Ingemars blogg

Några dagar efter valet ifrågasatte undertecknad hur det skulle bli möjligt för den s.k. alliansen att kunna hålla ihop under hela mandattiden. Orsaken i resonemanget var att eftersom moderaterna skulle bli så dominerande att de övriga partierna skulle malas ner i regeringsarbetet. Nu ser vi precis det som sker. I opinionsundersökningarna sedan valet har tendensen varit tydlig; kd och fp fortsätter att backa i opinionen allt längre tiden går från den triumferande valdagen.

Fp:s uppenbara problem i efterdyningarna av Leijongate och den alltmer övergivna liberalismen till förmån för fp:s högersvängning och efterapande av Danske Folkparti. Ledarkrisen i fp är också en ingrediens i den soppan som är fp:s djupa och allvarliga kris. Även om Leijonborgs överlämnade ledartröjan till major Björklund förändrar i sak ingenting. Partiets högersväng försvinner inte med Leijonborg vilket fortsätter att splittra partiets och dess väljarbas. Fp:s roll som högeralibi som skall vinna bigotta och främlingsfientliga strömningar för att hålla borta Sverigedemokraterna kan istället få motsatt effekt. Fp:s fiskande i de här strömningarna kan istället legitimera och tvätta rena avskyvärda främlingsfientliga åsikter och därmed hjälpa Sd in i riksdagen 2010 samtidigt som Fp fortsätter att minska i opinionen med allvarlig risk att ramla ut.

Kristdemokraterna har hängt upp sin existens på två frågor. Vårdnadsbidrag eller rättare sagt hemmafrulön och fastighetsskatten. För de flesta är vårdnadsbidraget inget som lockar för de flesta inser att det gynnar redan välbeställda eller grupper där av tradition hemmafruar fortfarande är vanliga; lantbrukare, strikt religiösa och rika familjer. Alltså inget som intressera exempelvis vanliga löntagarfamiljer. De flesta inser också att fastighetsskatten är ett redan välbeställdas problem precis som förmögenhetskatten. Det är helt enkelt de rikas intressen som tillfredställställs när kd driver frågan om fastighetskatten och dess nedmontering.

När regeringen nu genomför ofinansierade skattesänkningar på 13 miljarder så innebär det att på sikt något annat måste bort. Vad det blir vet ingen men att det kommer att drabba vanligt folk får betala med sämre välfärd och mindre offentliga utgifter. Det är så ett systemskifte genomförs.

Kd och fp:s tapp i opinionen är uppenbart och det är också något som kommer att fortsätta om de ska hålla sig i alliansfällan. Inget av partierna har annat existensberättigande än som röstboskap för moderaterna ambitioner. Frågan blir därför hur länge kan kd och fp stanna kvar och fogligt ta stryk. När blir de tvungna för sin egen överlevnad att frondera mot Reinfeldts och moderaternas envälde. När blir regerandet tillräcklig belastning för att alliansen skall spricka i vart fall informellt.

Vi kommer att få se två alltmer desperata partier som måste profilera sig gentemot moderaterna. Hur kan fp klara det utan att bryta med sin danska sjuka och lägga sig på en mer socialliberal kurs. Detta blir också alltmer nödvändigt eftersom det sker efter Persson en nödvändig återupprättande av traditionella socialdemokratiska värderingar modell arbetarmoral och skola för alla. Socialdemokratins återvändande till en radikalare vänsterinriktad politik med rötter i Palme snarare än i kanslihushögern gör utrymmet för fp än mindre.

Kd som kristdemokratiskt högerparti förutsätter en strak religiös strömning i opinionen men Sverige är inte kontinenten där detta finns. Sverige är Europas mest sekulariserade samhälle vilket minskar kd:s utrymme och därför kan bara kd minska i inflytande allra helst som ordförande Hägglund har inget av alf Svenssons karisma.

Framtiden ser dyster ut för fp och kd. De riskerar att regera ihjäl sin som Aftonbladet skrev i går lördag. Därmed är också utrymmet för dramatiska politiska förändringar allra senast valet 2010. Socialdemokratin har möjligheten att med en stark och tydlig oppositionspolitik att sätta den politiska dagordningen. Mp och vp har faktiskt klarat sig över hövan bra i den nya situationen trots att de inte syns i den offentliga debatten. Kan sedan Mona Sahlin snickra ihop ett tydligt och trovärdigt vänsteralternativ inför valet 2010 så kan högerns regeringsinnehav bli en sorglig och säkerligen dyrbar parantes i historien.

Till sist

Lyssnar just nu i min bil på poplåtar från 1960-talets början. Jag kan inte annat än gilla oskuldfullheten i de här åren efter R&R och innan den brittiska invasionen 1964. Vilka låtar var de som bäst har stannat i mitt minne och som är fortfarande värda att lyssna på:

Så först ut 1960 (länkarna går till youtube)

Ray Charles Georgia On My Mind (ABC-Paramount)

Hoagy Carmichaels 30-talsschlager blir i Ray Charles version en fantastisk själfull R&B-ballad som få har lyckats nå i intensitet.

Gary US Bonds New Orleans (Legrand)

Svart R&R, som stampar skiten ur det mesta.

Jerry Butler He Will Break Your Heart (Vee Jay)

Impressions förste solosångare på egen hand I en brilliant soulballad.

Sam Cooke Chain Gang (RCA)

Sam Cooke, detta geni, I en av de första samhällsmedvetna hitsen någonsin.

The Ventures Walk Don´t Run (Dolton)

Detta var gitarrinstrumentalernas förlovade år. Walk Don´t Run är lite av låten som sätter standarden hur det skall låta.

Jimmy Jones Handy Man (MGM)

Falsett pop-R&B med den fortfarande aktive Jimmy Jones.

The Drifters Save The Last Dance For Me (Atlantic)

Doowop, pop och soul möts i originalversionen av denna klassiker.

The Shadows Apache (Columbia)

Storbritannien var musikaliskt mörka år men få undantag. Shadows original av Jerry Lordans gitarrklassiker är det absolut bästa som kom från de dimmiga örnarna.

Brenda Lee I´m Sorry (Brunswick)

Från glödande R&R till lysande själfulla popballader var Brenda Lees väg. I´m Sorry var den första riktigt stora.

Ytterligare en gitarrorgie. R&R möter gitarrpop med Fenders gitarrsound och ylande saxar. Bara ekot från Marshallförstärkarna gör låten till en av årets absolut bästa.

1961 års bästa låtar kommer med nästa blogginlägg.

www.kulturochpolitik.se