Efter en lång och skön helg nästan utan jobb och inte ens bloggande så är det snart slut på det. Att koppla av och helt enkelt bara existera behövs.
En som skulle vilja ha det lugnt och inte har det är statsministern Reinfeldt. Men som vanligt är det självförvållat. Hans omdöme med de personer han utser lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte bara en ministerparad genom riksdagens korridorer av skattefuskare, avgiftsskolkare, svartbyggare, jävpigmenterade eller annars bara moderater som själva tror sig stå över lagen. Så är det nu dags för tjänstemän som har ansvaret för Sverige krisberedskap som ägnar sig åt att supa och hångla på krogen tillsammans med journalister från kommersiella TV4.
De flesta med det minsta ansvar och omdöme reser både ett och annat ögonbryn och t.o.m. tar sig för pannan och börjar undra hur mycket misstag, klantigheter, nonchalans och arrogans tål Reinfeldt innan han är förbrukad. Och, inte minst innan hans förtroendekapital är förbrukat i opinionen. Hur länge kan människan låtas utse olämpliga ministrar och nu även tveksamma tjänstemän eller bara tillåtas smita undan sitt ansvar.
Att Schenström inte har rent mjöl i påsen eller partybagen är väl klart nu när hon i kväll meddelar att hon tar time-out vilket brukar betyda att något är inte helt okay. Reinfeldt å sin sida hoppas givetvis att även denna skandal ska rinna av honom likt vattnet på en gås. Men frågan om Schenström, fyllekalaset och hånglet med TV4:s Pihlblad ställer enbart nya och synnerligen viktiga frågor.
För Ulrika Schenström är inte vem som helst; hon är statsministerns statssekreterare och därmed en av de viktigaste och mäktigaste personerna i Sverige. När hon tar en time-out, dvs. hoppar av innebär det att en av Reinfeldts absoluta nyckelmedarbetare lämnar regeringskretsen och den innersta cirkeln kring Reinfeldts personligen. Visar det sig sedan att hon hade ansvaret för krisberedskapen denna kväll alltså tjänstgjorde så faller inte bara skuggan än hårdare och mörkare över Schenström utan lika mycket på Reinfeldt personligen och Reinfeldt som statsminister.
Det ställer än en gång frågan om Reinfeldts lämplighet som statsminister och hans lämplighet som regeringsbildare. Men det ställer även frågan om medias roll och omdömet hos en politisk reporter som Pihlblad vars trovärdighet skamfilas rejält av hans agerande den glada kvällen på krogen.
Om Danielsson var tveksam i sitt agerande vid tsunamikatastrofen så framstår den upprullade skandalen i Reinfeldts eget politiska arbetsrum som än mer allvarlig. Frågorna måste få sitt svar och Reinfeldt måste tvingas ta sitt ansvar alltmer som hans omgivning liknar Agatha Christies Tio små negerpojkar.
11