10 bästa live-plattorna?
Fredag och veckans sista dag. Inte för mig för i morgon ger jag mig ut på mitt livs tjänsteresa. Jag flyger tillsammans med ett antal Folkets Hus-föreståndare till Los Angeles och Las Vegas för att studera den amerikanska nöjesindustrin. Så så många bloggningar lär det inte bli. Men vi får se. Den 22 november är jag tillbaka.
Under tiden varför inte lyssna på dessa de bästa live-plattor som har gjorts:
Muddy Waters Muddy "Mississippi" Waters Live (Epic 1979)
Muddy Waters tillsammans med Johnny Winter i en av de svettigaste plattor jag någonsin hört. Jag hade förmånen att se dem Live i London 1979 och det var bland det mest imponerande och starkaste att sett på en sen. den gamle värdige bluesmannen var bättre än någonsin och med Johnny Winters som sin sidekick var det gudomligt. Skaffa CD-dubbeln från år 2000 istället för första upplagan; den har bättre ljud och det är den kompletta spelningen.
Ten Years After Undead (Deram 1968)
Alvin Lee är engelsk blues och bluesrocks bäste gitarrist som möjligen kan toppas av en på topp stående Peter Green men han har å andra sidan inte kommit i närheten av sin förmåga sedan han lämnade Fleetwood Mac 1970. Den här konserten inspelad under primitiva förhållande på en liten pub i London visar upp gruppen och Lee från sin bästa sida. Innovativt, spännande och förbannat roligt. Upplaga två på CD är hela spelningen och även här med bättre ljud än både vinyl och tidig CD.
James Brown Live At The Apollo (King 1962)
The Godfather of funk när han är som bäst. En klassisk live-platta som är så svettig som bara Brown kan bli när han var som bäst. Tempo, tempo och hetsigare tempo. Allt sitter som gjutet oavsett om det är snabba låtar som I´ll Go Crazy eller ballader som Lost Someone.
B.B. King Live & Well (Bluesway 1967)
Jag såg B.B. King i Örebro 1969 spelandes i en sporthall. Det var förtrollande hur denne i förhållande till publiken gamle man trollband oss alla. efter den upplevelsen så har B.B. King följt mig som en trogen vän. Egentligen är det här ingen renodlad Live-platta utan bara ena sidan är Live medan den andra är en studioinspelning. Livedlen är dock det bästa han någonsin gjort på platta. Finns på CD men är utgången sedan länge.
Four Tops Live (Motown 1966)
Tamla Motowns bästa konsertinspelning. Gjort på en nattklubb i Detroit inför en entusiastisk publik som inte vet till sig av glädje. Oftast är Tamlas live-plattot ganska mediokra historier men Four Tops hade det alla andra inte hade: Levi Stubbs fantastiska röst. Här blandas standardlåtar som I Left My Heart in San Fransisco till en gungande gospelversion of Baby I Need Your Loving. Finns tyvärr inte på CD.
Sam Cooke At Harlem Square Club (RCA 1963)
Även kallad One Night Stand. Skiljer sig som natt och dag från den mer kända live-plattan från Copacabana. Här är Sam Cooke hemma och det märks både i låtval och spelglädje. Bara versionen av Bring It On Home To Me är så lysande att det liknar en natt med norrsken. Det gnistrar och det skimrar på ett sätt som bara måste upplevas.
Miles Davis In Berlin (Columbia 1964)
Att välja Miles Davis bästa live-plata är omöjligt. Delvis för att han har gjort så många men också för att Davis utvecklades hela tiden . Att välja just denna kan jag inte förklara - den är bara så bra att den platsat men 4-5 andra skulle lika gärna ha fungerat.
Frank Sinatra At The Sands (Reprise 1967)
Frankie Boy tillsammans med Count Basies orkester på Las Vegas-nattklubben The Sands är stort. ett givande samarbete mellan två av 1900-talets största jazzmusiker. Basies orkester har ett sväng som är oefterhärmligt och Frank Sinatra med sin cyniska humor och sin leklystnad gör den här plattan till en upplevelse utan motstycke i vart fall Sinatras produktion.
MC 5 Kick Out The Jams (Elektra 1969)
Tillbaka till rockmusiken. MC5:s politiska rock var som en rövkick mitt i det politiskt turbulenta USA. Bandet från Detroit var knutna till White Panther Party som var ett vänsterparti parallelt med Black Panthers. Punkens engeri framstår som velig jämfört med denna eruption av urkraft. Plattan är också startskottet för hårdrocken. Första upplagan stoppades och förstördes eftersom ordet motherfucker förekom i i inledningen av spår ett.
The Who Live At Leeds (Track 1968)
Sedan finns det 20-tals andra liveplattor som skulle platsa här bara man välja och efter humör.
Trevlig helg!
