixar sig själv.
Årets hype Facebook som är svårt att se vad nytta det är till. I vart fall starkt uppblåst!
Årets svenska bok Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm. Ett lustmord på svensk polis oduglighet i allmänhet och Palmeutredningens misslyckande synnerhet. Rolig, elak och träffsäker.
Årets Björn Hellberg Trofésamlaren - mysig deckare att krypa upp i soffhörnet med och njuta av Hellbergs underbara språk.
Årets teaterhändelse Teatermaskinens produktion @work som från en idé över ett fikabord blev ett internationellt nätverk och en nyskapande teaterproduktion om arbetslivets villkor idag.
Årets dvd-box Homicide -Life On The Street eller Uppdrag Mord på svenska som äntligen började ges ut. Amerikansk TV:s bästa snutserie någonsin. Brilliant spelad, skriven och trovärdig på ett sätt som sällan USA-produktioner brukar vara.
Årets mest saknade Lee Hazlewood - denne egensinnige och geniale låtskrivare och producent dog under året saknad av många.
Årets reprisserie Into The West som skildrar USA:s ursprungsbefolkning med respekt och kärlek.
Årets svenska album Eldkvarn Svartblogg - en resa i Pluras mest privata och spegling av ett allt kallare Sverige.
Årets utländska album Robert Plant och Alison Krauss Raising Sand. Det musikaliska mötet mellan skönheten och odjuret som blev en formidabel upplevelse i gränslandet mellan rock och americana.
Årets politiska platta Manic Street Preachers Send Away the Tigers som blev en betraktelse i rockklädsel av en värld i krig.
Årets mesta Bruce Springsteen Magic blev överraskande nog en lysande comeback för E Street Band soundet. Mer politiskt än någonsin och bättre än på ett decennium.
Årets återutgivning är The Young Rascals/The Rascals alla plattor som under senhösten äntligen efter 30 år finns tillgängliga genom lilla skivbolaget Collector´s Choice. Utmärkt hispanic soul-rock från New York. Sorgligt bortglömd p.g.a. rättighetsproblem.
Årets svenska återtutgivning Stora Rock `n´ roll boxen med 100 okända och bortglömda spår från den svenska rock-historien 56-63. Charmigt och kul, inte alltid bra men kulturhistoria.
Årets film i vart fall om vi ska gå efter allt som skrevs och alla som sett den hittills är utan tvekan Arn.
Årets kulturpolitiska insats är Folkets Hus och Parkers fortsatta envisa satsning på de digitala husen som gör det möjligt för tiotusentals människor utanför storstäderna att ta del av kulturen i storstäderna.
Årets resa gick till Los Angeles och Las Vegas ditt undertecknad fick möjligheten att under nästan två veckor studera och uppleva nöjesindustrin. Ett privilegium och en upplevelse utöver det vanliga.
Det var mitt året som gick. Ett tack till alla som läst och kommenterat eller bara hört av sig till bloggen eller min hemsida.
GOTT NYTT ÅR!
Ge Olof Palme hans rättmätiga plats i historien
Sverige har en politiker som är internationellt välkänd och som fortfarande möts med stor respekt av omvärlden - Olof Palme. Min generation minns hans enorma och genuina engagemang för de fattiga i den tredje världen och mot orättvisor och krig. Hans engagemang för Vietnam kom att vända socialdemokratins uppfattning till ett klart ställningstagande gentemot supermakten USA:s krig. Likaså var hans svidande kritik mot Sovjetunionen och sovjetsystemet var lika tydlig och engagerad.
För arbetarrörelsen i Sverige och omvärlden var Palme en centralgestalt och en betydelsefull ideolog. Han var inte okontroversiell i Sverige eller utomlands men hans engagemang kunde ingen förringa. Likaså hans kritik av högern och den framväxande nyliberalismen står sig än idag.
Så här skrev han:
"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"
(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)
Det är dags att faktiskt ge Palme den plats han förtjänar i svensk politisk historia som en av de stora inte bara inom socialdemokratin utan som en av svensk politisk historias mest betydelsefulla politiker. Som en liten gest i detta har undertecknad tagit initiativet att på http://www.facebook.com/ starta en kampanj för att döpa om Arlanda till Olof Palmes Int. Airport.
Den som vill ställa upp bakom kampanjen kan antingen ansluta sig på facebook eller maila till mig på [email protected]
Reinfeldt har blivit högerns opinionssänke
Annandagen kan knappast vara en glädjefull dag för Fredrik Reinfeldt. Den av Aftonbladet publicerade undersökning om partiledarnas förtroende hos vanligt folk måste vara en verklig kalldusch. (Här kan du läsa DN och Svd:s något uppgivna kommentarer.)
En sak är att ligga risigt till i opinionsmätningar, en annan sak är när förtroendet mäts för de enskilda partiledarna för resultatet pekar på starkare tendenser än tillfälliga svängningar p.g.a. skandaler eller politiska utspel.
Medan Fredrik Reinfeldt har tappat 12 %-enheter på ett år från 57 % till dagens 45 % så har Mona Sahlin på sina nio månader som partiledare gått från 41 % till ledartröjans 48 %. Trenden är tydlig och den är uppseendeväckande för en sittande statsminister har en uppenbar fördel. Det är också så att medgång föder medgång medan motgång gör politiken med räddhågad och försiktig vilket ger intrycket av rädhågsenhet. Reinfeldt riskerar därför att bli en allt mer "lame duck" i sin rädsla att stöta sig med opinionen för att inte tappa ännu mer.
Reinfeldt som upp till nu levt på att han har haft ett försprång i förtroenderacet gentemot Mona Sahlin. Detta är nu ett minne av bättre tider blott. Inte bara det Mona Sahlin har ett större allmänt förtroende än Reinfeldt har utan han är den partiledare som har störst andel av väljarna som har noll förtroende för honom. Och som det inte vore nog så har Freddie med hundögonen numera samma låga siffra i kategorin inget förtroende alls som Göran Persson hade de sista månaderna. Med 21 % av svenska folket som inte har något som helst förtroende skulle jag om jag var Reinfeldt huka mig bakom gardinerna i Sagerska Palatset.
Vad som också är slående är att Mona Sahlin numera har ett starkt stöd i partiet där 73 % hyser stort eller mycket stort förtroende för Mona. Det verkar som om Mona Sahlins arbete i det tysta för att vinna partiets medlemmars förtroende har gett resultat. Reinfeldt har svårigheter att vinna förtroende hos både ungdomar och kvinnor. Och när det gäller inget förtroende alls så slås han bara av Lars Ohly men vänsterpartiets ledare brukar alltid parkera där som ledare för ytterpartiledare.
Det är endast bland män som Reinfeldt har ett mindre försprång gentemot Sahlin. Och att Reinfeldt börjar uppfattas som gubbig är Åsa Petersens generalangrepp på Reinfeldt för hans sexistiska sätt att angripa Sahlin. Hans sätt att ställa frågan om Sahlins och socialdemokraternas politik gör på ett omedvetet insinuerande och smått snaskigt sätt när frågan ställs halvslipprigt på det sätt som Petersen beskriver i sin tankvärda artikel idag.
Reinfeldt bör vara orolig. Inget går hans väg och det största problemet är att det är hans politik som folk inte gillar. Känslan för solidaritet och rättvisa är långt större än vad Reinfeldts spekulation i egoism och systemskifte var. De s.k. nya moderaternas närmande medelklassen håller på att bli partiets akilleshäl. Och därmed blir skuggan av Yngve Holmberg en skräckfigur som pekar mot den ändalykt som kan också bli Fredrik Reinfeldts.
FOTO Christoffer Göransson (Författaren intervjuar Mona Sahlin på Hultsfredsfestivalen 2007.)
http://www.kulturochpolitik.se/
Julklappsutdelning
Julafton om någon timma och det är dags för den traditionella julklappsutdelningen. Både stora och små ska få den klapp de har förtjänat. Vi börjar med att starta uppe i toppen så att säga; dvs. regeringsledamöterna (i vart fall några av dom).
Fredrik Reinfeldt denne evigt med huvudet på sned och de bruna cocker-spanielögonen riktade rakt in i kameran får ficklampa att blinka med så att han syns för många börjar undra om han finns eller om det är med honom som med Jesus många har hört talas om honom men ingen har sett honom livslevande.
Sven Otto Littorin han får hörselskydd så han kan stänga av sirenerna från vällustens ö på Blasieholmen när de lockar honom till att gå deras ärenden fullt ut. Bara lite krökt rygg räcker för att skadan ska vara nog för vanligt folk.
Finansminister Anders Borg får en kulram så att han kan räkna rätt för när han påstår att det är låginkomsttagarna som tjänat mest på alla skattesänkningar måste det vara något fel på hans räknesnurra.
Maud Olofsson, denna valkyria i den sossehatande Stureplans-centern får en kurs i vanligt folkvett på ABF som hon hatar lika intensivt som sossar och fackligt aktiva arbetare.
(M)inister Christina Husmark-Perssons får en välbehövlig avhyvling för att hon inte lärt sig att respektera avtalsrätten med sitt förslag att kollektiva avtalsförsäkringar skall avräknas den allmänna sjukförsäkringen.
Carl Bildt förtjänar enbart ett paket med förakt för sitt kryperi för USA men också sitt sammanblandande mellan sina egna affärsintressen och ryska intressen. Sveriges mest korrupta politiker sa någon och det är säkert sant.
Göran Persson ges ett medlemskap i någon till konsulteriets världs närstående organisation samtidigt som han uppmanas att lämna in sitt i (s) som han skadat så in i märgen.
Familjen Bonniers får en ny grimma att sätta på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth eftersom den måste snart vara utsliten. Själva ministern får ett par knäskydd som behövs för det kryperi som hon har presterat under det gångna året. Vi vill ju inte att hon skall få ont i sina knän.
Men vi kanske ska lämna dessa sorgerliga personager nu när det är jul utan också ägna de "godas" julkappar. Vi kan börja med sjukkassans förre chef Ingrid Efriamsson som till sist tackade för säg och vägrade administrera en Försäkringskassa som ägnar sin tid åt att jaga långtidssjuka. En annan som visade Mikael Odelberg som vägra böja nacke för Anders Borgs dekret utan stod fast vid sin uppfattning om det svenska försvaret. Både dessa två är värda en blomma och respekt för sitt civilkurage.
Mona Sahlin får precis som förra julafton en oppositionspolitik samtidigt som partihögkvartet på Sveavägen 68 ges en politisk kompass så de äntligen hittar rätt.
Torbjörn Gustavsson denne lysande skribent på Östgöta Correspondenten föräras med en Elvis-box så hans kommande år är räddat och så han inspireras att fortsätta sin skoningslösa kritik av högerregeringens galenskaper.
Plura Jonsson och Eldkvarn ges en stor kall pilsner som tack för den lysande plattan Svartblogg som lyste upp 2007 års annars ganska så intetsägande musikår.
Idol-programmet får en spolning för talanglös och ointressanta program och s.k. artister. Maken till hype har aldrig setts på ens på de värsta skitkanalerna i den reklamfinansierade TV:n.
I samma veva får TV4 en smaklös dildo att köra upp i sitt lika smaklösa rektum för alla sina usla och tillika smaklösa program under året som gick.
Folkets Hus och Park-rörelsen däremot får ett paket med pengar så de kan fortsätta att vara ett irriterande "pain i the ass" på monopolisten SF. Pengarna behövs för att kunna fortsätta att bygga upp det alternativa och framstegsinriktade digitala biografnätet.
Fackföreningsrörelsen ges ett jättepaket med kampvilja för att klara striden med högern och dess hejdukar in regering och högerpressen.
Till mina vänner, hustru och barn ges de alla min outsinliga kärlek och respekt!
Vaxholmsdomen är en olycka
Gårdagens dom i EU-domstolen i Vaxholmsmålet oroar alla som vill se en arbetsmarknad där alla löntagare behandlas lika. Att påstå något annat vore djupt felaktigt. Det bör inte bara vara facken som är oroliga utan också arbetsgivarna som nu riskerar att utsättas för en låglönekonkurrans på sin hemmamarknad.
De enda som möjligen kan gilla och glädjas åt domslutet är de marknadsliberaler som tycker att löntagarnas villkor är helt underordnad arbetsgivarnas intressen. Det finns ett antal b¨åde fackliga och politiska konsekvenser som är värda att fungera över som en konsekvens av den överraskande domen i Luxemburg.
Är det nu fritt fram för låglönekonkurrans från oseriösa entreprenörer som inte bryr sig om sina anställdas villkor och väl och ve. Ja så länge det inte är förenat med livsfara att jobba hos dem kan det bli svårt att hävda kollektivavtalen (läs svenska) för företag som är "tillfälligt" på svensk arbetsmarknad. Vad det innebär vet ingen men risken är att det blir ett a och b-lag på arbetsmarknaden vilket flera fackliga ledare har varnat för idag. LO:s avtalssekreterare jämförde riskerna med att vi kan få en form av apartheid som drabbar arbetare som tillfälligt befinner sig i Sverige.
Flera av LO:s men även TCO och inte minst SACO:s kollektivavtal saknar uttalade minimilöner. Avtalen innehåller enbart lönenivåer. Det innebär att arbetsgivarna kan så snart de kan söka att få inskrivet mycket låga minimilöner i avtalen vilket på sikt innebär att hela lönestruktur riskerar att sjunka och löntagarnas del av löneutrymmet minskar och arbetsgivarnas ökar dramatiskt. Risken är ju att svagare grupper av löntagare får svårt att hävda sina lönenivåer i det läget.
Det finns också flera inte ointressanta politiska konsekvenser vi kan få se efter Vaxholmsdomen. Den ena är att missnöjet med EU ökar och svenska folkets och främst löntagarnas EU-skepsis ökar inför EU-parlamentsvalet vilket kan gynna extrema grupper till höger och vänster. Detta kan bli en realitet om inte politikerna snabbt kan desarmera den bomb som man har fått i knät i och med Luxemburgsdomarnas beslut.
Tyvärr verkar inte arbetsmarknadsminister Littorin har insett varken konsekvenserna som domen har för lagstiftningen och de politiska konsekvenserna. Detta när han kategoriskt avfärdade förändringar i utstationeringslagstiftningen utan ensidigt pekade ut Lex Britannia som problemet. Detta bådar inte gått för framtida samtal med parterna utan här verkar Littorin bli Svenskt Näringslivs generaladvokat.
En andra konsekvens är att Reinfeldts ömsorgsfullt utmejslade strategi att inte hamna i konflikt med facken vilket domslutet kan skapa. Alltså Reinfeldt och hans nya moderater riskera att bli tvungna att föra ett tvåfrontskrig mot både en intern gammelmoderat fackföreningsfientlig opposition, Stureplans-centerns extremism och å andra sidan missnöjda och stridsberedda fackföreningar. Ingen bra situation om man vill behålla makten även efter valet 2010.
Det har varit intressant att läsa kommentarerna i media idag och det har varit överraskande kommentarerna av exempelvis Göran Eriksson i Svd och Henrik Brors i DN. Kommentatorer som jag normalt inte brukar instämma med men idag har de i sina analyser pekat på långsiktiga konsekvenser av EU-domen. Jag behöver inte hålla med men deras synpunkter är värda att fundera över.
Domslutet i Luxemburg är en olycka, det är i strid med löntagarnas intressen och är ett ensidigt marknadsliberalt spektakel som inte förtjänar någon respekt. Det bäddar för strid och det bäddar för krig mellan löntagarna och arbetsgivarnas värsta hökar.
Till sist:
Arbetsmarknadsminister Littorin har slängt ut facken ur den nya Arbetsförmedlingens styrelse. Ytterligare ett tecken på en vilja att minimera och marginalisera löntagarnas delaktig och inflytande i samhället.
http://www.kulturochpolitik.se/
Reinfeldt får julklappar av SCB och jullåtar som tindrar
Så då är det snart jul och då vankas julklappar vtill de snälla. En som inte får men önskar sig är nog Fredrik Reinfeldt. Efter veckan SCB-rapport som enligt Aftonbladet visade på "en regering i fritt fall" i opinionen. Socialdemokraterna tillsammans med vp har närmare 52 % av väljaropinion och den arma s.k. alliansen får nöja sig med mindre än 40 % av den samma.
Det vill säga att regeringskonstellationen som vann valet faktiskt ganska knappt nu är rejält akterseglade i opinionen och vanligt folk har återvänt till föräldrahemmet och tilltron att (s) kan klara en rättvisare politik ökar. Men för att detta ska hålla måste (s) också levererar politik, ett alternativ till den djupt orättvisa högerpolitik som ministären Reinfeldt står för. Tyvärr har inte mycket hänt ännu utan det förra regeringspartiet hänvisar i bästa fall till rådslagsarbetet och i värsta fall till partikongressen 2009.
Att kritik är djup mot det orättvisa i regeringens politik är uppenbart som när försäkringskassans chef Ingrid Efraimsson bestämmer sig för att hon inte längre varken kan eller vill administrera en politik som enbart innebär att jaga svårt sjuka människor in i den mest skamliga fattigdom. Regeringens politik möts av allt mer och allt fleras kritik och det syns även i det "fria fallet" för att tala med Aftonbladet.
Veckans mest korkade kampanj måste Svenskt Näringsliv stå för. Deras s.k. sagor skulle väcka stöd för deras ideoligiskt betingade attacker på facket i allmänhet och vänsteruppfattningar i allmänhet. Istället lyckas de folkföraktande ideologerna framställa sig själva som de som föraktar och ser ner på vanligt folk. Svenskt Näringslivs kampanj lyser av idiotförklaring av vanliga människors förståndsgåvor. Korkat ja, okunnigt ja men varför och varför nu? Fanns det pengar kvar i kommunikationsbudgeten som måste brännas innan årsskiftet eller är man så korkad och har sådan hybris på Svenskt Näringsliv?
Jul som sagt och då är julmusiken lika självklar som julskinkan och sillen. Här följer en lista på de tio bästa julskivorna i min värld:
10. Chuck Berry Run Rudolph Run (Chess)
Chuckens jullåt nummer ett är en riktig höjdare. Inte är tomten huvudperson utan den rockande Rudolf. Bara chucken kan göra en sådan här låt och komma undan med det.
9. John Lennon Happy Xmas (War Is Over) (Apple)
Lennons protestlåt mot Vietnamkriget är aktuella är någonsin. Den är lika mästerlig som då när den kom 1970 som idag. En låtslinga som fastnar och ett spectoristiskt arrangemang med kör och hela garnityret.
8. The Drifters White Christmas (Atlantic)
Tidigt 1950-tal och den ursprungliga sättningen av The Drifters. Det är ett antal år före de stora hitsen men det sitter som en smäck och är helt oemotståndligt. Wow!
7. Solomon Burke Silent Night/A Christmas Prayer (Savoy)
Pastor Burke predikar och sjunger på denna obskyra 12"-single från 1980-talets början. Absolut nödvändig till jul.
6. David bowie & Bing Crosby Peace On Earth/Little Drummer Boy (RCA )
Ett möte mellan den gamle croonern Bing Crosby och David Bowie var ett lyckokast. Ursprungligen gjort i samband med en TV-show men nu stapelvara till jul.
5. Adolphson & Falck Mera jul
En makalös och underbar kritik av julvansinnet och konsumtionsgalenskapen.
4. Bruce Springsteen Santa Claus Is Coming To Town (Columbia)
Bossens version av den gamla schlagern från 1940-talet är oemotståndlig I sin rena och skära (jul)glädje. Ingen kan sitta stil när Bruce räknar in bandet!
3. James Brown Christmas (King)
Gudfadern till soul och allt vad som kom efter är hans julplatta så grymt härlig att även den kommer att skaka av granen vartenda barr innan juldagen är slut. Funky christmas på er alla!
2. Elvis Presley Christmas album (RCA)
En klassiker bland julplattor där de amerikanska skivköparna mötte ytterligare en sidan av the king - Elvis. Fortfarande alldeles lysande.
1. A Christmas Gift For You (Philles)
Phil Spectors julplatta från 1963 med The Ronettes, Bob B. Soxx & The Blue Jeans och The Crystals. Men framförallt den underbara Darlene Love (det var hon som var sångerskan I de två sista grupperna) men eftersom hon avvisade Spectors amorösa påtryckningar så gav han henne aldrig det erkännande hon var förtjänt av. Hur som helst detta är världens bästa julplatta alla kategorier. Det kan inte bli bättre.
Den svenska modellen lever
Den 12 december kom domen i EU-domstolen angående finska sjöfolksförbundets strejk mot finska rederiet Viking Line. Historien var att finska sjöfolksfacket gick i strejk när rederiet försökte flagga ut sitt fartyg Rosella till Estland. Skälet var helt enkelt att sänka lönekostnaderna genom att utflaggningen skulle sjömännen gå på ett sämre estniskt avtal.
Den 12 december kom domen i Luxemburg som gav finska sjöfolksfacket rätt. De hade rätt att ta till strejk för att skydda sina löner mot lönedumpning. Domen innebar att även om EU vill ha fri rörlighet så får det inte vara till priset av lönedumpning. Intresset för domen är givetvis stor eftersom likheterna med Vaxholmsfallet och konflikten mellan svenska Byggnads och lettiska Laval handlar om lönedumpning och fri rörlighet.
Den enda tolkningen är att Byggnads kommer att vinna i Luxemburg men det kommer att finnas skrivningar som innebär precis som i det finska fallet att allt ska göras innan konflikt tas till. Däremot kommer inte det bli fritt fram för lönedumpning och möjligheten att spela ut arbetare från olika länder i jakten på högre vinster. Den 18 december kommer EU-domstolens utslag i fallet Byggnads - Laval. Allt tyder på att även den blir ett nederlag för lönedumparna i Svenskt Näringsliv och en bekräftelse på att svenska modell på arbetsmarknaden fungerar i även ett EU.
LO:s avtalssekreterare Erland Olauson sa också i en kommentar till domen - "Det är en seger för den europeiska fackföreningsrörelsen att domstolen så tydligt slår fast att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande rättighet inom EU."
Olauson underströk också att den fria rörligheten inte får ske till vilket pris som helst: "EG-domstolen gör klart att den fria rörligheten måste kunna inskränkas om den leder till försämringar för arbetstagarna. Det är också LOs uppfattning. Fri rörlighet är bra om det leder till bättre löner och levnadsvillkor för löntagarna och inte reduceras till ett verktyg för kapitalet och företagen i syfte att pressa lönerna."
Domen måste svida i skinnet på alla nyliberala Federleys, Olofsson och knäppgökarna och sagoberättarna på Svenskt Näringsliv. Det kan de ha!
Till sist:
Hela 40 % uppger enligt Aftonbladet att de inte längre köper malet kött hos ICA Maxi (a.k.a. Maski). Konsumentmakt är ett faktum!
Är du medlem i ett LO-förbund? Då kan du nominera till LO:s kulturpris! Se här!
ICA Mask i
Svenska folkets förtroende för Systembolaget och apoteket har ökat enligt SvT Rapport idag. Uppgifterna kommer från en ny rapport från Svensk Kvalitetsindex. Det måste kännas i skälen på borgerliga politiker som inte vill annat än lägga ner och privatisera både systemets försäljningsmonopol och apotekets service. Svenska folket som uppenbarligen är väsentligt klokare än sina regerande politiker avvisar detta och vill fortsättningsvis ha det internationellt erkända jättesortiment av sprit, vin och öl som är ojämförbart med vad någon annan kan erbjuda.
Ica Maxi har uppenbarligen fått ett nytt namn ICA Mask-i som passar bra in på den giriga hanteringen av gammalt ankommet kött som man uppenbarligen har ägnat sig åt. Det blev ju inte bättre när media i helgen kunde berätta att man hade i sin filantropiska läggning skänkt bort till hemlösa!
Bara tanken att använda ankommet och hälsovådligt kött är så motbjudande. Men att skänka bort det till hemlösa visar på en människosyn som gränsar till en ideologi med tydligt bruna nyanser precis som det bortskänkta ankomna hälsovådliga malna köttet.
Svensk Kvalitetsindex säger att ICA har inte påverkats av det som skett men det beror på att mätningen skedde innan skandalen var ett faktum och hela det (ut)skämda scenoriot var känt. Fallet kan bli stort och det kan bli snabbt säger också SKI i en kommentar enligt SvT och Rapport.
Nog finns det skäl att vara förbannad....
Det finns anledning att vara förbannad idag. Det finns av flera skäl och orsaker. Vi kan ju börja med våldtäkten av en stackars 14-årig flicka som blir överfallen och våldtagen av ett gäng tonårsgrabbar. Det finns inget försvar och det finns ingen ursäkt för deras övergrepp. Det finns bara förakt för vad de gjort. Man får hoppas att polisen får tag i dessa svinpälsar och att de får ett kännbart straff för sina handlingar.
Man kan fundera på vad det är för kvinnosyn och för uppfostran dessa typer har fått. Har de inga föräldrar som lärt dom vad respekt för människor och mänsklighet innebär. Medkännande, empati och respekt saknar uppenbarligen de tre gärningsmännen.
Den andra anledningen att vara förbannad är ICA Maxis fusk med köttet som uppdrag granskning beskrev härom dan. Att av ren girighet tvätta av snuskiga utgångna korvar, märka om gammalt malet kött och t.o.m. mala ner skiten för att sedan döpa om det till köttfärs är utan beskrivning. Det bekräftar bara uppfattningen om hökaren som en girig jävel som inte bryr sig om annat än den snöda vinsten.
Det har varit tillfällen då man undrat om köttet varit friskt för det har luktat eller sett ganska avdankat ut. Då har handlaren bara sagt att det var ett misstag eller att det är inget fel på det. Nu vet vi bättre ICA Maxi rent ut sagt skiter i folks hälsa det är bara vinsten som gäller i deras värld.
Man kan också vara förbannad över att ha en regering som är så illa omtyckt så att endast 34 % tycker de gynnas av dem medan 44 % tycker de missgynnas. Det är inte undra på att gapet mellan regeringen och oppositionen är nästan 20 % till regeringens nackdel och detta trots att oppositionen inte bedriver någon oppositionspolitik att tala om. Förbannad för att vi har en sådan regering p.g.a. Göran Persson inte hade förstånd att kliva av.
Nog av adrenalinutsöndring för idag. Det är fredag och det innebär en kommande helg. Då kan det vara kul med lite musiktips kanske: (klicka på bilderna för full storlek)
Shorty (Epic 1970)
Shorty var en grupp som var kortlivad. Frontman var Georgie Fame och de gjorde en live-platta som är en liten bortglömd pärla. Spelglädje och ett helsikes sväng helt i klass med exempelvis Rhythm & Blues at the Flamingo 1964. Shorty har återutgivets av japanska Epic men inte i samma små upplaga som Fames Columbiaplattor som var redan borta efter några veckor.
John Mayall´s Bluesbreakers The Dairy Of A Band (Decca 1968)
Äntligen återutgivet även här. Dessa klubbinspelningar som Mayall själv gjorde under relativt primitiva förhållanden. Trots detta låter det här materialet 40 år senare efter digitalisering alldeles utmärkt. Den stora behållningen är Mick Taylors suveräna gitarrspel. Lysande musikaliskt och visar på vilket fantastiskt klubbband Mayalls grupp var oavsett vilka som spelade i bandet. Men, varför inga bonusspår när Mayall sitter på 59 timmar mer material från samma turné?
DN dissar klassförrädaren Reinfeldt
Få verkar ha uppmärksammat att DN på ledarsidan igår (den 4 december) gjorde ett generalangrepp på regeringen och moderaterna i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet. Hade det varit en kommunistiskt regering vi haft och Norrskensflamman hade stått för en liknade kritik så hade Reinfeldt fått epitetet klassförrädare.
20 procents underläge i opinionen stressar naturligtvis högerbastionen Dagens Nyheter. Men inte bara det utan hela högern som aldrig har accepterat Reinfeldt, Borg och Littorins makeover av moderaterna och dess röstmaximering och principlösa politik där varje ny röst är mer värd än ideologi och principer.
DN-ledare måste nog vara ett rekord i sågning av en sittande regeringen för vad kan man kalla när man skriver: "De nya moderaterna sätter en ära i att bryta med vad de gamla moderaterna stod för. Detta måste rimligen inte bara förundra utan också förarga de trogna väljarna". Modest uttryckt men med DN:s språkbruk är detta uppseendeväckande hård kritik mot den egna regeringen. Vi ska också komma ihåg att DN är den mest Reinfeldt trogna av de stora Stockholmstidningarna och börjar stödet vackla även på DN:s ledarsida är Reinfeldt rejält illa ute.
Sedan börjar DN räkna upp det man kallar "taffligheter och svårsmälta beslut" (läs svek) i politiken. Fastighetskatten som inte gav alls så mycket i kontanter i handen på redan välförsedda Stockholmsväljare på Lidingö; hushållsnära tjänster som har blivit för krångliga för medel och överklassen att utnyttja; sänkta arbetsgivaravgifter på tjänsteföretagen där EU sätter stopp; att fackets inte har angripets tillräckligt enligt fackföreningshatarna på DN och att värnskatten inte har avskaffats.
Irritationen över regeringen Reinfeldts röstmaximeringspolitik är inte tillräcklig för högern på DN utan mycket kräver mer. Det går så långt att ett underliggande hot uttalas i ledarens sista stycke: Den borgerliga tron på borgerlig regeringsförmåga vacklar. Med andra ord moderaterna och borgerligheten är inte kapabel att regera landet i den riktning som DN vill se. Och där är nog DN talesman för en stor krets av gamla högermän som snart inte finner sig i fler örfilar eller misslyckande från Reinfeldt och hans nya moderater.
Var det någon som sa Yngve Holmberg i kulissen?
Bildts drängtjänst åt Putin
Vem talar Bildt för? Det är en berättigad fråga när nu Sveriges utrikesminister befinner sig i Ryssland. Han är inte där som utrikesminister eller på departementets uppdrag men på utrikesdepartementets bekostnad. Allt enligt media uppgifter idag nu på morgonen. Bildt satt igår och talade demokrati i rysk radio i en timmes lång intervju. Enligt uppgifterna i tidningarna idag kritiserade han i det för alltfler uppenbart riggade valet. Ett val som Bildt själv vägrat kritisera. Enligt Bildts pressekreterare är Bildt i Moskva som deltagare i ett ekonomiskt forum som inte har med hans uppdrag som utrikesminister att göra.
Det innebär att Bildt är i Moskva och naturligtvis blir en fjäder i hatten för Putin och hans maktsträvande samtidigt som han inte är där som Sveriges utrikesminister men utrikesdepartementet, skattebetalarna, betalar notan för Bildts drängtjänst.
Bildt har kallats Sveriges mest korrumperande politiker p.g.a. av sina optionsaffärer med Gazprom och samröre med de ryska oljeoligarkerna. Hans agerande nu bekräftar enbart bilden av en utrikesminister Bildt som utnyttjar sitt uppdrag som minister för egen vinning. Alla vet att han gjort sig en förmögenhet på sitt samröre med ryska rövarkapitalister och svenska skumraskföretag som Lundin Oil. Att han nu så flagrant låter sig bli en dekoration på Putins maktsträvanden är till stor skada för Sverige som nation och Sveriges anseende i världen.
När är det dags att stoppa Bildts utnyttjande av utrikesdepartementet för sina egna syften och hans egen vinning. När vaknar journalistkåren och börjar rota i den smutsiga byk som är Carl Bildts och var finns de politiker som visar till mycket mod att ta den politiska konflikten kring vår utrikespolitik som alltmer liknar en enmansshow.
2100 tappade röster om dan
Katastrof är inget annat än ordet för dagen. Politisk katastrof för att vara exakt. För hur skall man annars beskriva att den sittande regeringen förlorar 2.100 röster per dag under sitt första regeringsår. Att skillnaden mellan den sittande regeringen som är ett år gammal och oppositionen är 19 % till regeringens nackdel.
Hur ska man förklara att Reinfeldt vann valet för att sedan förlora stödet fortare än en glasspinne smälter i helvetet. En tanke som inte går att undvika är att svenska folket faktiskt inte röstade för en högerpolitik utan mot den politik och det persongalleri som Göran Persson stod för. Man ville helt enkelt få ett slut på krispolitikens som var 1990-talets signum.
Men innebär den tanken att moderaternas och alliansens nya väljare faktiskt inte lyssnade på vad moderaterna och Reinfeldt sa. För det är just den politiken som de har drivet igenom. Sedan har man schabblat till det p.g.a. okunnighet hur samhällets beslutsprocess och hur olika system hänger ihop. Därför så har också opinion bytt fot med en historiskt oöverträffad hastighet och kritiken ökat mot regeringen successivt under året. Tendensen hos regeringen att inte lyssna på kritik utan bara köra över kritiker och även riksdagen t.o.m. konstitutionsutskottet som när det gäller Mats Odells görande och låtande är anmärkningsvärt.
Bilden av moderaterna som ett parti av fifflare och fuskare har förstärkt uppfattningen att den här regeringen är väl värd att hamna i samma strykklass opinionsmässigt som Bildts ministär var före valet 1994.
Vad vi väntar på är nu istället den oppositionspolitik som Sverige så väl behöver. Mona Sahlins avvaktande hållning är obegriplig. Var finns den helt berättigade knivskarpa kritiken av högerpolitiken som med en oerhörd hastighet håller på att förvandla Sverige till en modell av USA. Var finns alternativet och den genomtänkta politiken som ska ge landet en ny framtid när omständigheterna har förändrats.
Reinfeldt håller på att förlora allt förtroende men han håller också på att för all framtid förvandla det skamfilade folkhemmet till ett marknadsliberalt rikemansparadis där allt går och köpa och det mesta redan är utsålt 2010. Och, kanske det är det egentliga målet, inte att behålla makten i riksdagen utan låta socialdemokraterna förvalta ett nytt för enbart rika bra Sverige. Resten får tacka och ta emot.
Man kan läsa desperation i ledaren i dagens lokaltidning Östgöta Correspondenten (pålitligt moderat). När man lägger skulden på den tappade opinionen på de elaka media som skriver sanningen om fifflarna, mutkolvarna och annat mindre sympatiskt hos det moderata regeringspartiet.
Så här skriver ledarskribenten Niclas Ericsson: "Det utvecklade mediasamhället är positivt när det ger ökad insyn. Men när det förstorar upp klantigheter och tabbar så att politikens innehåll skyms, då är det negativt.
Väljarflykten beror delvis på en sådan effekt."
Surt sa räven om rönnbären. När kritiken i media om socialdemokrater och inte minst Persson så var det berömvärt - när det drabbar högern och moderaterna själva det är inte alls lika berömvärt. Inkonsekvens ja, politik ja och inte minst en spegel av högerns själ.
