Mona Sahlin och socialdemokratin på jakt efter sin själ
Ikväll möttes för första de två alternativen i svensk politik efter valet i september. Fredrik Reinfeldt mötte Mona Sahlin i en första av säkerligen många politiska debatter. Det var en lågmäld men tydlig debatt där Reinfeldt mötte en debattör som förde debatten på Reinfeldts egna resonerande sätt. En på många sätt mer upplysande debattform än sluggervarianten.
Reinfeldt hade uppenbart svårt att möta Mona Sahlins resonerande argumentation kring a-kassan och blev svaret skyldig hur sämre villkor kan ge fler jobb. Reinfeldt blev också ställd när Mona Sahlin erbjöds sig att köpa jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkring mot att Reinfeldt släppte det mossiga förslaget om vårdnadsbidrag. Mona Sahlins debattstil omöjliggör för Reinfeldt att vinna martyrpoäng, vilket långsiktigt troligen är en större framgångsväg än att så ner honom i skosulorna.
Mona Sahlin som socialdemokratisk ordförande är ny i tonläget men inte i den solklara och knivskapa kritiken av borgarnas politik och deras systemskiftespolitik. Det är inte bara en ny situation med en kvinna som partiledare och ett uppenbart ökat kvinnoledarskap av partiet. Margot Wallströms återkomst till partiet var väntat och samtidigt ökar säkerligen kvinnor som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sitt inflytande med Mona Sahlin som ordförande.
Sammanfattningen blir därmed att den socialdemokratiska politiken kommer att få en tydligare feministisk inriktning men det finns andra delar av den inriktning som Mona Sahlin signalerade i sitt linjetal till kongressen. Man kan se talet som både en avslutning och en delvis ny inriktning på politikområden som har varit eftersatta under rekonstruktionens år av Sverige efter 90-talskrisen.
Det fanns en tydlig signal att partiet inte kommer att acceptera diskriminering i någon form oavsett om det gäller etniskt ursprung, sexuell läggning eller annat. Socialdemokratin under Mona Sahlin kommer säkerligen att driva ett antal förslag för att knäcka diskriminering på arbetsmarknaden som finns av utomeuropeiska invandrare eller andra som arbetsgivarna inte släpper in på våra arbetsplatser.
Söndagens tal gav även en signal om att den traditionella socialdemokratiska devisen av var och en efter förmåga år var och en efter behov kommer att få en tydligare plats i politiken. Den har funnits hela tiden men har inte varit synlig i politiken och därför kunde Reinfeldt gömma sin högerpolitik bakom en traditionell socialdemokratisk samhällsmoral. Samtidigt som egentligen handlar om att berika de redan rika istället skapa det kitt av stöd som exempelvis i arbetsmarknadspolitiken för att kunna ta de jobb som finns och finna den trygghet som en god a-kassa innebär.
Mona Sahlin förde ett intressant resonemang kring utrikespolitik som anknöt till Olof Palme och Sven Anderssons gärning vad det gällde solidaritet med de förtryckta i övriga delar av världen. Perspektivet där AIDS-frågan fick ett stort utrymme och Palestinafrågan lyftes för första gången på et årtionde av en socialdemokratisk partiledare. Perssons Israelfogliga linje fick även den sitt avslut liksom Perssons utrikespolitiska blindhet. Att låta Lennart Eliasson och Margot Wallström utforma partiets europapolitik är därför närmast genialt. Två internationellt högst trovärdiga politiker och diplomater är imponerande exempel på nytänkande från Mona Sahlin.
Det var symptomatiskt för den förändring av inriktingen av (s) politik när Mona Sahlin i söndags tydligt anknöt till Olof Palmes politiska gärning mer än till Perssons år. Ekonomi fick enbart ett kort passus utan Monas tal handlade istället om värderingar och ideologiska ställningstaganden. Detta tillsammans med uppspelningen ur ett av Olof Palmes mest klassiska tal gav en tydlig signal. Mona Sahlin tänker återerövra socialdemokratins själ. Om jag vore Reinfeldt skulle jag vara synnerligen orolig för framtiden.
