Den amerikanska drömmens verklighet
Att åka från Los Angeles till Las Vegas utmed motorvägen Interstate 15 genom Los Angeles östra förorter, San Fernando Valley ut i öknen och sedan in i Navajoindianernas reservat för att slutligen hamna i Nevada och glittrighetens huvudstad Las Vegas är en märklig upplevelse.
Om Los Angeles är en stad där ytlighet och filmstjärnedrömmarna är alltid närvarande så är Las Vegas redan på håll den ultrakapitalistiska versionen av USA-drömmen ett faktum. Redan när man kör över delstatsgränsen möts man av det första kasinot direkt framstampat ur öknens sand. Sedan när man kommer till Las Vegas och ser de gigantiska hotellen med 5000 och fler rum, spelautomater och showbiz alla mer eller mindre uttryck inser man att detta är något för sig självt.
Bara alla neonskyltar måste dra ett halvt kärnkraftverk i sig. Då inser man att här har inte miljöfrågan och energiproblemen ingen som helst betydelse för i Las Vegas bygger man högre, värre, större, glittrigare, mer uppseendeveckande och utmanande än någon annanstans i världen. Denna två miljoners stad som har mer än tjugofalt detta i besökare gör säkert av med mer energi än någonstans världen på motsvarande yta. Allt i syftet att locka fler turister hit som spenderar mer pengar på nöjen och framförallt spel.
Las Vegas är staden som byggdes av maffian eftersom spel var tillåtet i Nevada som enda delstat. Det som FBI och polisen jagade maffian för i New York var alltså lagligt här. Därför blev också Las Vegas USA:s huvudstad för alla upptänkliga mer eller på andra håll ljusskygga verksamheter. Så är det även idag, exempelvis prostitutionen sker helt öppet och den har egna reklamblad som finns i lådor över hela Vegas.
Den andra orsaken var att här kunde man gifta sig på stört. Att en hel del sedan med samma hastighet åkte till Reno för att skiljas är annan sak. Hela sta´n är nedlusad med bröllopskapell. Det finns till och med drive-in kapell för den som har rejält bråttom.
Las Vegas är egentligen en ganska ful stad. En vräkig och smaklös stad. Den är en avbild av allt negativt i den amerikanska drömmen. Den är också en nidbild av amerikansk kulturlöshet och frånvaro av kulturtradition. Men samtidigt är ju USA ledande vad det gäller populärkulturens utveckling.
Här föddes jazzmusiken, bluesen, realistisk teater som Tennessee Williams A Street Car Namned Desire, stora humorister som Mark Twain och storheter som Norman Mailer. Här skapades den moderna filmkonsten. Fortfarande skapas storartade konstnärliga verk både inom musik, film, teater och andra kulturyttringar.
Här föddes den moderna fackföreningsrörelsen i vart fall till viss utsträckning, här kämpande indianerna för sitt land och hit kom miljoner människor i en dröm om ett bättre liv än i det förtryckande och instängda Europa.
Allt detta har idag ersatts av en dubbelhet där vanliga människor inte kan försörja sig på ett jobb utan måste som exempelvis servitrisen Juliet Almeida Conlin som mitt i glittret i Hollywood jobbar på två ställen. John Rosen är musiker men extraknäcker som guide på Sonys filmstudior, tapetseraren Albert Franklin från Georgia tvingas åka runt i hela landet för att försörja sig och sin familj. Eller den från Taiwan immigrerande Jo Eh som kör buss i Los Angeles och vars lön består av tio procent dricks. Dricks han får skatta för oavsett om han får dom eller inte.
För vanliga arbetande människor som Albert, Juliet, John och Albert är den amerikanska drömmen inte alls lika glittrig som den kan synas när bussen kör in i Las Vegas och man möts av gigantiska reklambudskap som lyser i alla världens färger. Inte heller harmonierar de med Hollywoods filmstjärnedrömmar som så många gånger slutar i San Fernando Valleys porrträsk.
Den amerikanska drömmen är idag en dröm för den som är stark, rik eller har en helsickes tur. För övriga är det en dröm som enbart är en fråga om överlevnad och hårt arbete i ett samhälle där dess regering har varit i krig konstant sedan dess tillkomst. Men glittrigheten har en annan sida och det är dess självbedrägeri. Även om alla vet vad som är faktum. Amerikanen håller den amerikanska drömmer som sin trots dess solkighet och brister.
(PS. Att det inte blivit skrivet något på en vecka beror på att det varit problem med uppkopplingen på det hotell jag bodde på i Las Vegas. Ovanstående skrevs i Vegas för publicering men kommer nu som först när er förtroelige åter är tillbaka i Sverige. DS)
http://www.kulturochpolitik.se/
FOTO Ingemar E L Göransson (Las Vegas Boulevard - The Strip november 2007)
Välkommen tillbaka till det inskränkta Sverige :-).
Det har varit intressant att läsa om dina upplevelser och iakttagelser i det stora landet i Väster, det som idag bestämmer över hela världen :-(.
Tack för det Kerstin. det var en intressant resa. Om Sverige nu skall vara inskränkt vete fan men skillnaden är stor framförallt synen på och förhållandena för vanliga hederligt arbetande människor.
Jo. USA är nog kanonbra - för dem som unga, vackra, friska och rika.
