Ett nytt 1980 ?
1980 var året för den förra stora kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. SAF:s omfattande lockout det året förändrade mycket i balansen mellan löntagarna och arbetsgivarna. Dock inte så mycket som om nyliberalernas önskemål om uppluckring av arbetsrätten genom undantag för företag med färre än 10 anställda och förbud mot sympatiåtgärder och blockader mot företag som inte har fackliga medlemmar för stunden.
Sedan Sofia Appelgren beslutat att sälja sin salladsbar i Göteborg har det gråtits på varenda borgerlig ledarsida. Det har varit krokodiltårar där Appelgren har framställts som ett offer för en maffia som känslokallt har krossat hennes drömmar. Beskrivningen är inte bra gruvligt överdriven utan den är också ett uttryck för den mytbildning som nyliberaler, unionbusters på Svenskt Näringsliv och politiska wannabees på högerkanten ägnar sig åt.
Det är inte så att Sofia Appelgren ensamägare av salladsbaren Wild `n´Fresh utan hon har en delägare Serdan Erkan (f.ö. fackligt aktiv i SIF men förvägrar sina kvinnliga anställda samma rättigheter som sina manliga kollegor på SKF, bara det är uppseendeväckande). Men det är naturligtvis inte politisk lika gångbart för kampanjmakarna på högerkanten att lyfta fram honom som den unga tjejen Sofia Appelgren. Det finns helt enkelt ett stråk av cynism i högerkampanjen mot HRF.
Det är inte heller så att HRF har valt ut Wild `n´ Fresh för att statuera exempel utan det är ett led i restaurangfackets arbete för att få till likvärdiga villkor för alla som jobbar inom branschen. Bara i Göteborg har 49 nya kollektivavtal tecknats de senaste månaderna. Wild `n´ Fresh var den femtionde arbetsplatsen. Totalt tecknar HRF ca 1000 nya kollektivavtal varje år. Och det behövs då restaurangbranschen är en bransch som har stora problem med exempelvis ekonomisk brottslighet som hotar alla seriösa krogägare.
(Aftonbladet 5 jan 2006)
Faktum är också vilket inte media velat höra att de anställda har haft löner och villkor som är likvärdiga med kollektivavtalet (se ovan). Exempelvis så har inte anställda fått semesterlön, sjuklön, helglön eller haft det försäkringsskydd som avtalet garanterar. Sedan påstår Appelgren att hon har rättat till detta men det finns enbart hennes ord på det och ingen bekräftelse har HRF fått ännu att så skett. Och om Wild `n´ Fresh har gjort det varför inte teckna kollektivavtalet då?
För muntliga överenskommelser är inga garantier för att få ut sina rätta lön eller nya lön när nytt avtal tecknas. Inte heller finns det utan kollektivavtal några garantier för att de anställda har det försäkringsskydd som kollektivavtalet garanterar. Hela historien kring Wild `n´ Fresh luktar politisk spindoctor-kampanj. Det verkar som om Appelgren har utnyttjas av nyliberaler och unionbusters på olika håll. Inte med omtanke om henne utan med omtanke om sina egna politiska ambitioner för att koma åt kollektivavtalet i allmänhet som modell och facket i synnerhet som bärare av löntagarnas intressen.
Att HRF är rätt ute talar om inte annat det faktum att 7 av 10 restauranganställda är oroliga för att förlora jobbet om de kräver bättre villkor eller avtalsenliga löner. Så HRF:s jobb för att teckna kollektivavtal är helt i restauranganställdas intresse och i helt i linje med deras vilja.
Likaså vore det en katastrof för alla fackliga rättvisesträvanden om en stor del av löntagarna undantogs från arbetsrättsliga regler som förslag som att alla företag med färre än 10 anställda skall inte vara bundna av arbetsrätten. Likaså om blockad och sympatiåtgärder olagligförklarades skulle kollektivavtal och löntagarnas rättigheter bli ett minne blott.
HRF:s kamp för kollektivavtal är därför alla löntagares kamp för löntagarnas fackliga rättigheter gentemot arbetsgivarnas makthunger och nyliberalernas offensiv. Den får inte förloras för det vore att vrida klockan 100 år bakåt i tiden.
FOTO Ingemar E L Göransson
(Lockoutmeddelande på arbetsplats den 30 april 1980.)
Till sist………
Några musiktips:
Sonny Rollins On Impulse (Impulse 1965)
Polarpristagaren Rollins första platta på Impulse på CD är en njutning. Rollins varma ton och improvisationsförmåga gör den här plattan till en riktig trevlig och uppskattad upplevelse.
John Coltrane My Favourite Things (Atlantic 1961)
En av John Coltranes mest kända plattor som I sin CD-format är helt lysande genom att ljudkvalitet är så överlägsen alla tidigare utgåvor. Versionerna ”My Favorite Things” och ”Summertime” är bland det mest spännande som Coltrane gjorde. Vem kommer f.ö. ihåg att Coltrane låg på hitlistorna 1961 med en förkortad version av ”My Favorite Things”
Gene Clark Gene Clark (A&M 1971)
Gene Clark var lite av hjärnan bakom The Byrds på sin tid. När han sedan lämnade gruppen efter diverse konflikter med övriga gruppmedlemmar så gjorde han några egna solo-LP. Den här från 1971 är en av de mest vackra som kom under de här åren. Äntligen återutgiven på CD med ett osannolikt rent ljud vilket aldrig vinylutgåvorna hade.
The Righteous Brothers Souled out (Verve 1967)
Bill Medley och Bobby Hatfields sista LP på Verve kom 1967 och är en värdig sorti för den blue-eyed soulduon. Äntligen finns den återutgiven på CD i sitt originalformat – det vore en gudagåva om övriga Verve-LP:na fick samma uppmärksamhet.
Mike Bloomfield m. fl. Live At Bill Grahams Fillmore West (Columbia 1969)
Mike Bloomfield var gitarrmästaren som spelade sjkortan av alla Eric Clapton-wannabees. På den här Live-LP som tyvärr inte har återutgivets finns några av Bloomfields bästa inspelningar någonsin. Bara ”Blues From the Westside” är skäl nog att leta.
Joe Meek EP Collection (Castle 2007)
Kul och snygg återutgivning av 12 tidiga 60-tals EP som var producerade av galningen, UFO-freaken, psykopaten och blivande självmördaren Joe Meek. En man med galna idéer som han förverkligade i sitt vardagsrum som han byggde om till inspelningsstudio. Här finns John Leyton, The Tornados, Houston Wells, The Flee-Rekkers och många andra. Genomgående är noja, ångest och skaparglädje utan gräns.
PS The Ark The Worrying Kind var en riktig hit som kommer att slå ordentligt under våren!
