Ingmar Bergman
Ingmar Bergman har avlidit. Den världsberömde regissören lämnade jordelivet vid 89 års ålder. Nu överöses också hans minne med stora ord. Alla ställer sig in i hyllningskören så tiden kanske inte är korrekt att hysa en annan uppfattning, eller en delvis annorlunda mer kritisk syn på Ingmar Bergsmans verk.
Låt mig först slå fast att Bergman är den ojämnfört störste regissören inom filmen att beskriva medelklassens ångest inför dess strävan att nå nya klassmässiga höjder men också dess skräck för att proletariseras och lämna medelklassens ställning i klassamhället. Här spelar också in medelklassens religiösa grubblerier i ett samhälle där de trängs mellan en överklass som söker upprätthålla sin position medan arbetarklassen försöker förbättra och förstärka sin position. Detta kan synas vara en kontroversiell syn på Bergmans filmkonst men den är inte oviktig då filmkonsten saknar ofta just det klassmässiga perspektivet.
I svensk film finns det undantag i Jan Troell (och före honom Stampe Faustman) som också har nått stora framgångar både konstnärligt och hos kritikerna. Publiken har också strömmat till Troells filmer genom åren och välförtjänt gjort dem till publiksuccéer. Bergmans filmer har sällan nått samma publikframgångar och många har haft svårt att ta till sig Bergmans medelklassångest och många gånger psykologiska djupsinnigheter.
Detta innebär inte att Ingmar Bergman har varit en föregångare genom årtiondena. Han var den förste som tog upp mobbning som ett ämne för en film, Hets i slutet på 1940-talet. Han vågade låta en komediant få en bärande roll i sitt stora arbete om döden och människornas förhållande till det oundvikliga i det Bergman lät Nils Poppe spela en central gestalt i Det sjunde inseglet. Och inte minst Ingmar Bergman gjorde Sveriges om inte världens första roadmovie i Smultronstället. Vi kan inte heller lämna den storartade Fanny och Alexander.
Vi ska inte heller glömma fotograferna Sven Nykvist och innan Nykvist Gunnar Fischer som hade en enorm betydelse för Bergmans skapande. Deras unika känsla och blick för ljuset och det fotografiska skapandet bidrog starkt till bergmans konstnärliga skapande och utveckling.
Minnet av Ingmar Bergman blir dock regissören som ägnade sitt konstnärliga liv åt skuld, död och medelklassens ångest. Han gjorde det mästerligt och det gör honom till en av Sveriges stora filmgestalter.
Jag har väl aldrig delat eller förstått medelklassens ångest då! Men han var väl så stor att jag inte begrep det, från mitt lilla och akulturella perspektiv.
Nu väntar jag på att svensk film ska frigöra sig och börja spela in mindre segdragna filmer.
Kerstin, min vän. Jag har knappast Bergman som en husgud men ikväll vissar Tv Smultronstället. se den gärna och om inte annat njut av Victor Sjöströms fantastiska skådespelarkonst.
Annars tycker jag nog att Bergman har fått en gloria som inte är helt förtjänt alla gånger.
Kan i princip inte se TV längre, har inte skaffat digitalbox.
Men visst, somliga av hans filmer har jag också uppskattat, fast förmodligen inte dem som han blev mest berömd för. Sedan var jag nog väldigt ung när jag såg dem, tror faktiskt att jag sett de flesta, och kanske inte alls mogen för dem.
Hets tyckte jag var mycket bra, Sommarnattens léenden var underhållande och så var det väl han som regisserade (men inte skrev förstås) "Sommaren med Monika" också. Men Sjunde inseglet, Tystnaden m.fl. fanns jag förfärliga. Men som sagt, jag var riktigt ung då jag såg dem på bio.
