Ingemars blogg

I förra veckan var undertecknad tre dagar i Liverpool. Tre dagar som ägnades åt en konferens med facken i nordvästra England och kulturarbetare om Liverpool som den kommande kulturhuvudstaden i Europa 2008. Det fanns mängder av idéer som kom upp till ytan.



Det var fackliga kamrater som John Coffey från transportfacket T & G på Nordirland som berättade om sitt arbete med att använda kulturen som ett sätt att överbrygga och bryta ner sekteristiska stämningar mellan katolska och protestantiska bussförare. Ett uppenbart framgångsrikt arbete som starkt bidraget till att skapa förutsättningar för att få slut på de religiösa konflikterna inom chaufförskåren i Belfast.

Undertecknad var där tillsammans med Anders Ohlsson från Teatermaskinen för att berätta om det internationella samarbetet mellan 6 länder fackliga företrädare, arbetare ute på arbetsplatserna och teatergrupper som tillsammans har jobbat tillsammans kring @work-projektet som delvis har finansierats med pengar från Kulturrådet i Sverige och eu-kommissionen.

Liverpool är idag en delad stad. Det pågår en byggboom men som mycket handlar om pengar från Whitehall i London. Öster om Mersey (floden som flyter genom Liverpool) därefter kommer stora områden där fattigdomen och arbetslösheten bredare ut sig på ett förfärande sätt. Här bor de som förlorade sin jobb när industrin rasade ihop under 1980-talet. Här finns det heller inget hopp om bättre tiden. Fortsätter man bussresan längre ut kommer man till de välmående medelklassområdena där inget av eländet och uppgivenheten finns som i de gamla arbetarkvarteren. Eller som en kollega sa inga nya varaktiga jobb för Liverpools arbetarklass blir det tack vare byggboomen utan arbetslösheten fortsätter att vara skyhög bland de tidigare industriarbetarna.

Liverpool har alltid varit en stad där musiken och kulturen har haft en stark position. De engelska facken har också alltid haft en klockarkärlek till kulturen och en det finns en stolthet över deras historia som är uppenbar. Sådant faktum som att fotbollen är en skapelse av arbetarklassen i Storbritannien och det faktum att det var arbetarna som startade Liverpool Fotball Club i 1892 märktes i diskussionerna om på vilket sätt facken skall synas 2008 under kulturhuvudstadsåret.

Naturligtvis var jag tvungen att söka mig till The Cavern och Matthew Street där Beatles spelade 275 gånger under de första åren av sin karriär. De tidigare ganska ruffiga kvarteren var idag snygga och ansade till turismens och turisternas goda. Utvecklingen liknar i mycket den som Soho i London har genomgått där slutet av 1960-talets ruffiga kvarter kring The Marquee, The Flamingo och andra kända klubbar i Soho idag är vattenhåll för medelsklassens välbeställda yuppies. Lite av sin själ har kvarteren onekligen förlorats men naturligtvis baksidan med sitt social elände är borta eller snarare har flyttat till förorterna både i London och Liverpool. Det är dock inte utan det känns lite sterilt när man vandrar där på onsdagseftermiddagen.

Fredagseftermiddag och det kan vara dags för några musiktips så här inför helgen. Varför inte återupptäcka eller upptäcka den lysande Graham Parker. En singer/songwriter som har med plattor under 25 år gått sin egen väg utan att snegla på tillfälliga trender. Parker har helt enkelt skriver förbaskat bra musik och hans texter om vardagslivet är ofta fyllda av kristallklara konstaterande och ibland reellt cyniska iakttagelser. Här kommer några som är värda att lyssna på ur hans rikhaltiga produktion. Sedan hade Parker världens bästa kompband under ett antal år i The Rumour vilket inte gjorden saken eller musiken sämre!

Howlin´ Wind (Vertigo 1977)

Heat Treatment (Vertigo 1977)

Ren och skär energi med ett antal suveräna texter. Tydlig pubrocks tradition som gör att det svänger och det är nästan omöjligt att sitta still.

Stick To Me (Vertigo 1978)

Innehåller klassikern Heat In Harlem, räcker som skäl att köpa den.

Producerad av Jack Nietzche och kanske GP:s bästa platta. Finns också som en live-version som gavs ut i USA som promo. Arista i USA gav ut båda på en CD som kom 1996 och finns fortfarande att få tag i på exempelvis Amazon.

The Up Escalator (Stiff 1980)

Mer vuxen radiorock fortfarande bra men inte i klass med Vertigo-plattorna.

Efter 1980 har Parker fortsatta att göra plattor av oftast bra kvalitet. Några som sticker ut är:

The Real Macaw (RCA 1983)

En nygift Parker som är på bästa humor. Långt mer optimistisk än någonsin. Några klassiker på Parkerhimlen finns med; You Can´t Take Love For Granted och Just Like A Man. Riktigt bra trots frånvaron av The Rumour

Your Country (Evangeline 2004)

En sen men intressant. Sparsmakad Parker som fortfarande engagerar.

Några Live-plattor med Parker som är att rekommendera är följande:

Live At Rainbow Music Hall, London 1979 (Vertigo 1979)

Tre utmärkta konsertplattor, men endast en är lagligt utgiven och det är Vertigo-promon Live at The Marble Arch. Den finns också tillgänglig på samlingscd:n "Vertigo" medan de två andra är det att leta efter på skivbörser eller liknade ställen.

Till sist

LHC i SM-final i hockey. Det är osannolikt och det största som hänt idrotten i Linköping. Se upp HV nu blir det fight! Annrs är det inte utan att det är en lite sur smak i munnen efter Färjestad-Kåberg anfall på LHC-backen Mikko Louma i går kväll som avslutade hans säsong med operation.

FOTO Ingemar E L Göransson

www.kulturochpolitik.se