Ingemars blogg

Titta på det här skolfotot. Det är tagit omkring 1960 och det är 32 10-åringar som är snart klara med lågstadiet i enhetsskolan. De ska senare under hösten börja på mellanstadiet för att under dessa år fram till 6:an bestämma sin framtid. De sig bestämma sig för vad de ska ”bli”, vilken väg de ska ta i högstadiet. Ska de välja gymnasieförberedande eller ska de välja yrkesskolan och snabbt lära sig ett yrkesarbete som snickare, betongarbetare, svetsare, bagare eller kock. Eller varför inte plåtslagare eller rörmokare, bilmek, elektriker, svarvare eller något annat. Flickorna har inte lika mycket att välja på utan de flesta börjar i en affär eller som biträde inom vården men några kommer att gå något år på ”Junkan” för att lära sig grunderna i hårfrisörskornas yrke.

De flesta på fotot kommer att välja ”yrket” och börja ”Junkan”, men några kommer att våga sig på gymnasieförberedande högstadium. Därigenom splittras också klassen som har, när högstadiet börjar, i de flesta fall hängt ihop i 6 år. Vi skulle indelas efter klassklyftorna och klassbarriärerna. Arbetarungar till ”yrket” och läshuvudena, medelklass och överklassbarnen till Katedral och St :Larsskolan efter grundskolan. Men först uppdelas i olika högstadieklasser; yrkesförberedande eller gymnasieförberedande.

Skolan är den starkaste klassutjämnande kraften samhället har. Men skolan kan också vara den starkaste enskilda klasskiljande verktyget av alla. För när barns livsval blir slutgiltigt redan i grundskolan och dörren stängs för förändring, utveckling och nya möjligheter så låses barnen, ungdomarna och vuxna in i sin klassbakgrund. Arbetarungarna stigmatiseras av sina förlorade möjligheter när utveckling och självförverkligande blir beroende av valet som gjordes i tonåren.

Samhället förlorar också kreativitet och talanger som av ett stelt skolsystem när det låser in människor. Så ett skolsystem som förhindrar förändring i vuxen ålder är inhumant, inlåsande, slöseri och totalt samhällsekonomiskt förkastligt. Dessutom är det orättvist och djupt orättfärdigt.

När skolminister Jan Björklund häromdagen presenterade sin utredning om den framtida gymnasieskolan så var det ett eko från tiden för mitt klasskort från 1960. Det val vi gjorde då, jag och mina skolkamrater avgjorde allt, hela vår framtid lades i handen på 12-åringar. Nu vill skolmajoren Björklund lägga det i handen på 15-åringar! Och vad jag kommer ihåg av att vara 15 år så var inte skolan det viktigaste utan det var Rolling Stones, mellanöl, kompisar och tjejer. Det var hormonernas tid och livet levdes för dagen inte för planering av framtiden.

Björklunds förslag skulle om det blir verklighet innebära ett långsiktigt återupprättande av det gamla avskydda klassamhället där var och en hade sin fixa plats. Ett klassamhälle där arbetaren förutsattes veta och stanna på sin plats. Egentligen är Jan Björklunds förslag inget annat än en gigantiskt politisk återställare som kan bli svår att rätta till i det korta perspektivet. I major Björklunds (och därmed (fp):s) ide´ finns ett stort tankefel när man förutsätter att ungdomar från arbetarklassen inte kan lära sig teoretiska kunskaper och därför måste dessa kunskaper exkluderas från skolans utbildningsuppdrag och reserveras för en elit av medel- och överklassungdomar. Det är också ett uttryck för ett klassförakt och övertro på den egna klassens påstått överlägsna förmåga.

Vasaskolan i Linköping som på mitten av 1950-talet byggdes som grundskola för att klara de stora barnkullarna. Utvecklades sedan på 1970-talet till det teknska gymnasiet Berzeliuskolan. Etn symbol på den förändrade synen på skolan. Undertecknad gick här på den gamla Vasaskolan under sina första skolår. (Fotot är ett vykort från 1950-talet)



Förslaget och Björklunds politik rimmar ytterst illa med samhällsutvecklingen där kunskap är alltmer det stora konkurrensverktyget. Begreppet livslångt lärande är ingen myt utan en verklighet och det måste också finnas till för arbetarklassen. Kunskap och ett kontinuerligt lärande är och blir allt viktigare för att kunna få ett jobb. Arbetsgivarna anger gång på gång svårigheten att få tag i tillräckligt väl utbildad arbetskraft. Om man vore lagd för konspirationer skulle man kunna tro att Björklunds förslag har som syfte att motverka arbetarklassens möjligheter att kunna få utveckling i sitt arbete och istället bli hänvisade till en lågavlönad, lågproducerande tjänstemarknad till medelklassens förmån och båtnad.

Alla goda krafter måste därför skapa opinion mot Björklunds re-make av den svenska skolan som trots sina brister är den mest demokratiska och mest klassintegrerande fortfarande. Fortfarande, trots friskoleeländet som gröper ur den kommunala skolans resurser och sorterar ut och in ungdomarna. Egentligen borde sådana som Björklund förbjudas att komma i närheten av skolan och skolpolitiken innan de har rivit ner allt som tagit många år att bygga upp. (Inriktningen på alliansens skolpolitik förstärks av raserandet av Komvux där den uttalade målsättningen är att inte Komvux skall kunna användas för att läsa upp dåliga eller svaga betyg från gymnasiet.)

Titta en än gång på klassfotot. Vi hade vår framtid utstakad i ett klassamhälle där var och en hade sin plats. Under de kommande årtiondena skulle socialdemokratin successivt förändra skolan till en skola där allas möjligheter att förverkliga sina ambitioner och där alla skulle få chansen att förkovra sig och kanske t.o.m. nå universiteten. Inte för att de måste utan för att de skulle ges möjligheten. För deras egen skull och för utvecklingen av samhället från det fixa klassamhället till ett bättre och mer demokratiskt samhälle. Det är vad major Björklund, folkpartiet och alliansregeringen nu vill inte utveckla utan med kraft vända tillbaka till det gamla.